Klevakrossen

Johan Monell på stenexkursion i Klevakrossen

Vi startar upp en helt ny vecka med att presentera ett av Tranås, Sveriges, kanske världens mest förtrollande turistmål.

Det är inte, som man skulle kunna luras att tro badplatsen Hätte, som bland annat kunde skådas i tv-programmet Ensamma mamma söker på TV3 där värmländska Lenita avnjöt en romantisk middag.

Det småländska höglandets pärla bjuder även på dämbassängen om man gillar bad. Den är belägen, för den historiekunnige, mellan Damsängsbassägen och Östanåhemmet.
(Läs mer om “Dämba” under inlägget bassäng)

Turiststråket Storgatan bjuder upp till en mängd mat och dryckes-alternativ och det är här hit du ska om du vill frottera med den varma och generösa ortsbefolkningen. Lördag mellan 11 och 14 är en bra tid. Se bara till att lämna in tipset en annan tid.

Men Tranås diamant, stadens enigma, finner du redan på inresevägen till staden. Minuterna efter du passerat parenteserna Boxholm och Sommen:

Stenbrottet Klevakrossen.

Kollaps utsända Johan Monell och Mårten Hellqvist åkte dit för att ta en närmare titt på detta quarry som rönt så mycket uppmärksamhet de senaste 25 åren. De kom tillbaka med historier som rörde mig till tårar. Klevakrossens granit kan sätta den hårdaste mannens känslor i gungning.

Jag jobbar just nu på en låt tillägnat stenbrottet. Jag tänkte göra en fullständig travesti på Sällskapets “Nordlicht” men nu behöver jag hjälp med texten. Jag tänkte mig första versen nåt sånt här: (precis som Thåström vill jag ha låten som en ren vägbeskrivning)

“Du tar höger efter Sommen, nånstans vid Hårkrankeryd

Där barnen har ett finger för mycket i hand

Du svänger in på grus vid Ållebäcken Flisterminal

Och där inne i mörkret möter du oss

Vid Klevakross,

Klevakross

i sommenbygdsnatt

i somenbygdsnatt

Klevakross

Vid Klevakross

i sommenbygdsnatt

i sommenbygdsnatt”

Jan 21, 2008 | 11 Comments

Reskamrat

Det här skulle kunna varit vår “grytlocksluffare”, men jag tror tyvärr inte att det är det, även om jag skulle vilja.

Jan 3, 2008 | 1 Comment

Den Auktoritära Grytlocksluffaren

30 Juni-2 Juli 1993, Port Leucat-Rom

(fortsättning från Snabbtåg, Burktramp & Långpromenad)

Efter att ha spenderat en natt utomhus i Paris och utan bättre vetskap tagit ett snabbtåg vi egentligen inte kunde åka och därför fick betala en massa pengar hade vi alltså tagit en långpromenad istället för taxi.

Denna långpromenad gjorde oss utmattade och vi tyckte vi förtjänade en belöning. Vi tog följdaktligen in på ett fint hotell och gick ut på en riktigt bra fiskrestaurang.

Vi hade en uppritad budget på nånstans mellan 100-200 kronor om dagen. Man klarar sig faktiskt rätt långt på det, man hade råd att äta och färdas vidare. På endast fyra dagar hade vi spräckt denna budget fullständigt. Bara hotellet och maten i Port Leucat kostade oss omkring 1000 kronor var. Då ska ni även veta att jag, min idiot, lämnade en fet dricks på restaurangen. Jag tror det var upp mot 100 francs. Jag kommer ihåg att jag betalade. Sen återvände inte servitrisen och jag tyckte det var pinsamt att fråga efter växeln. Typiskt mig.

Sjögge drack upp sin lilla, lilla espresso med tillhörande sockerbit som var bredare än koppen och skakade på huvudet.

Resan gick redan dagen efter vidare mot Italien.

Och nu började vi för första gången på allvar träffa på och umgås med andra bagpackers. På resan mot Rom stötte vi på en grytlocksluffare. Dessa reser ensamma och verkar ha gjort det i över ett år, dömt av utséendet med långt hår, skägg och vindpinad kropp. Dessa tar sig runt på en budget kring 30 kronor om dagen och drar sig inte för att lifta, gratisåka och tigga cigaretter, mat och dryck av andra. Runt deras galet stora ryggsäck klingar och klangar grytor och gasolkök och soppslevar med vilka de tillreder sina näringsrika måltider.

Denna kille spenderade några timmar i en kupé med oss. Med stor auktoritet undervisade han de båda noviserna om vägarnas hemligheter. Han var en Holländare som rest runt ett långt tag och han gjorde ett mycket säkert och stort intryck på oss innan han, i farten, kastade sig av tåget när konduktören kom för att se färdbevis.

Vi tittade chockat ut genom fönstret och såg den flygande holländaren rulla runt fem varv med grytorna flygande kring innan han borstade av sig reste sig upp och försvann västerut.

Visserligen var tåget på väg in mot en station och hade ordentligt saktat farten men synen gjorde ett outplånligt intryck på de tvenne skakande ynglingarna från Tranås.

Vi spenderade dag och natt och en dag till på tåg och stationer innan vi nådde den eviga staden.

Sjögge och jag gick ut en runda och tittade oss runt. Ofattbart nog konstaterade vi efter endast en timmas rundvandring att det inte fanns nåt att se i Rom!

–Det var skitigt här du, sa vi till varandra, tog en burgare och gick tillbaka in till stationen och åkte kvällståget mot Brindisi för att därifrån ta oss till det egentliga målet på resan; Grekland.

Sjögge:

Resan genom Italien blev mycket riktigt bara en transportsträcka söderut. Vi dömde självsvåldligt ut Rom som en överskattad håla.

Men hade vi egentligen bildat oss en uppfattning? Hade vi bevistat Colloseum? Flanerat utför Spanska Trappan? Svalkat oss i det stilla skvalet från Fontana di Trevi? Förundrats över Aqua Felice och Aqua Virgo – de romerska arkitektoniska mästerverken?

Nej! Vi hade promenerat gatan fram och tillbaka från centralstationen cirka 400 meter. I hemlighet konstaterat för oss själva att det började bli mörkt.

”Förmodligen jobbigt att hitta hotell, vid den här tiden”, sade Andreas.

Vi uppfattade hur horor började stryka kring gathörnen. Knarkare med kanyler i högsta hugg i varje mörk gränd. Sinnessjuka uteliggare med knivar. Rabiessmittade hundar. Allt farligt man kan tänka sig. Allesammans fantasifoster, naturligtvis.

Efter 400 meter vände vi alltså om. Småsprang till stationen, kollade tågtidtabellerna – och tog nästa tåg söderut.

Inne i kupén blev vi erbjudna cornflakes av en medresenär. Förmodligen våldsbög och AIDS-smittad. Vi avböjde.

Nästa destination Brindisi.

(Fortsättning följer..)

Jan 3, 2008 | 2 Comments

Identitetsproblem

144. The Meaning Of Love

Och så har vi kommit till punkten då den sämsta singeln med Depeche Mode redovisas. “The Meaning Of Love” kan visserligen ha viss charm i vissa stunder, men det fråntar inte det faktum att det är det vekaste singelmaterialet genom tiderna för världens bästa band. Ackompanjerat av en video man helst vill glömma att man nånsin sett. Martin Gore hade fortfarande inte blivit Martin Gore, här låter han mer Vince Clarke. En Vince Clarke i usel form dessutom.

145. I Want It All

146. Breathe

147. Dirt

148. Sibeling

149. Zenstation

150. Slow Blow

151. What´s Your Name?

Jan 3, 2008 | 3 Comments

Inget monster, utan ett luftslott.

145. I Want It All

2003 släppte Dave Gahan sitt första soloalbum och det var precis så dåligt som det befarades. Jag intervjuades i den där gratistidningen man fick i videobutiker av min vän Anders Lunqvist om släppet. Tidningen var ju uppbyggd på så sätt att en artikel skulle hjälpa till att sälja produkten, men jag kunde inte skräda orden. Anders kunde ju inte skriva om min åsikt om skivan i tidningen så det stod till slut bara “Vad Andreas själv tycker om skivan är det bäst att låta vara osagt“.

Jag utspådde också att “när Dave kommer tillbaka till Depeche, om han gör det, så kommer han garanterat att kräva att få skriva halva plattan“. Tiden innan “Playing The Angel” var märklig. Dave snackade skit om de andra i pressen och verkade uppriktigt ledsen över Martin Gores tystnad kring hans skiva. Martin Gore dryftade inte många ord om “Paper Monsters” och hans tystnad var väl ganska talande.

Själv släppte han “Counterfeit 2” och hade turnépremiär på Nalen i Stockholm. Jag och Andreas Racov var där och vi fick en oförglömlig natt med Martin Gore, han sjöng “Model, Actress, Whatever” för mig och vi spenderade timmar i hotellbaren och sjöng Depecheklassiker. Surrealistiskt. Och långt från Kollaps innehållsförteckning.

Mycket riktigt kom Dave tillbaka till Depeche och han ville ha med egna låtar. Skulle detta bli slutet? Förväntningarna inför “Playing The Angel” var inte höga. Tvärtom var jag i princip av åsikten att bandet borde lägga av innan det blev förnedrande och fick Viking Line-spelningarpå agendan. Efter att ha sett Dave med band ruinera några klassiker med DM på Hawaii-scenen i Hultsfred var detta inte så sjukt långt bort som man kan tro. Även för ett band av Depeche Modes kaliber är man inte bättre än sina två senaste album. En “Exciter” till och vi kunde haft ett Simple Minds förfall inom räckhåll. Faktiskt.

Nu blev det tack och lov inte så. Inte ens i närheten. “Playing The Angel” förde tillbaka Depeche Mode upp på toppen. Effekten av Daves låtar på skivan blev en dynamo för Martin Gore som levererade en hel bunt låtar av hög Depecheklass. Dave fick till slut med tre. Två av dem var med i matchen. Den tredje var det inte. “I Want It All” låter mer eller mindre exakt som det tomma skal som “Paper Monsters” var och det kunde varken producenten Ben Hillier eller Martin Gore rädda.

146. Breathe

147. Dirt

148. Sibeling

149. Zenstation

150. Slow Blow

151. What´s Your Name?

Jan 2, 2008 | 3 Comments

I heard it from Simon who heard it from James

146. Breathe

Det är sällan, om någonsin, som jag skrattat åt Martin L Gores textförfattande, men ovanstående textrad från “Breathe” blev plutten som fick skiten att tippa över.

Mina två nya vänner från Wales, James & Simon, skrattade också.

“Exciter” visade upp en dipp utav sällan skådat slag från Depeche Mode, både lyricistiskt och låtmässigt. Och “Breathe” var värst av dem alla.

147. Dirt

148. Sibeling

149. Zenstation

150. Slow Blow

151. What´s Your Name?

Jan 2, 2008 | 3 Comments

Snabbtåg, Burktramp & Långpromenad

(Fortsättning från “Järnband & Smutsiga Skor”)

28-29 Juni 1993, Hamburg-Paris

Henrik och jag färdades i sovkupé och sov oss genom förflyttningen Tranås-Hamburg.

I Hamburg hade vi några timmar på oss innan vårt tåg mot Paris avgick. Vi imundigade en stadig frukost på McDonalds och söp in atmosfären på den stora stationen.

Via ytterligare ett byte på eftermiddagen i München var vi vid kvällningen framme vid resans första egentliga mål – La Paris. Vi bokade in oss på ett billigt hotell och somnade.

Dagen därefter checkade vi ut och gav oss iväg på en vandring i staden med våra gigantiska ryggsäckar med oss. Noviser & idioter som vi var så bestämde vi oss för att gå mot Eiffeltornet. Vi gjorde det genom att orientera oss efter byggnadsverjet i sig självt, så det tog oss ett par-tre timmar innan vi kom fram. Genomsvettiga då, I might add..

Kvällens planerade mål var Depeche Mode på Palais Omnisport De Bercy, den första av två spelningar för DM i Paris. Ni trogna läsare av bloggen vet ju att den storyn redan avhandlats och ni som inte läste den och vill göra det hittar den i inlägget Gibbon härnedan.

Innan vi satte oss i den strålande solen utanför den gräsbeklädda arenan avverkade vi en vandring runt Alec Eiffels torn, Parc de Luxembourg, Champs Elysée & triumfbågen.

30 juni 1993, Paris-Avignon-Leucat-Port Leucat

Depeche Mode var såklart lysande, men vi fick alltså spendera natten vid bandets stagetrucks då vi missade att ta oss vidare från Paris efter konserten. På morgonen efter vandrade vi in på Gare Du Nord. Vi hade ju varit vakna hela natten och vi var inte pigga. Vi vill ta oss därifrån så fort som möjligt.

First timers som tågluffare som vi var så tittade vi inte så noga var det var för tåg vi satte oss i. Vi ville bara söderut. Vi förvånades över den höga standarden på fransosernas tåg. Vi överraskades av resesällskapet; en man i plommonstop, frack och portfölj klev in med en dagstidning under armen. Yttermera män i fina kläder och kostym intog sina platser. Inte många andra luffare. Inga rättare sagt. Vi hade satt oss på ett TGV tåg.

I 320 kmh/h susade två förvirrade, rädda och trötta ynglingar iväg mot Avignon.

Det dröjde inte länge innan en konduktör kom för att se på biljetterna. Vårat Interrail kort halades fram från våra skitiga nävar och den reslige karln skakade på huvudet. Interrail-kort gäller självfallet icke på detta snabbtåg. Bakläxa igen:

*Man borstar inte under några som helst omständigheter tänderna i Whisky.

*Man orienterar sig icke genom Paris via Eiffeltornet på en stekhet dag med gigantisk, tung ryggsäck på ryggen.

*Man ser till att boka hotell innan det är för sent i kvarteren kring Palais Omnisport De Bercy, speciellt när man är för rädd att lämna området i fråga.

*Man har inte John Silver-tobak i en fryspåse.

*Man måste boka platsbiljett och definitivt kolla upp om ens resemedel gäller på tåget.

Vi fick tömma fickorna på alla francs vi hade, det var väl runt 300 francs var vi fick casha. Där rök alla pengar+ en bunt till av det vi dragit in genom att sitta ute hela natten.

Det blev inte mycket sova av på resan och när vi klev av i Avignon var vi lite griniga. Vi hade bestämt oss för att dra hela vägen till en liten ort som heter Port Leucat. Ett ställe jag en gång i tonåren besökt med en dåvarande flickvän och hennes mamma.

När vi klev av perrongen i Avignon klev Sjögge rakt ner på en tom colaburk. Den fastnade under skon och fick smälla i varannat steg på Sjögges haltande väg mot en bänk, där han kunde lyfta av rygsäcken och plocka bort burken som format sig runt foten. Jag skämdes, trots att jag skrattade. Vi skulle ju verka världsvana.

Efter en snabb lunch inne på stationen vände vi tillbaka mot nästa tåg. Vi krängde på oss säckarna och knallade ut till spåret. När vi närmade oss tåget såg jag att en kastad fanta-burk låg i vår väg på perrongen, jag tänkte “Sjögge kommer trampa på den, jag vet det, snälla gud gör så han inte trampar på den”

Sedan trampade Sjögge på burken. Det lät utav helvete och ekade och small när han haltade bort mot en bänk för att lirka av fantan som krängt sig runt sulan. Jag sa:

–Det finns bara en burk på hela perrongen och självklart ska du trampa i den! Skärp dig för fan, din jävla idiot!

Tröttheten gjorde sig påmind igen efter vi hoppat in i det nya, bra mycket billigare tåget mot Rivieran. Vi somnade omgående och jag vaknade till efter ett par timmar. Sömndrucken och förvirrad vände jag mig mot Sjögge och frågade: -Vad är klockan, älskling?

Jag var inte riktigt klar med att jag inte befann mig hemma i sängen i Tranås med min flickvän. Sjögge svarade snabbt, distinkt och argt:

-Håll käften för helvete!

Efter några timmars ytterligare färd var vi på eftermiddagen framme i Leucat. Nu var det dock så att vi skulle till Port Leucat, alltså hamndelen av staden. Eftersom vi brännt iväg alldeles för mycket pengar för dagsbudgeten bestämde vi oss för att knalla istället för att ta taxi. Jag hade ju varit där innan. Det skulle inte ta så långt tid.

Det tog över tre timmar. Vi gick längs motorväg, “genade” genom en fiskeby, klättrade över stängsel och snår innan vi utmattade nådde fram till kuststaden. Allt detta i brännande eftermiddagshetta. När vi anlände till Port Leucat fann vi snart en drickfontän där vi sköljde våra sandpappers-halsar. Vi var skitiga, bedrövligt klädda.

Och det var ungefär då det slog mig att Port Leucat är fyllt av rika, välklädda fransmän. Vi var de enda luffarna i hela stan.

Vi anpassade oss snabbt efter denna insikt.

Vi bokade in oss på ett lyxhotell och gick ut på fin restaurang.

Sjögge:

När vi första morgonen i Paris skulle ut i stadsvimlet förevisade Andreas mig hur man skulle bete sig i en storstad.

Andreas menade han att man redan befann sig i ett förbannat underläge bara av det faktum att man hade en stor ryggsäck.

Men om man nu befann sig i denna prekära situation skulle man åtminstone försöka ge ett någorlunda säkert intryck.

“Du får INTE gå och titta på byggnaderna med beundrande min och öppen mun! Fäst blicken rakt fram och gå med bestämda steg. Och med solglasögon som är så mörka att man inte ser den flackande blicken. Annars är vi DÖDA här!!!”.

“Öh… Okej.”

To be continued…..

Jan 2, 2008 | 2 Comments

Smuts

147. Dirt

Varför?

Det är min fråga till denna sentida cover från Depeche Mode.

Fullständigt meningslöst, faktiskt.

Jan 1, 2008 | 3 Comments

Oinspirerat

148. Sibeling

149. Zenstation

150. Slow Blow

Många är de instrumentala b-sidor som Depeche släppt ur sig på 90-talet. Och väldigt sällan blir det riktigt roligt. Plats 148-150 går inte till historien som Depeche Modes mest inspirerade stund direkt.

Jan 1, 2008 | Comments Off on Oinspirerat

Hey, you´re such a pretty boy

151. What´s Your Name

Depeche Mode var ett bra band från början. Det kommer inte minst denna lista att bevisa. Men att plocka undan andra, betydligt starkare spår och lägga dem på b-sidor och istället skjutsa in detta pekoral på debuten “Speak And Spell” är och förblir obegripligt. “What´s Your Name” bjuder förutom den gladaste och poppigaste blippbloppen nånsin från DM b la på den obotligt usla texten “P-R-E–DOUBLE T-Y”!

Dec 31, 2007 | 15 Comments

Depeche Mode 151

Jag älskar att göra listor. Jag tillför definitivt den kategorin människor som starkt identifierade mig med karaktären Rob i Nick Hornbys “High Fidelity”. Jag fick till och med “tala ut” i expressens söndagsbilaga för några år sen om mitt maniska listmakeri. Det var jag och Alex Schulman som fick göra detta. Min lista över årets bästa plattor förväxlades i den tryckta tidningen med hans de otrevligaste kändisar jag träffat.

Vi är olika vi människor.

Jag älskar listor. Och jag älskar Depeche Mode. Och jag älskar framförallt att göra listor med Depeche Mode. Därför tänkte jag under de närmaste månaderna, parallellt med mina andra inlägg, ha en countdown från botten till toppen med Depeches låtar. Det blir ju självfallet en subjektiv lista, och sådana, kanske i synnerhet vad det gäller detta bandet, diskuteras flitigt. Så jag hoppas på att ni vädrar ert stora missnöje, hyllar min genialitet och säger att jag har rätt eller allmänt motargumenterar mig i kommentarer. På så sätt får listan än mer liv.

Nörderi och maniskhet kan självklart diskuteras och jag kommer med all säkerhet ifrågasättas på alla sätt och vis under listans gång. Så låt mig då direkt börja med att berätta att följande låtar inte kommer att återfinnas på listan:

“Are People People” -tillhör kategorin “javisst har spåret en annan titel, men det är ju för fan trots allt en remix.

Dit hör även “Spanish Taster“, trots att det närmast är en helt annan låt och skulle kunna bedömas därefter.

“Black Day” är även den en riktig slamkrypare, men under de beslut jag fattat så måste den falla under samma kriterie som “Spanish Taster”.

“Hemliga spår” som “Crucified” och “Mission Impossible” ryker direkt.

Kan ses som kontroversiellt att plocka bort titelgivna spår som “Uselink“, “Jazz thieves“, “Introspectre” och “Easy Tiger” men jag har svårt att se att de kan bedömas som låtar när det handlar om instrumentala mellanspel.

“Fpmip” och “Junior Painkiller” är unika sångtitlar, men de bedöms självfallet, i mina öron och ögon, som versioner på sitt original. “Breathing In Fumes” också.

Med detta sagt är jag redo att kicka igång denna fantastiska lista!

Dec 31, 2007 | 20 Comments

Järnband & Smutsiga skor

I Juni 1993 gick jag från att vara en tämligen oerfaren liten småstadsbo till en något mer belevad sådan. Man kan kalla det för ett första steg in i den stora världen därute. Jag och min polare Sjögge gav oss iväg på en tågluff.

Jag var 20, han var 19. Vi var rädda, vi var varnade. Vi gav oss iväg från tågstationen i Tranås med två gigantiska ryggsäckar, avvinkade av familjemedlemmar och närstående. När vi återvände två och en halv vecka senare var det efter en resa fylld av galenskaper, galningar och ett fruktansvärt, helt osannolikt dödsfall med oss två i allra högsta grad inblandade.

Med oss hem hade vi även två tjejer från Kanada, som rest med oss hela vägen från Aten. Jag tror inte det gladde min dåvarande flickvän Hanna nämnvärt när vi klev av tåget i sällskap med dem.

Jag satte mig för ett par dagar sen med Sjögge och gick igenom hela historien. Min plan var att göra en topp tio lista över de dråpligaste händelserna under resan. Det visade sig vara en omöjlighet. Vi fick ihop 26 kandidater och ville inte stryka någon. Jag får helt enkelt, ibland med kommentarer från min käre reskamrat, återge hela resan från start till mål. Det kan jag lova är er tid värd, tro mig.

4 Juni 1993, Tranås

Henrik “Sjögge” Sjögren och Andreas Jismark befinner sig på Råggatan, Sjögges familjehem. Tidigare under eftermiddagen har Sjögrens skakats av Farmors telefonsamtal – “Jag har en vitlök i örat”. Förkylningen hennes botades inte av det gamla tricket och de hade fått köra tanten till sjukan och plocka ut klyftan.

TV-Nyheterna går på. Sjögges far, Hebbe, har fällt upp sol-clipsen från glasögonen och tittar allvarligt från sin fotölj på en kvinna i färgglad klänning som beskriver hur hon blivit rånad. “Jag blev helt dizzy och det kändes som ett järnband kring huvudet” berättade hon levande. Sjögge och jag skrattade. Det gjorde inte Hebbe.

Vi blev uppläxade om vår naivitet och allmänna dumhet. Och lyssnade till vad kvinnan berättade. Vi fick höra om en växande våg av sofistikerade rån av turister på tåg vid italienska gränsen. Nyheterna berättade om hur hela kupéer sövts ner och blivit plockade på sina kontanter, kort & resecheckar. Hebbe hade ett allvarligt snack med oss. Vi var varnade. Detta kunde hända oss om ett par veckor.

6 Juni 1993, Övrarp

Jag firar tillsammans med en hel bunt av mina bästa vänner min tjugonde födelsedag i familjens stuga en bit utanför Tranås. Vi kör lekar och tävlingar och har en trevlig kväll. Efter ett tag samtalar min far, Calle, förtroligt med mig och den unge Sjögren om vår stundande resa.

–Kom ihåg att borsta tänderna med Whisky, sa han.

Vidare varnade han oss allmänt för livsfarliga människor som strök omkring i de olika europeiska länderna.

27 Juni 1993, Tranås

Den nyblivna samhälls-studenten Andreas (jag gick först ett år ekonomisk linje men hoppade av och jobbade som journalist ett halvår innan jag återvände till samhällsvetenskaplig. Jag blev följdaktligen ett år äldre än mina studentpolare. Samma sak gällde för Sjögge ett år senare, fast då från samhäll till ekonomisk.) och en väldresserad Henrik Sjögren samlades innan avresa i mitt uppväxtshus på Bäckagatan 21 i Tranås. Vi kollade genom packningen, gick en promenad för att andas Tranåsluft för sista gången på ett tag. Vi gick upp på en liten kulle, ett pyttelitet berg kan man säga, beläget straxt utanför bandyplan. Jag vet verkligen i helvete inte varför vi gick dit. Men där var vi.

–Dina skor kan för fan inte se ut så där, sa jag till Sjögge.

Henrik Sjögren hade på sig, av sin mamma nyinköpta, fina smooth white tennis-shoes. Den gänglige, stundom osäkre, nervöse 19-åringen hade sedan första bekanstskapen med den påhittige och domderande Jismark fått stå ut med mycket. Bland annat hade han fått höra:

–Så där kan du för fan inte se ut i håret, vi får fixa till det direkt. (detta berättade Sjögge så fantastiskt roligt om i sitt bröllopstal så jag lämnar den storien i minnet av de glada vänner som var där och lyssnade)

Nu var hans skor ifrågasatta. När argumentet presenterades “vi blir ju för fan rånade så fort vi går på tåget om du ser ut så där” tog följdaktligen Henrik, vägledd av mig, det oundvikliga beslutet:

Att gnida in och smutsa ner de nya skorna med hjälp av mossa, bark och skit från det lilla berget utanför bandyplan.

30 minuter senare klev vi på tåget. And off we went!

Sjögge:

Du glömmer även en sak som din far Calle rådde oss till under det förtroliga samtalet i Bäck (ja, det var faktiskt i Bäck och inte Övrarp).

“Ni måste tejpa fast era pengar på ryggen”, sade han.

Med sammanpressade läppar för att inte brista ut i skratt lyssnade vi sedan till de övriga smått vansinniga råden, som att borsta tänderna i wiskey. Men ett vettigt råd var dock att vi inte skulle ha våra små väskor (mer om dem senare) i ett snöre runt halsen. Anledningen till detta var att om en rånare skulle skära av snöret så skulle halspulsådern ryka i samma veva.

Nåväl, vi skrattade sedan gott bakom ryggen på våra fäder inför avfärd. Lika roligt var det dock inte att behöva ringa hem från Grekland för våra sista slantar och be dem om mer pengar.

(Edit: Har korrigerat till helt korrekta datum)

Dec 31, 2007 | 6 Comments

Gott Nytt År!

BE EASY ON THE BOOZE!!

Dec 29, 2007 | 1 Comment

Mellandagar!

..och jag är tillbaka i Stockholm efter julfirande i Tranås. På nyårsafton kickar jag igång Kollaps 2008 med en braköppning nånstans kring lunch/eftermiddag.

Hoppas ni alla har sköna dagar!

Cheers/

Andreas

Dec 29, 2007 | Comments Off on Mellandagar!

Gud Jol!

Carl Johan, en tomtemössa, en cd-spelare

Och här är de bästa jul-låtarna:

1. The Pogues with Kirsty McColl -Fairytale of New York

2. Band Aid – Do They Know It´s Christmas

3. David Bowie & Bing Crosby -Little Drummer Boy

http://www.youtube.com/watch?v=gKTHvW2JcAA

Dec 21, 2007 | Comments Off on Gud Jol!

Skål!

I avslutningen kring denna veckas tema besynnerligt och bedrövligt uppträdande i andras och egna loger ska jag kort berätta om när vi hade releaseparty för “Consume Desire” på RomoNight, Kåren, Göteborg. Vi hade redan haft ett party i Stockholm på Tech Noir, Kolingsborg och var over the moon över att ÄNTLIGEN få släppa vår skiva.

Soundcheck hade under eftermiddagen strulat ordentligt för oss och vi hade hunnit till hotellet för en snabb dusch innan vi återvände till spelstället. Då upptäckte jag, Mattias, Sara, Jimmy & Tuben till vår stora glädje att arrangörerna av klubben, Tobbe & Tony, hade slagit på stort för våran skull. I lilla baren hade det dukats upp bord med vackra vita dukar. På dessa stod det hinkar med champagneflaskor i.

-Det var som faan vad de har tagit i, fan vad roligt!

utropade vi och öppnade en flaska. Vi skålade högtidligt, en halvtimma kvar till entrén skulle öppna. Vi satte oss ner och njöt.

Det dröjde tio minuter, sen kom det in en servitör som skrek till oss:

-Vad i HELVETE håller ni på med?

Vi svarade lugnt att han kunde tagga ner, vi var bandet. Han svarade då:

–Vilket jävla band?? Det här rummet är bokat av ett slutet sällskap som ska fira ett bröllop!! Gå ut härifrån för helvete!

Kollaps vill härmed önska alla läsare en synnerligen god jul! Nu trycker jag på pausknappen för att i några dagar äta Tranåspizza, dricka glögg, spela spel, varva ner och ta det Bruno. Cheers!

Dec 21, 2007 | 2 Comments

Achtung, Achtung, Alarm, Alarm

En lördag i Malmö 1996, April Tears har dagen innan spelat på Blekingska nationen i Lund. Bandet befinner sig, inbjudna, på ett releaseparty på en syntklubb. Och lyckas under kort tid etablera sin närvaro genom att

1) “Hälsa” på banden backstage och under den korta tiden där, genomföra det egentliga målet -att mer eller mindre tömma deras ölback.

2) Äta upp en hel chipsskål, tillhörande Spock & deras flickvänner, på tio minuter. Först blev vi bjudna, sen åt vi nävar, sen slog vi bort deras händer när de försökte äta mer. Medlemmarna i nämnda band blev skrämda av April Tears burdusa betéende och valde att hålla sig på tryggt avstånd resten av kvällen.

3) Bråka med Elegant Machinery som kallade April Tears “syntband”. Vi kallade då dem “rockband”.

För att ligga verkligheten närmast väljer jag att inte skildra dessa punkter närmare då det mesta faktiskt var rejält roligt för de flesta inblandade. Det är svårt att återberätta för en gångs skull. Det blir väldigt ocharmigt i text. Visst var vi dumma i vissa lägen, men det skedde mestadels under skratt och under ironins flagga.

Så även det nästa: Ett överfullt dansgolv dansade loss efter spelningarna. Det var en typisk syntklubbspublik; svartklädda, en del mer vågat i lack och läder, andra i Kraftwerk-standard-looken (röd skjorta, svart sklips, svarta byxor). Andra med attiraljer som gasmask och fe-spö. Osäker på om någon nätt varelse kombinerat dessa tu dock.

I vilket fall så bestämde oss för att dansa. Vi fick då höra en låt som började med att en galen tysk skrek “Achtung Achtung Alarm Alarm“. Detta tyckte vi var sannerligen komiskt så vi skrek med och hoppade ut på dansgolvet. Vi dansade vilt. April Tears, klädda i typisk indie-outfit tog för sig bland fe-spön och gasmasker och Tubens yviga, orytmiska dans vållade uppmärksamhet. Framförallt hos oss i bandet. Det visade sig att vår taktsäkre trummis inte kunde dansa i takt.

Rätt som det var så var det bara vi kvar på dansgolvet. Vi hade skrikit Achtung, Achtung, ALAAAAARM i tre minuter och tömt hela dansgolvet.

Efter att vi “klivit av” började golvet sakta men säkert fyllas på och snart var hela den skånska syntpubliken tillbaka, dansandes, igen.

Dec 21, 2007 | 1 Comment

Gibbon 3

Lip Service, Backstage, More Than A Party, Uppsala, 2007

Fr v Louise, Gibbon, Monotony, CZ

Dec 20, 2007 | Comments Off on Gibbon 3

Machete, affisch, irritation, vansinne

Besynnerligt och bedrövligt uppträdande i egna och andras loger var det ja. Firma Jismark/Monell förekommer ofta i dessa historier. Och denna text ska avhandla oss och ett typiskt betéende när vi triggar igång varandra. Gud hjälpe den stackare som kommer i vägen. Den här gången det tyska tv-spelsbandet Welle Erdball.

Jimmy och jag var inbjudna att vara gästdj:s på klubben Tech Noir på Kolingsborg på Stockholm. Jag har lirat där många gånger och det är skitkul. Speciellt när jag lägger på “Always On My Mind” med Elvis Presley. Syntarna är då redo att kasta mig åt vargarna, men de som taggar ner lite får snart höra att den bara är ett intro till Pet Shop Boys version av den fantastiska låten. Effekten på dansgolvet är enorm.

Ibland testar jag också att helt sonika dra ner ljudet till noll, få alla att surt och skadeskjutna titta på mig för att sedan lägga på en redan förberedd klassiker som fyller golvet. Jimmy och jag brukar även dansa på bord, klänga i gardiner och klättra på vad som finns tillgängligt när vi pumpat loss. Högt som fan. Vi är grymma dj:s om jag får säga det själv. Vi har fått stillasittande veckoklubbar att explodera till “Rickys Hand” och “He´s On The Phone”. Vi blandar och ger och följer varken taktmixar eller tema. Det är Nina Simone mixat med Neubauten som jag brukar säga.

Allt detta även denna kväll på Kolingsborg. Men det började med irritation. Vi såg bandet, åtföljda av sina “dansdamer” komma till soundcheck. De två tyskarna, båda en bra bit över fötti bar b la gamla Ray-ban solbrillor, och visade inga som helst tecken på självdistans. De var inte särdeles mysiga mot oss och uppträdde nonchalant och töntigt. Tyckte vi. Arrangörer av klubben misstycker säkert och de har säkert rätt. Welle Erdball är förmodligen jättetrevliga, men denna kväll skulle de drabbas av två idioter.

När deras spelning började avlägsnade vi oss från DJ-båset och parkerade våra små stjärtar i det tyska bandets loge i sällskap med ett okänt antal öl. Vi började okynnesdricka på allvar och hamnade i ett stadium flera vittnen därute kan vittna om. Vi triggar varandra till att skratta så mycket som möjligt. No limits liksom. Minns att det handlar om att vi själva tycker vi är roliga när ni läser om följande bedrövliga handlingar.

Från sekund ett i logen retade vi oss på den stora planch som bandet placerat på sig själva på väggen. Och det dröjde inte heller länge förrän jag såg att det låg en stor jävla machete överst i en trunk i logen. Vi undrade varför. Sen gick det som det gick. Jag hämtade macheten och förde den med ett välriktat sabelhugg in i mitten av affischen. Rätt i huvvet på en av medlemmarna.

Vi triggade upp oss själva, fann en svart tuschpenna som vi ritade med på affischen. Det blev jävulshorn på den andre tysken och andra visdomsord och intelligenta uttryck. Till min glädje fann vi fordralen till deras solglasögon. På dessa skrev vi Welle Wirdball med stora, feta bokstäver. Vi tycket vi hade “poetic justice” på vår sida.

Leif, arrangör, kom upp i logen och fann inte vårat vedervärdiga betéende förfriskande på något sett. Och det mest dumma och otroliga av allt i vårt uppträdande är väl det faktum att vi satt kvar med en bärs i handen och skrattade när bandet strax därefter kom upp efter sin avslutade spelning. De blev arga..

De två imbecilla dj:sen kan då inte mycket annat göra än att skamset föra ut macheten från affischen, tvätta fordralen fina och be om ursäkt. Patetiskt.

Samma firma skrämde också en gång i tiden slag på Underground/Kompaniets personal när de gick berzerker i den lilla logen bakom scen. Vi hade kommit på en fullständigt idiotisk ramsa som gick så här: “Lautrup Lautrup Lautrup Lautrup Lautrup Lautrup Lautrup Lautrup Lautrup Lautrup Lautrup Lautrup Lautrup Lautrup Lautrup Lautrup Dufmatzen!”

Lautrup & Dufmatzen var två schyssta snubbar som jobbade på vårt dåvarande skivbolag Memento Materia och som hamnade ofrivilligt i denna ramsa. Och det var inget illa ment med det, det bara blev så. Och vi sjöng ramsan ibland med varannan Lautrup, ibland i kanon, ibland med toner, ibland med stegrande intensitet och volym. Alltid dock med samma glada utrop som avslutning “DUFMATZENNNN!!!” Det är dårskap vi talar om.

Denna kväll toppade vi alla tidigare framföranden av ramsan. Vi viskade, sjöng och ropade och SKREK på alla ovanstående sätt + 100 till och till slut hade vi skrämt iväg samtliga bandmedlemmar, andra vänner och eventuella tillfälliga besökare. Kvar fanns bara Jens Hellqvist som satt med en tom uppgiven blick och med ett krampaktigt tag om sin flasköl. Jimmy och jag var i högform. Alltså – i princip omöjliga att få styr på. Oförmögna att föra ett samtal med. Vi toppade det hela med att rita ramsan på väggarna. Vi hittade en kartong, skrev ramsan på denna och började hoppa och studsa inne i logen.

Ungefär vid detta tillfälle tittade en anställd på stället in i logen. Hans blick sa det mesta. Han sa inte åt oss att vara tysta. Han sa inte åt oss att sluta. Han tittade på oss, nästan rädd, och såg ut att bedöma oss som fullständigt sinnesjuka och därför inte tilltalbara. Han stängde snabbt dörren. Han hade rätt kan man väl säga.

För därefter satte vi på fyr på kartongen. Vi krigsdansade runt denna och vrålade maniskt vår ramsa. Jens fick då nog och lämnade som sista tapper oss själva till vårt öde.

Vilket självklart var att det började ryka ut från logen, personal sprang in, högg oss i nacken och kastade ut oss från logen och stället. Då var det inte lika roligt längre.

Dec 19, 2007 | Comments Off on Machete, affisch, irritation, vansinne

Gibbon 2

Fr v: Malin Lundin, Gibbon.

Bilden som förenar veckans två tema:

1. Gibbon

2. Besynnerligt och bedrövligt betéende i andras (och egna) loger

Dec 18, 2007 | Comments Off on Gibbon 2

Gibbon

Jismark flankerad av Moffa (t.v) och Söderström (t.h)

Minen är en s k “halvgibbon”, alltså inte en fullskalig “gibbon” då kinderna blåses upp i betydligt större format.

Det började under tågluffen 1993. Henrik “Sjögge” Sjögren och jag gav oss iväg på tugluff, vår första verkliga kontakt med världen utanför Tranås. Denna resa i sig kommer avhandlas i detaljerad skildring längre fram på Kollaps, men tillåt mig nu bara att presentera hur det härna bedrövliga utséende en gång började.

Vi hade sett Depeche Mode på Bercy i Paris. Det var Devotional-turnén, en av världens mest avhandlade turnéer så jag tänker inte säga mer om denna- och det var vårt första stopp på resan. Vi låste in våra gigantiska ryggsäckar på Gare du Nord och inhandlade ett par biljetter på svarta börsen. Sen satte vi oss och ölade i kön till konserthallen. Det var vi länge ensamma om. Fransyskorna skrattade åt oss, fransoserna gjorde narr av oss. Nånstans satt en dekadent varelse med sina vänner och delade, sittandes på en rutig duk, på en vinare. Ingen söp. Vart i helvete hade vi hamnat?

Sjögge packade av någon anledning in sin tobak -han rullade själv- i en fryspåse istället för John Silver-påsen. Jag tror den gått sönder. Vi var förundrade och på gränsen till förnedrade.

Som tur var dök änglarna upp –britter– försupna, stojandes, skrävlande. Det var underbart. Dessutom kunde vi ju prata med dem. Fransmännen är ju som bekant inte särdeles intresserade av det engelska språket.

Till slut öppnades dörrarna och vi kunde springa in på parketten.

Det amerikanska/irländska hiphop-bandet House of Pain var förband. Det regnade tomater, vattenflaskor och annan skit över stackarna under hela setet. Samtliga bar t-shirts med texten “We hate you all you cynical motherfuckers“. Det är i sanning inget lätt uppdrag att vara förband till Depeche Mode.

När Fad Gadget -god bless his soul- fick en favour returned och var förband på Exciter-turnén så var han varnad av Depecharna varpå han byggt sig en genomskinlig sköld han kunde skydda isg med. Tack och lov var kunskapen hos publiken tillräckligt hög för att han, som enda förband i historien (med möjligt undantag av Nitzer Ebb) kunde genomföra spelningar för en publik som applåderar.

Depeche var i fin form och vi fick en “One caress” med live-stråkar. Direkt efter spelningen sprang vi i full careta mot stationen för att lösa ut säckarna och sätta fart mot södra frankrike. Problemet var dock att det inte fanns några tåg att åka med så vi tvingades till att hänga kvar i kvarteren runt Bercy. Det började bli lite småkusligt för två grabbar, 19 & 20 år från Tranås. Vi försökte ta oss in på hotell i närheten, det var stängt.

Vi kommer då på den fullständigt geniala idén att fråga någon om vi kan slagga på området där Depeche Mode´s stagetrucks står parkerade. Där är vi övervakade och trygga iallfall, tänkte jag. Det kändes inte safe att gå omkring laddade med pengar & resebiljetter med två stora ryggsäckar i samma kvarter som pundare som skrek på franska och som hade stora hundar som sprang lösa.

Vi gick runt arenan, fann ingången och en vakt som satt där i en security bil. Han var fransman. Min skolfranska, bortskolkad och struntad i, skulle inte bli mycket till hjälp:

–Uhhmm..pardon ms´ieur..uumm…moi…et..mon…ami (pekar på sjögge) would like to..no! I mean Non!….La bas…La bas…Moi et mon ami…noire (pekar mot den svarta himlen) pour demain…..le soleil 8pekar mot himlen) Le soleil demain! Moi et mon ami!! ummmm..

Han tittade storögt på mig när jag stakade mig fram, sen vinkade han helt sonika surt in oss på området. Utmattningstaktiken.

Väl därinne stötte vi ganska snabbt på en bunt roadies som satt och rökte maja, hasch och andra natural herbs så det bolmade från huvudet på dem. De skrattade självfallet åt oss. Vi såg ut som två vilsna imbeciller. Och det var ju förvisso sant. Men det här var ju britter så här kunde vi göra oss förstådda. Sjögge och jag satte oss ner bredvid dem. Jag tände en cigg, Sjögge tog fram sin plastpåse.

Detta drog britternas intresse till sig. Killen hade röka. Var det bra grejer? En av dem höll fram sin påse och sa:

–You wanna switch? You get one from my supply if I get one from you?

Sjögge, överrumplad, fattar ändå vad som håller på att hända svarar:

-No. No thank you.

Roadien blir då ganska så sur och ännu mer intresserad av Sjögges supply. Och tar i med rösten

–Come on Swede, let´s switch a fag!

Nu var det ett rejält dilemma för de tvenne ynglingarna. Här sitter vi med en påse vanlig tobak, de med en påse jazztobak. De har varit gästvänliga säger de och alla undrar nu varför inte vi vill dela med oss. Om Sjögge byter så märker de snabbt att de har blivit “blåsta” å deras sätt att se det. Om vi inte switchar kanske de slänger ut oss från området. Sjögge tittade med flackande blick på mig.

Vad som hände? Låt mig säga så här:

På natten sprang vi mellan bussarna med uppblåsta kinder och skrek jag flyyyger, jag flyyyyger. Vi sträckte ut händerna, började skutta fram i hukad ställning, “vecklades ut” längs färden framåt och fick en “take off“. Skrattandes till magknipsnivå.

Gibbon-minen var född, den hette dock inte så då. Den hade egentligen inget namn förrän Martin Söderström och Therese De Waern namngav den flera år senare.

Men det började alltså denna natt. Efter att alla roadies somnat i sina bussar blåste Sjögge upp kinderna och började tala ur den lilla öppningen i käften. Jag gjorde likadant. Märkligt med ett 100% ratio på oss två då de flesta människor är oförmögna att utveckla denna gibbon-min. Tur är väl det.

En amerikan som jag senare träffade på luffen berättade om att han i London fick frågan “Oy, you got a fag?” varpå han nitade denne så det sjöng om det. Han hade aldrig hört uttrycket och trodde följdaktligen snubben kallade honom bög. Jänkare..

Dec 18, 2007 | 5 Comments

← Previous Page — Next Page →

Polls
VCMG
- Stort! Spännande! (58%)
- Kul för dem. men inte många andra. (32%)
- Jag har aldrig brytt mig och tänker inte börja nu. (7%)
- I don´t care anymore (4%)
Loading ...
- Fler omröstningar >>
Categories
Archives
Search

Helghälsningar, Uncategorized

Helghälsningar, Lip Service

Lip Service, Uncategorized

Depeche Mode, Tågluff 93, Uncategorized

Polls

Categories

Archives

Search