Nu kommer vargen! Nej NU kommer vargen! Neeej..NU! Nej.
April Tears
1995 kom Strange Paradise.
1996 började April Tears spela in uppföljaren.
Detta skedde i Studio Ljudhuset i Tranås, sen åkte vi till Bristol i England till bandet Mesh som spelade in sång och lade på syntar, sen åkte vi tillbaka till Tranås och slutförde produkten. Precis när vi var på väg att släppa album 2 “Eyes Cold Kisses” ringde Ben Marlene från förlaget Jimmy Fun och det slutade med att han plockade över April Tears, albuminspelningarna stektes.
Några demoinspelningar i Jimmy Funs egen studio följde, med Peter Månsson. Sedermera en singelinspelning av “Heart Shut Down” med PJ Widestrand. Det blev inte riktigt rätt tyckte förlaget.
Ett nytt “Eyes Cold Kisses” spelades in med firma Ilbert/Charlie Storm i PUK Studios i Danmark, Music-a-matic i Göteborg och mixades i ABBA-studion på Skeppsholmen 1997. Vi kom in som första utomstående band där. Saker gick inte som planerat. Gessle skulle starta eget bolag, så blev det inte, istället fick Ben “fiska” kontrakt hos andra bolag.
Många var intresserade och i vissa fall skrev vi t o m kontrakt, men det dyra priset på inspelningen stoppade oss om och om igen. I andra fall ville skivbolag ändra på oss, men vi ville inte kompromissa. Denna miljondyra skiva blev så småningom uppstyckad och delar av den släpptes “gratis” på “samlingen” “Halfclosed Eyes Imperfect Kisses” 2004.
Den andra halvan spelades in IGEN (Heart Shut Down och Heardcoming för fjärde gången!!) under 1999-2000 hos Christofer Lundqvist i hans Aerosol Grey Machine studio i Skåne. Nu gick det än bättre. Nya skivbolaget Telstar Records satsade hårt från London, via filialen i Stockholm på bandet. Och det skulle bara dröja 2 ½ till innan skivan, som nu bytt namn till “Consume Desire” kunde dyka upp på skivdiskarna.
Jag kommer självfallet få tillfälle att återvända till dessa inspelningar igen och igen.
Men nu ska vi titta på ett axplock i pressen under tiden när vi annonserar att plattan är på gång:
27 Januari 1997, Omslag till Tranås Tidning:
“Skivan var planerad till November 96, men nu blir den istället uppskjuten och kommer troligtvis någon gång i Augusti.”
20 Juni 1997, artikel i Tranås Tidning:
“Första singeln kommer någon gång i augusti, september och albumet senare i höst. I värsta fall i början av nästa år.”
Våren 1998, artikel i Tranås Posten:
“Vi skulle ha släppt skivan i våras, förmodligen blir det nu i shöst istället”
“Vi har inga naiva drömmar, inte efter allt strul vi har råkat ut för.”
Våren 1999, Kvällsposten:
“Helst spelar vi in några nya låtar och skippar det som är äldst. Jag tror plattan bara blir bättre av den här processen.”
“Lite besvikna har vi förstås varit”
Onsdag 16 Februari 2000, Tranås Posten:“Äntligen!”
“Till hösten väntas en full-CD ligga på de internationella skivdiskarna.”
Söndagen 24 September 2000, Helsingborgs Dagblad:“Albumet Consume Desire är producerat av Christoffer Lundquist och beräknas komma ut i början 2001.”
Propeller, hösten 2000:
“Ett album är planerat till våren 2001”
Zero Magazine, våren 2001:
“Jimmy är vår egen Alan Wilder i studion, Sara är den självklara frontfiguren. Kitte spelar bas, hon är stilpolisen i bandet”
“Sverige är första anhalt, sen börjar vi internationellt med England. Senare i höst ska det bli USA och Asien är det tänkt”
Elle, våren 2001:
“Det känns skitbra.”
“I april släpps albumet Consume Desire”
Hennes, april, 2001:
“Albumet Consume Desire kommer -om allt går vägen- sista veckan i maj”
ÖC, maj 2001:
“Albumet kommer till sommaren”
*
“Consume Desire” släpptes till slut i Februari 2002.
Första singeln ackompanjerad med fin video, “Model Actress Whatever” blev en hit. Albumet borde släppts direkt på detta. Då hae vi kanske överlevt ett tag. Så blev det inte.
Telstars satsning i Skandinavien bar inte frukt och innan andra singeln, “Seventeen”, fick vi veta att satsningen skulle avslutas och att vi skulle tas hand helt av vår distributör EDEL records som nu gick in som vårt skivbolag också.
Med hjälp av Johan Sannemo, Mia & co på EDEL fick vi ihop bitarna till albumet, tredje singeln “Hardcoming” blev förvisso ingen hit och försenade albumet en sista gång. “Hardcoming” kom på hösten och när albumet slutligen släpptes, första veckan i Februari 2002, var det utan en hitsingel och utan en video.
Två veckor efter releasen gick EDEL records Scandinavia i konkurs. Följdaktligen dog allt promotion-arbete där.
Vi skrev på ett nytt kontrakt igen, med EDELS samarbetspartner Playground och släppte “Heart Shut Down” på singel. Till sommaren hade Tuben fått nog, Kitte dragit för längesen. Jag sa upp kontraktet med vårt senaste skivbolag för vilka jag inte hade något förtroende, jag sa upp avtalet med vår bokare United Stage via vår manager Carolina (som idag jobbar på United Stage) och där nånstans dog el saga, enigmat som var April Tears.
Svenska PopFabriken i Klippan!
April Tears
Det är knappt så jag tror det är sant, men studion finns kvar och ser likadan ut.
Vi behöver en Sync-box!
April Tears
1991 ringde första skivbolaget till mig. La Ment Records i Klippan, Skåne. Naiv och ung som jag var skrek jag mig hes av glädje efter samtalet och rusade runt i barndomsvillan av eufori och skrek “VI HAR FÅTT SKIVKONTRAKT, VI HAR FÅTT SKIVKONTRAKT JIIIIIHUUUUUUU!!!”
Nu var ju inte världen så enkel som Andreas 17 år trodde. Det skulle de kommande 14 åren i bandets historia bevisa. All väntan, all förväntning, alla löften. Att hålla ihop bandet, repa, skriva låtar, jobba mot skivbolag, arrangörer, bokare, media, förlag, publik – med alla drömmar, samtidigt som man blir vuxen och bör ha ett jobb.
Mycket skulle få läggas åt sidan. Nu hade April Tears, i stora drag, en jävla rolig -och stundtals lyckad- resa ändå, även om de flesta är av den dråpligare karaktären. Och det är ju dem som behandlas på kollaps.
Vid vissa tillfällen har naturen, Gud eller vad man nu vill tydligt visat att detta band kanske inte var ämnat att bli det nya Depeche Mode eller U2 eller ens The Souls. Denna första kontakt med “branchen” var ett sådant tillfälle.
För det första var vi långt från redo att hamna i situationen. 1990, på tidiga hösten, började jag lära mig spela gitarr. 1990, i oktober, var vi i studio och spelade in första demon. Jag kommer inte ens ihåg vilka som var med då, men jag tror det var jag, Sara på kör, Kenta Jansson inhyrd på synt och…ja fan, skam på mig men jag vet inte om det var Carl Johan Larsson, Krea Pettersson eller Johan Ahl på bas.
I vilket fall återvände vi till Mats Axfors studio Slakthuset i februari för en andra inspelning. April Tears hade gjort lite framsteg och låtarna började hitta nånstans. Jezzica Sunmo och Belinda Berg (Kittes syrra) var med på kör, Sjögge hade hjälpt till på “A Moment Of Weakness” och Jens var i faggorna att bli med i bandet. Återigen är jag osäker på bandets uppställning, det var snabba svängar. Keta, Krea, Johan Ahl, Jesper Eng, Carl Johan och Jens var alla basister och gitarrister inom loppet av ett halvår!
En tredje demo producerades till sommaren och nu började det bli dyrt att betala Axfors, därför gjorde jag ett upplägg jag minns än i dag. Medlemmarna betalade kostnaderna i studion utefter hur mycket man spelade in mätt i tid! Detta fick jag mycket skit för minns jag, men jag och Jens cashade upp bra mycket mer än de andra inblandade så nånstans var det väl fair enough. Jag vet band som än idag går in i studion där basisten som spenderar tre timmar av totalt tre dagar i en dyr studio och som får casha up lika mycket som alla andra. Å andra sidan är det väl så ett band byggs upp och funkar och det är bandmentaliteten. Så har April tears aldrig riktigt funkat. Sen har vi ju varit långt ifrån ett “normalt” rockband också..
Det var iallafall efter denna demo La Ment Records, AKA Anders Jönsson, i Klippan ringde till Bäckagatan 21 i Tranås och var impad och intresserad av bandet. Han var den första personen att inviga mig i branchens stora löften, stora snack och planer. Nåt som vissa lyckas hålla sig från, nåt som vissa smittas av. Och jag får väl säga att jag har alldeles för många gånger lyssnat för mycket på detta snack och alldeles för många gånger lovat band & vänner att en massa saker ska hända som aldrig hände. Med åren blir man ärrad, men ibland när nåt spännande är på G kan jag fortfarande få lite fjärilar i magen så helt jävla cynisk har man väl inte blivit.
La Ment records ville höra mer av April Tears och bjöd därför ner oss till Klippan för en inspelning i en studio där. Vi trodde väl att det var en singel vi skulle göra. Vi som skulle åka ner var slutligen Jens 18 -på synt, Jag 17 på gitarr, Sara 15 på sång och Carl Johan 16 på bas.
Med oss skickade min far, god bless his soul, en form av protegé, en manager om ni vill. Henrik Wigren.
Denne Wigren var helt oinvigd i rockbranchen, några år äldre än oss, visst, men att vi skulle utge oss för att vara managerstyrda av honom var en otroligt pinsam grej.
Farsan Calle. Han ville bara väl, men det är ingen hemlighet varken för mig eller andra Tranåsbor att han kunde vara en småpåve som fixade med det mesta. Mycket av det han gjorde var bra och för det förtjänar han beundran. Det är inte lätt att ordna kändismatcher och påläggsmilar och nyårsrevyer i Tranås med en stor mängd missunsamma, misstänksamma och sura människor som till alldeles för stor del utgör det som är Tranås.
Andra grejer var inte lika grymma, det kommer mer om det senare. Nu låter vi pappa vila.
Puss lille pappa. 58 år blev alldeles för lite.
Henrik Wigren var alltså i praktiken inget annat än en förklädd chaufför till det unga bandet. Som anlände direkt till studion i Klippan för att där mottas av teknikern Roger Sjunner. Men låt oss först backa bandet lite.
Rep inför inspelningen skedde i ett garage i Tingshuset, vid svartån, i Tranås. Och det fanns en hel del komplikationer. Kylan var en. Musikaliteten ännu en. Samt att Jens hade en flickvän boende i London. Och att Jens som “missat färjan hem” inte alls hade gjort det, utan helt sonika blivit kvar extra länge. Jens får väl dra orsakerna varför, men han kom hem i princip samma dag som vi skulle åka. Och allt blev lite stressigt. De sista dagarna innan minns jag att jag och Carl Johan slet som fan i Tingshuset. Inte med arrangemang. Nej för fan. Det handlade om att lära sig spela på instrumenten.Tillbaka till Klippan:
Bandet kliver in i studion, en källarlokal, hälsar på Roger Sjunner, hälsar på Anders Jönsson -som vi senare kort och gott kom att kalla La Ment– och därefter påtalade att en viktig del i vår utrustning saknades. Jens som var, och är, och alltid kommer att vara, mycket mer tekniskt begåvad än mig tog snabbt, kanske för snabbt, kanske mycket för snabbt upp ämnet, jag tror knappt han hann presentera sig:
-Vi behöver en sync-box, sa han.
Och precis när han sagt det såg jag att han hade ett långt, svart hårstrå i munnen. Jag sträckte mig fram och drog varsamt bort det. Snyggt.
Inspelningarna kom igång, en nyversion av “Lost In My Dreams”, en ganska dålig grej som hette “Somehow Anyday” och “Change” -en typ av Tranåscountryballad! Och, just det, “Blue Girls Beach” med stämsång! Något som April Tears upptäckte där och då. Tack Roger Sjunner.
Ni blir inte förvånad när jag säger att inspelningen blev en katastrof. Jobbigast var det för stackars Carl Johan. Efter att vi kopplat upp alla grejer och fått ordning på allt var det dags att lägga bas. Det gick inte bra. I studion märktes det tydligt och snabbt att Carl Johan inte kunde hantera instrumentet. Än mindre spela på det. Vi tog en matpaus.
På pizzerian hamnade Calle i onåd när han oväntat satte fyr på en servett. Vi fick ut den från restaurangen och lyckades släcka den. Jag tror Calle redan där kommit ur fas och värre skulle det bli. När vi återvände till studion kämpade han på, men det gick inte ens sätta en fyrtakt. Vi stod bakom vår basist ett tag i kampen, men snart började vi misströsta och inse att det här skulle inte gå. Till slut säger även Call att det inte går. Roger Sjunner ringer då sin vän basisten.
Ner kommer en ung man som ser ut som byfånen. Han var dessutom det. En gigantisk snus utsmetad över käften, rödmosig, i träningsbrallor från 75, en sliten punk t-shirt och en tunn högpannad frisyr som tappade hela hårbollar runt stärkaren efter han pluggat in basen och börjat knäppa på strängarna. Vi tittade på varandra och gapade när han lade in tonerna till en låt. Herregud vad det lät illa. Men nu var vi definitivt i en situation där vi inte kunde göra annat än tummen upp.
Sent på kvällen bjöds vi hem till La Ments lägenhet. På vägen dit pajade hans bil, vi fick skjuta på den och till slut ställa den åt sidan. På vägen passerade vi hans mor för att inhämta maten vi skulle äta. Grön bandspaghetti. Mmm.
Dagen efter fortsatte inte mycket bättre, men vi kunde “ta oss ur situationen” och åka tillbaka hem till Tranås med en grovskiss till en demo.
*
Några veckor senare återvände jag och Jens för att slutmixa demon, som skulle slussas vidare till bla Warner Chapel (Anders Jönsson började senare jobba där). På vägen dit får vi, surprise, surprise, motorstopp. Detta för att de två genierna Hellqvist/Jismark åkt slut på bensinen. En oerhört snäll påg som hette Björn körde oss flera mil till närmsta stad och tillbaka med ny bensin. Han står, som jag minns det, med på “Cellarbird” tacklistan.
Efter slutmixen i studion återvände vi till La Ments residence. Där bjöds vi även denna gång av bandspaghetti. Denna gång spetsades tillställningen även av några av Klippans finest som, efter vi druckit upp våra öl, ringdes över med kaffekask. Och när denna tog slut ringdes en riktig legendar in -antagligen den enda som hade hembränt i bekantskapskretsen denna sena timme. Jens och jag ville då bara sova, men det var bara att bita i och hålla sig vaken. Jävla gubbar.
**
Självfallet hände inte mycket mer med La Ment. Självfallet lät inspelningen sämre än våra egna.
Men det var iallafall första gången jag kunde utropa “Albumet kommer snart, det kommer att bli skitbra!”
Detta kommer väl stå på min gravsten så många gånger som jag sagt det. Mer om det senare i veckan.
We belong to the Poppadink Tribe
April Tears
Axelbandet
April Tears
År: 1992
Plats: Folkets hus i Aneby
Arrangemang: Fredsgala
Line up: The April Tears, tre-fyra kristna band och Midi, Maxi & Efti.
Publik: Ett hundratal, varav 30 av dessa folkdräktsklädda Eretrianer.
Tro det eller ej, men jag diggade Midi, Maxi & Efti och om sanningen ska fram gör jag det fortfarande. “Masenko”, “The Culture Of Youth”, “Bad Boys” och “Poppadink Tribe”. Genialt.
Så att dagen i Aneby började med att se till att få mitt gitarrcase signerat var inte enbart ett grepp i ironins tecken. Dessvärre var det ett svart case och en svart penna, men det var många år efteråt jag med stolthet förklarade att kluddet på fordralet var Midi, Maxi och Eftis.
I vanlig ordning samlades vi i bandet på ett ställe innan gig och drack öl och vin. Denna gång var vi hemma hos dåvarande basisten Jesper Eng, eller rättare sagt hans föräldrahem där vi f ö även skulle spendera natten. Tydligen var det inte tänkbart att ta sig de 10 minuterna till Tranås med bil. Eller så berodde det på att alla ville dricka, som vanligt.
April Tears gjorde entré på scenen på kvällen och klarade sig väl hyfsat bra ett tag. Det här var precis i början av eran då vi gick från, citat Mats Bengtsson, Tranås Posten “från att vara ett (lindrigt sagt) miserabelt liveband till ett ganska stabilt sådant”.
Men i fjärde låten släppte mitt axelband till guran som svingade i väg från mig. Jag lyckades hålla i med vänsterhanden runt gitarrhalsen, men när den återvände och jag försökte fortsätta att spela hade den stämt om sig rejält. Och jag hade ingen reservgitarr. Jag avslutade låten sittande på knä och med så mycket rundgång som bara var möjligt.
Jag rusade av scenen. Det fanns ju flera band som spelat, och några skulle upp efter oss. –HAR NÅN EN GITARR ATT LÅNA UT, vrålade jag. En snubbe i källaren, dit jag kom efter trettio sekunder, lånade ut sin gitarr. Som i ett rus bakom mig, när jag älgade iväg därifrån, hörde jag nåt om att den var stämd i en “jehova-skala” men vad det skulle innebära reflekterade jag inte över. Jag kutade upp på scen, såg bandet (Jens, Jesper, Sara) tappert kämpa på utan mig.
Jag pluggade in gitarren, pustade ut, jag hann precis bli klar till nästa låt. När introt kom igång och jag slog mitt första ackord greps jag av fasa. Gitarren var stämd i en helt annan tonskala. Jag gick mot stärkaren och försökte köra rundgång. Ingen rundgång. Jag höjde volymen på förstärkaren. Det lät horribelt. Jag hade inte mycket till val nu. Jag pluggade ur Jehova-guran och sprang av scenen en andra gång..
Nu behövde jag inte springa långt, en snäll snubbe stod i kulisserna med en gitarr. En jätteful gitarr. Vit. Med vitt, brett axelband. –Varthågod gjabben, sa han med ett snällt léende. –Njaaaaooooo….. eller liknande sa jag. För helvete vilket imagebrott. Snabb hjärna: -No Options. Jag tackade och tog gitarren och sprang in mot scenen igen.
Jens och Jesper stod på andra sidan scenen i typisk TAT-stil. Benen liksom snurrade runt varandra och gitarrerna nere vid knäna. Hukad stil, krokig rygg. Håret rufsigt, ansiktet likblekt och intetsägande.
Blicken tom rätt ner i backen. De hade fan knappt märkt vad jag höll på med.
Framme vid scenkanten kämpade Sara ensam på utan leadgitarren i andra låten på rad.
Jag pluggade in gitarr 3 och krängde på mig axelbandet. Men vad i helvete!? Gitarren hängde inte längre än en kort bit under hakan. Jag försökte spänna om det förbannade axelbandet. Nej, det gick inte. Jag började lira med i ett av våra tyngsta shoegazer-nummer med en vit rongo-gitarr i brösthöjd. Knallröd i fejat slog jag an ackorden. Jag kände mig inte tuff och tittade avundsjukt mot grabbarna på andra sidan som körde sina tunga, mest nonchalanta Simon Gallup-poser.
Nästa låt pallade jag inte med att se ut som en medlem i Arvingarna. Det var dessutom avslutningslåten -“Searching For The Sun” – där vi manglade på två ackord i två minuter i det frenetiska slutet. Jag knäppte upp axelbandet och satte mig på knä en bit in i låten.
På andra sidan stod Jens och plirade åt mitt håll, jag vet inte vad han tänkte riktigt, men antagligen “nu gör han det igen, och det där är ju rätt tufft”, och vips så var även Hellqvist på knä på golvet. Vad som nu skulle hända var omöjligt att förutspå.
Två halvliggande gitarrister, en basist, en trummaskin och en sångerska, som sjungit sista tonen för dagen och nu bara rörde sig svävande till gitarrlarmet, kunde se ett stort sällskap i klänning röra sig fram mot det tomma området framför scenen (det var sittplatser i folkets hus i Aneby). Eretrianerna gillade vad de hörde och började dansa.
Det var en slags folkdans, de rörde sig i en ring, de slog med handflatorna mot skosulan, de snurrade ståtligt så de färggranna rockarna och klänningarna stod rakt ut. De dansade i armkrok och de jublade. Allt till larmet, kakafonin, som avslutar The April Tears “Searching For The Sun”.
Midi, Maxi och Efti var imponerade efter giget och frågade
-Kommer ni till Stockholm snart och spelar?
Det gjorde vi, men tyvärr har vi aldrig fått en sån publik igen.
*
Klysma
Sabrosa
Jag är en sann hypokondriker. Som tur är finns det en i “kollapsgänget” som är etter värre. Jocke Jante.
Efter att Freddan kvicknat till efter spelningen i Visby (se story nedan) så befann vi oss på båt från Gotland till Nynäshamn. Vi såg ett annonsplakat för Klysma (ett läkemedel liknande lavemang som införs i ändtarmen) och vi tyckte det var ett förbannat roligt ord.
Vi ringer Jocke och säger att han fått Klysma, skrattade vi. Det kan säkert bli kul.
Freddan grabbade luren och plingade Jocke. Följande konversation utspelades då:
–Tjena Jocke
-Heej. Hej Freddan. Hur är läget?
–Jodå det är bra. Hur är det med dig?
-Jomen det är bra.
–Du, Jocke… Jag och Andreas träffade en läkare här på båten…
-Jaså..
-Och vi beskrev din sjukdomsbild för honom (Jocke hade fan ingen jävla sjukdomsbild).
-…….
–Jo och han sa att du har klysma.
–NEJ!!!
–Jo tyvärr.
-Nej,nej…….. vad är det för nånting?
*
Jocke har nu tillslut fått en diagnos, han är enligt egen uppgift ansiktsblind.
Ödeshögs Gröna Lund
April Tears
Nånstans i mitten av nittitalet fällde Christian Dick Michel Berg AKA “Kitte” en radda mycket besynnerliga påståenden som i en liten krets fått en närmast legendarisk status.
Här kommer ett av dessa:
Kitte befinner sig i en diskussion med mig, Jimmy och några till – “Vad fan hette det där nöjespalatset i Ödeshög nu igen!?”
Ni vet hur det är när ett gäng sitter med otrimmade hjärnor och omöjligen kan komma på en grej. Så var det nu. Och vi värkte och värkte innan Kitte äntligen utropade:
-NU VET JAG! FAN VAD GÖTT. JAG KOM PÅ DET!
-Jamen för fan, härligt Kitte, vad hette det, vad hette det , Utropade vi.
-SIGGE HUT! DET HETTE JU SIGGE HUT!
-Ja just det……eller..nä…vänta nu..Är du säker!?
-JADÅ. JO FÖR FAN. SIGGE HUT!
Efter en stunds värkande till -i tyst acceptans av Kittes “Sigge Hut” kom vi så på vad det hette -Knallehatt!
* EDIT:Kitte har själv påmint mig om att det inte alls hette Knallehatt utan Trollehatt. Snacka om att skita i sin egen säng!
Tack Kitte…and the story continues……….. ; )
Thee will not rest in peace: April Tears 90-04
April Tears
Kommande vecka kommer det frossas i än mer April Tears:
Spekulanten Andreas – Hur många gånger annonserade April Tears i pressen eller på annat sätt om när “Consume Desire” (Previously known as “Eyes Cold Kisses” ) skulle släppas? Gissningarna kan starta.
Axelbandet – April Tears är förband till Midi Maxi & Efti i Aneby
Vi Behöver En Syncbox! – April Tears i Skåne 1991, trodde skivkontraktet var kirrat. Nej du! Annat på ingång är Zomenga, Lucifer och Sigge Hut. En kort studie över Kittes besynnerliga påståenden i mitten av nittitalet.
Tuben peppar Petter
April Tears
Göteborg 1998. April Tears spelar på Chalmers i Göteborg. Det är först vi, sen nya stjärnskottet Petter som ska lira. Det är Sveriges blivande hiphop-kungs första spelning utanför den kungliga hufvudstaden. Han glider självsäkert in i salongen under vårt soundcheck med sitt possé; Peter Swartling, DJ Sleepy och han som lät som en säl.
Efter en måltid går artisterna ner i källaren till sina loger, April Tears i sitt omklädningsrum där bland annat Jimmy friserades av Sara och Kitte som även målade tånaglarna rosa. Öl spilldes sedermera ut ,säkerligen av den flyhänte pajasen Jismark, och drog med sig Jimpans avklippta tussar och geggade ut detta över golvet till ljudet av vår nya sång “Vem har nagelack på tårna? Jo Kitteee Jo Kitteee….”
Tuben, vår gotländske trummis, brukade ofta ströva omkring i lokalerna innan spelningarna. Han pratade med personal, han pratade med städare, han pratade med tjejer, han pratade med chefer. Tuben, den sympatiske, fann alltid någon att ha ett trevligt samtal med. Denna kväll visste vi inte var han var. Jag gick ut och kollade lite.
Längst bort i korridoren utanför logerna sitter Tuben och håller om en kille. Det är Petter.
Petter är mycket nervös. –De kommer hata mig, säger han.
-Det kommer de inte alls, säger Tuben lugnt. -Du är så duktig på det du gör.
-Men de är Göteborgare, för dem är jag bara en jävla Stockholmare.
-Hip Hopen har kommit hit också, de kommer förstå vad du gör.
Tuben fick igång Petter som ganska snart återvände in i sin person och gick ut och kickade ass på scen tillsammans med DJ Sleepy och han som lät som en säl.
*
Kitte behöver en ny bas
April Tears
April Tears blomstrade 1997. Vi hade signat med förlaget Jimmy Fun. Ben Marlene där hade innan signat Broder Daniel och Brainpool och vi skulle joina dem i success. Det blev en berg och dalbana i några år kan man säga. Men vi fick förskott till att köpa in lite grejer till bandet. Jimmy, jag och även Tuben investerade i lite olika instrument efter samtal med den hårdföre Ben.
Ben Marlene, fostrad i de mörka finska skogarna, senare popstjärna i Trance Dance, var/är en frisk fläkt i branchen. Han var/är orädd, stenhård och har stor pondus.
Kitte Berg, Tranås,18 år, basist i April Tears, på denna tiden ganska osäker, nervös och lätt förvirrad, var i behov av en ny bas. Han samtalade med oss andra i bandet om detta och vi tyckte att det var en bra idé att ringa Ben och be om ett förskott.
Vi visste att man behövde lite “kött” på benen och att man presenterade tydligt för Ben vad man skulle göra och varför och vad det skulle kosta. Ben skulle lite surt, likt en förälder, dra en harang och sen suckandes godkänna ett inköp. Kitte hade inte haft ett liknande samtal med Ben innan och han hade matchpuls när han slutligen skulle ringa Ben:
Rrrring
Rrrrring
–Jimmy Fun, Ben
-Hej Det är Kitte. -Hej Kitte.
-J-jag skulle behöva en ny bas..-Gå till en basaffär.
-Jaha…O-Okej. Tack. Klick
*
En skärrad Henrik De La Cour får en autograf av Mattias
April Tears
innan April Tears spelning på Kolingsborg 2002..och en av de märkliga saker som händer på den här bilden är att Kitte Berg, till vänster, faktiskt var den som spelade bas på “Strange Paradise”, skivan Mattias signerar, och att Mattias skriver på den fd basistens bild i häftet. Är det därför Henko verkar lite ledsen?
Freddan har en tung efterfest
Sabrosa
Gotland 2003. Sabrosa har åkt båt från Stockholm till Visby för att spela på legendariska haket Effes.
Lasse, Ola, James och Simon har åkt båt, Freddan är redan på plats på ön.
Spelningen i sig ska vi inte beröra alltför mycket, det handlar om efterfesten till denna.
Som tog fart ordentligt i en lägenhet i centrala Visby. Freddan passerade den salongsberusade nivån bra kvickare än oss andra. Och alltsom oftast när detta händer så blir Freddan trött. Mycket trött. Han “vilade” sig lite på golvet under pågående fest. Vi satte ett par handskar på hans fötter och ett par strumpor på hans händer. Det var roligt.
Vi snärjde in honom i sladdar och tejp och skrattade gott. Freddan vaknade inte.
Till slut började klockan bli mycket och vi hade inte mycket mer till alternativ än att åka mot Freddans gamla lägenhet han hade kvar i Gråbo, några kilometer utanför Visby. Vi knallade upp genom gränderna till Östercentrum där vi satte oss vid Taxiskylten. Där står en soffa som många prissar som festat i Visby suttit på. Det här var dessutom inte en kväll då det var “säsong” så vi var helt alléna, vi i bandet, och vi fick vänta en bra stund på taxin. Vi började därför skoja lite mer med Freddan för att slå ihjäl tiden.
Jag hittade en kyckling i en fryspåse i en papperskorg. Den var halväten och lite småäcklig. Jag knöt fast den påsen i Freddans nyckelkedja som hängde utanpå hans jeans. Sen nyttjade vi det gamla tricket att sätta en sexpackskartong på huvudet på den däckade musikern. Det här såg ju roligt ut. Och nu var vi fnittriga igen.
Jag fann en tidning på gatan. Vi satte Freddan i soffan. Ordentligt och fint, rak rygg och benen i kors och slog upp tidningen i hans knä. För en förbipasserade kunde han bedömas som en ung man som satt och läste tidningen. Ja förutom att han hade en kartong på huvudet då. Det var väldigt roligt.
Och som vanligt tog vi det en bit längre. Vi satte eld på tidningen.
Nu såg det fruktansvärt roligt ut och vi skrattade så vi fick ont i magen. Taxin rullade in. Vi släckte tidningen, knöt ihop Freddans båda skosnören i varandra och lyfte in honom i taxin. Han låg utslagen över oss andra i baksätet. På vägen mot Gråbo fick vi lite liv i honom och han kunde utstöta några ljud.
Freddan faller ur taxin när vi kommer fram. Han reser sig upp, tar spjärn och börjar sakta röra sig framåt. Det var inte helt lätt. Det är svårt att gå med hopknutna skor. Freddan grymtade och lyckades efter tre försök att kränga av sig ena skon. Han haltade på gången mot huset med en släpande sko bakom sig. När han stannade till för att kissa i busken fyllde vi den tomma skon med småsten.
Vi går in i den olåsta portdörren, Freddan tappar småsten i hela trappen när han masar sig uppåt. Han grymtar och svär och undrar vad fan det är som låter när stenarna flyger ur och studsar nerför. Vi andra har tårar i ögonen av skratt, elaka jävlar som vi är. Vi når fram till tredje våningen och dörren till Freddans lägenhet. Han fumlar efter nycklarna, får fatt i knippan och drar upp nyckeln och sätter den i dörren. I den sträckta kedjan från hans ficka dinglar en halväten kyckling.
*
Världens bästa husband. En lika bra dag hade inte Freddan (höger) på samma ö, några år tidigare..
Uncategorized
Då spelade Sabrosa på Effes i Visby och efterspelet går till historien via Kollaps i eftermiddag.
(Vänster Stefan, mitten Jocke, saknas Lasse)
Tår
Hökaröva
Min fru Louise är en citatmaskin och hemma har jag en bok där jag samlar de absolut dummaste, smartaste och roligaste grejer hon säger. Jag kallar boken “Drabbad av Hökaröva”.
Louise om sina tår, 20 Februari 2006:
“Små hammare är de. Ser ut som en liten fisk jag såg när jag var liten”
*
Blombussen!
April Tears
En MacDonalds, en päls, en försvunnen
April Tears
Hyndans hörna Stockholm, 1995. April Tears är på scen det sista datumet på miniturnén som följde efter släppet av “Strange Paradise”. Några veckor innan hade vi spelat på ett tak i Skarpnäck inför en högst begränsad åhörarskara, nu stod vi inför en imponerande samling människor som inkluderade flera av “Yvonnarna”, Henrik Berggren och releaseskribenten Martin Söderström som nyligen belönat skivan med högsta betyg.
Bandets vackra och vägsäkra turnéfordon, “blombussen“, hade tidigare på dagen anlänt till gamla stan innehållande minst en flickvän till en av medlemmarna. Jag, som sedan ett år bodde i Stockholm och följdaktligen mötte upp gänget i bussen, blev inte glad över detta. Vi hade nämligen en regel som sa att sånt var något oönskat då det kunde komplicera vissa interna band-relationer. Det är alltså ånyo en Spinal Tap-situation!
Nu visade det sig att medlemmen som hade med sig tjejen var ännu argare han över detta faktum, han hade tydligen inte haft några alternativ att åka iväg utan henne. Det var Jens. Vi ska dock inte avhandla så mycket mer om spelkvällen här, istället ska vi avhandla dagen efter Hyndans Hörna:
Vi hade förfest nånstans, minns inte var, möjligen var det hos Andreas “Lelle” Lennartsson, en av få Tranåsbor boendes i centrala Stockholm på denna tiden. Jag återkommer snart till Lelles lägenhet i vilken flera av bandmedlemmarna var tänkta att övernatta, däribland Jens och Käll.
I vilket fall ramlade vi ut på stan och hamnade på MacDonals på Kungsgatan då några i sällskapet var hungriga. Det var en brokig skara, minns inte alla, men det var iallafall jag, ljudtekniker Keta, Kitte, Käll och tre-fyra till.
Vi går in och beställer. Jag säger:
-En QP meny. Coca Cola. Varsågod. Tack.
och tar min bricka
Keta säger:
-En Big Mac & co. Cola. Varsågod. Tack.
Kitte säger:
-En MacDonalds.
Vi skrattar gott. Kitte rodnar och får sig en Big Mac & co.
Vi sätter oss utanför stället och käkar. Vi samtalar och fröjdas. Jag märker att Kitte är lite hängig och han somnar till lite bredvid mig.
Keta har avslutat sin Big Mac & co. Han är fortfarande hungrig. Kitte har ju ändå däckat så han tar hans burgarkartong och drar den till sig med ett rått skratt. Keta öppnar kartongen och finner ett innehåll som inte är en hamburgare. Däri är den lilla boxen till bredden fylld med en gulbrun spya. Kitte hade tydligen smällt i sig sin MacDonalds när allt kom omkring > och därefter spytt tillbaka den igen.
Kvällen och natten fortsatte, utan Jens, som sprang omkring själv på stan arg och bitter. Det var något bråk med tjejen.
Jag kommer tyvärr inte ihåg var vi var nånstans men jag vet att Keta ljudtekniker träffade nån tjej och hakade på en efterfest som även Fredrik Käll slog följe med. Den festen varade en stund, Keta märkte att det inte skulle hända nåt “speciellt” där så han lämnade partyt på morgontimmarna. April Tears trummis Käll hade då somnat i en soffa på efterfesten. Keta lämnade honom där och drog tillbaka inåt stan. (Till Ketas försvar skall sägas att monsieur Käll somnar mycket tungt ibland)
Inne i stan hade Jens ilsket irrat omkring i innerstan i tillräckligt många timmar. Han lyckades hitta till “Lelles” trappuppgång på Kommendörsgatan. Han tog sig in i porten. Men i lägenheten fanns ingen ännu. Jens lade sig i trappen. Det blev kallt. Han gick ner i soprummet och började gräva bland grejerna. Han finner en päls, malbiten och trasig som han tar på sig. Därefter återvänder han till trappan där han somnar.
På morgonkvisten kommer Lelle och någon övernattare från bandsällskapet hem och upptäcker en otäck uteliggare i trappen som de passerar med ett fnys.
Klockan tio ringer det i Lelles telefon. En yrvaken Lelle svarar -Hallå? I luren hörs en brummande, förvirrad röst:
-Var är jag?
Fredrik Käll hade vaknat. I en tom lägenhet i Flemingsberg. Den Stockholms-ovane trummisen, som enligt egen utsago har en mycket gäll röst, visste inte var han var och fick via Lelle och sedermera Keta orientera sig ut från huset -Ingen hade mobil, mind you!-. Framåt lunchtid dök han upp på Kommendörsgatan. Han fann då en otäck uteliggare som låg i trappen. Han såg en svart rufsig hårtofs och en bit av en grön bandana sticka ut från den naggade pälskragen. Han tittade på skorna, det var slitna kängor och det var stora hål i dem. Svaret slog ner som en blixt i Källs bakfylla: –Vad fan? Det är ju Jens!
*
Några månader senare spelade April Tears in “Sing Lee” i singelversion i Varberg, då utan Jens och Käll som fick lämna bandet straxt efter Hyndans-giget. Kitte Berg var fortfarande med dock. Hela hösten hade han gått trackad
för sin MacDonalds beställning. Hela bandet + Keta och Linus Larsson från Midnight Moses (de två producerade singeln) åkte in till Borås för att käka hamburgare. Hela resan dit och ända tills utanför entrén tråkade vi Kitte: “Beställ nu för fan ingen MacDonalds”, “Det är en Big Mac du vill ha” , “MacDonalds är goa grejer du” etc etc..
Man kunde se att Kitte närmast som ett mantra gick och sade tyst “BigMacBigMacBigMacBigMac” till sig själv på vägen fram. Basisten når kassan, frågan kommer.
-Vad får det lov att vara?
Kitte svarar stammande, och du vet vad:
-Hej. En Ma–MacD-Donalds.
U2 är tillbaka! Adam Clayton har tillbaka sin gamla 82-frisyr, The Edge har kört inte så lite regain samt hårfärgspaket och Larry Mullen har fräckt satt upp håret i en krusad kärringtofs. Eller..?
Uncategorized
En vinnande argumentationsteknik en sen natt i Västervik
April Tears
The April Tears “Sverigeturné” efter “Strange Paradise” rullade, några dagar efter Göteborg, vidare mot Västervik där vi var inbokade, tillsammans med Midnight Moses, på en endagsfestival. Den visade sig vara belägen i ganska stor före detta fabrikslokal.
När vi anlände för att soundchecka fanns ingen arrangör eller ljudtekniker där. Ett förvirrat lokalband stod på scen. Erik från Midnight Moses hoppade då in som ljudtekniker och körde ett “låtsas-soundcheck” med bandet som trodde ljudteknikern hade anlänt. Det stackars bandet sa “höj monitorerna”, Erik, som inte hade den blekaste aning om vad han pysslade med låtsades dra i en ratt och ropade “blir det bra så?”. Bandet gjorde tummen upp. Efter fem minuter var de klara, och mycket nöjda, och vi aviserade “nästa“!
Nu hade vi ju dessutom med en egen ljudtekniker, Keta, som även, typ, fungerade som turnéledare, men att rodda upp andra band var inget vi hade för avsikt att göra. Ironin segrade igen.
Slutligen kom så arrangörer och hustekniker och vi fick veta våra speltider. Midnight Moses fick en ganska bra tid, runt nio. April Tears fick en jättebra tid, tyckte vi själva, klockan halv tre på natten.
Det var en lång, lång tid dit och det innebar ju således öldrickande och Keta och Jens, de dubbla buk-svågrarna, öppnade en whiskeyflaska de broderligt skulle dela på.
Timmarna gick, banden anlände till stället, Midnight Moses avverkade sitt set, klockan blev tio, April Tears blev rastlösa. Och sura för vi fick så förbannat sen tid. Dessutom skulle inte vi få låna trumsetet som fanns i backlinen, utan vara tvungna att rigga om hela skiten mitt i natten. Och arrangörerna var klåpare. Nähä, det här gick inte för sig. Vi beslöt oss för att själva tidigarelägga giget.
Bandet med starttid 23.30 eller nåt sånt avslutade sitt gig med ett riktigt rockslut. De hann knappt få gitarrer och cymbaler att tona ut innan April Tears var på scen för att rodda. I gången bakom det Tranåsbördiga bandet stod en combo besvikna punkare i femtonårsåldern som egentligen skulle upp på scen. Arrangörerna var så pass dåliga att de inte gjorde nåt åt saken. Trummisen som inte ville låna ut sitt trumset, en snäll kille i tonåren, kom upp på scen. Jens och jag spisade snabbt av honom, trummorna skulle vi låna ändå, det är lugnt osv.. Käll intog sin plats.
The April Tears med Jismark och Hellqvist utan plektrum, istället femkronor, rev igång ett larmande, intensivt set.
I sista låten, “Searching For The Sun”, manglar vi så hårt och så högt att hela stället skakar. Vi förvandlas till Jesus And Mary Chain tänker jag och drar av tre strängar och blodar ner hela gitarren. Vi är Jesus and Mary Chain tänker Hellqvist och skickar med full kraft in sin halvakustiska gitarr i trumsetet i slut-tonen.
Vårt set avslutades, som vanligt, med liggande och tjutande gitarrer. Skillnaden den här gången var förutom att vi hade stulit scenen, förutom att Käll fått ett nytt cymbaljack i pannan samt en golvpuka i magen så han flög av stolen, att vi hade till viss del tagit sönder en Västervikspojks nya trumset.
Arrangören förklarade att vi inte skulle få något gage samt betala kostnaden för killens trumset. April Tears kallade till krismöte på arrangörens kontor. Bandet med ljudtekniker marcherade upp dit utan Jens som skickades iväg av oss under högljudda protester. Han bedömdes som för onykter för att delta i diskussionen, stackarn som älskar att argumentera gick istället utomhus och vilse ett tag, skulle det visa sig senare.
Keta tog till orda, arrangören och den unga trummisen försökte prata men Keta var uppe i varv. Han körde på taktiken att veva samma story om och om igen i nya nyanser, om detta var uträknat eller på grund av kraftigt alkoholintag låter vi vara osagt. Vi skämdes såklart över att pajjat killens trummor, det visade sig dock inte vara mycket mer än ett par skråmor och vi kunde göra upp i godo och skaka tass.
Arrangörens kontor hade glasrutor runt omkring sitt kontor och en glasdörr som vi hade låst för att vara ostörda. Vid denna dök nu en adrenalin-stinn Jens plötsligt upp. Han hade hittat in i huset och upp till kontoret på något sätt. Han knackade hårt, vi bestämde oss för att inte öppna, han skulle garanterat argumentera sämre än Keta som lagt in ett riktigt brottargrepp, vi kunde inte låta Västervikarna slippa ur greppet. En bestört Jens bonkade hårdare och hårdare och ropade “ÖPPNA ÖPPNA SLÄPP IN MIG” medans Keta för femte gången sade
“Vi har rest runt över hela Sverige och vi har aldrig stött på ett så dåligt skött arrangemang, det var ingen ljudtekniker när vi kom, vi har inte fått mat, dricka, ingenting…det är bedrövligt och vi kommer inte vika oss en tum angående att få vårt gage…..och vi har rest runt hela Sverige och aldrig stött på en så illa skött tillstälning, vi var lovade soundcheck klockan fyra, vi fick ingen mat alls och vi har aldrig….” Ja ni förstår.
Argumentssjuke Jens som nu insett att vi inte tänkte öppna började nu ropa “VAR ÄR WHISKEYN? VAR ÄR WHISKEYN? KEETTAAA!!” -han hade alltså dubbla ärenden minsann. Efter ett tag började arrangören tröttna rejält på hela situationen med Ketas argumentationsteknik ackompanjerat av de ständiga skriken i kulisserna och sträckte sig efter pengarna. Han betalade för att bli av med oss helt enkelt. Vi snackade på en stund medans Jens stod och tittade in med mycket ledsna ögon på oss genom glasdörren. Vi drog ner persiennerna.
Till slut hade vi gjort upp, arrangören suckade, vi skakade nöjt hand och reste oss och gick och låste upp dörren. Den gick ändå inte att få upp. Vi tryckte till ordentligt och fick en liten glipa. Och där låg han. Hellqvist hade somnat sittandes mot dörren. Ur rockfickan föll en tom whiskeyflaska.
*
April Tears anno 1995 fortsatte till Stockholm efter detta. Läs om det senare i veckan…
En rasande naken ung man.
April Tears
The April Tears började så småningom skönja framgångar, de många usla spelningarna i början till trots. Plötsligt var vi bra helt enkelt. 1995 släpptes debutalbumet “Strange Paradise” som till största delen mottogs med lovord som var minst sagt stora. En tidning skrev “Tänk er att The Cure, Depeche Mode, Nine Inch Nails, The Souls och U2
tillsammans kollapsade på en stor drogfest för att sedan återuppstå och ta namnet The April Tears.” Har nån, nånsin hört en större överdrift??
Även om vi var stora i hatten på tiden det begav sig hade vi iallafall insikt nog att häpnat skratta högt över de orden.
Vi fick 100%, vi fick 10/10, vi fick 5/5. Eller så fick vi rejäla sågningar, det fanns inga mellanting. Och jag har, tack vare pressbevakningen, kunnat spara samtliga recensioner i fem klippböcker jag har hemma. Alltid en fröjd att återkomma till ibland och bläddra i. Om inte annat för Jens Hellqvists olika frisyr-teman i början av nittiotalet.
Jens och jag pratade i telefon häromdagen och jag bad honom dra en av sina favorit-episoder i sagan T.A.T och till min stora glädje, jag kissade nästan på mig av skratt, börjar han berätta om en händelse jag nästan hade glömt/lyckats förtränga. Och varsågoda här kommer den:
*
Veckan efter “Strange Paradise” släppts var vi på väg till vår första, av många kommande, spelningar på Underground/Kompaniet i Götlaborg. På den tiden hade Jens en minibuss som han målat full av färgglada blommor hence “blombussen”. Det brittiska bandet James och deras James-blomma var upphov till designen.
Denna buss blev alltså April Tears turnébuss och i denna satt bandet en fredag 1995. Hellqvist vid ratten, Jismark, Gunnarsson och Käll bekvämt i bussens stolar. Kitte Berg på en pinnstol bakom oss.
Än slank han hit och än slank han dit och än slank han ner i baskaggen. Det är inte utan att man frågar sig om det hade kunnat tänka sig att nån annan än stackars Kitte hade satt sig på den lösa stolen.
I vilket fall har vi hunnit halvvägs när Jismarken, läsandes Fredags-Expressen, plötsligt skriker:
-STANNA BUSSEN! VÄND OM. VÄND OM! VI KAN LIKA GÄRNA ÅKA HEM OCH LÄGGA NER BANDET!
Ett skärrat band frågar sin låtskrivare och gitarrist vad som står på. Det visar sig att längst ner i en kolumn på recensions-sidan står det “Sämst just Nu: The April Tears -ursäkta, men ska inte en sångerska kunna sjunga?”
Bandet reagerade inte alls som jag utan tonade ner det hela. Kom nu ihåg att jag är en drama-queen, vi återvänder strax till det. Sara var hyllad nog i annan press så nog kunde Linda Norrman eller Jonna Berg eller vem det nu var få ha den åsikten löd bandets dom. Men jag var naggad i kanten.
Väl i Göteborg möter vi upp med turnésällskapet, Midnight Moses (sedermera Monostar) och vi soundcheckar på stället. Jag är inte riktigt i fas och är fortfarande allmänt sur efter sågningen.
Efter soundcheck ska vi ta oss till hotellet. Ledda av mig går vi rakt åt helvete. Erik i Midnight Moses och jag hade dessutom nån kontrovers jag inte kommer ihåg, men vi var rejält sura på varandra också. Eftersom ingen frågar efter vägen, och i synnerhet inte jag, tar det alldeles för lång tid innan vi kommer till hotellet. Nu är jag riktigt arg och trött.
Jag går upp och duschar och kallar därefter bandet till ett krismöte på mitt rum. Jag sitter med endast en handduk kring midjan när bandet anländer. Jag är arg på Erik. Jag är arg på Expressen. Jag är något stressad. Kitte märker att min balle & pung sticker ut under handduken. Jag sitter i nån yvig utläggning när Kitte försynt pekar mot paketet. Jag noterar inte riktigt vad han syftar på, Kitte säger typ “Öh!” och pekar mot ballen. Jag förstår då vad det gäller och skriker då:
–DET GER JAG BLANKA FAAN I!!
Så småningom kommer alla någorlunda i fas och vi står på scen inför en intresserad skara publik på Underground. Under giget spelar trummande Fredrik Käll ett fabulöst fel. Det lät inte bra och för att visa att ingen annan än just Fredrik spelat fel vänder jag mig om mot honom och skakar psykologiskt sakta på huvudet åt honom.
Giget gick väl förhållandevis bra, men jag var inte nöjd. Något jag meddelade herrar Käll och Hellqvist vid en trapp backstage. På den här tiden hade jag inte vunnit pris som årets bandledare. Dessutom slogs väl Jens och jag ständigt om den rollen. Nu fanns det, till mitt försvar, även andra ingredienser i grytan T.A.T på den här tiden, men de kan vi ju lämna därhän den här gången och sätta mitt miserabla uppträdande i centrum. Jag gillar finalen bäst:
Två dagar senare är det dags för hemfärd, vi bodde hemma hos “kollektivet ” nära Scandinavium -vilka bodde där då? Hmm, nån får hjälpa mig men kan det varit Fia Asp, Lisa Rydberg, var Jezzica kvar?, Keta? I vilket fall var det för en spelning och efterfest med Starmarket orsaken till att vi stannade en extra dag. Jag var arg även där -Jens snodde bärs av nämnda band.
När vi tagit plats i bussen, Kitte på pinnstolen, så vägrar Blombussen att starta. Vi går ut och puttar på. Vi springer, vi kämpar, vi sliter. Läget är uppgivet. Jag är i upplösningstillstånd och meddelar bandet:
-Nu tar jag gaget och går till tågstationen. Ni får göra vad fan ni vill.
*
Nog för att jag betedde mig som en idiot, men det blev ingen tågresa för mig. Vi kom hem till Tranås tillslut i samlad tropp, men April Tears i denna uppsättning var på väg mot slutet. Fortsättning följer i Västervik…
När katten är borta dansar råttorna på bordet.
Uncategorized
-
Polls
VCMG
- Stort! Spännande! (58%)
- Kul för dem. men inte många andra. (32%)
- Jag har aldrig brytt mig och tänker inte börja nu. (7%)
- I don´t care anymore (4%)
Loading ... -
Categories
- 007
- 100 av de 1000 bästa låtarna
- 2009
- 78 Svenska Låtar
- AIK
- April Tears
- Arvika 2009
- Bailando!
- BEBBON
- Belgien i Sverige
- Bodyruset 2010
- De 50 Bästa Filmerna
- Depeche Mode
- Depeche Mode 151
- Dråpligast Under Hultsfred 1991
- Dubplate Connection in the mothafukking US
- EM 2000
- En Levande Legend
- Färjan till Finland
- Första åren i Stockholm
- Freddans Dråpligaste Stunder
- Full of Keys
- GBFE
- Good Shit
- GOTHLAND 2011
- Helghälsningar
- Hökaröva
- Huga!
- I en värld som kan gå åt helvete
- Jag ger er DJUR
- Japaner
- Jens, Jesus & Jag
- Lip Service
- Livat med Farsan
- Ljuva Klassiker
- Lost!
- M4TM
- Music For The Masses 07, 97, 87
- Musik i Film
- Mute Records
- Obehagliga & Märkliga Människor i Europa
- Pet Shop Boys 15
- Picha eller Brodin
- Sabrosa
- Säbysjön
- Sant Eller Falskt?
- See See
- Semester
- Skafferiet
- Svart Bröllop
- Tågluff 93
- The Battle Of The Jesus And Mary Chain
- Top 10 Dråpligaste i Tranåsband
- Uncategorized
-
Archives
- April 2012
- February 2012
- January 2012
- November 2011
- September 2011
- August 2011
- July 2011
- June 2011
- May 2011
- April 2011
- March 2011
- February 2011
- January 2011
- December 2010
- November 2010
- October 2010
- September 2010
- August 2010
- July 2010
- June 2010
- May 2010
- April 2010
- March 2010
- February 2010
- January 2010
- December 2009
- November 2009
- October 2009
- September 2009
- August 2009
- July 2009
- June 2009
- May 2009
- April 2009
- March 2009
- February 2009
- January 2009
- December 2008
- November 2008
- October 2008
- September 2008
- August 2008
- July 2008
- June 2008
- May 2008
- April 2008
- March 2008
- February 2008
- January 2008
- December 2007
- November 2007
- October 2007
-
Search