65. Infinite Mass – Area Turns Red

Shoot the racist and the area turns red! 

Infinite Mass har sedan debuten matat ur sig grymma singlar, däribland “Bullet” och “No.1 Swartskalle”. Ett riktigt bra, talangfullt och mångsidigt band som framförallt varit helt jävla grymma att se live. Jag såg dem senast på Pampas i Hultsfred och föll i backen när ridån föll och ett helt rockband uppenbarade sig bakom duon.

Gamla “Sökarna” soundtracket “Area Turns Red” håller sig dock i toppen av bandets låtar efter alla dessa år. En jävulskt skön leadmelodi med oldschool-vibbar all over.

*

85. Lustans Lakejer – Diamanter

De ligger inte mig så varmt om hjärtat, faktiskt. Och “Diamanter”, en väldigt bra låt, är det som den här listan frambringar vad det gäller Johan Kinde & co. Var resonliga i reaktioner nu, hardcorefans! : )

66. Jakob Hellman – Hon Har Ett Sätt

Jakob Hellman…och Stora havet: Av många ansedd som inte bara den bästa debutskivan någonsin av en svenska artist, utan även som den bästa kivan av en svensk artist överhuvudtaget. Jag håller inte med. Den träffar inte precis i mitt hjärta. Men visst är det en makalöst begåvad skiva. Och efter denna försvann den Norrländska ynglingen spårlöst från den musikaliska kartan.

Efter sig lämnade han en uppsjö artister som omedelbart drog frukt från hans musik; Pontus & Amerikanerna, David Shutrick.. Och sedermera kunde man även konstatera att han var en avgörande faktor i utvecklingen av Kent. Jakob Hellmans arv är stort. Och ibland behövs bara en skiva för att få sagt det man vill.  

*

88. Tommy Körberg – Anthem

Den här känns som den skulle befinna sig på en helt anan lista egentligen. Jag menar -hur jämför man Broder Daniel med det här? Som verk betraktat är det här absolut världsklass. Tommy Körberg kan sjunga så det knottrar sig på hela min kropp.

87. Olle Ljungström – Du Och Jag

Olle Ljungström och Tommy Körberg i en duett? Nej tack. Men båda funkar ypperligt på var och sina håll. Olle´s sköra och pipiga röst har gett mången fin låt genom åren och det här är en av dem.

86. Lili & Sussie/Sator – Oh Mama!

Då var det dags för slamkrypare igen då. Sator har ju aldrig spelat in en gemensam version av låten med Lili & Sussie även om det låter som en dröm på pappret. Däremot gjorde en av de mest modiga och snabbaste (efter släppt original) covers genom tiderna. Betänk att det var slutet av åttitalet och att ingen gjorde så på den tiden. Respekt!

67. Neneh Cherry – Buffalo Stance

Få svenska artister har väl tjänts så “not swedish” som när Neneh Cherry slog igenom med dunder och brak 1989. Inte så konstigt eftersom hon bodde och verkade i London vid tiden.  Och innan genombrottet jobbade hon blandannat med Matt Johnson och hans The The. Inte illa pinkat. Geniet Matt Johnson har för övrigt, mig veterligen, bott i Göteborg i omkring tio år!

“Buffalo Stance” var jävligt charmig redan när den kom, men än idag håller jag den högt. Efterföljande “Manchild” är i princip lika bra och kunde lika gärna den varit på 78:an. “Seven Seconds”, duetten med Youssou N´Dour måste nog ändå diskas under omständigheterna som råder på min lista. En bra låt det också.

*

91. Manchild

90. Trance Dance-You´re Gonna Get It
Min gamle förlagsboss Ben Marlene snickrade ihop en bunt popsmällare. Men “You´re Gonna get It” är fan mer än så. Den är på sätt och vis är en föregångare till “Personal Jesus”. Tänk på det ni!

89. The Wannadies – You & Me Song
Ja apropå popsmällare. Hur många sådana skickade ett Wannadies i högform ut? 25? När jag lyssnade genom plattorna kändes dock ganska många låtar väldigt daterade. Synd! För här finns en låtskatt. “You & Me Song” glömmer man inte i första taget. Inte heller “Shorty”, “My Hometown” eller “Cherry Man”. Och Wannadies har en låt till. Den kan vi ju prata om senare.

När Stora Män Blir Rätt Så Små

(sidostory på #68 Freaks)

…Och så ringde det i studion Music-a-matics telefon. Det var från U2:s huvudkontor i Dublin. Frågan var rak och enkel -Fanns det tid för U2 att hoppa in i helgen och lira in lite grejer? Svaret var snabbare än frågan hann ställas – Yes. Yes of course!!

Det var så att U2, under pågående PopMart turné, hoppade in i olika studios i världen och spelade in lite grejer som skulle bli nån ny ep, singelbaksida eller album. När U2 är på turné sköts alltihopa dygnet runt från en flerbemannat kontor i Dublin och nu hade den här studion bläddrats fram som tänkbar station i Göteborg. The April Tears dyrbara studiotid var på en millisekund sopad under mattan.

Det utbröt kalabalik i studion. Studiochef Henryk Lipp, en man som jag beundrar högt, förkunnade det självklara –Det är jag som är hustekniker här. Vår producent Ilbert, uppväxd och utvecklad i studion, höll inte med –Nej! Det är JAG som är hustekniker här.

Blue For Two´s skapare och drivande kraft, Lipp, kastade sig verbalt över wonderkid Ilbert och repeterade vad han sagt i ett barskare ordalag. Ilbert vek sig inte. Med karaktäristisk gäll pipa ylade han ut motsatsen.

Jimmy och jag smög in i TV-rummet och började planera hur vi skulle kunna gömma oss kvar i studion på något sätt.

Ungefär en timme senare ringde U2:s huvudkontor igen och ställde in det planerade besöket.

*

Under samma sejour i Göteborg 1997 togs bilderna till Blue For Two´s sista skiva “Moments”. Vår tekniker Charlie Storm var på denna skiva med som fullvärdig medlem i duon och lånade min svarta luvtröja till att ha på sig på skivans omslag. Det hade han. I min lilla värld är jag väldigt stolt över detta också.

 

68. Cortex – Freaks

Nu är det hög tid att börja tala om Sveriges genom tiderna bästa sångare: Freddie Wadling.

Denna mytomspunna, legendariska man från Göteborg. Stum under uppväxten, kattmat som enda försörjning i tidigt vuxenliv, notoriskt drogintag, tio färdigskrivna operor. Jag kan inte säga vilket som stämmer och som inte stämmer. Vad jag däremot vet är att jag haft den obegripligt stora äran att få honom att sjunga på en låt jag själv skrivit (“Hip Shooter” med The April Tears, baksida på “Seventeen” singel/ep:n från 2001.)

Vi var i Music-a-matic studion på tredje långgatan i Göteborg och spelade in när mannen äntrade lokalen. Jag har träffat honom flera gånger ända sedan jag var fjorton år och då Blue For Two spelade i Tranås, men då har det varit snabbt och luddigt och under flyktiga omständigheter. Nu kom han alltså, Freddie himself, in för att sjunga in en duett med Sara. Stort. Löjligt stort. 

Jag och Jimmy satt i tv-rummet bredvid studion när han anlände, med sin fru/manager. –Tjena. raspade han fram och passerade direkt in i studion. Vår producent, Ilbert, hade jobbat med Freddie flera gånger innan. I synnerhet på den tiden då Ilbert kallades Wonderkid och producerade “Songs From A Pale And Bitter Moon” med Blue For Two. Ilbert hade gett oss strikta order att hålla oss borta från inspelningarna av Freddies sångtagningar. Vi smög ändå in när han lyssnade genom låten.

Mannen snurrade sina ben runt varandra där han satt på en pall med huvudet begravt i handen. Han lyssnade inte genom låten, han led sig genom låten. Sen skickade Ilbert ut oss, det var dags för tagning. Jimmy och jag tog smygande plats utanför med örat mot dörren. Därifrån hörde vi en Fredddie Wadling i högform angripa låten såsom jag antar han angriper varje låt. Han sjöng en tagning, sen sjöng han en andra, sen sjöng han en tredje. Ingen av tagningarna hade en enda ton som liknade den andra. Inte en frasering, ny rytmik varje vers. Han återuppfann “Hip Shooter” tre gånger. Sen sa han “That´s It” och lämnade inspelningsrummet.

På vägen ut gjorde han tummen upp, sa “Nice”, sen var det över.

*

Freddies gärning/livsuppdrag startade ju för längesen, i slutet av sjuttitalet med punkband som..vad fan hette de…Grisen Skriker? Liket Lever? Han var basist till och börja med eftersom han, enligt legenden, då var stum. (Jag gillar legender och myter om Freddie och skiter därmed att gräva fram en eventuell sanningsbild). Sen började han sjunga. I Cortex. The Mayhem Troopers.

Då bland många andra tunga spår spelades “The Freaks” in. En låt som odödliggjordes senare med Blue for Two. “The Freaks” var väl det första fröet till vad som skulle bli det som vissa kallar “Polsk cirkusmusik” men alla vi som kan vårt Blue For Two vet att det är ett band fyllt av nåt så in i helvete mycket mer. Det återkommer vi till. Freddie Wadling- Monstret – Il Maestro. Utan dig hade Svensk Musikhistoria varit bra jävla mycket fattigare.

“We are the freaks that lives among you
 We are the freaks in your brain”

*

93. Freddie Wadling – Pain In My Heart
92. Freddie Wadling – Bad Storm Coming

Hur kan de här hamna utanför min lista? HUR KAN DE HÄR HAMNA UTANFÖR MIN LISTA?
Jo: Därför att om jag skulle ta med mer än fem per artist så skulle det bli ganska tråkig läsning i längden för er då omkring endast 10 artister skulle vara med. Och som jag redan poängterat får därför vissa låtar stå som en markering för en bunt andra av samma artist.

69. Army Of Lovers – Obsession

Alexander Bard är en snubbe man tar ställning till. Jag gillar honom verkligen -så länge han inte pratar om sin “internationella karriär” som han gjorde stup i kvarten när B.W.O var med i Mellon senast. Jag känner till det, Alexander. Jag känner också till att mannen är en provokatör. En estradör. En exhibitionist. En Motalaman. En mästare på att ständigt hitta nya projekt som på sitt sätt gör nästan samma sak. Barbie. Army Of Lovers. Midi, Maxi & Efti. Vacuum. Bodies Without Organs.

Army Of Lovers signades först till Mute Records av Daniel Miller. Helt sanslöst egentligen när man tänker efter.

Bandets utstrålning var La Camilla hur mycket än Jean-Pierre Barda trånade längs väggar och hur mycket Bard själv såg olycklig ut med bekymrade ögonbryn. La Camilla: en sann stjärna. Kanske tog hon för mycket plats då hon senare ersattes av Michela De La Cour, sen Dominika Pesczynski.

I “Obsession” har bandet sin tveklöst bästa låt. “Crucified”, “Ride The Bullet” och andra kan lägga sig i house/syntpop1990-byrålådan och vila en stund. “Obsession” var Sveriges svar på Beloved´s “Sweet Harmony”. Och då vet vi att det är bra. Riktigt bra. Soundet är till viss del tidsbundet men Army Of Lovers bästa låt håller fanan högt än i dag.

*

94. Midi, Maxi & Efti: The Culture Of Youth

Kiss my ass, motherfuckers! Jag har ett gitarrcase signerat av samtliga tre medlemmar i Midi, Maxi & Efti. Det skedde i Aneby Folkets Park när The April Tears var förband. Men skit i det nu.

Låt ångestvrålen skalla över Sveriges rike nu.

Sådär.

Tyst.

Nähä?

Ja nu skiter jag i det. Midi, Maxi & Efti var bra! Skitbra. Visserligen på sitt eget sätt och förmodligen ovetande om det själva. Men hur många fester har jag inte slängt på “Bad Boys”, “Masenko”, “We Belong To The Poppadink Tribe” och “Ragga Steady” och ömsom dansat vilt, skrikit av glädje & skratt och sjungit allsång med diverse vänner genom åren. Väldigt många.

“When I was a ittle girl they called me HAVALINA!”

 

70. Fake – The Brick

Låt oss backa tillbaka till filmen G. Vad hände egentligen med allihopa där?

Magnus Uggla var populär då och är populär idag. Olle Ljungström fick efter en framgångsrik karriär med Reeperbahn -Nürnberg 47 i filmen- en ännu mer framgångsrik karriär som soloartist. Han var visserligen spårlöst försvunnen under många år innan comebacken. Och idag går ryktena varma om vart han har tagit vägen -ännu en gång. Niklas Wahlgren..nja. Han har väl gjort det mesta från barnskivor till att åka motorcykel med bara hängslebyxor genom Tanto.

Niels Jensen, egensinnig i filmen, egensinnig i det musikaliska livet, har samarbetat med många och jobbat själv både inom musik och konst.  Motorcykelbusen i filmen  har ni nästan nyss läst om. Patrik Henzel i Nasa:s bror Dominik. Han syns i många reklamfilmer idag. Synsam till exempel.

Så vad hände då med Ulrika Örn? Jo, idag är hon musikjournalist. Men då, i början av åttiotalet, var hon med i syntgruppen Fake. Ett jävla legendariskt band om jag får säga det själv. De var nämligen rätt och slätt skitbra.

De slog aldrig här hemma men hade listframgångar i både Italien och Frankrike om jag minns rätt. Och de hade mer än en bra låt. Men “The Brick” är en av de 70 bästa låtarna gjord av en svensk artist.

*

96. Fake – Frogs In Spain

Trots det antagligen fulaste skivomslaget som någonsin gjorts är det här en riktigt bra låt.

95. Fake – Memories Of Pan

Så snyggt! Topp tio på bästa svenska “ursynt”-låtar som gjorts.

Läs mer om Fake här, där ni, dessvärre, även kan skåda omslaget på grodan:

http://web.comhem.se/~u13403502/

 

71. Melody Club – Palace Station

Runt 2001 behövde några gossar med kort lugg och långt hår en replokal. De var kompisar till Kitte och jag hjälpte dem att komma igång genom att fixa plats i repan i Ulvsunda. De hade hetat Tamboureens, numer Melody Club. De hade också ändrat musikstil fullständigt från sextiotalsdoftande gitarrpop till en korsning av Alphaville, ABBA och Queen.

De spelade tidigt upp några alster, “Palace Station” och “Stranded”. Jag tjongades ner i backen av potentialen och ringde direkt till mitt förlag. Nu blev de inte signade dit men det tog inte lång tid innan de hade både fått kontrakt och breakat. Och det var med “Palace Station”, i mitt tycke bandets bästa låt även idag, ett par plattor senare.

Det är oustanding snäll och medryckande pop. Det är gräsligt snygga syntmelodier i överflöd. Meldoy Club har välförtjänt tagit sin plats i den svenska musikhistorien. 

*

99. Kjell Höglund – Genesarets Sjö

Det är helt enkelt en så makalös melodi. Kjell Höglund, geni eller galning? Nånstans däremellan tror jag om ni kräver ett snabbt svar. Sökandet mot den heliga Graal går vidare..

98. Alice In Videoland – MF

Det här är helt splirrans nytt. Hörde ioförsig den här redan förra sommaren då Toril spelade upp den dagen innan mitt bröllop. Så jävla svinbra. Dock inte rättvist att direkt plocka in den på topp 78. Jag får suga på karamellen några år till. “We are Rebels”, duetten med Maja från The Sounds, bör bli en sommarplåga i ett väl fungerande land. Och första singeln “She´s a Machine” är även den snorbra. “MF” är mitt soundtrack för dagen!

97. The Mobile Homes – Nothing But Something

För att återknyta till mitt bröllop så blev ju denna låt förevigad -igen- för mig då jag blev uppbjuden av Hasse Erkendahl att dansa till denna då bandet stod på scen på Debaser Medis. Allt arrangerat via mina kära vänner på svensexan. Louise tillropades av mig från scen och räddade mig, som många gånger innan, från total förnedring. Det är inte lätt, även efter många öl, att dansa på scen framför en publik som står och diggar ett comebackande band.

72. Nasa – Paula

Nasa hade nånting på gång men det hände ett par saker på vägen som fuckade upp lanseringen: 1. De fick, av förklarliga skäl, inte heta Nasa utanför Sveriges gränser. Walkabout skulle det bli, men det blev det aldrig något av. Och 2. De slutade synta och började spela funk.

Eller funk, men bra jävla nära med rejält plottrig o skuttig ljudbild. Bättre då i begynnelsen när Nasa bara var ett riktigt bra syntband. Som i “Paula”, deras bästa låt. Och en av de första sjutummare jag ägde. “Take Off Your Clothes” och “The Bird” var andra fina låtar av Henzel/Thors men vid en återlyssning kändes debuten “Paula” från 1985 som starkaste kortet.

*

 

107. Fläskkvartetten med Freddie Wadling -Walk

Freddie Wadling. Vi återkommer till denne legend, I promise.

106. Covenant – Stalker

Tung svensk synt är väl inte det största som drabbat landet. Covenant, mina gamla bolagskamrater, har här dock hittat helt rätt. Kompromisslöst. Prodigy-snott. Svängigt. Hårt. “Stalker” är bra tung synt.

105. Antiloop – In My Mind

Jamen självklart! Komersiell techno är härmed representerad i listans bakvatten. Och det förtjänar den här gamla monsterhiten från Antilooparna. Videon är svår att glömma också. Jag, min idiot, köpte ett par såna där brillor. Dessvärre såg jag inte klok ut. No shit Sherlock.

104. Eldkvarn -Kärlekens Tunga

Pekings stoltheter lever än. Pluras svarta blogg ledde till en hedervärd comeback förra året. “Kärlekens Tunga” är fortfarande bäst även om flera av spåren på “Svart Blogg” lät riktigt bra.

103. Robyn – Be Mine

Robyn har hittat helt rätt till slut. Hennes senaste album rullade ordentligt i stereon för ett par somrar sen. Riktigt bra. Och första singeln var nog starkast ändå. Tunga stråkar och ett beat har alltid funkat på mig. Premiärframförd av Robyn på grammis iklädd en klänning som såg ut som en pumpa. Jag ramlade ur soffan av chocken.

Det visade sig senare att Robyn hade på sig en klänning designad av hennes kompis. Illa valt tillfälle ändå. Robyn har dessutom på senare tid med hjälp av en viss Kleerup sjungit in en annan riktigt bra låt på första platser omkring i världen. Kick their asses, Robyn!

102. Per Gessle – Här Kommer Alla Känslorna På En Och Samma Gång

Mannen har satt ihop mer än en oförglömlig melodi, vad man än har att säga om det. “Här kommer Alla Känslorna..” är proddad av min vän Christoffer Lunqdvist, kanske det enda sanna geniet jag har lärt känna. Sommarplågan tuffar fram som ett litet tåg och är en ljuvlig liten låt. Gessle har en hel uppsjö bra låtar i sin rooster. Men hur mycket jag än gillar dem så får de vila i toppen av den här listan. Som kunde -mind you- bestått av 1000 låtar. Så bra är faktiskt svenska låtar 78-08.

101. Bob Hund – Den Lilla Planeten

Bob Hund är den aviga och drömska hunden som ägs gemensamt av Florian Schneider och Joey Santiago. Han bor på Skånegatan på söder och han kommer nog dyka upp igen ska ni se.

100. Leila K – Car Plan Pour Moi

Detta är, liksom ovanstående inget originalverk. Tvärtom är det en version till på en och samma artist -Plastic Bertrand. Normalt sett på mina listor särbehandlas icke covers, varför skulle de, men på denna är det faktiskt rimligt att svenska artisters tolkningar icke premieras framför originalverk. Tur det kanske. För “Car Plan Por Moi” är en sjujävla helvetes bra låt. Leila K is in the house.

73. Shout Out Louds – The Comeback

Jaha. Det engelska arvet är starkt som jag sa. När jag först hörde Shout out Louds för några år sen trodde jag verkligen att det var Robert Smith jag hörde sjunga. Det var det ju inte. Men det lät ju likväl riktigt skitbra. Sen såg jag dem live på Lyran i Arvika och intrycket förstärktes kraftigt. Shout Out Louds är ett av de bästa bandet som kommit fram de senaste fem åren. “100%”  är skitbra, “Shut Your Eyes” skitbra. “The Comeback” skitbra. Jag har valt den sistnämnda till listan. Även om uppföljaren till debuten “Howl Howl Gaff Gaff” är fin den också så får låtar som “Tonight I Have To leave It”, fullständigt sönderspelad på P3 förra året, lämna plats 73.

*

108. Casey -Take Off

Nyköpings eget My Bloody Valentine kom inte långt i karriären. Synd. Synd som FAN. Men ni som inte upptäckt skatten får göra det på en gång och tjata på Micke Santo att dra igång det här igen. Det är ju löjligt bra: http://www.myspace.com/caseysweden

74. The Embassy – Some Indulgence

Arvet från brittisk musik är stort på oss svenskar. För att inte säga gigantiskt. Ibland lyckas vi ännu bättre än våra fellow brittans. Ibland låter vi som avkomman till Peter Hooks samlade verk vare sig medlem i New Order eller producent till Stone Roses tidiga verk. Som här: The Embassy från Göteborg. Det är snyggt, det är svängigt. Det är #74.

*

Tillåt mig börja den “gömda” listan också, en nedräkning från 110 till 79 i korthet:

110. The Sounds – Living In America

Jag följde på mycket nära håll utvecklingen av den här låten. Ja utvecklingen av hela The Sounds faktiskt. Jimmy Monell & Adel Dahdal gjorde en fin produktion och via Peter Månsson & Janne Kask kom denna monsterhit. En banal text, men en sjujädra låt. The Sounds hade även “Fire” och “Mine For Life” på debuten som jag stendiggade.

109. Reeperbahn – Kalla Kriget

Javisst är det bra. Javisst står Reeperbahn för något stort i svensk musikhistoria, men skrik er ångest ut nu herrar Söderberg och Isgren med flera. Den här låten representerar Olle, Dan & co på min lista. Jag tycker det är bra. I “Kalla Kriget” mycket bra. Det stannar där nånstans.

75. Lena PH – Det Gör Ont, 76. Orup – Regn Hos Mig

Jag hatar melodifestivalen. Verkligen HATAR melodifestivalen. Sen älskar jag den. Förbehållslöst. Något ambivalent? Jag är inte ensam.

Att binda en poplåt enligt ett föreskrivet formula och klocka in den på tre minuter är ju en form av avrättning på konstarten musik. Men om man köper det och skiter i all form av avantgarde, all form av konstnärlig frihet och sätter sig ner och skriver “Hero”, ja då får man min schlagerdel av hjärnan att skicka ut signaler till mina tårkanaler. När det blir så jävla mycket schlager att man får rysningar längs armarna. Det är inte så illa det heller. Och en Andy Warholsk popart i sig.

Lena Philipsson har, förstås, framfört det bästa Svenska melodifestivalbidraget genom tiderna. Det var bäddat och dukat för succé när vetlandabon och stilikonen PH slog påsarna ihop med Orup. I andra sammanhang inte mycket att spärra upp ögonen för. Men i schlagervärlden -en ny dynamic duo. Ja deras karriärer bygger fortfarande på enbart den här låten. Utsålda hus med gemensam show och en gemensam platta på väg.

Orup har alltid varit en riktigt, riktigt bra låtskrivare. De tidiga dagarnas Ubangi och There Is No Orchestra har kanske inte lämnat de största fotavtrycken efter sig, men Tomas Eriksson på egna ben visade tidigt på en enorm potential. “Är du redo” var väl kanske inte en stor favorit när det begav sig, men sen öste mannen ur sig fantastiska poplåtar innan han slutligen, likt många andra före honom, ramlade ner i soulhålet. Jag menar – “Då står pojkarna på rad”, “MB”, “Jag blir hellre jagad av vargar”, “Från Djursholm till Danvikstull”, “Min Mor Sa Till Mig”, “Stanna Hos Dig”, “Upp Över mina Öron”; “Magaluf”, Stockholm”. Kom inte och säg att Orups låtskatt är betydelselös.

“Regn Hos Mig”. Vilken låt. VILKEN LÅT! Jag skulle vilja ha en förbannat bra förklaring till varför den inte skulle vara det. Big Up, Orup!

Och till slut mötte alltså hans väg Lena PH:s. Ynglingen med “Kåta Ögon”, enligt mogulen Bert Karlsson, som tidigare skördat framgångar i mellon med “Kärleken Är Evig” och “Dansa i Neon”. Jag kan direkt säga att jag håller även dessa två mycket högt i min lilla bok. “Kärleken Är Evig” -fucking hell vilken fantastisk schlager. Men den fulla potentialen uppnåddes alltså många år senare. Inte bara i Lenas magnifika, värdiga, skitsnygga, klassiska framträdande utan såklart även i melodi & produktion. Jag bara skrek rätt ut när jag hörde låten dra igång den där första gången jag hörde den. Svensk schlagerhistorias största, snyggaste och bästa ögonblick.

*

Övrigt i schlagern då?

Nanne Grönwall. “Avundsjuk” -kanske det sämsta jag hört. “Håll Om Mig” -den näst bästa schlager jag hört. Det är ju för fan ett beat värdigt Nine Inch Nails. Nej, skratta inte. Tänk efter. “Håll Om Mig” -en skiitbra låt.

“Viva La Diva” Dana International -möjligen den bästa av alla i schlagerhistorien.

Perrelli då? Fan, skitsnyggt framträdande värdigt en Kylie i riktigt bra form. Hon var bäst, tätt följt av B.W.O och bortglömda Suzzie Tapper. Lycka till i Belgrad säger jag. Jag kommer heja.

77. Yvonne – Transfixed

1997, Skånegatan. Henrik De La Cour är stissig. Kommer pressen såga kommande albumet “Getting Out Getting Anywhere”? Bara ett par dagar kvar till release. Den värsta indieboomen har passerat söder. Yvonne passade egentligen aldrig in där heller egentligen även om genombrottet “Drifter” var shoegaze så det skrek om det.

Några år tidigare, jag var nyinflyttad i stan. Yvonne blev ganska omgående ett intressant inslag för mig i Stockholms yngre uteliv. Man satt på Gino, väntade på att Cranes eller Spiritualized skulle börja lira och helt plötsligt spatserade sex tonåringar i varierande längd och tjocklek förbi på rad. Alla i svart kostym, vit skjorta och svart slips. Eskilstuna hade kommit till stan.

Och visst var det så, 1995, att Yvonne var yngre, coolare och hetare än Kent på de flesta fronter. I alla fall för oss på Hannas Deli. Sextetten gjorde en godkänd debut och sedan ett ännu bättre andra album och inledningen på denna -“Transfixed”- var fucking jävla breathtaking att se framförd från scen. Den kändes som en sirén, ett skogsrå, en häxa. Du sögs in i dess magiska kraft, käkades upp och försvann. Yvonne har aldrig gjort en bättre låt.

Åren gick vidare, Yvonne stekte ursprungs-stajlen och gjorde “Bad Dream”, briljant på sitt sätt det också med David Lindh i en framflyttat position som rappande Clash-gubbe. Det var nära jag plockade “Bad Dream ska jag säga. “Sleepless Night”, “Modern Love”, briljant pop, visst, men Yvonne var som bäst när de var som farligast.

Och nu är de tillbaka i grundsättning -minus TrumAnders- på Debaser i sommar.

David har ett nytt projekt också. Jag gillar David, har alltid gjort:

Svenska Kürkan

78. Page – Som Skjuten Ur En Kanon


Vi börjar väl i Skåne då.

Eddie Bengtsson, Marina Sjiptjenko. Malmö, mellan 1983 och 1987. Tre låtar, tre singlar, inte mycket mer.

Först ut var “Dansande Man”, sist var “Blå Fötter” därimellan “Som Skjuten Ur En Kanon”. Samtliga är ansedda som klassiker för en mindre skara människor, däribland jag. Page var på många sätt det första svenska syntbandet. Jag vet att det inte stämmer men det känns ändå så.

Marina Sjiptjenko ledde ju Syntetisk Resa i P3 och introducerade mängder med musik till mig och tusentals andra. Marina: Sveriges enda sanna syntdrottning. Eddie Bengtsson är möjligen inte kungen, men när han vill en fantastiskt skön poplåtsmakare.

På nittitalet började duon (jo, det blev en trio med Anders Eliasson och sen enmansband sen tappade jag kollen) shejpa upp sig och släppa ett par, tre album och vi fick äntligen se dem i Tranås. Banden som kom till Tranås var faktiskt många och betydelsen av detta kommer den här listan visa. Just Page var jag inblandad i själv att boka och det var en ära att ha dem på plats på Musikcafét. Det var närmast hysteri bland alla tonårsfansen.

Marina hoppade på kryckor men var ändå snyggare än någon varit genom tiderna på Musikcaféts stora scen. Eddie lånade en gitarr, jag tror det var Jens. Sara lämnade en egenplockad blombukett till Marina efter sista extranumret.

“Som Skjuten Ur En Kanon” är Pages bästa låt. Många skulle hävda “Dansande Man”, och visst det är en svängig sak, men att den skulle vara bäst är felaktigt såklart.

“Myror i min kropp
Fjärilar i min mage
Ring mig jag kommer till dig
Som skjuten ur en kanon”

 

 

78 Svenska Låtar

Då var det dags för en ny maratonlista. Jag tänkte ge mig in i den svenska låtskatten. Svenska artister. Med sång på svenska, engelska eller annat. Jag tänkte presentera 78 låtar från 1978 till 2008 som möjligen är de 78 bästa låtarna som gjorts av Svenska artister under denna 30-åriga tidsperiod. Jag säger möjligen för det är ju förstås så att det är tämligen omöjligt att lyckas med att få med allt.

Jag har iallafall gjort ett tappert försök och när någon skriker om att en artist eller låt fattas så ska jag per omgående säga om jag tycker den borde vara med på min lista eller inte.

Som i tidigare fall här på Kollaps så är det min egna subjektiva åsikt som är herre över tyckandet. Därför är det fritt att tycka tvärtom eller att fullständigt hålla med.

Jag bör väl tillägga det att den största våndan inför den här listan har varit att vissa favoritartister mycket väl skulle kunna klämma in tio till femton låtar på listan. Det skulle bli tråkigt och nästan lite löjligt om jag skulle ha med så många. Därför har jag lagt ett max på fem låtar per artist som får representera de andra. Inte helt korrekt kanske, men det skiter jag i. Ni får iallfall roligare texter kan jag säga.

Det här ska bli kul. Snart kommer nummer 78!

Have a Nice Weekend!

En av de sopigaste textveckorna sedan start får man väl säga som slutmening om Kollaps vecka 19, 2008. Men, what the heck, jag har haft just min häck full. Och ikväll är det grande finale på Eas-veckan med gig på Mosebacke!

Be Gentle With The Booze, anemoner!

 

M4TM Idag!





20.00 startar Quizet med Sven AKA Tysken Från Lund

21.30 c.a På Scen eas / svart bröllop

Gillar ni en eller två av dessa lär ni nog få er en dos av något högst välkommet och efterlängtat ikväll Onsdag.

Som ni förstår är mina dagar fyllda av promotionjobb, rep och annat. Och på toppen av detta så har jag ju självfallet mitt vanliga jobb som även det är fyllt till bredden med uppgifter. Men snart, anemoner, kommer en helt vansinnigt härlig lista kicka igång och hålla er alerta för ett bra tag framöver. Vi ses ikväll!

En fullblodspsykopat i en trettonårings kropp

Premiär!

78-08

Snart blir det premiär för Kollaps kommande sommarföljetong…Låt mig säga så här:

*MUSIK GJORD AV SVENSKA ARTISTER
*30 ÅRS HISTORIA
*CIRKA 100 PLACERINGAR

Jag tror det här kan bli en rejält härlig resa och jag pillar på lite till innan vi kickar igång. Men nu är ni förvarnade!

Pingviner & Pelikaner

Fridens Anemoner,

Jag är tillbaka från Göteborg. Det har varit en grym helg med Jens & co. Och nu stundar en enormt hektisk vecka -Releaseparty, Gigs, Promotion, Rep, Etc.. för Eas / Svart Bröllop. Videon till låten är helt klar och kommer läggas upp på Kollaps i morgon!

I övrigt såg jag en del djur i slottskogen, Götlaborg. Här följer mina betyg på dessa:


SÄL
***

Sälar är gylliga och blanka djur som, dessvärre, mestadels befinner sig under vattenytan. De är som mest tillgängliga när de tar en vilostund på en sten. De solar. Dock inte när jag var där. De tittade bara upp ur vattnet ibland. Sälar har inga ben så de kan inte gå omkring som vi andra männsikor.


PINGVIN
**

Normalt sett är pingviner en favorit. De befinner sig, vad det verkar, i ett tillstånd av konstant förvirring. Dessa var dock lite för små för min smak. Ej heller hade de en rutschkana som de bör ha för att höja underhållningen ett par snäpp. Deras bassäng var för liten och det stank fisk.

PÅFÅGEL
*

En påfågel är vacker, inget snack om saken. Men herrarna i skrudarna marcherade sakta omkring därinne och bjöd inte till mer underhållning än att de ibland kom för sig för att skrika högt och hest. Det skrämde Louise. Faktum är att jag tror att de skrek just för att Louise var där. De verkade inte gilla hennes röda hår. Då kan man va hur påfågligt vacker som helst. Det drar ändå ner betyget.

BERGSGET
**

-Vilket fint och imponerande djur! utropade jag när jag blickat västerut och skådat en bergsget i höjden bakom en sten. Men medans jag léendes beundrade den vita, skäggiga fyrbentingen så insåg jag att det hängde fyra stora bruna klumpar i pälsen akterut på geten. Det var hans eget bajs. Det kändes inte sanitärt. Det drar ner betyget rejält från den först tilltänkta fyran.


PELIKAN
****

Now we´re talking! Här har vi ett djur som väsnas, flaxar, är lätt galet och dessutom har en gummipung under hakan. En enorm näbb som de dricker en massa vatten med. Man kan se det genom den genomskinliga underläppen. De har frisyr. Men -kan pelikaner flyga? Varför flög då inte dessa iväg? Var de kanske vingklippta? Ett fint djur.

*

← Previous PageNext Page →