Polanski är bra.

Soccer FIFA Player of the Year
..och i Hyresgästen, där han spelar huvudrollen själv, är det psykologisk thriller på hög nivå.

Sep 16, 2009 | Comments Off on Polanski är bra.

Jens, Jesus & Jag (del 3)

“Look at this painting, it´s awful, look at the kid crying”

Debaser 2003 var skådeplatsen för det slutliga mötet mellan Hellqvist, Jismark och Jim Reid. Skotten hade kommit till Stockholm för att spela med sitt nya band Freeheat. Med i bandet var även Ben Lurie, som var en stor del av The Jesus And Mary Chain inan splittringen.

Gamle April Tears-basisten Jesper Eng har alltid varit lite lik Jim Reid och plötsligt påstod sig jens ha spottat nämnde Eng i lokalen. Något som vid tillfälet var en omöjlighet. Hellqvist sa “Vad kul att Jesper kunde komma ändå…” och jag fick syn på honom och sa “Det var som fan!”

Det var i själva verket Jens som drev med mig. Det var Jim Reid som gick mot baren för att hämta en bärs.

Backstage på Debaser är inte särdeles svåråtkomlig vet väl alla som varit där, denna gång kunde vi därför tämligen obesvärat knalla in för att tacka Jim Reid.Med oss var även den gode Freddan, för övrigt första kvällen som Jens & Freddan träffades.

Inne i logen tog den ölande Freddan Broberg snabbt över showen. Han fick syn på en tavla därinne och slogs av dess kraft. Han rös till och ryckte tag i Ben Luries arm och sa till honom –Look at this painting, it´s awful, look at the kid crying.

Ben Lurie, som stod i ett samtal med en skivbolagsrepresentant sa typ . “Hmm. Ok.”

Freddan hakade nu upp sig rejält på tavlan och tog den i sin famn, stirrade på den och visade målningen för basisten i Freeheat, jag tror det var Ben Luries fru: “-Look at the painting. This crying litte boy. It´s terrible. How can someone paint this shit?” Stackars basisten hade inte många andra ställen att vända sig till för ögonblicket och sögs in i en diskussion kring detta med den gripne guten.

För Jens och mig gick det sämre att få mer än ett “Hello” och “Thank You” från Jim. Han var upptagen att titta i en digitalkamera i soffan, tillsamans med ett blont våp som dessvärre utklassade vår närvaro. Plötsligt var vi lite överflödiga i logen och fick efter en kort konferens med varandra ganska kort därefter lämna rummet.

Några år senare fick Jens träffa Jim igen -i Huskvarna!- och det berättar han förhoppningsvis om i en kommentar härunder.

En resa med ett spann på över 20 år; Jens, Jesus, Jim & Jag.

Dec 7, 2007 | 1 Comment

En kvinna med peruk

Hon kom ut från en bastu på området. Louise och jag hade precis kommit till vår vän Maggans 40års fest. Vi hade hälsat på några gäster och fått ett glas bål i handen. Kvinnan, nånstans i sextioårsåldern, närmade sig oss, iklädd endast en handduk och en baddräktsliknande mundering. På huvudet hade hon något som såg ut som en blöt mopp. Precis när passerade oss föll denna mopp av skallen och ner på backen. Louise kunde inte hålla sig utan brast ut i ett gapflabb.

Kvinnan stannade till och satte sig på huk och utropade, hållandes om sin skalle med en frisyr av den snaggade arten, “jag har inget håååår jag har inget hååååår” och skrattade även hon. Hon vaggade fram och tillbaka i sin hukade ställning. Jag synade henne och drog snabbt den oundvikliga konklusionen: kvinnan är galen.

Louise pratade med henne en stund, kvinnan berättade att hon varit sångerska, dansare och på turné. Hon sa att hennes pappa varit musiker. Hon berättade även att hon just nu var intresserade av att ha sex med en kvinna. Hon berättade om sin relation med Barry Gibb “det svinet”, hon visade en bild på en viril man i trettioårsåldern hon mött på Teneriffa, jag tror det var portiern. Enlig henne hette han Luis och hon hade haft en affär med honom. Jag orkade inte lyssna mer utan minglade vidare. Louise stod snällt kvar.

Kvinnan fick då höra att vi hade ett band, Louise berättade det. Och perukfrun sa att den skivan skulle hon inhandla -av oss och på stört. Hon skulle bara springa o hämta pengar, hon bodde runt hörnet. Hon plockade upp sin fruktansvärda peruk och rantade iväg i raketfart. Det var väl det sista vi såg av henne tänkte/hoppades jag.

Men efter en stunds trevlig mingel såg jag till min vertikala fasa att kvinnan kom springande tillbaka. Stackars Louise, tänkte jag. Hon är alldeles för snäll. Och nu skulle kvinnan fokusera min kära fru och låsa henne i en dialog som varade över 40 minuter. Hon hade tagit med sig ett fotoalbum och visade upp bild efter bild och berättade livligt och maniskt om innehållet på dessa. Hon betalade oss även 100 kronor och fick en skiva i sin hand.

Till slut kände jag mig tvungen att säga till henne att gå, så trevligt jag kunde. Och läget var ju lämpligt eftersom alla gäster nu skulle sätta sig till bords. Hon tog sig då friheten att syna mig från topp till tå. Hon hade fått veta att jag och Louise ämnade att gifta oss inom några veckor. Men hon ansåg att jag var ovärdig Louise. –Du kan inte gifta dig med en kille med såna skor, sa hon. –Skjortan är inte fin nog, snälla ögon visst, men han duger inte.

Kvinnan med peruken (den hade hon nu lämnat hemma dock) hade nu gjort ett så pass stort inslag på festen att samtliga gäster nu väl kände till henne och alla hennes märkliga historier. Hon växlade i sitt språk mellan svenska och bruten engelska och berättade vidlyftigt om sina affärer med världsartister och om livet på turné. Hon hade med sig en fd blå ballong med Barry Gibbs ansikte på! Hon visade även upp prov på “sångröst” och kabarédans.

Vi fick iväg männioskan och satte oss till bords och hade trevligt. Vi låste ytterdörren och det gick ett par timmar. När vi gick ut för att röka var det lugnt. Puh tänkte jag. Och glömde låsa dörren. Det tog fem minuter innan en galaklädd kvinna skred in i salen och SKREK:

-Jag har lyssnat på er skiva 10 gånger nu, jag älskar den, det är det bästa jag hört, men mina grannar är gaaaalnaa på mig. Jag har ingenstans att bo. Jag kommer bli vräääkt. Jag kommer bli VRÄÄÄKT. Jag har lyssnat på skivan tio gånger…

Med sig i handen hade hon två paket hon skulle överlämna till jubilaren som hon kallade Eva. Två storvuxna karlar i lokalen hade dock fått nog av hennes inslag under kvällen. Hennes paket hann hon lägga på ett bord innan männen lyfte henne från marken i ett bastant grepp och hon bars ut raklång alltmedans hon skrek “LOUISE!! LOUISE!! HJÄLP! LOUIIIISE”. Men även min fru hade nu fått nog av kvinnan.

Och där borde historien tagit slut.

Icke så.

Fyra veckor senare, efter vårt bröllop återvänder Lasse, min förläggare, till jobbet. Han sorterar lite post, börjar komma igång lite efter sommaren. Han trycker på play på telefonsvararen. Ut strömmar bland annat ÅTTA meddelanden från en kvinna som pratar på bruten engelska. “I was at this party and met this Louise in Lip Service. I have play record over and over och over igen. And låt….number elva is SÖNDER!! I am a famous dancer and I want a new record. Is this Andreas Jismark!!? I am angry! Ring mig.”

Lasse får väl fylla i mer om exakt vilket innehåll det var i de låånga meddelandena, men bland annat tog hon upp det faktum att mina skor inte dög. Igen. Lasse ringde mig och berättade om dessa meddelanden. Samt att han till slut hade ringt upp henne och även skickat en ny skiva till henne. Han “köpte” sig helt enkelt fri efter att ha slitit sitt hår efter en timmas samtal med peruk-kvinnan.

Dec 7, 2007 | 4 Comments

And now for something completely different…but not that much!

Det här är inte rätt, man kan inte göra så här, men jag skrattar ihjäl mig:

http://www.youtube.com/watch?v=DMhf2azGW90

Dec 7, 2007 | 3 Comments

Ljuvt nörderi

Louise & Fredrik på Arvika -06.

Att lyssna på en ny Depecheplatta är alltid en klassiker. 1993 när Kenta och jag hörde “Songs Of Faith And Devotion” och refrängen i “Walking In My Shoes” så rann Kentas snus över framtänderna, längs den gapande munnen, utmed hakan och rätt ner i bröstfickan. Själv började jag blöda näsblod.

“Exciter” lyssningen 2001 var inte lika dramatisk, då var det ett grymt besviket gäng som mitt i natten satt hemma hos Jens i Göteborg och lyssnade till en skiva som inte hade en riktigt bra låt.

Inget av dessa skrevs det om i pressen. Det gjorde det däremot när jag lyssnade på “Playing the angel”. I SydSvenskan, i samband med en artikel om Fredrik Strage:

“….Fredrik föreslår eftermiddagsöl. Till krogen KGB – helt inredd i Sovjet-nostalgia: inramade Pravdaurklipp och diktatorer i gips – kommer snart Andreas Jismark, han driver KGB-klubben Music for the masses.
– Vi kanske kan pumpa lite i källaren, viskar Fredrik Strage som har ett superexklusivt, med namn vattenmärkt exemplar av Depeche Modes kommande skiva i sin blå Östgöta Corren-bag.
Klubbarrangören fixar fler öl. Det är tomt i källaren, förutom en röd sammetsbonad med idolporträtt på Lenin.
– Jag är helt skakad. Det är så sjukt bra, säger Andreas Jismark på stark småländska och tittar hypnotiskt ned i bardisken.
– Bästa jag hört av Depeche sedan 1993, konstaterar Fredrik Strage.

Låten mynnar ut.
– Ja, det var en stark öppning, men så kommer det här, annonserar Fredrik.
– Jag har hört om detta. Det ska tydligen vara en resa än värre då, säger klubbarrangören, skakar på huvudet, och låt fyra går på.
De dricker fort. Stirrar tomt ut i luften…”

Dec 5, 2007 | 9 Comments

Balsam för själen

2001 hade April Tears en turné i de norra delarna av landet, främst i skidorterna. I Åre spelade vi hela fyra spelningar och spenderade en vecka där. Vi hade väldigt trevligt, framförallt i backarna, men även gigen var lyckade.

Dessvärre var vi inkvarterade i rummen rakt ovanför dansgolvet på discot. Hur i hela friden kan arrangörer och bokare tro att det är ok att bara för man är musiker så är det allright att höra dunkande bastrummor hela natten?

En kväll delade vi scenen med Balsam Boys, av alla band i hela världen. Det var såklart playback som de körde. Är det förresten nån som minns vilka hits de hade?

Östermalms stoltheter med ljudtekniker var inte sådär supernice mot oss så jag & Kitte tog beslutet att jävlas lite med dem. Vi slank helt enkelt med dem in på deras efterfest. Det hölls i ett av deras hotellrum och innefattade ett medragg på tre brudar i artonårsåldern.

Kitte & jag tog plats på golvet med varsin öl, mer hade vi inte och mer skulle vi heller inte få. Som i en tyst överenskommelse bestämde vi oss för att sitta kvar tills brudarna drog hem.

Balsam Boys spelade ut sitt festregister. Ljudteknikern satt med RayBan solbrillor på sängen och höll om sin “tjej”. Det drogs balla haranger om ditt och datt. Han och de andra snubbarna var dock något besvärade av vår närvaro och försökte hinta oss om att gå med ord som “känns det inte lite väl trångt här”, “det är lite mycket folk här” och “det känns crowded härinne”. Kitte och jag nickade med och satt tysta kvar på golvet. I säkert två timmar.

Och snart så hände det. Tjejerna droppade av en efter en. Partystämningen dog, spriten var slut. Kitte och jag tackade för oss och gick hem och lade oss och sov.

Dec 5, 2007 | 4 Comments

Jens, Jesus & Jag (del 2)

91-96 “We´re heading for a major UK tour”

The April Tears i de tidiga åren spelade b la covers på The Jesus And Mary Chains “April Skies” och “Far Gone And Out”.

Den förstnämnda avhandlades på bandets första spelning nånsin bakom stadshusets “gapskratt” scen en solig maj-lördag 1990. Det lät nog inte så värst häftigt, men trummaskinen spelade iallafall i takt (det fanns faktiskt en trummis -Alexander Durefelt-men denne var inte hemma i Tranås på debutspelningen). Även Sators “23 BC” spelades samt två egna spår och fan om jag inte komer ihåg vad en av dem hette -“Unsecured Area” (hette inte den andra “Rainsong”?)

“Far Gone And out” spelades ett år senare när Jens kommit med i bandet. Vi har just innan jag skriver detta inlägg suttit i telefon och avhandlat tiden då det begav sig och det ledde fram till att vi kunde konstatera att en förbannat massa saker hände under dessa år och det är svårt att hålla ordning på i vilken ordning. Klart är iallafall att Jens kom med i bandet runt Juni 1991.

På stället vi spelade denna JAMC-version så hände en del märkliga grejer. Det var på ett ställe som var karatelokal/pub! Vi öppnade bla en dörr vi inte skulle öppna medans vi väntade på soundcheck. Stället var mörklagt och inget funkade. Bakom denna dörr fanns en hel asiatisk familj i ett mörkt rum. De såg på oss skräckslaget. Vi stängde dörren snabbt och utredde intet av det inträffade efteråt. Så här idag ställer jag mig en rad frågor om vad i helvete som hände där egentligen.

Jag vet inte men jag är rätt säker de var kvar där inne i mörkret, i doften av ruttet kött medans The April Tears, en ganska stor publik och lokalpressen befann sig i lokalen.

1991 var det även dags för avfärd mot Göteborg för att se de stora idolerna. Nya plattan “Honey´s Dead” var på ingång och JAMC spelade på Kåren i Götet. Vi åkte en bunt ynglingar i en minibuss, hela April Tears (nu inkluderat jag, Sara, Jens & Jesper Eng) samt Kai och Lovisa (Jespers dåvarande tjej) om jag inte minns fel.

Om minnet inte sviker helt så var vi inkvarterade i Mattias “Shaggy” Nilssons lägenhet en bit utanför Göteborg. Där hade han b la gett sig i kast med att förvandla infruset vin till starksprit. Vi sög och sultade på denna alkoholhaltiga is innan vi tog oss in till stan.

Jag och någon till, tror det var Sara, träffade på Jim & William Reid innan spelningen. Vi gick helt sonika upp till Kåren för att glutta kring lite när bröderna Reid kom utknallande med två kassar folkbärs var. Deras nöjda léenden berättade förmodligen om två skottar som trodde sig inhandlat billig starköl. I vilket fall bad jag om att få ta en bild. Det gick bra.

Dessvärre hade jag ställt in kameran på självutlösning efter tjugo sekunder. Det var lite för länge för bröderna att posera så efter ett tag sa Jim “That´s fucking it” och gick iväg. När jag senare framkallade kortet stod William och snällt log in i kameran medans den yngre brodern hade en uppsträckt hand och var på väg ur bild.

Bättre med idolmötet skulle det senare gå för Jens.

Efter spelningen dröjde han sig kvar och hoppade sedan upp på scen och tog sig där bakom. Han hittade till en dörr med en vakt. Vakten sa stopp. Jens frågade om han inte kunde få gå in, vakten sa barskt nej. Jens quest gick vidare och han sprang omkring backstage på jakt efter bandet. Vips kom William Reid ut från en toalett i korridoren!

Ett samtal inleddes och Jens blev snabbt bekväm i mötet med idolen. Lite för bekväm kanske, för efter en liten stunds ordväxlande utspelade sig följande:

Jens – I´m in a band called The April Tears (sekunden senare slog det Jens att det var pinsamt att säga det, eftersom William antagligen snabbt skulle dra slutsatsen att bandet tagit namnet från deras låt “April Skies” och det var ju förstås inte bra för “jag-är-bara här-av-en-slump-men-visst-jag-diggar-er och-det-är-ju-kul-att-växla-några-ord-medmusikanter-mellan” imagen som byggts upp av Jens (se även #1 på dråpligast i Hultsfred nedan när jag mötte Bobby Gillespie -för övrigt ursprunglig trummis i JAMC)

Men skotten svarade – Sounds like a good name.

Efter detta hävdade Jens –We´re heading for a major UK tour.

Och William Reid svarade –Sounds fun.

Nu var Hellqvist tillbaka på banan igen. Det var ju såklart fullständig osanning att April Tears skulle till England på turné. Vi hade bara ett gig inbokat och det var i Aneby. Men William sa till Jens att han kunde hänga med till logen. Och dit gick de. Och den äldsta Reid-brodern gick in. Däremot stoppade vakten Jens som riktigt påtalade att han var medbjuden. Det spelade dock ingen roll för vakten. Jens skulle inte komma in. Så han bad om inte vakten kunde ta in hans t-shirt i logen och få den signerad. Det gick vakten efter en liten stund med på.

När vakten kom ut sulade han iväg tröjan så långt ut på scenen han kunde, han insåg förstås värdet i den för det unga fanset. När Jens sprang dit låste han yttersta dörren mot scen och bommade alla chanser för Hellqvist att komma åt bandet. Lyckan skulle dock vända i ärendet. Femton år senare. The return.

92-96 då? Jo, det var åren då ett band präglades nåt extremt av JAMC. Jag kan omöjligtvis räkna upp alla rip-offs i låtar. Men man kan väl säga så här -gitarrspelet, basspelet, trummaskinsprogrammeringen -allt var tack vare ett band. Upptäckten av hur man kunde använda blues, hur man skulle se ut, hur en dist skulle låta -hur 5 distar skulle låta-. Allt tack vare The Jesus And Mary Chain.

Sista delen av Jens, Jesus & Jag -“Look at this painting, it´s awful, look at the kid crying” kommer senare i veckan.

Dec 4, 2007 | 1 Comment

One of the 10

Dec 3, 2007 | Comments Off on One of the 10

Trace the 14 Lights

Han bodde på Grännavägen 14, föddes den 14 Augusti, han bar tröja nummer 14. Och den ärade toastmastern på mitt bröllop delar även sin födelsedag med min fru.

Dec 3, 2007 | 2 Comments

Jens, Jesus & Jag (del 1)

88-90 “Där rök synten”

The Jesus And Mary Chain är det band som mest av alla inspirerade mig till att starta ett band. Man skulle kanske lätt kunna tro att det var Depeche Mode, men så var det faktiskt inte.

Allt rörande JAMC tog sin början 1988. Jens & jag hade innan dess varit polare i ett par år. Det började med att vi spelade bandy i Tranås P72 , jag var en lovande målvakt och Jens var en skridskolöpare i världsklass. Nummer 14. Men han kunde inte hålla tillräckligt hårt i sin klubba och kunde därför inte utvecklas i den takt som man kunde önskat.

I vilket fall upptäckte vi efter nån match, i bastun, med varsin hal Vira Blåtira i näven att vi hade samma favoritband. Depeche Mode. Det dröjde inte länge innan jag hade den unge Hellqvist hemma i pojkrummet för att syna samlingen. Och alla andra papper jag hade i min ägo. Jag gick för att käka mat med familjen. När jag efter tjugo minuter återvände till rummet hade nummer 14 vänt upp och ner på samtliga byrålådor i jakt på urklipp och bilder och gud vet vad.

Detta var början till en lång vänskap. Vi började bland annat beställa skivor ihop. Tolvor. Limiterade versioner. Tysklandspress. Färgade vinyler. Och vi började en resa att upptäcka nya band. Det allra första hittade vi i en Ginza-katalog –My Bloody Valentine. Det tyckte vi var ett skithäftigt bandnamn så det måste vara bra. Tyvärr var singeln restnoterad och dök inte upp. Istället fann vi nåt annat.

Vi tappade andan när vi bläddrade genom sidorna på jakt efter ett tufft bandnamn (det var ett av mycket få sätt för två pluttar i Tranås på denna tid att upptäcka nya band), våra fingrar fastnade på samma namn. The Jesus And Mary Chain. Vi hade fan hittat det bästa bandnamnet i hela världen, det är stört omöjligt att detta skulle kunna failera. Jag beställde “April Skies”.

Singeln kom. Världen förändrades för två gossar.

Vi älskade båda “Darklands” och jag diggade “PsychoCandy” om än inte i närheten lika mycket som Jens. Och när “Barbed Wire Kisses” (singelbaksidor & annat) kom hem till Hellqvist hyllade han förbehållslöst denna medan jag var mera avvaktande. Denna lilla schism mellan oss blev dock helt obetydlig när vi för första gången fick höra en sprillans ny JAMC låt på MTV -“Blues From A Gun”. Den var makalös. Sen kom “Head On” och sen “Automatic” och saken var, som Jens brukar säga, Biff.

Syntarna till vårt syntband vi skulle köpa var inte högprioriterade längre. Eller nja, vi hade i och för sig flera band runt denna tid , fast det var i grund och botten ett och samma –The Convention AKA Blue Front Convention (Herregud min skapare!), Acid Evolution. Jag köpte ändå lite syntgrejer i smyg, framförallt “That Total Age” med Nitzer Ebb på dubbeltolva. För tusen spänn. Jens blev förbannad. Det var ju förstås fullständigt infantilt och idiotiskt av mig att använda min sparkassa till detta episka verk, denna raritet, när Jens köpte en lem.

Lem är, för er som inte vet det, en synthesizer.

Och en dag, några år senare, dog definitivt drömmen om en ny gemensam riktigt bra synthesizer. Vi var på väg hem efter en 36-håls golfrunda i Jens mammas peugot när olyckan var framme. Döda vinkeln. Nyblivne körkortsinnehavaren Jens svängde ut i vägen när en kille som heter Jens Fransson kom farande i 80 på en 50-väg och smällde rätt in i hans bil som vinglade till och stannade cirka femtio meter framför oss.

Inne i den ljusblå peugoten var tystnaden impakt i tre sekunder innan den klassiska ordutväxlingen tog plats:

Andreas: (uppgivet & konstaterande) –Där rök synten.

Jens: (förbannad & väsande) JASÅ?

Istället skulle The April Tears (javisst är det taget efter Jesus-singeln) snart komma att bildas, till en början dock utan Hellqvist. Och när jag till slut handlade ett instrument var det inte en synt, utan en gitarr. En gitarr och en trummaskin. Och första låten jag lärde mig spela och sjunga var “April Skies”.

I del 2 av “Jens, Jesus & jag” (90-96) är underrubriken

“We´re heading for a major UK tour” .

Dec 3, 2007 | 5 Comments

Trevlig Helg på er!

Nov 30, 2007 | Comments Off on Trevlig Helg på er!

De dråpligaste ögonblicken under Hultsfredsfestivalen 1991-93

1. Andreas träffar Bobby Gillespie

Ja det var tider, de första Hultsfredsåren. Den ungdomen, den ungdomen…

Vi var ett härligt gäng med ironin som vapen, det gick ju oftast att försvara det mesta med hjälp av denna. Även sånt som inte var menat att vara roligt. Jag tror aldrig “ironigenerationen” har hämtat sig egentligen. V har ju bevis om detta b la annat genom alla historier på Kollaps.

Hultsfred i början av nittitalet var ju samtida som man beställde en massa skivor från Hot Stuff och Ginza. Speciellt på Ginza kunde man ibland fynda roliga saker för fem,tio eller tjugo kronor. Ett år i Hultsfred laddade bland annat hela April Tears upp med varsin Bobby Brown keps. En snygg svart kepa som det stod Bobby på, kort och gott. Ironi personifierat när fyra-fem stycken kommer knallande i dessa huvudtyg.

Men allt var inte fylla och ironi för mig dessa år, tvärtom var jag en besökare som inte var på Hultsfred för att festa som en idiot –i allafall inte i början. Jag gick ofta ensam och kollade band. Jag var inne på området tidigt och älskade att ströva omkring och upptäcka nya akter medans alla andra söp sig redlösa på campingen.

Jag gillade också att träffa mina idoler och under dessa år utvecklade jag en sällsynt talang för att spåra ner de jag ville träffa. Denna vilja och begåvning har genom åren fått mig att träffa de flesta jag beundrar. Länge sen jag orkade med detta nu dock.

I vilket fall; ett år i Hultsfred när Primal Scream var som störst, bäst & hetast gav jag mig i väg på jakt efter Bobby Gillespie. En man som jag beundrar högt, jag höll honom då, precis som nu, som en av de allra största. Gillespie -Ett ständigt fan av musik, en låtskrivare av rang som tillsammans med Primal gett sig ut på svåra jaktmarker och (nästan) alltid kommit ur resan med ett fantastiskt album: en popstjärna, popstjärna, popstjärna.

Under denna tiden var Bobby lite gul. Han levde det hårda heroinlivet och jag trodde nog inte alls att jag skulle träffa på honom på området. Men si, det gjorde jag. Och han var jättetrevlig. Jag lämnade över en April Tears demo och vi hade en pratstund. Han log mot mig och var helschysst.

Jag tyckte jag hade lyckats bra som fan när jag gick därifrån, jag ville inte framstå som ett stalkerfan, utan som en medmusikant som av en slump hade med en demo. Och det hade jag banne mig fixat!

Efter ett tag när jag gått omkring inne på området mötte jag Bobby G igen. Han log och vinkade åt mig. Och då plötsligt fick jag en känsla av olust. Nåt var fel. Och då slog det mig. Jag kände efter på mitt huvud. Nej. Nej för faan. Jag hade på mig Bobby-kepsen.

Nov 30, 2007 | 1 Comment

De dråpligaste ögonblicken under Hultsfredsfestivalen 1991-93

Jahapp. Återigen har vi nått toppen på en lista. Och vi kan konstatera följande positioner så här långt:

2. Under ett annat tält

3. I ett annat tält

4. Sjögge leker hund

5. Kitte sätter fyr på sig själv

6. Daniel blir arg på sin tjej

7. Jesper är grinig och dissar punkförsäljare

8. Onkel är på första sidan i DN

9. Front 242 tappar greppet

10. Amatörerna anländer

Den obestridliga ettan kommer snart.

…och sex år senare hade vi inte bättrat oss nämnvärt, bara flyttat in i finare salonger. Henrik “Sjögge” Sjögren får berätta själv:

“Jag följde med dig backstage i Hultsfred iklädd Häbbes (Sjögges pappa -Kollaps anm) avlagda kritstrecksrandig kavaj, a la Tom Waits. Du tog mig till den loge som Jimmy Fun hade på området. Ingen av cheferna var på plats där då, utan du och jag satte oss där inne istället. Henrik Bergren i Broder Daniel anslöt efter en stund också.
Där satt vi tre alltså, du jag och sångaren i Broder Daniel. (Alla av samma självklara anledning -att dricka så mycket gratisöl som möjligt innan Ben kom tillbaka -Kollaps anm)

Folk kom och besökte oss hela tiden där inne, och det ville sig inte bättre än att jag togs för själva direktören för bolaget. (Ja, Sjögge utsrålade tydligen mycket mer pondus än oss andra av någon okänd anledning…Kollaps anm) Därför överöstes jag hela tiden med demokassetter och allehanda ting. Folk tog mig för en viktig person och jag var inte sen att axla den manteln. Jag sträckte på mig, lade an en barskt ansiktsuttryck och bemötte pöbeln med en lagom nedlåtande attityd. (Jag minns speciellt en manager till nåt litet demoband som var uppenbart nervös när han träffade den store Mr. Marlene (Sjögge då) och han var mycket pinsam i sitt upphöjande av sitt band. Efter detta har jag avrått alla småband i Sverige att låta en något äldre besserwisser-kompis vara deras manager -Kollaps anm)

Den plötsliga upphöjda positionen steg mig åt huvudet och jag blev allt djärvare i min maktutövning. Jag kommer ihåg att du hade jävligt svårt att hålla dig för skratt när jag höll min audience där inne.

Sedan kom Ben Marlene, varpå jag genast skamsen dröp iväg med svansen mellan benen, rädd för repressalier. (Med rätta. Hade Ben fått veta vad som försigick hade han kölhalat dig och bränt mig & Henrik på bål. -Kollaps anm)

Typ samma år gick jag och samme Sjögren ut från området och bort mot bilen. Utanför stod en mycket liten man med en mycket, mycket gäll röst och skrek oavbrutet “PIIIROOGER PIROGERPIROGERPIROOOGER……..PIIIIROOOGEEERR PIROGERPIROGERPIROGER”. Vi skrattade gott.

När vi passerade tystnade halvlängdsmannen, som hade en GIGANTISK tumvante på höger hand, och stirrade på oss. Han sa plötsligt följande till Sjögge:

–Vill du köpa en liten pirog till din flickvän?

Sjögge blev överraskad av tilltaget och svarade helt utan ironi:

-Jag har ingen flickvän.

Då sa den lille mannen med den stora vanten léende:

–Jaså du kanske har en pojkvän?

Och sen började han skratta. Ett hest, skrikande skratt. Och medans vi vandrade därifrån hörde vi pirogmannen skratta och skratta. Vi kom flera hundra meter bort, tusentals personer var i rörelse kring oss. Vi tänkte “det är väl inte möjligt att…?” Jo. Det var det. Vi hörde fortfarande hans skratt eka långt där borta.

Nov 30, 2007 | 1 Comment

De dråpligaste ögonblicken under Hultsfredsfestivalen 1991-93

2. Under ett annat tält

Att somna i nån annans tält är en sak, det här är en helt annan division.

Ett par grannar till oss på campingen skrek av fasa en lördagsmorgon i Hultsfred efter sin häpnadsväckande upptäckt.

På natten innan hade de fulla och goa somnat i sina sovsäckar i fyrmannatältet, allt verkade normalt. Förutom en uppbuktnad i ett hörn av tältet, men tröttheten och fyllan gjorde att ingen tittade närmare på hur det kom sig att en ny stor stenbumling plötsligt uppenbarat sig i deras tält.

Morgonen gjorde herrarna mer undrande och de klämde lite på bumlingen, lade örat mot den och kunde bara dra en rimlig slutsats. De fick lätta på knutarna och lyfta upp hela jävla tältet. Där under yttertältet låg en däckad kängpunkare och snarkade.

Nov 30, 2007 | Comments Off on De dråpligaste ögonblicken under Hultsfredsfestivalen 1991-93

De dråpligaste ögonblicken under Hultsfredsfestivalen 1991-93

3. I ett annat tält

Andreas Nilsson, numer videoregissör och medlem av eminenta Silverbullit, då en i vårat gäng samt under en kort period (en spelning) basist i April Tears (han slutade spela och gjorde fingret när lokalblaskan tog en bild), råkade under denna era ut för en grej som noterar en topp tre placering. Inte illa med tanke på vilka krafter storyn går upp mot.

Andreas var lite slirig en natt och hittade inte hem till sitt tält, så han gick tillbaka in på området och träffade där ett gäng helt nya kompisar. Efter ett tag gick de till campingen och Andreas berättade då att han inte hittade hem. -Det är lugnt, du kan slagga hos oss, sa de nyfunna vännerna. -Åh, vad snällt, sa Andreas.

De kom efter en liten promenad till ett tält. –Kliv in, sa de nya kamraterna. -Vi ska bara gå bort en sväng och fixa en grej så kommer vi snart. -OK, schysst, sa Andreas och lade sig ner och somnade skönt.

I morgondiset, flera timmar senare, hör han som i en dröm en konversation från tältöppningen:

-Men vad i helvete!! Det ligger nån här!

-Skojar du?

-Nej för faan, kolla själv!

-Vad i helvete, det kan inte vara sant!

-VAKNA HÖRRU!! VAKNA!

Som ni förstår hade Nilsson inte placerats i sina nyfunna kamraters tält. Hur den Aneby-bördige konstnären fick spendera de närmaste vargtimmarna är mig oklart, men jag tvivlar på att det var festligt.

Nov 29, 2007 | 5 Comments

Till vänster en hund, till höger en man

Nov 29, 2007 | 2 Comments

De dråpligaste ögonblicken under Hultsfredsfestivalen 1991-93

4. Sjögge leker hund

Amatörerna (se plats 10) fick lära sig många läxor i Hultan. Till exempel så kan det finnas människor som inte har samma slags humor som en själv.

Första kvällen på plats, torsdagen som det var på den tiden -då spelade heller inga band, så trillade gäng efter gäng in och så även vi. Sjögge var där för första gången. Och han kom ganska snabbt i fin form. Vi satt ett gäng utanför mitt tält och drack till. Sjögge började köra några av hans sköna grejer och vi skrattade ordentligt.

Han började skälla och morra som en hund och det var jättekul. Han kröp bort mot gångstigen där folk passerade i en strid ström och ställde sig på alla fyra och skällde och morrade på främmande folk. Det var otroligt roligt.

Han var en människohund som skällde till ordentligt på några tuffa snubbar i trettioårsåldern. De tyckte inte alls det var roligt och sög till honom i kragen och lyfte Sjögge rakt upp i luften. Det var det roligaste jag sett.

Sjögge gick på tre sekunder från att själv skratta och underhålla till att hänga livrädd och lealös mot ett träd med tre stora snubbar redo att sopa på honom. Jag ska vara helt ärlig o säga att jag skrattade så jag kissade ner mig.

Vi lyckades lösa problemet och Sjögge var snart tillbaka i matchen. men han skällde inte mot främmande folk mer efter det.

Nov 29, 2007 | Comments Off on De dråpligaste ögonblicken under Hultsfredsfestivalen 1991-93

Freddan på turné

Freddan är just nu on tour med sitt band Trucker Cleavage. För liverapportering lätt värdig Kollaps värderingar, kliv dit och läs:

http://www.truckercleavage.blogspot.com/

Nov 29, 2007 | Comments Off on Freddan på turné

On Fire

Kitte i ett helt annat sammanhang. Lägg märke till Jens nya gothrockar-linser.

Nov 28, 2007 | 3 Comments

De dråpligaste ögonblicken under Hultsfredsfestivalen 1991-93

5. Kitte sätter fyr på sig själv

Det hände inte ofta i vårt klåpargäng, men nåt år hände det att någon tog med ett gasolkök och tillagade sig ett paket nudlar. Och det var precis vad Kitte gjorde ett av hans första år i Hultsfred. Men det gick inte alls så bra.

Det satt ett gäng runt kitteln och följde Kitte när det skulle kokas upp. Det dröjde kanske fem minuter innan Christian “Kitte” Dick Michel Berg fattade eld.

Självfallet fick kocken panik och satte fart i cirklar runt oss, ylandes. Vi skrattade så vi kiknade. Byxorna brann. Kitte tog då, efter att kutat omkring en stund och snittat världsrekordfart i att löpa små cirkelmönster, ett högst oväntat beslut som snabbt fick samtliga i närheten att sluta skratta och att istället gripas av fasa. Kitte sprang in i sitt tält.

–Uuuut ur tältet för heeeelvete, är du galen??! skrek samtliga som med gemensam insats skakade Berg ur sina byxor efter att ha fått ut pyromanen från dödsfällan.

Flera år senare stod Kitte med några homies och tog det Bruno med en öl i näven på en gammal indieklubb på Norra Bantorget. En söt liten pandatjej flirtade med Kitte från bardisken noterade han. Men det var inte så mycket mer med det. Men han tittade ditåt ett par gånger till. Tjejen stod och smajlade upp sig och kastade uppenbara kåta blickar åt Kittes håll. Nu föll det sig inte bättre än att medans flickebarnet stod och posade så gosigt så fattade hennes hårman eld. Men det märkte hon inte. Ett ljus på bardisken hade glödgat upp nackhåren flera centimeter och detta noterade Kitte som lugnt tog kliven över salongen och fram till den upphetsade pandatjejen. Hennes ögon vidgades och pulsen ökade till 120 medans indiekungen nonchalant hasade sig fram till henne.

Kitte: -Hej. Det brinner i ditt hår.

Panda: Heeej. Jaaa ha ha.

Kitte: -Men jag menar verkligen det. Det är nog bäst om du släcker det där innnan du blir flintis.

Panda: (märker att hennes hår faktiskt står i lågor) AAAAAAAAAAAHHHHHHH! (Varpå hon springer iväg)

Exakt hur detta släcktes kanske Kitte kan briefa om. Och om ni vill kan ni ju försöka toppa detta nummer i avdelningen “Raggningsförsök som gick käpprätt åt HELVETE.”

–

Nov 28, 2007 | 1 Comment

De dråpligaste ögonblicken under Hultsfredsfestivalen 1991-93

6. Daniel blir arg på sin tjej

Hultsfred har bjudit på mången drama genom åren. Här är ett:

Daniel, en av gubbarna i gänget, var vid tiden ihop med en flicka som hette Pia. Jag vet inte hur det är med henne idag, men på denna tiden vållade hon ibland den gode Daniels bekymmer.

Så var det vid detta tillfälle i Hultsfred. De tvenne var inte sams. Pia var full, Daniel var svart av svartsjuka -och det hade han all rätt till, ska tilläggas. Daniels upprördhet mynnade bland annat ut i en käftasmäll på stackars Pålle Larsson, som helt oskyldig tyst mottog denna hurring.

Då utspelen, argumentationen och ilskan hos den annars så otroligt snälle och goe D inte gav önskat resultat på flickvännen såg han ingen annan utväg än att hota med att hoppa i ån.

Sagt och gjort älgade den rosenrasande rödkindade unge mannen iväg mot ån –vad som dväljdes i denna lämnar vid helt till fantasin, men ni som vart i “Hultan” behöver inte gissa länge.

Den kokande D tog rejäl sats, satte full fart och hoppade med ett skutt plums ner i ån.

En tänkta effekten på den dåvarande flickvännen uteblev helt. Daneil fick plockas upp av några snälla kamrater med en håv.

Jag kan dessvärre se en stor igenkänningskomik i denna situation. Svart komik, visst, men ändå. Jag vet inte hur många ni är där ute som spelat detta kort när argumenten i ditt bråk med kärestan inte hjälpte –att straffa sig själv. Jag tror tyvärr att det är ganska vanligt. Själv har jag b la hoppat av tunnelbanan och varit “försvunnen” i sex timmar. Under dessa timmar gick jag de tre milen hem i ett dike längs E4:an, då sista tunnelbanan gått och jag innehade noll kronor på fickan.

Jag kan inte låta bli att minnas att när Silverbullit spelade i Tranås i mitten på 90-talet på den ökända Räserfestivalen (kommer mer om den du…) så pussade (eller om det rentav var en kyss) sångaren i bandet, Simon Ohlsson, Daneils Pia på munnen. Hon stod längst framme vid kravallstaketet och diggade. Slumpen spelade nog rejält stor roll, men detta skedde och fick som följd att det blev lite bråkigt här och var med bland annat nämnda personer.

Pia bagatelliserade dock till slut det hela och allt lugnade ner sig. Hon kunde ju på nåt sätt inte riktigt rå för det inträffade fick b la jag övertyga Daniel om.

Tre veckor senare var det Lollipop i Stockholm. Vilken festival det var! Alla nämnda var där och Silverbullit äntrade en av de mindre scenerna på eftermiddagen (de hade inte breakat riktigt än -men var på god väg). Längst fram vid scenen stod Pia, en halvtimme innan spelningen och skrek.

-SIMON! HÄR ÄR JAG SIMON! SIIIMOOON!!!

***

Jag ber om ursäkt till de inblandade som omnämns i artikeln, jag kommer inte dra in kärleksbråk alltför mycket i bloggen, men detta var helt enkelt för roligt för att inte ta med.

Nov 27, 2007 | 5 Comments

← Previous Page — Next Page →

Polls
VCMG
- Stort! Spännande! (58%)
- Kul för dem. men inte många andra. (32%)
- Jag har aldrig brytt mig och tänker inte börja nu. (7%)
- I don´t care anymore (4%)
Loading ...
- Fler omröstningar >>
Categories
Archives
Search

Depeche Mode, Lip Service

Dråpligast Under Hultsfred 1991, Helghälsningar

Polls

Categories

Archives

Search