Stiltje

Det känns lite som lugnet efter stormen som dragit förbi. Kollaps vaknar snart till liv igen med nya och gamla dråpligheter. Var så säker!

converse

Upcoming: Den unge entrepenören från Kina som hoppas på rekommendationshjälp vid ansökandet till Harvard från en av Sveriges få bluespunkarbusar.

Apr 28, 2009 | 2 Comments

De dråpligaste ögonblicken under Hultsfredsfestivalen 1991-93

7. Jesper är grinig och dissar punkförsäljare

Vid tältet:

A) Jesper Eng, basist i April Tears, musikintresserad yngling, stor fan av punk, för tillfället på riktigt surt humör, dagen har inte kommit så långt att fyllan slagit in.

B) Jens Hellqvist, gitarrist och programmerare i April Tears, sittandes bredvid Eng med en av dagens första alkoholhaltiga drycker.

Runt hörnet, traskandes mot duon:

C) En övervintrad punkare som knallat runt campingen ett tag och krängt punkplattor:

Försäljare – Tja!

Jesper- –

Jens – (tittar inte på punkarn, svarar tyst och tar en klunk vin) -Hej.

Försäljaren visar upp en imponerande samling och är trevlig mot Tranåsborna när Jesper förstrött frågar:

– Har du “Strebers & Kråkan”?

Försäljare – Ja för fan.

Jesper – Men du har väl bara nypressen, din jävla idiot.

Nov 26, 2007 | Comments Off on De dråpligaste ögonblicken under Hultsfredsfestivalen 1991-93

De dråpligaste ögonblicken under Hultsfredsfestivalen 1991-93

8. Onkel är på första sidan i DN

Idag är han en närmast en myt bland den nya generationens Hultsfredsbesökare. Men han fanns. Och han var välkänd. Vi talar om mannen som fått epitetet Bajsmannen.

Under denna tid var han känd som Onkel, döpt efter bandet Onkel Kånkel (http://sv.wikipedia.org/wiki/Onkel_K%C3%A5nkel) som uppenbarligen var hans favoritband. Missuppfatningar då sade att han var en medlem av detta band, men så var aldrig fallet.

Bajsmannen Onkel var en skräck för många och det var inte vackert att se hans uppträdande. Han låg naken och kissade på sig själv, han välte bajamajjor så oskyldigt folk blev indränkta i sin egen och andras skit. Han gick alltid ensam, såg ut som uppstigen ur ett träsk och stank därefter.

En gång skall han, enligt skalden, befunnit sig i själva holken på en bajamaja när en ovetande rocker skulle “take a shit”. Med gapande mun ska Onkel glufsat i sig dennes färska bajs.

Onkel ska även en gång ha luktat så pass illa, att när han greps av polisen, så rullades han in i plast av snutar med asbesthandskar och munskydd, när hans skulle föras till arresten för sitt förargelseväckande betéende.

Döm då min förvåning när jag en tidig fredagsmorgon i Hultsfred gick från området för att handla lite frukost såg första sidan på Dagens Nyheter. På detta är det en stor bild som säger ungefär “HULTSFRED ÄR IGÅNG”, man kunde bläddra fram till nån sida och se ett helt uppslag med reportage och recensioner. Men min blick fastnade på den stora färgbild som prydde hela ettan på tidningen.

Två grå små damer stod på bilden och pekade åt en riktning. Bildtexten löd “lokalbefolkningen hjälper gärna besökarna att hitta vägen.” Föga visste damerna att träskmonstret bredvid dem, som de så snällt hjälpte, och som ofattbart och osannolikt nog hamnade på DNs omslag var mannen som för alla oss andra var känd som Onkel.

Nov 25, 2007 | 5 Comments

De dråpligaste ögonblicken under Hultsfredsfestivalen 1991-93

9. Front 242 tappar greppet

Det tidiga nittitalets Hultsfred radade upp mina favoritband och många är de konserter som jag, och många med mig, än idag rankar mycket högt. Primal Scream efter “Screamadelica” exempelvis. Två timmars “försening” och ett DJ-set som förvandlade hela tältet till ett gigantiskt disco. Tjugo pers kom ut på scen och hela världen exploderade, och “Slip inside this house” var början till ett set av ett rockband som inte kunde göra fel.

The Young Gods i samma tält -tänk att de var så stora då- levererade en stereobild jag aldrig hört maken till. Sångaren Franz Treichler, det tidiga nittitalets Jim Morrison, hade en stor spotlight under sitt mickstativ som han lös ut över publiken. Ascoolt!

The House Of Love, Ride, Blue For Two. Alla spelade de i det där tältet och var skitbra.

Front 242 var också där. Det var inte riktigt lika bra.

Det belgiska syntbandet befann sig i ett vägskäl. Kanske var det därför de hade på sig vägarbetar-kläder på scen? Jag vet inte.

Front 242 hade inget bra nittiotal. Även om jag aldrig tyckt att skivorna med koder som egentligen hette “Up Evil” och “Evil Off” var särskilt dåliga. Två spår på den senare, “Crushed” och “Animal” (single version) rankar jag högt, högt. Men bandet hade tappat sin riktlinje och skulle aldrig mer hitta den.

Och här kom de till Hultsfred, som ett av de obligatoriska syntbanden -de fixade ensamma minst 1000 besökare till festivalen ,precis som tidigare Nitzer Ebb och Laibach. Med deras tidigare framträdanden i huvudet -fallskärmar, laserstrålar, skyddsvästar, massa massa rök- gick jag med stor förväntan mot konserten med en bunt syntare. Efteråt skulle vi ha kraftiga diskussioner.

För nåt hade hänt. Front 242 var inte bra. Tyckte alla som inte var förblindade av upplevelsen. Belgarna levererade en form av raveföreställning, där sångaren Jean Luc De meyer presenterade dance moves ingen tidigare sätt (och så borde det förblivit), där hans sidekick Richard 23 om och om igen skrek “Move your booodyyy…Move you aaaaaaassss jiiiiiiiiiii”, där de slaktade klassiker som “Headhunter” i nya versioner. Bandet som varit ultracoolt kändes helt plötsligt farligt nära patetiska och dagen efter gick följande klassiska rader att läsa i recensionen från aftonbladet:

+ (ett plus)

Front 242, Hultsfredsfestivalen

“….och sångaren Jean Luc De Meyer rör sig med en bebis motorik över scenen.”

Efter de där två plattorna tappade Front helt styrfart och har efter detta aldrig hämtat sig. Jag såg dem i Arvika för ett par år sedan i ett mindre tält, halvfullt. Och även om det började bra, utvecklades samma betéendemönster igen. Och denna gång var hela bandet klädd i orangea reflexvästar. Vägarbetar-imagen fulländad.

Chansen till upprättelse kom igen när de bokades in till syntfesten “Tinitus” förra hösten. De skulle fira tjugofemårsjubileum och hylla sina tidiga plattor lät det från flyers och annonser. Men bandet vände först upp och ner på hela kvällen genom att glömma sin elektroniska baskaggepedal i Bryssel. Efter att arrangören från scenen fick annonsera efter en sådan kastades kvällens schema om då en snäll snubbe fick åka till replokalen och hämta en. Och däremellen UTKLASSADE gamle Dirk Ivens i Absolute Body Control allt Front 242 gjort de senaste tjugo åren. Sen gick The Hacker upp och levererade ett dans-set som satte hela lokalen i extas.

Så när Front 242 gick upp och körde samma skit igen, och absolut ingen hyllning till “Geography” dog mitt intresse för att nånsin se dem live igen en gång för alla.

Nov 25, 2007 | 14 Comments

En kyckling

Nov 24, 2007 | Comments Off on En kyckling

Jag har svårt att se att det kan bli roligare än så här.

Nov 24, 2007 | Comments Off on Jag har svårt att se att det kan bli roligare än så här.

En baguette eller en baugett?

Mitt val är gjort. Jag tar mig en baguette tror jag.

Nov 24, 2007 | Comments Off on En baguette eller en baugett?

En kalkon

Mums filibaba!

Jag skulle hemskt gärna tagit del av processen när dessa köttbullar lagades till. Man får hoppas att den något ovanliga kocken inte tappade några fjädrar i färsen.

En liten helghyllning till en blogg som sysslar med något annat än Kollaps.

http://www.skyltar.2snubbar.se

Nov 24, 2007 | Comments Off on En kalkon

Trevlig helg!

Ha en trevlig helg, kära läsare. Och ta det lugnt med bärsen!

Nov 23, 2007 | Comments Off on Trevlig helg!

De dråpligaste ögonblicken under Hultsfredsfestivalen 1991-93

10. Amatörerna anländer

Att skicka iväg tiotusentals människor till en plats i en skog med en massa sprit och en massa musik är ju förstås ett av de bästa uppläggen som kan tänkas för att ha en bra fest. För en sextonåring från en liten ort kan anländandet till ett sådant ställe sätta hjärtat i rusning. Många är de “newcomers”, amatörer, som anlänt med rena fina kläder, en platta öl, en kvarting och ett par flaskor vin. Bärandes på tält, sovsäck, liggunderlag och en väska med fräscha kläder. Som under ganska ordnade former slagit upp tältet och ätit ordentligt av mammas medskickade matsäck. Och som fem timmar senare legat smutsig och däckad i ett dike.

Campingen är en ny värld i några dagar för den unge besökaren. Där frodas alla guds svarta får; där finns rastafari-veganerna som slår på soptunnor och dansar barfota hela natten i ett karnevalståg som strömmar fritt och högljutt mellan tälten, där finns hardcore-punkarna som sätter värde i att vara mest kängpunk,mest grisig och mest utslagen. Du har de självutnämnda rutinerade besökarna som har varit i Hultsfred i tio år, men som fortfarande inte satt sin fot på själva festivalområdet och är mäkta stolta över detta idiotiska förfarande. Kort sagt är tältområdet på Hultsfred ett rent och skärt helvete för varje sund människa över 20 år.

Jag har inte satt min fot på en festivalcamping på över 10 år och min plan är att aldrig göra det igen. Lyckligtvis har jag haft möjligheten att bo på annat sätt när jag besökt Arvika, Hultsfred etc.. på senare år. Och haft “backstage” som bas istället. Det är i och för sig också ett ställe som är vidrigt på många sätt, det lär jag återkomma till.

1991-93 var de åren då vårt gäng från Tranås anlände. Jag hade själv varit där redan 1988 för att se Nitzer Ebb. Då hade jag dock inte bott på campingen utan med mina protegéer från Åseda, som jag gick tillsammans med. Jag minns inte hur jag lärde känna dem, i dåtidens dagar utan internet, men det var väl säkert genom nånstans där man köpte syntskivor. (Förresten var 88 första gången jag träffade och hängde med Nitzer Ebb, jag fick en hel bunt skivor signerade. Mina protegéer från Åseda hade narrat den lille amatören från Tranås som tagit med sig LP-skivor in på området, men deras skratt fastnade i halsen när jag fick “that total age” signerad av hela bandet. De blev stumma och sura och efter ett tag sade han som hette Magnus –Jag tycker att du ska ge mig den där skivan. Han menade att eftersom de varit så snälla och låtit mig bo hos dem så skulle han helt sonika ha skivan. Den fick han inte)

“Tranåsgänget 91-93” bestod av en hel uppsjö människor i en nära och en yttre bekantskapskrets. Mestadels bodde alla i närheten av varandra. Olyckans de som anlände sent och fick sätta upp tältet längre bort från området. Utan pardon.

Varje gång var det nån “ny” som var med. En som kom med stora nervösa ögon, bultande hjärta och slog följe med en självutnämnd “veteran” som skulle ta de oskuldsfulla nykomlingarna till bästa campingplatsen. Ungefär så var det när Kenta Jansson från Tranås anlände. Han hade varit tvungen att jobba sent och anlände följdaktligen sent till Hultsfred när alla tagit sig ett järn eller sju.

Kenta tog beslutet att “supa ikapp” och tömde en kvarting rakt upp och ner och avslutade den med en klunk cuba cola. Han satt på sin sovsäck, i ytterkanten av en s.k tältcirkel, som oftast bildas när fyllan presenterar tältgrannarna för varandra. Många människor, okända för varandra, kan då komma att börja hångla med varandra. Så blev det inte för Kenta denna kväll. Han satt med och log i tre minuter, sen slank han av sovsäcken och hamnade på rygg med den bakom nacken, sen orkade han inte hålla sina ögon öppna mer, sovsäcken ville på äventyr och rullade iväg i ett dike . Sen sov Kenta i skiten tills nån virade in honom i hans liggunderlag och bar in honom i ett tält.

Jonas Ax, “häggen från östra vägen”, hade större lycka under samma kväll. Han hittades i ett buskage, bredvid honom låg en okänd donna hånglade med honom. Ax själv var dock ovetande om detta då han var däckad.

Sjögge & Jismark var nu fullt upptagna på annat håll, avgudandes ett apelsinskal som sniffades från en liten pinne. Doften var ljuv. Vi hade med det här lilla skalet i säkert tolv-tretton timmar innan nån människa med långt större förnuft kastade skalet åt helvete.

De flesta andra var så fulla att de inte kunde kommunicera längre. Många tömde/bjöd bort hela sin spritranson första och andra kvällen och tvingades gå och köpa folkbira av de snåla grannarna. Eller hembränt från Ankarsum eller Ödeshög. Farliga grejer.

Doften av Hultsfred är väl en av få saker i dagens samhälle som kan komma upp i samma kraft av stank som i Paris på sjuttonhundratalet. Efter tre-fyra dagars konstant pissande, supande, fimpande, spyande och matkastande luktar det värre än något jag haft olyckan att känna. Man vadar sig fram i skit, bokstavligt talat. I somras spelade vi i Lip Service på en stor scoutfestival, där man inte fick dricka alkohol. Chockade leddes vi runt på området och konstaterade att tälten satt med tysk presition bredvid varandra. Det luktade gott. Folk var glada och lekte i träden. Eftersom Hultsfreds camping på söndagsmorgon måste vara helvetet så måste det alltså varit himlen.

För söndagsmorgon i Hultsfred var den tyngsta känsla som fanns. Sommaren var slut, på morgondagen började skolan igen eller i vissas fall arbetet. Man rev sitt tält, samlade ihop sin skit och åkte hem till vardagen. Och för “the newcomers” var en ny värld presenterad. Hit skulle man definitivt återvända.

Nov 23, 2007 | 8 Comments

Jag har funderat en stund på vad jag ska ha för rubrik till den här bilden, men jag har inga ord för detta…

356976-46

…i väntan på en kommande topplista….

Nov 22, 2007 | Comments Off on Jag har funderat en stund på vad jag ska ha för rubrik till den här bilden, men jag har inga ord för detta…

In Memoriam

Nov 21, 2007 | 1 Comment

Lucy och stammisen Ancha utanför Sing Lee

Nov 21, 2007 | 5 Comments

Zomenga och Lucifer

Runt 1992 presenterade Kitte U2´s Australien-leg på Zooropa turnén.

-Den heter ZOMENGA förkunnade han.
-Är du säker på det? sa vi.

-Jadå, sa Kitte. Den heter ZOMENGA.

Turnén visade sig heta ZOOMERANG.

*
Några år senare skulle den unge mannen komma med än mer besynnerliga uppgifter.

För alla som växt upp i Tranås och lirat rock and roll eller närbesläktad genre så är Sing Lee en institution. Få är de lokala rockers som inte har somnat i en pizza, toast eller valfri kinesisk snabbrätt runt 00.45 en fredag eller lördagsnatt.

Jag har sett vänner och nära bekanta släpas ut skolösa från stället, jag har sett folk smygkrypa för att lura sig in, jag har sett en gråtande Hellqvist, nej TVÅ gråtande Hellqvistar hänga med bedjande ögon vid den låsta dörren. Jag har hört de dummaste debatter och sett de mest bedrövliga raggförsök, exempelvis alkotanter som fått lite för starka mamma-känslor för Kitte eller Junka. Samtliga parodier har dock på ett eller annat sätt styrts upp av Sing Lee´s järnhand Lucy.

Lucy levde på Sing Lee, bokstavligen talat. Barnen växte upp i köket. Hennes man slet ut sig så tillvida att han fick skicka in handduken för några år sedan. Det tog bara veckor innan hanses bror, som såg precis likadan ut, hade anlänt, direkt från inre Asien, för att tillsammans med Lucy driva Sing Lee vidare.

Jag har aldrig sett Lucy på nåt annat ställe någonsin. Men vilken kvinna. Hur många berusade, otrevliga, vansinniga ynglingar har hon inte läxat upp? Döm då min förvåning när Kitte en dag i mitten av nittitalet från replokalen plötsligt sa till mig.

-Vet du att Lucy egentligen är en förkortning? sa han.

-Nej, sa jag, men det verkar ju inte så jättemärkligt om det är så?

-Nej, just det, sa Kitte. Hon heter egentligen Lucifer.

-…..va sa du nu?

-Hon heter Lucifer.

–Nu skojar du väl, Kitte.

-Nej.

Då berättade jag vem Lucifer egentligen är och Kitte skrattade så han höll på att svimma.

Tyvärr fick det här som följd att vi inte fick så många mer “Kitte” efter detta. För det var så vi kallade dessa påståenden. “Han körde en Kitte på oss” Nej, tvärtom tog det inte lång tid innan ynglingen skrattade åt oss andra pajaser och idioter. Med rätta.

Och Sing Lee finns tyvärr inte kvar längre. Vart Lucy tagit vägen vet jag heller inte. Men jag hoppas hon ligger med en drink i handen på en strand i Belize. Chansen till detta måste tyvärr bedömas som 0,00001%.

Nov 21, 2007 | 5 Comments

Möte mellan två trummisar

Det är i oktober 2007, ungefär på dagen två månader efter mitt & Louise bröllop på Gotland. Vi ska repa inför “Music For The Masses” jubiléet på Mosebacke i Stockholm. Alla gästartister samlas i en replokal i Solna, husbandet, Parisarna, Lip Service.

Lip Service var inför sitt uppträdande toppat med två bandmedlemmar till “Route 66” (se andra storyn i oktober på denna blogg). Jocke Jante och Freddan Broberg. Två av medlemmarna i det fantastiska husbandet på bröllopet.

För att klargöra allt lite extra klart består alltså Lip Service, förutom mig & Louise, live, av Carl Johan Lann (keyboards/sång) och Tony Ahola (pads/trummor). Båda dessa herrar var med sina respektive på bröllopet och var båda inblandade i uppträdande och filmvisning under kvällen. Allt var en stor njutning för mig och alla andra. Och med Freddan & Jocke i husbandet hade hela gänget lärt känna varandra inför giget. Trodde jag.

Som ni kunnat läsa i ett annat tidigare inlägg på denna blogg (Klysma) så har Jocke fått diagnosen Ansiktsblind (medelgrad). Detta hade jag fått veta typ två dagar innan detta rep. Så när Jocke och Freddan, något försenade, anländer till replokalen utspelar sig följande legendariska scen mellan de två trummisarna som alltså klarligen både stått på scen ihop, festat ihop, skrattat ihop och så vidare bara 2 månader innan:

Jocke –Tjena Andreas, Louise. (vänder sig mot Tony) -Vi har inte träffats va? Hej. Jocke.Tony – Nej, det tror jag inte. Hej. Tony.

Andreas – Men för fan är ni två helt dumma i huvudet eller? Ni var ju båda med på bröllopet?

Jocke –Jag är ledsen. Jag är ansiktsblind.

Tony – Är du? Det är jag med.

Andreas – Men För helvete..*

Huruvida Tony har en diagnos på detta låter jag vara osagt.

**
Har ni förresten hört det här gamla skämtet:

–Vad är det sista en trummis säger i ett band?

Svar:

–Jag har en låt med mig i dag , kan vi testa och repa in den?

Nov 20, 2007 | 1 Comment

Freddan på Nitzer

Det är några månader sedan nu. Nitzer Ebb var tillbaka i Sverige. Mest laddad i gänget var Freddan som skulle göra sitt första besök på en Nitzer-spelning. Själv såg jag dem för nionde eller tionde gången, tredje gången sedan comebacken. Och visst, det var bra igen, men kanske inte lika hett som i Arvika.

Vi drack några öl under kvällen, sen drack vi några till och sen några till.
Stötte ihop med Martin och vi snackade lite i baren, medans Nitzer spelade nåt spår som inte var så jätte-spännande inne på scen. Det var mot slutet av spelningen. Jag frågade Martin om han hade sett Freddan, jag hade tappat bort honom för femtonde gången under kvällen sedan förfesten hos MonoTony .

–Ja han står där, sa Martin och pekade med ölflaskan.

Och vid ingången in till scenen stod Freddan med en öl i handen. Med slutna ögon. Han sov. Han sov stående trettio meter från en Nitzer Ebb konsert. Vi väckte honom.

Martin skrattade till och sa

–Va fan gör du, Freddan?

Freddan blinkade till, öppnade ögonen, kisade runt i lokalen och svarade:

-Jag vänter på trombonsolot.*

JAG VÄNTER PÅ TROMBONSOLOT!!!!!**

!!!!!!

***

Vi tar det en gång till: Det var alltså Nitzer Ebb som spelade.

Nov 20, 2007 | 4 Comments

Vem är det här?

Enligt Annika, som skickat mig bilden, är det möjligt att det är jag.
Jag tror inte det, vad tror du?

Nov 20, 2007 | 5 Comments

Livat på landet.

Livet på landet.

Nov 19, 2007 | Comments Off on Livat på landet.

Nollpunkt i Nässjö

Det var såklart i Nässjö det berömda citatet kom.

April Tears har öppnat många dörrar för andra genom åren, både bildligt och bokstavligt. 1991 var vi först ut på folkparken Björnholmens satsning på rockmusik. Detta är en klassisk svensk folkpark ute på landet där folk dricker hembränt rätt ur dunken sittandes på taket till sin epa-traktor med Eddie Meduza på högsta volym. Parkerad tjugo meter från entrén. Där skinnvästar, stora mustascher, trucker-kepor och raggarmentalitet äger luften.

Övriga besökare på Björnholmen var/är väl gubbarna med kanske inte det senaste skriket på kostymen och rejält onyktra damer i pumps och blommiga klänningar. Ja jag behöver väl inte förklara det yttermera. Folkpark.

Hit kom alltså Tranås indiehopp TAT för att lämna intryck. Redan under soundcheck fick sig Jens en näsbränna av ljudteknikern när han stämde gitarren med den skrikande disten inkopplad. –SÅ HÄR LÄT DET FÖR HELVETE INTE PÅ DEMON JAG FICK! skrek teknikern i ett vansinnesutbrott varpå Jens svarade –JAG STÄMMER JU FÖR FAAN BARA GITARREN!

Väl i logen kunde vi nöjt konstatera att vi hade fått oss frallor med ost och skinka. När det var dags att sätta tänderna i de härliga mackorna öppnades dörren till logen. In kommer Thorleif Torstensson, sångare i kvällens huvudakt -dansbandet Thorleifs. Han ler mot oss säger “tjena grabbar” och tar sen mackorna från oss. In kommer resten av dansbandet som snabbt & glatt mumsar i sig dessa. Jävla arroganta frossare. Och tyst sitter The April Tears med ledsna blickar och hungriga magar.

Jag vet inte varför, vissa grejer glömmer man, vissa förlåter man aldrig. Denna händelse har jag aldrig glömt och ofta är de stunder då jag surt svurit när Thorleif Torstensson dykt på TV. –Den där jäveln åt upp min macka! En vacker dag ska jag fan äta upp hans mat!

Timmarna gick. April Tears äntrade scenen inför en tämligen fåhövdad publik. En av dessa blev tidigt till sig och ropade muntert -VELVET UNDERGOUND HAR ÅTERUPSTÅTT! VELVET UNDERGROUND HAR ÅTERUPPSTÅTT! Han var verkligen jätteglad och det var skönt att ha honom där. Han visste ju i allafall nånting om nånting även om han var ute och seglade. För snart skulle det hända:

Vi drog väl typ fjärde låten när en av de övre beskrivna (trucker-keps, stor mustasch, stinkandes av hembränt) hasar sig fram mot scenen med dimmig blick. Han gör det förbjudna. Han tar ett ostabilt kliv över monitorerna och raglar UPP PÅ SCENEN, den jävla idioten. Han kommer fram till mig samtidigt som alltså lirar gura och sjunger. Han ställer sig bredvid mig, tittar så förtroligt han kan med sina glansiga ögon, lägger ARMEN om mig och skriker i mitt öra:

–KAN NI LIRA NÅT MED STATUS??!

*

Nov 19, 2007 | 5 Comments

Fredag igen…

…och då är det många som unnar sig en öl eller två. Klubb Music For The Masses-stammisen Stefan Axell, även medlem i indiebandet Exploding Boy, fick förra veckan som en av fem tillfrågade svara på två frågor i tidningen Södermalmsnytt:

1. Hur mycket pengar har du druckit upp på krogen på ett år?
2. Berätta om en kväll du bränt ångestmycket pengar på krogen!

356976-40

Detta är alltså 13.400 kronor i veckan Stefan spenderar på krogen.

eller

1.900 kronor om dagen

Ja faktum är att han kan dricka upp kring tre stora stark i timman hela dygnet runt på ett billigt ställe.

Hur mycket pengar som plöjts ner i Carmen och Debaser förtäljer inte historien, men möjligen dväljer det här makabra avslöjandet uppsåtet med bandnamnet Exploding Boy?

Trevlig helg!

Nov 16, 2007 | 1 Comment

Bassäng

På förekommen anledning kommer här historiebakgrunden till Dämbassängen i Tranås.
Diskussionen har gått het under ett tag. Varför heter den inte simbassäng? Vad är en däm? Om man simmar i en simbassäng dämbar man då i en dämbassäng? Frågorna var många så Jens mejlade för information:

“Hej Jens !
Här kommer det lite uppgifter som vi fått fram vad gäller
Dämbassängen.
Det fanns en gång en gård som hette Damsängen, (har jag fått höra av
äldre besökare till museet,) via Ylva Hoflund på Eriksbergsmuseet.
Gården Damsängen var belägen mellan Damsängsbassägen och
Östanåhemmet.
Gården låg då på landet, det var inte buggt så långt utanför stan på
den tiden.
Skogshyddan, kaffestuga, fanns och var rucklig redan på 1940-talet
och
var utflyktsmål som fungerade länge som utflyktsmål senare för att
titta på TV när den var ny på 1950-talet.
Bron till Östanåparken fanns i en äldre variant. Den nuvarande
gångbron som ligger på samma plats byggdes i början av 1970-talet.
(förväxlas ej med gångbron bakom Stadshuset!).
Ännu har vi ej hittat när Dämbassängen byggdes, Förmodligen på 1950-
talet.
Om vi kan ta reda på mer så hör vi av oss.

Med vänliga hälsningar

Fråga Tranås

Göran Hansson/ Ylva Hoflund”

Nov 15, 2007 | 19 Comments

← Previous Page — Next Page →

Polls
VCMG
- Stort! Spännande! (58%)
- Kul för dem. men inte många andra. (32%)
- Jag har aldrig brytt mig och tänker inte börja nu. (7%)
- I don´t care anymore (4%)
Loading ...
- Fler omröstningar >>
Categories
Archives
Search

Uncategorized

Lip Service, Sabrosa

Uncategorized

Uncategorized

Polls

Categories

Archives

Search