Hansa 1 dag

David Bowie, Hansa Studios, 1977

Depeche Mode, Hansa Studios, 1984

http://www.youtube.com/watch?v=Z_QX8WcRXP4

Depeche Mode, Hansa Studios, 1986

Hansa Studios, 2009 (Men är det inte några som känns väldigt bekanta som syns här….haha!)

Mar 18, 2010 | 1 Comment

The Neon Judgement blir tre

I Avdelningen Besynnerligt och Bedrövligt uppträdande i andras loger reser vi tillbaka i tiden till Borås 2001. Jag, Jimmy & min dåvarande flickvän Camilla har förflyttat oss från den kungliga hufvudstaden i bil för att se The Neon Judgement. Dessa gamla hjältar har bokats in till två spelningar i Sverige -Borås och Örebro och vi har bestämt oss för att se båda.

Väl i Borås väntar vi in Jens Hellqvist och Fredrik Käll som ska vara med och se de belgiska syntpionjärerna. De färdas medelst buss, i vilken de under resan tömmer en bunt öl längst bak i fordonet på klassiskt tonårsmanér. När de kommer fram och vi har kramats hej får de panik. De har glömt de sista kvarvarande buteljerna bärs i bussen och springer in i garaget för att hämta dessa drycker. Busschauffören blir glad och säger “tack för att ni hämtar tomglasen grabbar“.

The Neon Judgement gjorde precis en så formidabel spelning som vi hoppades på, Dirk Da Davo visade sig ha åldrats bättre än TB Frank och var den coolare av de två. Eftersom vi hade samtalat med denne innan giget, via mailkorrenspondens, om ett eventuellt samarbete i form av en remix gjord av TNJ till April Tears beslöt vi oss för att hälsa på i logen efter giget.

Hellqvist/Käll hade då tömt i sig en avsevärd mängd alkohol och slog följe med oss.

Till en början gick allt bra. Vi pratade om vårt band, vi pratade Neon Judgement- klassiker och TB Frank & Dirk Da Davo var på strålande humör. TB berättade en turnéhistoria, vars innehöll är glömt, och den avslutades med poängen. “get out of here, man!” Vi skrattade gott, Käll skrattde inte så mycket utan satt med rynkad panna.

Andra samtalsämnen inleddes, nya öl öppnades och fem minuter gick. Då brister Fredrik Käll ut i ett av sina patenterade vrålskratt och skriker förtjust “Get out of here man? GET OUT OF HERE MAAN! Ha ha ha haaaaa!!” Poängen hade trillat ner, och sen börjar Fredriks uppträdande helt i linje med ingressen till denna historia.

Han går på legenden TB Frank, tar tag i hans skjortärm och utropar Get out of here, man! Han pekar mot dörren, söker fast begarens blick och skriker igen Get out of here man!! Kort sagt försöker den berusade 24-årige Tranåstrummisen att köra ut sin egen idol, syntlegenden TB Frank, mannen som är upphovsman till “Chinese Black” och “Miss Brown“, från sin egen loge.

Sångaren tittar förvånat på Fredrik Käll och väljer att återgå till det sansade samtal han förde med någon annan i logen.

In kommer då en av arrangörerna i Borås och ber TNJ att signera dessa, något de vänligt gör. Fredrik Käll fattar då tuschpennan och skriver då stolt ner sitt eget namn på den klassiska logotypen. Jimmy och jag, som inte druckit särdeles mycket under kvällen -för en gångs skull få man väl säga- drar luften inåt och ryser till, tittar mot The Neon Judgement, tittar på Käll som skrattandes börjat signera en andra affisch, tittar på Jens som svajar lätt med handen vid bordskanten, tittar på varandra, skakar på huvudena och tänker tyst att nu går det här åt helvete.

Den gladlynte Käll signerar samtliga affischer och sätter även en kråka på väggen innan han med ett nöjt skratt sätter på korken till pennan. Kort tystnad. Som bryts av Dirk Da Davo och TB Franks skratt. Puh! Av någon anledning tyckte det var underhållande. Jens som en stund ruvat på en fråga säger med sin skotska dialekt (Det är tämligen ofta när Jens druckit ett par drycker för mycket som denna brytning kommer fram. Det började som en hyllning till Jesus And Mary Chain, i ironins namn, men har under åren tappat ironin fullständigt)

–so whoose designed yorr pooster then?

Det börjar bli dags att dra sig tillbaka, men vi hinner inte påtala detta förrän en bunt fans strömmar in i logen med LP-skivor som de vill ha signerade. hemma i deras skivsamling står nu “Horny As Hell“, “1981-84” och “A Man Aint No Man When He Aint Got No Horse Man” signerade av Neon Judgements medlemmar; TB Frank, Dirk Da Davo och Fredrik Käll.

Vi tackade för oss och satte oss i bilen mot Göteborg. Jag körde -därav anledningen till att jag inte drack. I baksätet satt Käll och höll låda tillsa han somnade. Hårt. Så hårt att han satt helt still, till synes utan andning.

När vi kom fram till Göteborg stannade vi vid järntorget, fråga mig inte varför, och försökte få liv i gynnaren. Det gick inte. Vi lyfte ut han ur bilen efter att ha skakat honom och skrikit i hans öra. Han verkade helt klart avliden.

Först när vi sa att det börjar bli dags att ringa ambulans kvicknade han till och vi kunde andas ut. The Neon Judgements tredje medlem var fortfarande vid liv.

Dec 18, 2007 | Comments Off on The Neon Judgement blir tre

Unite!

T.v Tony Blair, T.h Mattias Svensson

Nu är Lip Service kommande singel “Unite” mastrad och klar. Ett sällsynt samarbete av de sista tre som stod upp i April Tears när skutan slutligen kantrat; Mattias Svensson (som gjort singelversionen av titelspåret), Jimmy Monell (Mastrare) och jag själv.

Tony Blair (bilden) fick tyvärr sina gitarrpålägg stekta (igen). Trots ett gott förberedande arbete hos Englands artistelit blev alltså resultatet detsamma som den fina, gula knappen på Tonys kavajslag.

I övriga nyheter har de sista researcherna samtidigt som dagens arbete gjorts inför kommande veckas “bedrövliga betéenden i loger”.

Lip Service: Unite (release 14 Januari)

1. Unite -Musse mix

2. Doppelgänger Music – Manual Mix

3. Trace The Fourteen Lights – Method Mix

4. Flies – Maggot Mix

Dec 15, 2007 | 1 Comment

Tony Blair

..och denna fina bild avslutar serien av bilder med den före detta premiärministern. Det fanns också ett lager med Tony Blair & Bob Geldof, Tony Blair & Bono, Tony Blair & Dave Stewart, Tony Blair & Spandau Ballet samt Tony Blair & The Blair Witch. Men nu har jag dragit gränsen.

Jag önskar er läsare en ljuv, trevlig helg, sup & svälj och allt det där. Ni var mer än nånsin tidigare den här veckan –skiiitroligt! kommentarer och antal läsare ökar definitivt min vilja att ösa på med kollaps!

Nästa vecka julröjer jag på med vansinne, det blir inget för er under femton vårar; håll i edra stråhattar och följ med på yttermera galenskap som inkluderar:

* En till synes död Fredrik Käll, självuttalad medlem i the Neon Judgement

* En machete, en affisch, ett DJ-set, 300 råsyntare & firma Monell/Jismark

* Achtung Achtung Alarm Alarm, Spock & deras flickvänner & en skål med chips

Cheers!

Dec 14, 2007 | 3 Comments

Solisar

Låt mig avsluta denna vecka med en liten solskenshistoria: Sagan om hur Tuben och jag först träffades.

1996 hade April Tears flyttat verksamheten från Tranås till Stockholm. I samma veva gick Fredrik Käll och Jens Hellqvist separata vägar med mig, Kitte, Sara och Jimmy. Vi letade följdaktligen ny trummis. Via våra kompisar i Monostar blev vi tipsade om en nyinflyttad gute vid namn Torbjörn Söderman. –En fantastisk trummis, sa de och ett första möte arrangerades.

Tuben kom från en annan musikalisk värld än oss andra, men i övrigt delade vi i princip alla åsikter som finns. Vi bestämde oss för att testa att repa ihop. Tuben var vida överlägsen oss andra i musikalitet och är en av de bästa trummisarna jag haft glädjen att spela ihop med. Och en fantastisk, ödmjuk kille. En pacifist med gamla boxarmeriter.

Efter vi träffats ett par gånger sa han: –Jag känner igen dig. Det var ju inte så märkligt kanske, eftersom vi nu hade träffats, tyckte jag. –Jag meinar att vi har träffets innen, sa han. Han funderade en stund och sa sen: –Var gjorde du lumpen?

Jag berättade då precis som det var:

Jag mönstrade i Kristianstad med avsikten att slippa skiten och gjorde mig till på varenda teoretisk grej så jag skulle framstå som en idiot. Jag tyckte jag var skitrolig. Blev bara ett problem. När det blev dags för de praktiska övningarna så pushade snubbarna där mig hårt och min oerhörda tävlings-själ kunde inte hålla mot längre. Jag trampade som en idiot på träningscyklarna. Följdaktligen skulle jag bli malaj.

Jag fyllde under mönstringen i vart jag vile hamna. Jag skrev med ett bubblande skratt inombords: 1) Boden 2) Kiruna 3) Gotland. De tre sämsta ställena för mig geografiskt att hamna på. Jag skulle ju ändå inte göra nån jävla lump.

Ett år senare sitter jag med inkallelseorder på färjan till Visby P-18.

Jag kommer dit. Helt själv. Helt utlämnad. Som de allra flesta stackars jävlar som precis som jag inte vill hålla i ett vapen. På området hade jag, tack gode gud, en gammal polare: Peter Strömbäck hade en helt ny karriär och var på väg att bli yrkesofficer. Jag sökte upp honom på området och sa att det är ju kul att ses, men här tänker jag inte stanna. Han gav mig då det, skulle det visa sig, fantastiska rådet att inte till något pris signera under några papper.

När jag gick in i malajhuset var det karnevals-stämning. “You´re in the army now” med Status Quo, mitt absoluta favoritband, spelades medans blodtörstiga inryckna idioter skrek -Välkommen till helvetet, solisar. För säkerhets skull hade de även gjort en gigantisk banderoll och satt upp på väggen där det stod samma sak som de skrek:

–Welcome to hell, SOLISAR!

I mitt logement började nu en massa unga män strömma in, en sa –Det är ju ingen idé att ta av sig grönkläderna när man har permis, de ska ju ändå på igen. En annan klistrade upp bilder på nakna brudar på sitt skåp direkt. Jag pratade inte med nån, höll mig för mig själv, kedjerökte. Somnade till slut.

Morgonen därpå började med att vår dörr sparkades in 06.00. In stormade Sveriges mest intelligenta personer och skrek “UUPPP!! UUUPPPP!! “UUUPPPP! En fänrik gick runt och ryckte av oss våra tunna täcken. –UPPSTÄLLNIIIING!!!

Efter en härlig frukost samlades vår grupp vid våra bäddar i logementet, där stod vi när nån löjtnant och nån fänrik skulle lämna våra kläder, hjälmar och påkar eller vad fan det nu är man tar emot. De ropade upp: –675 Johansson! Denne fick först av oss kliva fram och skriva under att han mottagit ett bylte. De ropade 586 Grönbälta och 242 De Meyer och dessa fick gå fram och skriva under att de mottagit ett bylte. Till slut skrek de ut mitt namn. Jag gick fram till männen och sa:

–Jag vill prata med en överordnad. Jag tänker inte skriva under eller ta ut några kläder.

De svarade. -Okej, vänta vid din bädd så länge.

Eftersom jag var nästan sist av oss på vårt logement var det nog flera därinne som storögt tittade på mig och tänkte att vad i helvete, kan man göra så??

Jag blev kvar själv i korridoren när de andra tvingades direkt ut för att marchera med vapen. Vid ett tillfälle kom en galen fänrik och skrek på mig, medans jag sakligt och trevligt sa att du kan ta det lugnt. Det kunde han inte, han inspekterade mitt skåp och så vidare. Efter hans uppvisande och vad jag tidigare sett så har jag dragit slutsatsen att yrkesgruppen fänrik måste vara i parentet på yrkes-skalan med en fluffer (avdankade porrbrudar som suger upp ballen på de manliga skådespelarna innan en scen). Fänrik är, dömt av de tre jag träffade, inte ett yrke, det är en svordom. Ett forum för de talanglösa som hamnade på mellis mellan malaj och överordnad.

Jag kom till en major eller nåt. De skrek så mitt hår ställde sig bakåt: –Totalvägrar duuuu, fattaaar duuu vad detta innebär!!??

Jag svarade då att, nej, jag totalvägrar inte, jag vill inte ha vapentjänst. Jag tänker inte bära vapen. Då skickade de mig till en psykolog. Där placerades jag i väntrummet tillsammans med två andra snubbar. Tre av 500 nyinryckta som vägrade. Bra ratio.

Vi gick in en och en och vi frikallades en efter en. Psykologen, visade det sig, fiskade bara efter en anledning att skicka oss däifrån. Jag är lite seg så det tog mig en stund att fatta detta, men när jag gjorde det sa jag trevande:

-Jag har…hmm…problem att sova med människor i samma rum.

Psykolog (upprymt) -HAR DU? HAR DU? BERÄTTA MER??!!

-Jag…mm..mår inte bra, jag ….kan då komma att kissa…ner mig.

Psykolog: -Bra, bra..Hmm Det låter jobbigt det där.

-Ja det är ett rent och skärt helvete. Jag måste sova själv.

Facit: Frisedel!

De andra snubbarna blev också utskrivna och jag och han från Kalmar drog direkt till den närliggande bowlinghallen. Den tredje killen for iväg med ett par polare i en bil.

Efter ett tag blev jag hämtad och körd till flygplatsen av en mycket trevlig äldre major. Jag sattes på ett plan till Stockholm. Fick god mat. Handlade ett par plattor på Mega innan jag åkte X2000 till Tranås och min lägenhet. Alla resor betalt av min pappa staten via min frisedel. Jag kunde vifta den överallt och åka gratis. Prima!

När jag berättat detta för Tuben sa han:

-Jag visste det! Jag var den tredje killen som fick frisedel. Anledningen till att jag inte spelade bowling med er var att mina polare satt i en bil utanför området och väntade på mig med öl & vin för att fira.

Dec 14, 2007 | 9 Comments

The band formerly known as The April Tears

Fotosession inför Model, Actress, Whatever releasen 2000, tre månader efter London.

Dec 13, 2007 | Comments Off on The band formerly known as The April Tears

The April Tears i London (del 6)

Det finns ångestfyllda morgnar och så finns det panikångestfyllda morgnar. Den här morgonen var definitivt en sådan. April Tears vaknade upp som ett splittrat band. Vi åkte ut till skivbolagets kontor och hälsade på, förhandsbestämt besök. Och i och med detta lättsamma spenderande av tid så rann liksom det mesta ut i sanden.

Tuben och jag som inte pratat på hela dagen omfamnade tyst varandra och så var det grollet glömt. Sara återblev näktergalen i bandet. Jimmy fick tillbaka färgen från att ha varit svart och vit. Kitte återfick färgen efter att ha varit kritvit. När vi senare på eftermiddagen for ut till Heathrow var det istället en enorm baksmälla som drabbade bandet. Jag har aldrig varit så bakis. Och då har jag ändå, tyvärr får man väl säga, festat under många mera dagar i sträck än detta.

Flygresan hem har gjort mig för evigt flygrädd. Jag trodde jag skulle dö hela vägen hem. Inte av en krasch kanske, snarare av cellskräck kombinerat med tidernas snurr i skallen. Kroppen var inte alls med. Magen var galen, benen helspaka. Jag satt instängd vid ett fönster, svettades floder, spyfärdig, hjärtslag. Turistklassen hade gjort comeback i mitt flygande. Möjligen en följd av senaste dagens händelser eller så var helt enkelt uppvisningen från bolaget över.

När vi satt i taxin från Arlanda tillbaka till Stockholm var det reality-check för hela bandet. Helt plötsligt var vi tillbaka i den normala fattiga musikertillvaron. Som jag så många gånger sagt: Vi blev visade en bergstopps vy innan vi snabbt fick åka kana ner i skiten igen.

Ett par dagar senare var Jimmy och jag tillbaka hos producent Christoffer i Vallarum, Skåne igen. Efter han hört den story jag nu delat med er skrattade han i tjugo minuter och fick då magknip. Efter det torkade han tårarna, samlade ihop sig och sa:

-Ni har varit i London i fyra dagar. I fyra dagar! Normala band får kanske liknande problem efter ett års turnerande.

The April Tears var inget normalt band, that is for sure. Och vem vet vad som hade hänt om vi breakat på riktigt? Rockmyten med lyx, fri sprit, god mat, egna chaufförer i limousiner och spännande omgivning skrotade hela grundstrukturen hos detta tighta, kämpande band på fyra dagar.

THE END.

Dec 13, 2007 | Comments Off on The April Tears i London (del 6)

Tony Blair och Brian May

…och varför inte?

Dec 13, 2007 | Comments Off on Tony Blair och Brian May

Jismark/Monell 7½ år senare

Ni ser på mitt fejs att när det ser ut som det gör här så är det är av sådan art att man verkligen vill ge det en liten käftasmäll. Man ska inte slåss, men ibland känns det som det kan vara en god idé.

Mister Monell flankerar bakom. Bilden är från mitt & Louise bröllop. Jimmy dansade igen. Och smiskade sig själv i stjärten under tiden. När han euforiskt dansat sig slut ställde han sig mot scenkanten, sträckte ut benet och stretchade igång kroppen igen. Sen var det full fart på dansgolvet igen med härlig sexig dans, jämfotahopp, magdans och rumpshow!

Fylla är till lika delar av ondo och godo.

Dec 13, 2007 | 3 Comments

The April Tears i London (del 5)

(..forts från del 4)

Den gråtande, ensamme bandledaren Andreas körs ingenstans av taxichauffören. Bilen står still. Efter ett kort tag spatserar Pär Stavborg tillbaka ut och betalar britten. Jag leds in på hotellet.

Efter att i ett sårat och drucket ögonblick ha hävdat att det var tack vare mig bandet var där det var nu så stod jag inte högt i kurs hos bandkamraterna. Vi följdes åt till mitt och Tubens hotellrum och inledde en hätsk diskussion. Ett krismöte. Igen.

Tuben var inte så arg på mig, han hade ett “nyanserat” sätt att se på det. Jimmy var mycket upprörd och hävdade” allt är inte bara svart eller vitt“. Sara var arg och ledsen.

I villervallan av nån form av försvarstal från min sida lyckades jag att slå sönder bordet i hotellrummet. Det bara krashade ihop när jag ställde ner ett glas på det (antagligen för hårt) och splittrades ut över golvet. Ingen blev gladare på mig efter det. Jimmy gick och hämtade Kitte.

Kitte, som sakta under kvällen gjort framsteg och återhämtat sig bit för bit efter den traumatiska händelsen tidigare på dagen vaknade till av att nån ramlade in i hans rum. En uppenbart berusad Jimmy väste “Allt är inte bara svart eller vitt, Kitte. Du måste komma med ner. Det är kris. Det är krismöte.”

En sömndrucken Kitte dyker upp i vårt hotellrum. Ett bord är sönderslaget på golvet, Sara gråter, jag sitter och konvulserar av fylla i ett hörn av soffan med blodig hand och Tuben sitter tyst på sängkanten.

–Vad håller ni på med? säger Kitte och ser förvirrad och bestört ut.

Krismötet tar nu en ny dimension och vändning. Stavborg kommer ner och ber om ursäkt för att det blev så här, inte kunde han ana vilket helvete som gömde sig under stenen han oavsiktligt blev del i att lyfta på. Jimmy och jag kommer överens med ett handslag. -Allt är inte bara svart eller vitt, Andreas, säger han. Kittestackarn kan andas ut. Då säger jag, som nu blivit lugn och fin, med ett léende, jag menade inget illa, men må Gud straffa mig för hur jävla dum i huvudet jag kan vara, i synnerhet efter stort alkoholintag:

–Har ni tänkt på att det är tack vare mig som vi sitter här?

Helvetet är igång igen. Men denna gång är det Tuben och jag som börjar bråka, killen som stöttat mig genom tidigare argumentation. Hans gräns var nådd och han börjar ta upp samtal som förts mellan bandmedlemmar bakom min rygg.

Jag har personligen aldrig haft problem med sånt, det är en del av oss människor att prata om varandras egenheter, positiva som negativa. Det allra flesta gör det, eller hur? Men när man själv presenteras med såna fakta kan det bli lite fel. När jag hävdade precis nämnda ståndpunkt så orkade inte Sara delta längre. Man kan på alla sätt förstå att hon i detta läge valde att gå o lägga sig.

Tubens nya agenda fick inget större gensvar hos min före detta antagonist Jimmy. Han sa bara –Allt är inte bara svart eller vitt, Tuben och gestikulerade med händerna. Kitte satt mycket trött i soffan och tittade på oss. Jag går i direkt polemik med Tuben och stämningen går från hätsk till direkt farlig. –Du är ingen människa! skriker Tuben. –Du är för fan ingen människa!

–Och du är inte längre trummis i April Tears, svarar jag.

–Bra, för jag har ändå tänkt sluta, skriker Tuben.

Jag lämnar rummet och går till Sara och knackar på. Jag försöker nu sortera ihop hjärnan och vill veta var Sara står. Svar: hon är fortfarande skitförbannad på mig och meddelar att hon inte orkar med bandet längre. Hon vill sluta på stört. Vi pratar en stund och hon lugnar ner sig något, jag ber om ursäkt och vi är ok med varandra. Hennes beslut om att sluta står dock fast.

Jag vaknar till ljudet av en dammsugare. Jag lyfter på huvudet. Det känns ljust. Jag märker att jag ligger på magen med ansiktet rätt ner i en matta. Min näsa känns platt. Mina läppar har fastnat i varandra. Jag höjer blicken och ser med min dimmiga syn en storväxt afro-amerikansk man med en stor dammsugare trettio meter bort i korridoren. Jag ser en blodig hand. Jag ser ett askfat med ett par uppbrunna fimpar bredvid mig. Jag reser mig upp. Jag har bara en sko. Jag haltar mig bort i hotellkorridoren och letar i huvudet efter rumsnumret.

Vilket nummer var det nu igen? Behövde visst inte leta länge. Min andra sko stod i dörröppningen till vårat rum. Jag klev in, tog av mig andra skon. Tittade på klockan. Den var sex på morgonen. Jag somnade i sängen bredvid vår sparkade/avhoppade trummis.

To be continued…….

Dec 13, 2007 | 1 Comment

London Taxi

Dec 13, 2007 | Comments Off on London Taxi

The April Tears i London (del 4)

(forts..)

Efter ett tag bjöd en av de tjejer som anslutit till sällskapet upp mig till dansgolvet. Jag hängde med och tog några steg efter en stunds tjat. Jag har dock alltid haft problem att dansa till musik jag inte diggar så det var med stor ansträngning jag gjorde några moves. Ett kort bit in i låten anslöt Jimmy och Tuben -dessa tvenne tog dock inga heta dancesteps.

Ni vet ju att ironin var vårt största vapen i dessa tider. Ständigt närvarande. Ständigt ett försvar. Ständigt ett anfall. Så självfallet spelade Jimmy och Tuben ut sina tyngsta kort på golvet. “The running man” var en av de mer lättköpta rörelser de bifogade till det hippaste dansgolven i England. Jag var inte sen att skrattande hoppa med på det. Inom tre sekunder hade vi tömt sällskapet på groupies och även fått en ganska skön tom space omkring ossdå annat folk också lämnade våran dansarea. Swooch så var de försvunna. They might as well, April Tears har aldrig befattat oss med dessa i nån större utsträckning. En gång tömde vi förresten ett helt syntdansgolv i Malmö, återkommer till det en annan gång.

Partyt började nå den sena timmen och bandet samlades ihop av Pär Stavborg för hemresa till hotellet i taxi. Nivån på fyllan var nu att betrakta som severe.

De fyra medlemmarna i April Tears som deltagit under kvällen raglade in i bilen och stämningen sjönk snabbt från mycket hög till ganska låg. Nu är det så här att jag var ordentligt berusad så jag hoppas avslutningen på denna dag kan berättas så sanningsenligt som möjligt:

Som jag minns det började allt med en missuppfattning av Pär. Det och min fylla slash ordval. Jag hade sagt något i stil med “utan mig skulle det här bandet inte existera” och Stavborg blev sur och sa att “Då kan ju du ta och betala taxin“. Detta var ju förstås en omöjlighet eftersom jag inte hade några pengar vilket jag påtalade.

När taxin kom fram till hotellet strömmade en sårad Sara och en full Jimmy ur taxin, Stavborg marcherade iväg. Tuben sa nåt snällt och förlåtande till mig, men jag kände mig sviken och utlämnad och skrek gråtande till taxichaufförn:

–Drive anywhere!! Just go! I don´t care! I have no money! Just drive…buäääähäää!

…TBC…

Dec 13, 2007 | 1 Comment

Meg Matthews, Noel Gallagher & Tony Blair

Dec 12, 2007 | Comments Off on Meg Matthews, Noel Gallagher & Tony Blair

Chris Evans & Tony Blair

Dec 12, 2007 | Comments Off on Chris Evans & Tony Blair

The April Tears i London (del 3)

The April Tears showcase för Telstar Records i januari 2000. Jag glömmer aldrig den dagen:

Det var en kall januarifredag i Fulham, London och den nya stora skandinaviska satsningen skulle i form av vårt band visa upp sig för the big boss -londonchefen, men även andra investerare, bossar i andra länder, alla anställda på bolaget samt en bunt viktiga och tillhörande mäniskor till. Människor flögs in under dagen för att bevittna svenskarna.

Eftersom det var i ett “hemligt” rehearsal-room där Supergrass m fl laddade upp inför turnéer så kunde inga utomstående, förutom en god vän till Kitte, hitta oss eller se giget.

Mycket stod på spel för Pär Stavborg, tämligen nyanställd av Telstar och högst ansvarig för signingen och utvecklingen av The April Tears och han såg till att vi var tidigt på plats för att köra genom setet tillsammans med vår ljudtekniker Tristan. Vi var spända, förväntansfulla, nervösa och taggade. Och eftersom vi kunde våra låtar utan och innan, vi hade kört igenom det så jävla mycket så var det hela betraktat som en “piece of cake”, så satte vi oss istället och softade timmarna innan anländandet av britterna.

Då händer sakta något med Kitte. Han blir likblek. Ja han är ju iochförsig närmast likblek i vanliga fall också men nu blev han helt vit. Killen mår inte bra. Inte bra alls. Han meddelar bandet om sitt hälsotillstånd och får ta lite luft. Inget hjälper. Kitte har fått en panikångestattack.

Det var inte på grund av sällsynt darriga nerver, utan hade med andra saker att göra. Det visste jag inte då, ej heller förstod jag alls vad detta innebar för Kitte i detta läget. För mig fanns bara “samla ihop dig för fan och kör!” mentaliteten. Show must go on.

Självklart borde jag som bandledare läst av situationen bättre, men vi satt i en situation som var do or die. Vad skulle vi göra? Som tur var kunde Tuben pinna ut lite närmare vad som hänt med Kitte och hur han mådde. Han tog basisten på en “luftrunda” runt kvarteret. Paniken spreds i övriga bandet. Sara kom ur fas. Jimmy la flyhänt in en snus. Jag ringde Stavborg och informerade.

Ni kan ju tänka er att det inte fanns annat än “se till att få ordning på honom så fort som möjligt. Vi är där om tjugo minuter.” läget. Stavborg ljög ihop en historia för bossarna om att Kitte drabbats av akut influensa.

Senare skulle Pär berätta för bandet att om vi inte kunnat genomföra showcaset hade Telstar rivit kontraktet.

I våran lokal kom man in genom en dörr på en baksida. Man kom in i en välkomsthall med en soffa och en läskapparat. Svängde sedan höger in, möttes av en stor soffgrupp och ljudbordet till höger, scenen rakt fram.

När första lasten big boss anlände låg en likblek, tunn basist på rygg med öppen mun i välkomsthallens soffa och kippade efter luft. Omhändertagen av bandets högst empatiske trummis.

Stavborg insåg katastrofens vidd och samlade mig och Sara för att komma till sans. Vi gick runt och hälsade och minglade en stund. Fotograferades. Sa vänliga ord. Log. Bakom kulisserna kämpade Kitte med att överhuvudtaget kunna stå upp. 10 minuter senare var han på scen.

Vi genomförde vårt showcase. Har ni någon gång drabbats av kraftig ångest i form av panik så vet ni vilket braveheart som stod på scenen och spelade bas. Det var kanske hälften av tonerna som hamnade rätt, men han gjorde det. Stor eloge & big up, Kitte.

Direkt efter avslutad spelning kördes han hem till hotellet med Tuben som sällskap medans vi andra fortsatte med mingel och léenden och “we´re very sorry Christian is ill, he did everything he could to be with us here today.” Stavborgs vita lögn gav kraften tillbaka till vår sida. Bolaget var nöjda med var de sett, vi hade uppenbarligen karisma och kunde lira.

Telstar Records hade en heltidsanställd festfixare –these must´ve been the last days of the really good times at the record companies om man säger så. Bolaget hade Craig Davids färska succé i bagaget och bevisligen gott ställt. Denne festfixarman hade fått i uppdrag att ta oss ut på en helkväll. Vi for iväg mot Soho, Tuben anslöt, Kitte var inkvarterad i sitt rum på hotellet för återhämtning. Han hade sällskap av sin vän som kom till giget så vi andra kände vi kunde slappna av.

I England heter en av de mest kända personerna Chris Evans. Han har rött hår och stora glasögon och ni har säkert sett honom i nåt musikprogram nån gång på nittiotalet. I dag är han säkert chef på Channel 4 eller nåt. I vilket fall var vår första anhalt hans nyöppnade restaurang mitt i London. April Tears, Stavborg, festfixaren, en bunt a& r:s och några till från bolaget anlände till bordet. Chris Evans själv var på plats och satt och underhöll några yngre damer i baren.

Jag hamnade ganska nära kanten av vårt bort och kunde därför på nära håll iakta vårt grannbord. Där satt femton stycken vackra tjejer, rejält uppklädda med dyra klänningar, diamanter, utsläppt hår och bara ben. Att döma av mina fördomar var max en-två britter. Mitt i detta hav av skönheter satt en liten flintskallig man i kostym. Brunbränd, något ärrad och ständigt uppvaktad av samtliga i hans harem. Vad i helvete som hände där har min hjärna fortfarande inte rett ut, men jag gissar att det var en snubbe som hörde nåt maffialiknande till. Det hände en del könstiga grejer där som får mig att dra den slutsatsen.

Jag beställde -tro mig eller ej- en fish and chips. En speciell sådan, men likväl denna sunkiga nationalrätt när jag hade chansen att äta den finaste fisken i hela London. Hjärnan hade väl här börjat slå av vissa områden.

Måltiden intogs under vänligt tjatter och glada skålar och efter två-tre timmar kom budet från Mr. Party att vi skulle dra ut på klubb. Vi tog en promenix till stället. Nu var jag ganska trött och hade verkligen ingen större lust att fortsätta firandet, utan gå hem och lägga mig. Det fanns dock inte mycket till alternativ, chaufförerna var entledigade.

Vi kom fram till en kö av londons hippaste människor. Den sträckte sig femtio meter fram till en dörr, bakom den en trappa upp. Mr paid Party dude växlade några ord med vakten och vips är hela hans entourage förbisläppta hela kön.

Vi fick veta att klubben var Meg Matthews nystartade, hon var dåvarande fru till Noel Gallagher i Oasis. Det var innan Manchesterbandets kreativa förfall -Oasis hade alltså fortfarande mycket stort anséende.

Väl däruppe var det nåt så in-i-helvete mycket folk och jsg kände att jag verkligen inte hade ork till detta. Dessutom hade inte nån fylla slagit in. Precis när jag börjat plantera tanken på att ta mig hem -jag hade inte ens en öl ihanden, hade inte råd, hade inte fått nån- så vinkade festfixarmannen till sig oss. Vi makar oss igenom folkhoperna, får på vägen dit se hela klubbens dansgolv bakom den gigantiska kvadrata baren. Speglar, ljuskanoner, kolsyrad rök, go-go dansare och bara superhippa Londoners överallt.

Vi kom fram till vår partydude-polare. Bredvid honom stod en man i vacker rock, med ett rep i handen. Han knäppte till i ändan av det och vek undan, åt sidan till. Nu såg vi vart han vänligt visade oss att gå: in på ett uppbyggt vip-område mitt mellan dansgolvet och en mindre bar. Bekväma soffgrupp, flera bord -bara för oss.

Nu var jag mer intresserad av att stanna. Jag fick lov att beställa nåt att dricka. Jag tog en Vodka Cranberry -min favoritdrink, likt många andra på den här tiden- och slog mig ner. Tände en cigg och skrattade förbluffat tillsammans med bandet. Tänka sig, det här livet kan man ju vänja sig vid.

När jag avslutat min drink och ställde den på glasbordet framför mig, stod där en ny likadan. Så skulle det fortsätta hela kvällen.

Det lilla indiebandet från Sverige började nu dra till sig förundrade och beundrande blickar från klaserna av människor runt omkring och det dröjde inte länge innan nån partydude släppt upp de tjejer han antagligen tyckte var läckrast. Vips satt jag och pratade med nån tjej från Motala och nån irländska som jobbade som modeller i London.

April Tears hade hela världen framför sig, syntes det. Men natten hade andra planer för de nyblivna megalomanerna från Tranås.

(To be continued…)

Dec 12, 2007 | 2 Comments

Supergrass Gaz

Saras dåvarande pojkvän, Jonas, var en spitting image av Supergrass sångare Gaz Coombes. Denna Jonas och våran Jens drabbade på olika sätt samman i publiken under och efter ett par framträdanden med bandet, och åsiktena går isär om vad som egentligen hände, Men detta är något vi säkerligen kommer få all anledning till att återkomma om.

Dec 11, 2007 | 2 Comments

The April Tears i London (del 2)

Dag 2: Bandet vaknar upp på sina rum, Tuben och jag i mitt -Tuben hade hackat tänder i sömnen hela natten så jag sov inte mycket, Kitte och Jimmy på våningen ovanför, Pär Stavborg i sitt och Sara i sitt.

Jag började dagen med att checka MTV2, fan vilken bra kanal det var! Vi intog sen en frukost på hotellet innan avfärd med chaufförerna till vårat rehearsal room som även skulle bli skådeplatsen för vårat showcase dagen efter. Dessa chaufförer var genom i princip hela vistelsen oss tillgängliga. Vi blev snabbt bortskämda kan jag säga. En gång var de inte på plats utanför hotellet när jag skulle dra in till Soho. Då blev jag lite tvär när tvingades ta tunnelbanan. Jag blev Madonna på en dag.

I vårat rehearsal room, som hyrdes ut för showcaset av inga mindre än Supergrass, mötte vår tekniker för framförandet, Tristan, upp oss. En mycket trevlig kille som b la hade kört ljudet på David Gahans bröllop. Gissa om vi drog ur honom all info vi kunde om det..

Vi kopplade om alla grejer vi hade med oss till brittisk ström och slog på stärkarna. Pär Stavborg som hade åkt med lämnade oss för andra ärenden under dagen. Klockan var runt lunch, han skulle vara borta ett par timmar, vi lämnades med en platta folkbärs och ett par frallor.

Vi körde igång o repa. Till saken hör var att vi var väldigt välrepade redan innan avresan så det dröjde inte länge innan Tristan hade piskat upp ett jävla bra ljud för oss. Så efter ett par timmar var vi klara. Vi fortsatte fäljdaktligen med att dricka bärs och löjla oss. Jimmy körde nåt fantastiskt roligt framträdande. Minns tyvärr inte i skrivande stund vad han gjorde, men jag tror det fanns en fralla inblandad.

Ingen Stavborg dök upp så vi trajjade ut en sväng i Fulham, där lokalen var belägen. Ytterligare ett par timmar passerade och vi började bli rejält hungriga. Och jag är ingen rolig människa att ha att göra med när jag är hungrig. To say the least. Minns också att vi inte hade några pengar själva.

Runt sextiden dyker Pär upp med en av skivbolagets A&R snubbar, undra om han inte hette Dave Autty. De hade med sig en bunt pärmar med bilder som de ville gå igenom med oss. Vi skulle bestämma vilken fotograf vi ville ha. Anton Corbijn, skrek vi. Dave frågade om vi verkligen ville följa våra idolers fotsteg? Vi sa: självklart!? Skivbolaget sa att de inte tyckte det var nån bra idé. Då valde vi istället Kevin Cummins. Inte illa det heller.

Nu blev det ju såklart ingen fotosession heller med Cummins.

Och skivbolaget godkände f ö inte heller vårt första förslag till titel på albumet -“Neon”. Det var tydligen för mycket retro.

Runt niotiden var vi redo att ge oss av för att äta. Vid den tiden var jag så återhållet förbannad och vresig att det inte gick tilltala mig. Det blev lite bråk i bilen på väg till restaurangen. Detta reddes dock snart ut och vi kunde i samlad tropp (TAT+Stavborg) gå in på restaurangen. Mr Chow.

Mr Chow finns mig veterligen endast på tre ställen i världen; New York, L A och London. Den är otroligt väl ansedd, något vi fick veta på väg in.

När första rätten väl serverades var hela gänget sjukt hungriga och det seaweed som vi åt (vi har aldrig rett ut exakt vad det var, trots många tips om rostad, saltad vitkål etc) prisades av samtliga i bandet som det absolut godaste vi nånsin ätit.

Stämningen steg i takt med mat och alkohol och när tredje rätten skulle serveras var vi redan proppmätta. In rullas då en Peking duck. Direkt anländ från Peking (sant). Jimmy skrek högt av fasa när han såg den grillade ankan, under högtidliga former, rullas in. Jag lovar er att det var en hel jävla fågel stekt och garnerad som presenterades i en förvriden dödsgrimas med sträckt hals och huvud. Jimmy åt inget av ankan. Vi andra körde When in Rome-taktiken och glufsade följdaktligen i oss allt vi orkade efter att servitören styckat upp pippin med stor köttkniv vid bordet.

Efter ytterligare en rätt, glass i nån lyxig form, var den dyraste måltid jag nånsin ätit intagen. 1500 pund senare (jag såg notan) tog vi en taxi mot hotellet. Ganska bra mat för ett band som utfattigt drömt om en burgare i närmare nio timmar. Fucking skivbranchen i ett nötskal -igen. Efter några drinkar i baren knöt vi oss runt tretiden vid god vigör. Nästa dag skulle dock sätta världsrekord i kaos och osannolika händelser för The April Tears..

…TBC

Dec 11, 2007 | 2 Comments

K West i Shepherds Bush

Jag letade lite och är väl i princip 100% på att det här är hotellet vi bodde på.

Dec 10, 2007 | Comments Off on K West i Shepherds Bush

The April Tears i London (del 1)

Mina damer och herrar! Den här veckan kommer jag bjuda på the story of the stories vad gäller Kollaps enkla och uttalade tema (se inlägg #1 om ni behöver). Det handlar om The April Tears i London. Och jag vet inte hur många delar det kommer bli än, men låtom oss börja!

I januari 2000 var det dags för bandet att flyga över till skivbolagets huvudkontor i London. Telstar Records hade alltså startat en Sverigefilial, i form av Pär Stavborg som a&r (artists and relations; personen som jobbar närmast i utvecklingen av ett band).

April Tears var första signingen i vad som skulle bli ett nytt stort skivbolag i Sverige. Så blev det icke. Telstar Records Sverige/Skandinaviensatsning avslutades redan under våren 2001 och April Tears två singlar “Model, Actress, Whatever” och “Seventeen” blev de enda releaserna under etiketten.

Orsakerna till detta var flera, och jag vet säkert inte hälten av dem, men vi kan ju spara det jag vet till en annan gång och enbart inrikta oss på ett förhållandevis ungt band som äntligen var på väg mot sitt välförtjänta break och som fick en veckas “highlife” i London. Något liknande skulle dock aldrig hända bandet. Och med facit i hand är det väl en jävla tur det.

Vi befann oss stora delar av hösten 1999 och vintern 2000 i Christoffer Lundqvists studio i Skåne. När vi inte var där turnerade vi eller gjorde promotionarbete. Det var tider det. Fulltime popstar. Men Aldrig aldrig aldrig hade vi några pengar. Så ej heller inför London resan. Jimmy och jag lämnade Christoffer några dagar innan (det var vi tre som var i studion mest -flera orsaker till detta, men en av dem var att det ansågs oekonomiskt att ha resten av bandet där) och vår producent önskade oss lycka till.

Vi var alltså på väg mot London, mecka för ett band som TAT. Vi åkte dit med ett enda uppdrag: att visa upp oss för the big boss. Och då snackar vi BIG BOSS. En skivbolagsdirektör som är personligen god vän med David Bowie och Keith Richards är liksom ingen smålirare. Vårt uppdrag var att genomföra ett showcase (alltså spela live för branchsnubbar; i detta fallet enbart vårt skivbolag) på sisådär sex låtar.

Resan började med att vi stuvades in i en taxi med Pär Stavborg och for iväg mot Arlanda. Laddade till tänderna! Vi hade med oss guror, cymbaler, virveltrumma, baskaggepedal, synt, sampler och några klädbyten.

Vi checkade in, fick ta med gitarrer som handbagage. Väl på planet märker vi en första lite halvkonstig sak: Jag, Stavborg och Sara sitter i businessclass, medans Tuben, Kitte och Jimmy reser i budgetavdelningen! Med andra ord läppjar jag och Sara på en gratis maltwhisky medans trion där bak skramlar till en öl att dela på.

Vi landar helskinnade på Heathrow, vid mycket god vigör. Grabbarna hade tömt kassan och supit sig fulla. Sara och jag var inte heller nyktra. Det är nu dags att ni får veta två fakta om den här resan. Den första är inte så märklig, den andra desto konstigare: 1. Vi var antingen fulla eller bakfulla eller i psykisk obalans under hela Londonvistelsen och 2. Det togs inga bilder på någonting av någon av oss what-so-ever!

När vi går mot utgången ser vi något vi aldrig hade räknat med. Det står två chaufförer med uniform och kaptensmössa och håller varsin skylt. Det står “April Tears” på skyltarna. Nu började det på riktigt. Megalomania. Vi klev överlyckliga och flabbande in i de två lyxjeeparna (jag vet inte vad de heter, men det var som en limousine fast en jeep) med tonade svarta glas. Chauffören sa typ “Sir, If you would like a drink you can help yourself in the fridge”.

Cirka fyrtiofem minuter senare rullar de två jeeparna med tonade rutor in framför Kensington Hotel (jag tror det var så det hette). The April Tears från Tranås kliver in i receptionen och skriver in sig under märkliga namn, hinner inte ens upp till rummen innan man sätts i baren på hotellet för att där få sig ytterligare ett par bärs och drinkar av bolagsrepresentanter på Telstar. Ett Hello & welcome to London!

Så vår första kväll avslutades där i baren, tillsamans med bolaget, Blink 182 och en bunt fotomodeller. Saken var den att hela hotellet i princip bosattes av rockstjärnor och fotomodeller. Och av oss då förstås.

To be continued….

Dec 10, 2007 | 1 Comment

Trevlig helg!

Trevlig helg önskar jag och mina goda vänner, de två levande legenderna, Erik och Lennart. Två sanna hjältar. Som vanligt råder jag er samtliga – BE GENTLE WITH ZE BOOZE!

Dec 7, 2007 | 2 Comments

The Crying Kid

Dec 7, 2007 | Comments Off on The Crying Kid

← Previous Page — Next Page →

Polls
VCMG
- Stort! Spännande! (58%)
- Kul för dem. men inte många andra. (32%)
- Jag har aldrig brytt mig och tänker inte börja nu. (7%)
- I don´t care anymore (4%)
Loading ...
- Fler omröstningar >>
Categories
Archives
Search

April Tears, Uncategorized

April Tears, Lip Service

April Tears, Helghälsningar

Helghälsningar, Uncategorized

Polls

Categories

Archives

Search