De dråpligaste ögonblicken under Hultsfredsfestivalen 1991-93

6. Daniel blir arg på sin tjej

Hultsfred har bjudit på mången drama genom åren. Här är ett:

Daniel, en av gubbarna i gänget, var vid tiden ihop med en flicka som hette Pia. Jag vet inte hur det är med henne idag, men på denna tiden vållade hon ibland den gode Daniels bekymmer.

Så var det vid detta tillfälle i Hultsfred. De tvenne var inte sams. Pia var full, Daniel var svart av svartsjuka -och det hade han all rätt till, ska tilläggas. Daniels upprördhet mynnade bland annat ut i en käftasmäll på stackars Pålle Larsson, som helt oskyldig tyst mottog denna hurring.

Då utspelen, argumentationen och ilskan hos den annars så otroligt snälle och goe D inte gav önskat resultat på flickvännen såg han ingen annan utväg än att hota med att hoppa i ån.

Sagt och gjort älgade den rosenrasande rödkindade unge mannen iväg mot ån –vad som dväljdes i denna lämnar vid helt till fantasin, men ni som vart i “Hultan” behöver inte gissa länge.

Den kokande D tog rejäl sats, satte full fart och hoppade med ett skutt plums ner i ån.

En tänkta effekten på den dåvarande flickvännen uteblev helt. Daneil fick plockas upp av några snälla kamrater med en håv.

*

Jag kan dessvärre se en stor igenkänningskomik i denna situation. Svart komik, visst, men ändå. Jag vet inte hur många ni är där ute som spelat detta kort när argumenten i ditt bråk med kärestan inte hjälpte –att straffa sig själv. Jag tror tyvärr att det är ganska vanligt. Själv har jag b la hoppat av tunnelbanan och varit “försvunnen” i sex timmar. Under dessa timmar gick jag de tre milen hem i ett dike längs E4:an, då sista tunnelbanan gått och jag innehade noll kronor på fickan.

**

Jag kan inte låta bli att minnas att när Silverbullit spelade i Tranås i mitten på 90-talet på den ökända Räserfestivalen (kommer mer om den du…) så pussade (eller om det rentav var en kyss) sångaren i bandet, Simon Ohlsson, Daneils Pia på munnen. Hon stod längst framme vid kravallstaketet och diggade. Slumpen spelade nog rejält stor roll, men detta skedde och fick som följd att det blev lite bråkigt här och var med bland annat nämnda personer.

Pia bagatelliserade dock till slut det hela och allt lugnade ner sig. Hon kunde ju på nåt sätt inte riktigt rå för det inträffade fick b la jag övertyga Daniel om.

Tre veckor senare var det Lollipop i Stockholm. Vilken festival det var! Alla nämnda var där och Silverbullit äntrade en av de mindre scenerna på eftermiddagen (de hade inte breakat riktigt än -men var på god väg). Längst fram vid scenen stod Pia, en halvtimme innan spelningen och skrek.

-SIMON! HÄR ÄR JAG SIMON! SIIIMOOON!!!

***

Jag ber om ursäkt till de inblandade som omnämns i artikeln, jag kommer inte dra in kärleksbråk alltför mycket i bloggen, men detta var helt enkelt för roligt för att inte ta med.

Nov 27, 2007 | Dråpligast Under Hultsfred 1991

Kommentarer

5 kommentarer till “De dråpligaste ögonblicken under Hultsfredsfestivalen 1991-93”

  1. Martin S 27 Nov 2007, 19:57

    Är jag bara förbannat könsstereotyp just nu, eller känns inte den där “vi är så osams nu att jag gör mig själv illa – ofta på ett sätt som är milt förnedrande för mig själv och dessutom inte hjälper vår argumentation det minsta”-grejen mer vanligt förekommande bland män?
    Jag menar, det känns ju onekligen igen…

    Svara mig på detta så går jag och ser Editors nu. Häpp!

  2. Jens 28 Nov 2007, 09:31

    Vad – Editors! Hur var dom? Berätta.

  3. Martin S 28 Nov 2007, 11:01

    Jens>>
    Tänker vara en patetisk fanboy just nu och säga att det var fantastiskt. Om inte fem plus så åtminstone snubblande nära. Galen energi – genom hela setet. Alla mina favoriter spelades och jag tror jag upplevde årets konsertextas. Kan åtminstone inte just nu minnas att jag sett något i år som gjort mig lika studsigt upprymd och tja… lycklig.

  4. Andreas 28 Nov 2007, 12:14

    Fan vad kul Martin. Grattis! : )

    Och ang din fundering > Jag kan inte mer än fullt hålla med ditt frågetecken. tror absolut att det är så!

  5. Mattias 28 Nov 2007, 13:52

    Det där med att svenska sångare hånglar upp en tjej i publiken under pågående spelning verkade vara det nya svarta ett tag på 90-talet. Jag har en bandmedlem (tillräckligt anonymt va?) som blev upphånglad av Bob hund-Thomas mitt i en refräng. Hennes pojkvän, som stod brevid, blev inte heller helt lycklig :-)