De dråpligaste ögonblicken under Hultsfredsfestivalen 1991-93

1. Andreas träffar Bobby Gillespie

Ja det var tider, de första Hultsfredsåren. Den ungdomen, den ungdomen…

Vi var ett härligt gäng med ironin som vapen, det gick ju oftast att försvara det mesta med hjälp av denna. Även sånt som inte var menat att vara roligt. Jag tror aldrig “ironigenerationen” har hämtat sig egentligen.  V har ju bevis om detta b la annat genom alla historier på Kollaps.

Hultsfred i början av nittitalet var ju samtida som man beställde en massa skivor från Hot Stuff och Ginza. Speciellt på Ginza kunde man ibland fynda roliga saker för fem,tio eller tjugo kronor. Ett år i Hultsfred laddade bland annat hela April Tears upp med varsin Bobby Brown keps. En snygg svart kepa som det stod Bobby på, kort och gott. Ironi personifierat när fyra-fem stycken kommer knallande i dessa huvudtyg.

Men allt var inte fylla och ironi för mig dessa år, tvärtom var jag en besökare som inte var på Hultsfred för att festa som en idiot –i allafall inte i början. Jag gick ofta ensam och kollade band. Jag var inne på området tidigt och älskade att ströva omkring och upptäcka nya akter medans alla andra söp sig redlösa på campingen. 

Jag gillade också att träffa mina idoler och under dessa år utvecklade jag en sällsynt talang för att spåra ner de jag ville träffa. Denna vilja och begåvning har genom åren fått mig att träffa de flesta jag beundrar. Länge sen jag orkade med detta nu dock.

I vilket fall; ett år i Hultsfred när Primal Scream var som störst, bäst & hetast gav jag mig i väg på jakt efter Bobby Gillespie. En man som jag beundrar högt, jag höll honom då, precis som nu, som en av de allra största. Gillespie -Ett ständigt fan av musik, en låtskrivare av rang som tillsammans med Primal gett sig ut på svåra jaktmarker och (nästan) alltid kommit ur resan med ett fantastiskt album: en popstjärna, popstjärna, popstjärna.

Under denna tiden var Bobby lite gul. Han levde det hårda heroinlivet och jag trodde nog inte alls att jag skulle träffa på honom på området. Men si, det gjorde jag. Och han var jättetrevlig. Jag lämnade över en April Tears demo och vi hade en pratstund. Han log mot mig och var helschysst.

Jag tyckte jag hade lyckats bra som fan när jag gick därifrån, jag ville inte framstå som ett stalkerfan, utan som en medmusikant som av en slump hade med en demo. Och det hade jag banne mig fixat!

 Efter ett tag när jag gått omkring inne på området mötte jag Bobby G igen. Han log och vinkade åt mig. Och då plötsligt fick jag en känsla av olust. Nåt var fel. Och då slog det mig. Jag kände efter på mitt huvud. Nej. Nej för faan.  Jag hade på mig Bobby-kepsen.

*

Kommentarer

En kommentar till “De dråpligaste ögonblicken under Hultsfredsfestivalen 1991-93”

  1. Martin S 30 Nov 2007, 19:44

    “Under denna tiden var Bobby lite gul”. Det är ju tragik, men fan vad jag garvar!

Pingbacks & Trackbacks