De dråpligaste ögonblicken under Hultsfredsfestivalen 1991-93

9. Front 242 tappar greppet

Det tidiga nittitalets Hultsfred radade upp mina favoritband och många är de konserter som jag, och många med mig, än idag rankar mycket högt. Primal Scream efter “Screamadelica” exempelvis.  Två timmars “försening” och ett DJ-set som förvandlade hela tältet till ett gigantiskt disco. Tjugo pers kom ut på scen och hela världen exploderade, och “Slip inside this house” var början till ett set av ett rockband som inte kunde göra fel.

The Young Gods i samma tält -tänk att de var så stora då- levererade en stereobild jag aldrig hört maken till. Sångaren Franz Treichler, det tidiga nittitalets Jim Morrison, hade en stor spotlight under sitt mickstativ som han lös ut över publiken. Ascoolt!

The House Of Love, Ride, Blue For Two. Alla spelade de i det där tältet och var skitbra.

Front 242 var också där. Det var inte riktigt lika bra.

Det belgiska syntbandet befann sig i ett vägskäl. Kanske var det därför de hade på sig vägarbetar-kläder på scen? Jag vet inte.

Front 242 hade inget bra nittiotal. Även om jag aldrig tyckt att skivorna med koder som egentligen hette “Up Evil” och “Evil Off” var särskilt dåliga. Två spår på den senare, “Crushed” och “Animal” (single version) rankar jag högt, högt. Men bandet hade tappat sin riktlinje och skulle aldrig mer hitta den.

Och här kom de till Hultsfred, som ett av de obligatoriska syntbanden -de fixade ensamma minst 1000 besökare till festivalen ,precis som tidigare Nitzer Ebb och Laibach. Med deras tidigare framträdanden i huvudet -fallskärmar, laserstrålar, skyddsvästar, massa massa rök- gick jag med stor förväntan mot konserten med en bunt syntare. Efteråt skulle vi ha kraftiga diskussioner.

För nåt hade hänt. Front 242 var inte bra. Tyckte alla som inte var förblindade av upplevelsen. Belgarna levererade en form av raveföreställning, där sångaren Jean Luc De meyer presenterade dance moves ingen tidigare sätt (och så borde det förblivit), där hans sidekick Richard 23 om och om igen skrek “Move your booodyyy…Move you aaaaaaassss jiiiiiiiiiii”,  där de slaktade klassiker som “Headhunter” i nya versioner. Bandet som varit ultracoolt kändes helt plötsligt farligt nära patetiska och dagen efter gick följande klassiska rader att läsa i recensionen från aftonbladet:

+ (ett plus)

Front 242, Hultsfredsfestivalen

“….och sångaren Jean Luc De Meyer rör sig med en bebis motorik över scenen.”

*

Efter de där två plattorna tappade Front helt styrfart och har efter detta aldrig hämtat sig. Jag såg dem i Arvika för ett par år sedan i ett mindre tält, halvfullt. Och även om det började bra, utvecklades samma betéendemönster igen. Och denna gång var hela bandet klädd i orangea reflexvästar. Vägarbetar-imagen fulländad.

Chansen till upprättelse kom igen när de bokades in till syntfesten “Tinitus” förra hösten. De skulle fira tjugofemårsjubileum och hylla sina tidiga plattor lät det från flyers och annonser. Men bandet vände först upp och ner på hela kvällen genom att glömma sin elektroniska baskaggepedal i Bryssel. Efter att arrangören från scenen fick annonsera efter en sådan kastades kvällens schema om då en snäll snubbe fick åka till replokalen och hämta en. Och däremellen UTKLASSADE gamle Dirk Ivens i Absolute Body Control allt Front 242 gjort de senaste tjugo åren. Sen gick The Hacker upp och levererade ett dans-set som satte hela lokalen i extas.

Så när Front 242 gick upp och körde samma skit igen, och absolut ingen hyllning till “Geography” dog mitt intresse för att nånsin se dem live igen en gång för alla.

Kommentarer

14 kommentarer till “De dråpligaste ögonblicken under Hultsfredsfestivalen 1991-93”

  1. Martin S 25 Nov 2007, 18:19

    Eftersom jag inte är synttaliban utan uppskattar rörelser framåt så måste jag säga att jag tyckte, och fortfarande tycker, att Evil Off är Frontarnas bästa album.
    Att det sedan gick fullständigt åt helvete och att de körde i diket utan att någonsin ta sig upp igen håller jag med om.
    Men som albumartister var de aldrig mer spännande än 1993…

  2. Andreas 25 Nov 2007, 19:13

    Det var så synd dock, när de verkligen var så på gång. Att krångla till det så mycket och på vägen tappa sin identitet. Men visst, Evil Off, har definitivt sina stunder.

    Men Jean-Lucs sidledsmanövrar från sida till sida samtidigt som han snurrade sina armar var ingen skön syn… : )

  3. Martin S 26 Nov 2007, 10:36

    Du har såklart en poäng. Och Frontarnas ökenvandring må mycket väl ha startat på Hultan 1993. Och det där med att sångaren ”rör sig över scenen med en babys motorik” är inte bara en fantastisk oneliner. Det var dessutom smärtsamt korrekt.
    Att jag sedan tycker att greatest hits-turnéer och jubiléer där band bara spelar sina gamla grejer är det absolut vidrigaste som finns är en annan sak.
    Då har man gett upp. Både som artist och som publik.
    Att stå och längta efter ”Geography”-låtar istället för att leta upp nya och spännande grejer är att slutligen erkänna att man inte längre är det minsta intresserad av musik.
    Jag sa det redan på Nitzer Ebb i höstas. Man applåderar mer åt att de faktiskt lever än att de gör något som är det minsta relevant…

  4. Jens 26 Nov 2007, 10:47

    Skivan heter väl “Fuck up Evil”?

  5. Martin S 26 Nov 2007, 11:17

    Jens>> Den första av de två Evil-skivorna, ja. Den andra heter Evil Off.

  6. Martin S 26 Nov 2007, 11:34

    Och jag såg sedan att du åsyftade att Jizmoquack skrivit fel.

  7. Sjögge 26 Nov 2007, 15:29

    På youtube finns en smärtsamt pinsam intervju med gubbarna.

    http://www.youtube.com/watch?v=HtQfPY16a8o

  8. Andreas 26 Nov 2007, 18:08

    Sjögge, jag klarade bara titta en halv minut på den..brrrrrrrrrrrrrrr

  9. Andreas 26 Nov 2007, 18:10

    Martin med det här citatet så är du faaarligt ute!! : D

    “Att stå och längta efter ”Geography”-låtar istället för att leta upp nya och spännande grejer är att slutligen erkänna att man inte längre är det minsta intresserad av musik.”

  10. Andreas 26 Nov 2007, 18:11

    Och Jens (Martin) Jag tror faktiskt skivan heter “Fuck up Emil”!

  11. Martin S 27 Nov 2007, 09:37

    Andreas:
    Haha, en ytterst medveten provokation från min sida.
    Men poängen tycker jag ändå återfanns i följande mening:

    “Att jag sedan tycker att greatest hits-turnéer och jubiléer där band bara spelar sina gamla grejer är det absolut vidrigaste som finns är en annan sak.
    Då har man gett upp. Både som artist och som publik.”

  12. Thobias 29 Nov 2007, 15:03

    Kan nog hålla med till stor del. Dock tyckte jag Frontarna var väldigt mycket bättre i ett litet tält på Roskildefestivalen förra året.

    Ang. Young Gods spelning 1992 så måste den räknas som en klassiker. Gjorde en intervju med Mr Teichler i Arvika och han berättade att han fått höra mycket lovord om den konserten i efterhand.

  13. Nomenklatura 29 Nov 2007, 18:24

    Skivorna heter Up Evil samt Fuck off har jag för mig. Lägger man ihop siffrornas ordning i alfabetet så får man ordet “fuck”. Hepp!

  14. Pickan 14 Jan 2008, 11:52

    Siffrorna är olika för de båda skivorna så titlarna blir FUCK UP EVIL respektive EVIL OFF

    Personligen håller jag Up Evil som ett av deras bästa album.

Pingbacks & Trackbacks