Axelbandet

År: 1992

Plats: Folkets hus i Aneby 

Arrangemang: Fredsgala 

Line up: The April Tears, tre-fyra kristna band och Midi, Maxi & Efti.

Publik: Ett hundratal, varav 30 av dessa folkdräktsklädda Eretrianer.

Tro det eller ej, men jag diggade Midi, Maxi & Efti och om sanningen ska fram gör jag det fortfarande. “Masenko”, “The Culture Of Youth”, “Bad Boys” och “Poppadink Tribe”. Genialt.

Så att dagen i Aneby började med att se till att få mitt gitarrcase signerat var inte enbart ett grepp i ironins tecken. Dessvärre var det ett svart case och en svart penna, men det var många år efteråt jag med stolthet förklarade att kluddet på fordralet var Midi, Maxi och Eftis.

I vanlig ordning samlades vi i bandet på ett ställe innan gig och drack öl och vin. Denna gång var vi hemma hos dåvarande basisten Jesper Eng, eller rättare sagt hans föräldrahem där vi f ö även skulle spendera natten. Tydligen var det inte tänkbart att ta sig de 10 minuterna till Tranås med bil. Eller så berodde det på att alla ville dricka, som vanligt.

April Tears gjorde entré på scenen på kvällen och klarade sig väl hyfsat bra ett tag. Det här var precis i början av eran då vi gick från, citat Mats Bengtsson, Tranås Posten “från att vara ett (lindrigt sagt) miserabelt liveband till ett ganska stabilt sådant”.

Men i fjärde låten släppte mitt axelband till guran som svingade i väg från mig. Jag lyckades hålla i med vänsterhanden runt gitarrhalsen, men när den återvände och jag försökte fortsätta att spela hade den stämt om sig rejält. Och jag hade ingen reservgitarr. Jag avslutade låten sittande på knä och med så mycket rundgång som bara var möjligt.

Jag rusade av scenen. Det fanns ju flera band som spelat, och några skulle upp efter oss. –HAR NÅN EN GITARR ATT LÅNA UT, vrålade jag. En snubbe i källaren, dit jag kom efter trettio sekunder, lånade ut sin gitarr. Som i ett rus bakom mig, när jag älgade iväg därifrån, hörde jag nåt om att den var stämd i en “jehova-skala” men vad det skulle innebära reflekterade jag inte över. Jag kutade upp på scen, såg bandet (Jens, Jesper, Sara) tappert kämpa på utan mig.

Jag pluggade in gitarren, pustade ut, jag hann precis bli klar till nästa låt. När introt kom igång och jag slog mitt första ackord greps jag av fasa. Gitarren var stämd i en helt annan tonskala. Jag gick mot stärkaren och försökte köra rundgång. Ingen rundgång. Jag höjde volymen på förstärkaren. Det lät horribelt. Jag hade inte mycket till val nu. Jag pluggade ur Jehova-guran och sprang av scenen en andra gång..

Nu behövde jag inte springa långt, en snäll snubbe stod i kulisserna med en gitarr. En jätteful gitarr.  Vit. Med vitt, brett axelband. –Varthågod gjabben, sa han med ett snällt léende. –Njaaaaooooo….. eller liknande sa jag. För helvete vilket imagebrott. Snabb hjärna: -No Options. Jag tackade och tog gitarren och sprang in mot scenen igen.

Jens och Jesper stod på andra sidan scenen i typisk TAT-stil. Benen liksom snurrade runt varandra och gitarrerna nere vid knäna. Hukad stil, krokig rygg. Håret rufsigt, ansiktet likblekt och intetsägande.
Blicken tom rätt ner i backen. De hade fan knappt märkt vad jag höll på med.

Framme vid scenkanten kämpade Sara ensam på utan leadgitarren i andra låten på rad.

Jag pluggade in gitarr 3 och krängde på mig axelbandet. Men vad i helvete!? Gitarren hängde inte längre än en kort bit under hakan. Jag försökte spänna om det förbannade axelbandet. Nej, det gick inte. Jag började lira med i ett av våra tyngsta shoegazer-nummer med en vit rongo-gitarr i brösthöjd. Knallröd i fejat slog jag an ackorden. Jag kände mig inte tuff och tittade avundsjukt mot grabbarna på andra sidan som körde sina tunga, mest nonchalanta Simon Gallup-poser.

Nästa låt pallade jag inte med att se ut som en medlem i Arvingarna. Det var dessutom avslutningslåten -“Searching For The Sun” – där vi manglade på två ackord i två minuter i det frenetiska slutet. Jag knäppte upp axelbandet och satte mig på knä en bit in i låten.

På andra sidan stod Jens och plirade åt mitt håll, jag vet inte vad han tänkte riktigt, men antagligen “nu gör han det igen, och det där är ju rätt tufft”, och vips så var även Hellqvist på knä på golvet. Vad som nu skulle hända var omöjligt att förutspå.

Två halvliggande gitarrister, en basist, en trummaskin och en sångerska, som sjungit sista tonen för dagen och nu bara rörde sig svävande till gitarrlarmet, kunde se ett stort sällskap i klänning röra sig fram mot det tomma området framför scenen (det var sittplatser i folkets hus i Aneby).  Eretrianerna gillade vad de hörde och började dansa.

Det var en slags folkdans, de rörde sig i en ring, de slog med handflatorna mot skosulan, de snurrade ståtligt så de färggranna rockarna och klänningarna stod rakt ut. De dansade i armkrok och de jublade. Allt till larmet, kakafonin, som avslutar The April Tears “Searching For The Sun”.

Midi, Maxi och Efti var imponerade efter giget och frågade

-Kommer ni till Stockholm snart och spelar?

Det gjorde vi, men tyvärr har vi aldrig fått en sån publik igen. 

*

Kommentarer

6 kommentarer till “Axelbandet”

  1. Jens 22 Nov 2007, 16:18

    Jävligt kul. Förbannat kul. Jag har säkert mer att tillägga, men just nu kan jag bara påpeka att även jag har ett gitarrcase signerat Midi, Maxi och Efti. Ett brunt, så det syns lite bättre.

  2. Jens 22 Nov 2007, 16:18

    Det vill säga gitarrcaset syns säkert ungefär lika bra som Andreas svarta. Men själva de signerade namnen syns en smula tydligare.

  3. Jens 22 Nov 2007, 16:18

    Och ja just det, senare under kvällen, när vi hade nån slags fest i Jespers pappas gillestuga, så envisades Andreas av okänd anledning med att kalla vår sångerska för “brunöga”, vilket till slut ledde till att hon vansinnig rusade ut i nattmörkret.

  4. Jens 22 Nov 2007, 16:18

    “vår sångerska SARA” ska det ju stå.

  5. sara 22 Nov 2007, 16:18

    Det minns jag inte,men andreas hade väl tråkigt och då är det ju tacksamt att reta upp den tjurigaste. Minns däremot att du brukade svara på tilltalet “röven” eller om det var du som var “jävla idiot när du och andreas pratade.
    Du Andreas, när kommer spelningen i malmö? på tal om bråk. Mcdonalds och bilen…

  6. Andreas 22 Nov 2007, 16:19

    Jag saknar Jens & min jargong när vi pratade så med varandra..hehe..nja..folk omkring undrade nog gång efter annan vad fan vi höll på med när vi tilltalade varandra sådär.

    F ö startade detta redan när vi lärde känna varandra. Idag är det mer moget resonemang, inte sant Jens? : )

    Många historier kvar Sara, just den du pratar om kanske inte passar in på “dråpliga” händelser, snarare kategorin “är det här verkligen roligt”, där finns det flera, som jag
    sorterat bort. Kan jag hitta det roliga i den så kommer den! : )

    Kanske i samband m “Grande finale” -April Tears i London….. ; D

Pingbacks & Trackbacks