77. Yvonne – Transfixed

1997, Skånegatan. Henrik De La Cour är stissig. Kommer pressen såga kommande albumet “Getting Out Getting Anywhere”? Bara ett par dagar kvar till release. Den värsta indieboomen har passerat söder. Yvonne passade egentligen aldrig in där heller egentligen även om genombrottet “Drifter” var shoegaze så det skrek om det.

Några år tidigare, jag var nyinflyttad i stan. Yvonne blev ganska omgående ett intressant inslag för mig i Stockholms yngre uteliv. Man satt på Gino, väntade på att Cranes eller Spiritualized skulle börja lira och helt plötsligt spatserade sex tonåringar i varierande längd och tjocklek förbi på rad. Alla i svart kostym, vit skjorta och svart slips. Eskilstuna hade kommit till stan.

Och visst var det så, 1995, att Yvonne var yngre, coolare och hetare än Kent på de flesta fronter. I alla fall för oss på Hannas Deli. Sextetten gjorde en godkänd debut och sedan ett ännu bättre andra album och inledningen på denna -“Transfixed”- var fucking jävla breathtaking att se framförd från scen. Den kändes som en sirén, ett skogsrå, en häxa. Du sögs in i dess magiska kraft, käkades upp och försvann. Yvonne har aldrig gjort en bättre låt.

Åren gick vidare, Yvonne stekte ursprungs-stajlen och gjorde “Bad Dream”, briljant på sitt sätt det också med David Lindh i en framflyttat position som rappande Clash-gubbe. Det var nära jag plockade “Bad Dream ska jag säga. “Sleepless Night”, “Modern Love”, briljant pop, visst, men Yvonne var som bäst när de var som farligast.

Och nu är de tillbaka i grundsättning -minus TrumAnders- på Debaser i sommar.

David har ett nytt projekt också. Jag gillar David, har alltid gjort:

Svenska Kürkan

Kommentarer

6 kommentarer till “77. Yvonne – Transfixed”

  1. Thobias 12 May 2008, 21:46

    Det är ju fan att man skall tycka annorlunda. Bra Andreas att du tar med Yvonne. Älskar dem. Tycker dock tvärtemot att deras första album inte bara är det bästa utan såpass bra att det kunde platsa på mina topp 10 svenska album.

  2. Martin S 13 May 2008, 09:04

    Jag kan faktiskt inte nog understryka hur viktiga och stora Yvonne var för mig under nittiotalets första hälft. Herregud, jag var med i ett band som byggde hella sitt sound på att låta EXAKT som Yvonne gjorde på en P3 Live-inspelning från 1994 (innan de ens släppt sin första singel). Vi var hopplöst usla, men körde hårt på vit skjorta/svart slips/kajal/kavaj-grejen. Och två ackord. Och en jävla massa dist. Det är ingen överdrift att säga att jag levde för det här bandet, nästan, mellan åren 1994 och 1997. Med tredje plattan tappade de mig, den fjärde har jag fortfarande inte kommit igenom i en lyssning. Men ändå.
    Ett stort problem, gigantiskt faktiskt, med Yvonne var ju att de så gott som aldrig levde upp till det potential som man visste fanns i dem. De hade alla förutsättningar, men lyckades aldrig överföra den stenkross de var live till en enda av sina skivinspelningar. “Frozen”-singeln är väl det närmsta, men inte ens den var bandet nöjda med själva.
    Och snackar vi “Getting out, getting anywhere” så är “Only dancing” – fortfarande – en av de låtar jag inte kan lyssna på utan att dö en smula.

  3. Pickadulver 13 May 2008, 10:35

    Haha, jag inte annat än hålla med Tobbe här. Jag blev kär i debuten men gillade inte skramlet på uppföljaren. True Love var ett litet steg åt rätt håll men det blev aldrig samma Yvonne för mig som de var innan jag fick höra just Transfixed.
    Att du ens övervägde att välja Bad Dream understryker bara att vi verkar gilla olika sidor av samma mynt. Jag blev så jävla besviken när jag hörde den. Ok, den växte, men det var låtar som Started Out och Hit that City som lyfte plattan till den näst bästa efter debuten på min lista.

  4. Martin S 13 May 2008, 10:49

    “Bad dream” är fantastisk. Och “Out of the gash” från samma platta är en riktig jävla tjottablängare. Men i övrigt var det väl mest mög, va? (De hade fan inte en enda färdig låt innan de gick in i studion, minns jag att de sa när jag intervjuade dem inför skivsläpp nummer fyra. Det… hörs).

  5. Pickadulver 13 May 2008, 11:09

    Den enes mög den andres…?
    Jag gillar inte när det ska låta tufft.
    Det gärna vara mer disko än rock och mer synthar än gitarrer. Varför kom jag precis att tänka på Superswirls?

  6. rOb 22 May 2008, 08:38

    HAHA! “Man satt på Gino, väntade på att Cranes eller Spiritualized skulle börja lira och helt plötsligt spatserade sex tonåringar i varierande längd…”
    Satt vi vid samma bord?

Pingbacks & Trackbacks