Ja, de är från Tyskland.

Sugen på att upptäcka ett nytt band i helgen?

Oct 25, 2007 | 4 Comments

Pool 2, Pool 3

Pool 2 är stängd.

“Shake The Disease” vann en övertygande seger framför kvalaren “Photographic”. De båda är nu klara för åttondelsfinal. “Lie To Me” får en chans till i Pool 3. Den lär få det ganska hett om öronen där. “The Sun And The Rainfall”är nu definitivt borta. “Somebody” och “Blasphemous Rumours” var aldrig riktig med i racet till avancering. Nu är de borta. Eller?

Pool 3 är en “dödens grupp” för att fortsätta användningen av fotbolls-språk.

86-87 eran är knivskarp:

Black Celebration
Stripped
Never Let Me Down Again
Behind The Wheel
But Not Tonight (vinnare av B-side omröstningen)

Därför går tre stycken vidare och en kvalar vidare in i nästa Pool 4 (som kommer få den här dödsgruppen att likna en lekplats) Ni får också rösta på tre låtar. Jag tror att det blir mer utslagsgivande och enklare att rösta då. Jag kan ha fel så skäll på mig, men så blir det!

VM I DEPECHE MODE LÅTAR, ÅTTONDELSFINAL

1. 1:a Pool 1 EVERYTHING COUNTS -3:a Pool 4
2.1:a Pool 5-3:a Pool 3
3. 1:a Pool 2 SHAKE THE DISEASE -3:a Pool 5
4.1:a Pool 6-2:a Pool 3
5. 1:a Pool 3 -2:a Pool 6
6. 2:a Pool 5 – 2:a Pool 2 PHOTOGRAPHIC
7.1:a Pool 4-3:a Pool 6
8.2:a Pool 4-

Feb 21, 2008 | 9 Comments

Min Far, Påläggsgeneralen.

Min farsa hjälpte mig mycket de första åren i storstaden. Han fixade boende, jobb och hjälpte mig med pengar. Efter ett ganska kort tag ville jag klara mig själv och det gjorde jag. Jag tror det var en hård smäll för farsan att inse att jag faktiskt klarade mig själv. Ordna egna kontakter, fixa egna grejer, egna pengar, egna lägenheter.

Faktum är att min pappa aldrig riktigt kunde förlika sig med detta. När jag gjorde intervju med MTV pratade han fortfarande om vikten att synas i TV Östergötland. Där hans kontakter fanns.

Min farsa var en som gillade att hålla i saker. Och det har jag klarligen fått i arv. Han hade hand om kändislaget i Fotboll som han åkte på turné med. Ofta var jag med. Han ordnade en massa galej i Tranås som han ofta fick betala hårt för hos pöbeln. Jantelagen. Det gäller ju som bekant att inte sticka ut i småstaden. Det gjorde farsan. Till en början gjorde han riktigt bra grejer, men mot slutet var det närmast fritt fall.

–

Min uppväxt var på grund av pappas arbete kanske inte helt normal. När jag fyllde fjorton bestod exempelvis mina gäster av jämnåriga polarna Jens Hellqvist, Erik “Ecka”Pettersson, Joakim Johansson, Fredrik Samson samt Ingvar Oldsberg.

Tomas Wernersson, Hoa Hoa Dahlgren och Frank Andersson satt barnvakt åt mig. Lili & Sussie lånade mitt rum. Hockeyspelare som Håkan Södergren blev till polare. Richard Herrey och ett gäng backhoppare var mina kompisar på somrarna.

När kändislaget åkte på en sommarturné i Dalarna och Norrland mot slutet av åttitalet var halva svenska Hockeylandslaget med och lirade boll mot lokala kändisar i Arvidsjaur, Piteå, Luleå. Förbundskapten Curre Lindström var väl inte gladast i landet åt att stjärnor som Mats Sundin laddade upp med försäsongsträning bestående av fotboll mot benknäckare och blöta aftnar med en bunt riktigt försupna kändisar.

Få super så illa som sportsjärnor. Jag har aldrig sett värre fylla än under dessa turnéer.

Själv jobbade jag med en stuntman som hoppade 20 meter från en lyftkran och landade i en hög kartonger. Ni förstår att jag kommer återkomma och berätta mer om denna turné.

–

Som ni fattat var min pappa vital för mig under min uppväxt. Han hjälpte och stöttade mig, på sitt eget vis kanske, men ändå, i golftävlingar, fotbollsmatcher och även de tidiga åren med April Tears.

Han ordnade en tävling där priset var en skivinspelning. Vi vann. Publiken röstade fram oss. Utgår jag från.

Han ordnade nyårsrevy, April Tears var med. Stefan “Krullnacken”Rüden var dock stjärnan för kvällen. Farsan grävde fram en massa “has-beens” under åren och gav dem ett forum igen. Lite 50%/50% rörande v/s patetiskt.

Och värst blev det sista arrangemanget farsan skulle ha för några år sen. När han ringde då och frågade om April Tears ville ställa upp sa jag blankt nej. Han skulle ha en nyårsrevy kallad “Gala för fred och vänskap”. Han pratade om förståelse över gränser. Detta alltså från en man som undrade om det luktade konstigt i klassrummen jag jobbar i ute i förorten.

Huvudgästen var gamle boxaren George Scott, vid tiden mest aktuell i kvällspressen för ett misshandelsfall. George Scott skulle i revyns final boxas mot min pappa. På affischen syntes en léende Scott sikta in en högerjabb på farsan. Som skulle “bjussa”lite på sig själv. Då bör ni som inte känner till det veta detta: min pappa ökade kraftigt i volym under sin levnadstid. Vid tiden för denna gala var han rund som en boll och i bedrövligt fysiskt skick. Och han hade aldrig boxats nånsin. Han var ju egentligen pressfotograf, för bövelen.

Behöver jag säga att den usla biljettförsäljningen stoppade arrangemanget?

Vid samma tid lät farsan en motorsågskonstnär tillverka en gigantisk trästaty föreställande pappa själv. Denna ville han ställa ut på stadens torg men kommunen sa nej till detta.

Bättre var det då under de gamla goda glansdagarna då farsan som Påläggsgeneral körde motorcykel framför tvåtusen startande kvinnor i Pastejköketsponsrade påläggsmilen. Slogan: Kvinnor Kan!

Speciellt Evy Palm. Hon vann lekande lätt varje år.

Och längs banan stod lokalbanden utplacerade och underhöll längs vägen. Jodå April Tears var med. På inte mindre än två ställen samtidigt om jag minns rätt.

Jodå, min farsa hade en del hits och en del misses. Men fan. Han gjorde grejer. Och all eloge till honom för det! Som jag sagt innan: det finns två sorters människor; de som uträttar något och de som kommer och klagar efteråt.

–

Under det första året i tobaksaffären i Skarpnäck hade jag en semester som jag till stora delar spenderade i Tranås. Jag kom hem till gamla replokalen och scenen på Sobelhuset, Tranås mini-fryshus, och fann min vän Jacob Åberg sittande på kontoret med en 50 000 kronors stadsdels-sponsrad festival. Inga band var dock bokade. Jag hjälpte till och bokade in mina nyfunna Stockholmsvänner. Två band som var på gång, Yvonne och Broder Daniel.

Festivalledningen fick under ett par veckor ihop en ganska så imponerande line-up som inkluderade Niklas Olaussons polares band The Ark, våra kompisar som startat ett vansinnigt band kallat Silverbullet. Oskar i cafét bokade in Monster, som leddes av Anders Wendin numer känd som Moneybrother. “Festivalgeneralen” Annas Göteorgskompisar Electric Eskimoes adderades. De skulle senare byta ett par medlemmar och namn. De blev då The Soundtrack Of Our Lives.

Sammanlagt 50.000 spänn för Broder Daniel, The Ark, Yvonne, Moneybrother, Silverbullet & The Soundtrack Of Our Lives är ett ganska-inte-så-högt pris, eller hur?

Festivalen blev en riktigt kul upplevelse och jag fick bland annat bära den till synes utmattade Henrik Berggren uppför en trappa efter deras gig. Han slaggade hemma hos oss, i brorsans säng. Vi kom att bli ganska bra polare under en period. Han var en charmerande och väldigt finurlig person.

Några veckor efter festivalen festade vi till det rejält tillsammans, jag, Henrik, några killar från Yvonne och ett gäng tjejer. Avslutningen på den festen, i lägenheten i Kärrtorp, går till historien som bland det absolut mest osannolika och sjuka jag varit med om.

(To Be Continued)

Feb 21, 2008 | 4 Comments

Feb 20, 2008 | 3 Comments

Hotellet, Snusgubben & Tjyvkärringen

Jag har bott på många märkliga ställen i Stockholm. Det har väl de flesta inflyttade från landsorten. Mitt första boende, hos den senila damen, föll igenom. Mitt andra boende hos gamla faster Margit, 90 år, varade i en vecka. Sen förflyttades jag, genom farsans kontakter, till Årsta Partihallar.

Det föll sig så att en Tranåsbo, bekant till pappa, höll på att rusta upp ett gammalt hotell som fungerat som flyktingförlggning under några år. Jag fick bo i ett av de restaurerade hotellrummen. Själv bodde Staffan, som han hette, tillsammans med byggaren som hjälpte honom, i hotellets Penthouse på översta våningen. Resten av hotellet var i skick-skalan illa till bedrövligt illa.

Jag betalade inget för att bo där, istället hjälpte jag till att fixa iordning saker när jag kunde. Min tumme sitter mitt i handen, men jag klarar iallafall av att slänga skräp och sälja ut grejer på loppis

När Staffan & byggaren åkte hem till Tranås på helgerna var det ensamt på hotellet. Det var jag och 2000 kvadratmeter. Större plejs har jag aldrig haft. Men det var ju creepy såklart att åka hissen ner och i mörkret på första våningen orientera sig fram till kylskåpet och hotellköket. Jag hade ju bara en micro på rummet. Ingen kyl, ingen frys.

Det fungerade dock helt okej och inga spöken tog mig. En natt svävade jag dock i potentiell livsfara. Stureplansmorden, minns ni dem? Vet ni vad det första de gjorde var, efter att ha mejat ner oskyldiga nattklubbsvisitörer? Jo de åkte direkt till Årsta Partihallar. Precis utanför hotellet väntade en annan flyktbil. De stannade alltså vid den obemannade macken utanför och bytte bli. Jag undrar just om de ett kort ögonblick funderade på att gömma sig på det övergivna hotellet.

Jag kunde efter ett par månader flytta från hotellrummet. Jag hade genom bekanta hittat ett billigt boende i Kärrtorp, i närheten till min arbetsplats i Skarpnäck. En etta på tjugo kvadrat utan dusch till det facila priset av 900 kronor i månaden. Kåken skulle rivas och beboddes, skulle det visa sig, av riktigt skumt folk.

Mig veterligen står kåken fortfarande kvar där. Jag såg den för nåt år sen när jag svängde förbi i bil.

I Kärrtorp, i den lägenheten, utspelades några oerhört komiska stunder som jag ska berätta om längre fram.

På “tobaken” i Skarpnäck rullade vansinnet dagligen vidare. Min mage var ett ständigt problem. Jag var rätt så dålig på att äta ordentligt och ta vara på mig själv och självklart förenklades inget genom att jag inte hade mat hemma och att jag bara drack cola och käkade kexchoklad och godis på jobbet.

Kunderna gjorde inte heller livet enklare:

Christer

Varje morgon, precis efter jag öppnat, några minuter över sju kom morgonpendlarna. En av dem var Christer, södra Stockholms sävligaste man. Allt han gjorde gick i slowmotion. Han sa precis samma sak varje gång.

–Heeeej…..Jaaaaaag….skuuuullllleeeee…..viiilllljjjjjaaaa…haaaaaa…….
eeeeeeen……snuuuuuus.

Jag svarade att javisst, vilken skulle han ha?

-Eeeeenn……eetttttaaannnnnssss……..pooooorrtiiooooon.

Tack. Jag slängde fram dosan och sa: -Det blir sjutton kronor.

Då öppnade han sin plånbok och räknade högt. Oftast hade han fyra femkronor. När han fick tillbaka tre kronor sa han:

-Eeennnnn….ttvvvååååå…..trrreeeee…..vvvvadddd fåååååår jaaaag fööööööör deeeeeet?

Jag visade lite godisbitar. Ibland tog han något, ibland gjorde han inte det.

Detta scenario utspelade sig alltså varje vardagsmorgon i två år. Och eftersom han växlade mellan Ettan och Grovsnus kunde jag inte, tro mig jag försökte, slänga fram en dosa direkt. Jag fick snällt vänta ut honom. Han var, tillsammans med trissköparna, spelnarkomanerna och snattarkärringen, hon med hunden anledningen till att jag slutade. Jag kände att jag var så förbannat otrevlig mot kunderna att det inte var rätt mot någon att ha mig kvar.

Så, without further due I give you:

Snattarkärringen, hon med hunden

Ett par gånger i veckan kom hon in. En kärring med riktigt retligt utséende. Varje gång släppte hon lös sin lilla äckliga hund som direkt sprang in bakom disken för att hälsa. Första gångerna var jag snäll och hälsade, jag gillar hundar generellt, men den här farsoten var ett rejält undantag. Efter ett par månader började jag överväga att strypa den.

Om hunden var ett problem, så var kärringen etter värre. Hon var mycket snorkig och otrevlig. Gick före i kön och pickade på uppmärksamhet. Jag störde mig rejält på henne ett helt år innan jag upptäckte vad som hände mellan betalningarna av tipset i ena kassan och godiset i andra. Kärringfan snattade chokladrullar.

Efter jag fattat misstankar veckan innan höll jag henne när hon kom in nästa gång under “smyguppsikt” och kunde mycket riktigt konstatera att hennes små knögliga händer fattade tag i ett par chokladrullar av typen mjölkchoklad och stoppade ner dessa i fickan på sin rutiga kappa.

Jag lät henne betala, började med nästa kund. Väntade in henne ordentligt tills hon öppnade dörren och gick ut. Nu! Nu jävlar har jag henne, tänkte jag och rusade mot henne.

-Ska du betala för dom där?

-Vilka?

-De där chokladrullarna du har i fickan.

-J-jag har inga chokladrullar i fickan.

-Lägg av för fan, sätt ner handen i fickan och känn efter.

-Oj! Hur har dom hamnat där?

-Ja du snattade dom ju för fan!

-Nej, jag har inte tagit dem. Jag förstår inte hur de hamnat där…

-Kom in och sätt dig. Nu ska vi ringa polisen.

Under stor uppståndelse bökade jag tillbaka partiet tjyv, under dennes protester. Jag placerade henne barskt vid bordet i tipshörnan och gick för att hämta telefonen. De andra kunderna följde det hela storögt. När jag kommit runt disken, ursäktat mig för kön, tog kärringastycket chansen och rusade ut ur butiken.

-Stanna!!! Stanna sa jag!

..skrek jag. men det hade jag inte mycket för. Jag hade fått en rymling på halsen.

Hon belägrade sig på andra sidan gatan, vid Konsum. Jag ropade efter henne men hon svarade att hon inte tagit något. Jag ringde chefen och informerade om läget. Han, som var alldeles för snäll, sa att jag skulle släppa ärendet. Så det gjorde jag, med stor besvikelse.

–Stick härifrån! ropade jag till henne, folk på ölhaket raktöver glodde. –Nu hade du tur!

–

Veckan gick mot sitt slut. Allt var så pass normalt som det kunde i butiken. “Knackaren” kom in och brände pengar på spelet. Han knackade mer maniskt än vanligt på knappen. Helt plötsligt vänder han sig mot mig och riktigt väser:

-Jag tycker du ska tänka dig för väldigt noga nästa gång du anklagar min mor för snatteri.

Något överrumplad över detta oväntade släktband bland kunderna svarade jag ändå korrekt:

-Jag är 100% säker på att hon stulit chokladrullar. Förmodligen har det pågått länge.

“Knackaren” var inte övertygad, alltmedans han förlorade en hundralapp sa han:

–Min mor har pengar. Hon behöver inte stjäla.

-Det kanske hon har, sa jag, men hon kanske är kleptoman.

“Knackaren” förtäljde då:

-Det är på sin plats att du får veta vad du ställt till med. Den här incidenten och de här anklagelserna har gått hårt åt på min mor. Hon äter inte och lämnar inte lägenheten. Hon är mycket uppriven och ledsen. Som det verkar så måste vi ta henne till sjukhus.

Suckande kunde jag tyst konstatera att om tanten skulle kila vidare skulle det inte vara det första dödsoffret jag indirekt är “skyldig” för.

To be continued…

Feb 20, 2008 | 3 Comments

Fruktmaskin, Kexchoklad & Kallbrand

Det finns ett behandlingshem i Skarpnäck. Jag hade flera kunder därifrån dagligen. Men inte visste jag att Tobaksaffären i sig själv var en instutition.

Mina “stammisar” var en brokig skara av endera imbecilla och endera sorgliga människor.

Som Spelnarkomanerna.

Heroinister? Lättviktare. Har ni sett nån som går på ATG nån gång? Mycket värre.

Crackhoror? Flugviktare bredvid en som är beroende av en Fruktmaskin.

Låt mig redogöra för ett axplock av de värsta grejerna jag upplevde under min sejour som butiksbiträde.

–

Människor som kom in varje dag för att köpa triss är de som drivit mig närmast att mörda någon nånsin. Konversationen brukade vara så här:

Kund (efter att ha handlat sedvanliga andra missbruk) : -…och så tar vi en lott också.

Jag – Javisst. (Öppnar locket till lotterna)

Kund – Har du en med vinst på? (Ler mot mig som de sagt nåt roligt)

Jag – (Svarade så här de första veckorna:) –Jag ska se vad jag kan göra (Ler falskt)
Jag – (Svarade så här efter ett par månader) –Det kan jag väl för fan inte garantera. (Mycket bistert ansiktsuttryck. Dessa var dagarna då jag slutade kompis-skratta)

Jag insåg snart att det här yrket kanske inte passade mig så bra.

I vilket fall så vann till slut en av stammisarna ordentligt på trissen. 10.000 spänn. Jag gratulerade och skickade in henne till stan där man hämtar ut storvinster. Jag tänkte det var väl härligt, nu kan hon ju köpa nåt fint för pengarna istället för att bränna allt på cigg & triss. Fuck me , två timmar senare var idioten tillbaka och köpte triss för 4.000 kronor i ett svep.

Triss är ändå ingenting bredvid de som har spelsystem på tipset. De som spenderar hela veckan med att hitta den perfekta matematiska uträkningen och den perfekta raden. Jag hade en kille som varje fredag lämnade in ungefär 50 tipskuponger som jag drog genom apparaten. Han satsade kanske 1000 kronor i veckan. Han såg värre ut än en lodis. Samma trasiga kläder, samma ovårdade ansikte, samma desperata blick. Jag tyckte synd om honom. Han fick dricka hur mycket kaffe han ville i butiken.

En vacker dag slog lyckan äntligen till mot honom. Hans system satt! Han håvade in storkåvan på en sådär 25.000 kronor. Jag blev själaglad för hans skull. Han var riktigt glad.

På fredagen efter vinsten lämnade in ett heltäckande system som kostade runt 10.000 kronor. Bulletproof, sa han. Behöver jag säga att det sprack?

Tipset är ingenting mot hästarna. Jag tackar min lyckliga stjärna för att Tobaksaffären jag jobbade i inte hade ATG. De som kom inrusande med vanvettig blick efter lördag lunch och skrek –ATG ATG ATG Har ni ATG!??? vill jag aldrig lära känna närmre.

Dessvärre, för min skull, hade vi Fruktmaskinen.

Dessa apparater var inte lagliga och en stor anledning till varför Svenska Spel lanserade Jack Vegas. Bara vår apparat drog in höga femsiffriga belopp i månaden. Man trycker på en knapp och vips blir ett helt beskedligt spel förvandlat till rena rama Las Vegas. Jag hade en bunt lirare som matade in hundralappar i massor i apparaten varje dag. Två tanter som ljög för sina gubbar och kom in och spelade så fort de hade chansen. Besatta.

En som jag kallade “Knacken” som brände iväg en femhundring på tjugo sekunder. Han bettade högsta insats 64 spänn trycket. Jag hade en glidare som en morgon kom in och brände 10.000 efter en natt i nån olaglig pokerhåla. En ung tjej som förstörde sitt liv framför mina ögon. Så gott som alla som spelade på maskinen var spillror av en människa eller på väg att bli en sådan.

En kväll, min tredje arbetsvecka, kom en av de värsta spelmissbrukarna in. Han var ganska läskig. Och han hade mycket pengar. Han hade druckit en hel del. Han brände femton tusen spänn. Klockan blev sju och jag sa att jag måste stänga butiken. Han sa:

-I Helvetes jävlar att du gör, din lilla idiot. Jag ska vinna tillbaka mina pengar.

Det tog inte långt stund för mig och mitt bultande hjärta att inse att jag var tvungen att låta honom spela vidare. Jag låste dörren och lät han fortsätta. Jag ringde chefen som sa att jag bara skulle vara snäll och låta honom spela.

Mannen tog upp en medhavd spritflaska och halsade drycken alltmedans han tryckte bort pengarna. Ni vet hur det fungerar -desto större förlust, desto större insats.

Han blev argare och argare och jag var riktigt skraj för hur i helvete det här skulle sluta. Jag försöker fokusera på annat och börjar stänga ner text-tv skärmar och godisburkar. Räkna kassa och städa upp. Då ser jag genom rutan utmot gatan att en annan mysko man står och iaktar mig.

Yxmördarn. Med ett djävulskt flin.

Här hade jag alltså hamnat. Från askan in i elden, som man säger.

–

Låt mig avrunda dagens inlägg om mina “stammisar” med att berätta en riktig solskenshistoria in reverse.

En eftermiddag ramlade det in en man med ett öra på plats, det andra blodigt i sin hand. Han var rejält berusad och burdus. Han klarade inte hålla balansen när han kommit fram till kassan. Han snavade på sig själv och föll ihop över vårat kexchokladställ. Han blottade sitt blodiga hål i huvudet och tappade örat på backen. Jag gick och hämtade diskhandskarna och lyfte upp honom. Jag lyckades forsla karln ur butiken.

Efter det tvättade jag golv och kexchoklad från blod. Jag lugnade gråtande kärringar och barn och fortsatte tobakskommersen. Jag tänkte för mig själv att det här var bland det sjukaste jag varit med om.

Tre dagar senare kom den öronlöse tillbaka med örat fastsytt igen. Så långt allt väl. Men han haltade kraftigt och hade ett stort konstigt bandage på vänster fot. Vad hade då hänt nu då?

Jo, den förbannade idioten hade skadat lilltån riktigt illa i ett fyllebråk. Den var i princip krossad sa han. Men gå till sjukan då, sa jag. Äh, sa han.

I slutet av veckan kom han in i butiken med hjälp av en gammal avsågad stylta. Han kunde knappt stå upp, än mindre gå. Bandaget såg ut som en sanitär olägenhet och det doftade konstigt. För att göra en lång historia kort hade gubben inte gått till sjukan utan själv skurit bort resterna av den lilla tån. Därefter hade han supit. För att dämpa smärtan.

Utan lilltå är det svårt att hålla balansen så han föll igen. Jag hjälpte honom upp och sa att nu fan åker han till sjukhuset innan det går riktigt illa.

Det gjorde han tydligen inte. Ett par veckor senare fick jag veta att han dog i sviterna efter egen-operationen. Kallbrand.

Mina första år i Stockholm fortsätter. Härnäst blir det mer om kunderna i butiken och mitt flyttlass till Årsta Partihallar och sedermera Kärrtorps risigaste kåk.

Feb 20, 2008 | 3 Comments

Everything Counts till 8-del

Med några knappa få röster tog sig “Everything Counts” som första låt till åttondel. Där kommer den lottas mot en låt från sista poolen (och som inte vann den)

“Photographic” & “The Sun And The Rainfall” kvalar vidare till Pool 2 där de möter nytt motstånd. De två första i denna går till åttondel, trean kvalar vidare till Pool 3.

“Puppets”, “Leave In Silence” och “Two Minute Warning” är utslagna. Eller? ; )

Det innebär alltså följande

1. 1:a Pool 1 EVERYTHING COUNTS –
2.
3.
4.
5.
6.
7.
8.

Nu är det andra poolen. Här gäller detta:

De två första går vidare till åttondel
Trean går vidare till den oerhört överjävligt svåra Pool 3. (86-87)

Feb 20, 2008 | 2 Comments

Kärringar & Yxmördare

Jag flyttade från Tranås till Stockholm med stora förväntningar. Jag var nyss 20 fyllda och jag hade fått ett jobb i en tobaksbutik i Skarpnäck. Genom gula tidningen hade jag funnit ett inneboende hos en dam på Ringvägen på Södermalm. Hon lät sensibel och korrekt när jag pratade med henne i telefon från Tranås, men när jag ringde från bilen på väg upp till huvudstaden, verkade hon aningens förvirrad.

-Vem sa du? Bo här?

Jag berättade med darr på rösten vem jag var. Bakom ratten satt farsan och synade mig, bakom bilen rullade ett stort släp med alla mina prylar. Som tur var fann damen sig själv och insåg sitt misstag. Jag kunde andas ut och lägga på luren och förkunna att det var lugnt.

Men timmen senare när jag sprungit upp i trapporna i hennes hus och ringt på dörren till lägenheten insåg jag att så var definitivt inte fallet. Det var ingen som öppnade. Jag ringde och ringde och ringde. Sen gav jag upp och vände mig bort från dörren med tårar i halsen. Då sa det kniiirk och dörren öppnades. Jag vände mig om.

Till min vertikala fasa skådar jag då en småväxt krum kärring, halvsittandes i en hukande ställning med huvudet insvept i en filt, stirra på mig med galna ögon. Hela hennes lekamen skakade som ett asplöv. Hon sa:

-Vad är detta för någonting? Vad är detta för någonting? Vad är detta??

Jag fortsatte per omgående mina steg nerför trappen. Det var såklart inte möjligt för mig att bo där.

Vart skulle jag nu ta vägen? Nedanför stod farsan lutad med bilen med armarna i kors och konstaterade:

-Det var ju det jag visste, Andreas. Jag visste det här.

Sen lyfte han med en suck upp mobiltelefonen och ringde några samtal.

Jag inkvarterades hos gamla faster Margit på Reimersholme. Hon bodde i en lyxig stor lägenhet med panoramafönster mot vattnet. Faster Margit var snäll, men hon var också över 90 år. Jag kunde iallafall stanna i några dagar medans farsan fixade ett annat boende till mig.

Jag började mitt jobb på tobaksaffären i Skarpnäck. Det inledde också min period som missbrukare av coca cola, kexchoklad och cigaretter på allvar. Jag lärde mig också känna den stora stadens förortsfolk “the hard way”.

Nyss kommen från lilla Tranås fick jag redan första veckan som arbetande i tobaksbutiken stifta bekantskap med en hel uppsjö vanvettiga människor. Som dessa två:

1. Yxmördarn

En man i femtioårsåldern som hade huggt klyvt sin fars skalle i två delar som ung och som sedan dess spenderat större delen av sitt liv på instutioner. Han hade påsar under ögonen så tunga att de hängde under hans näsa. Han såg riktigt läskig ut; sönderrökta läppar och tänder, gul hy och ett ytterst ovårdat yttre. Samt stank han som ur en gammal soptunna.

Yxmördaren skrämde livet ur mig redan vid sitt andra besök i butiken. Han stod en stund med ryggen mot mig. Jag stod i kassan och han stod vid glassfrysen vid dörren ut. Han hade sina labbar placerade på glaset till frysen och han verkade liksom bara stå där och titta in i väggen.

Plötsligt vänder han sig i ultrarapid mot mig. I min värld såg det ut som hans huvud snurrade ett halvt varv. Det var ren skäckfilm. Han spände sina tomma ögon i mig. Jag svalde djupt. Sedan lade han an ett helt galet spökskratt allmedans hans innehållslösa själaspeglar synade mig:

–Heee heeee heeee heeee heeee

Sen gick han ut.

2. Yxmördarns tjej, tjockisen

Yxmördarn hade en tjej. Ja, tjej och tjej, men de bodde ihop. Hon var monumentalt tjock och ögonen stod helt i kors. Hon hade tappat de flesta tänderna. Ja, eller kanske rökt bort dem, vad vet jag. Men låt mig berätta vad hon gjorde efter jag jobbat i butiken i ett par veckor.

Jag hade lärt mig höra vad hon sa redan den andra veckan, hon läspade kraftigt, och kastade alltid upp ett gult blend till henne när hon kom. Hennes fullständigt vidriga fingrar krampade då ner i fickan och halade i ojämn takt upp mynt av alla de slag. Infimpade, tobaksbeströdda, vattenskadade mynt. Det kväljdes i mig när jag såg hennes brungula spröt kasta fram dem. Än värre var det att ta tag i pengarna och lägga dem i kassan.

Det var svårt att höra henne prata, men tro mig, det var helt omöjligt att se henne i ögonen. Hon hade ena blicken fäst västerut, den andra österut. Jag har aldrig sett nån som på riktigt haft såna ögon. Ibland var hon helt vindögd, ibland den diametrala motsatsen.

I vilket fall, denna tidiga morgon straxt efter klockan sju, min andra arbetsvecka, skulle hon plötsligt ha inte bara ett gult blend utan en hel limpa. Jag öppnade kassaskåpet och sålde detta till henne. Hon betalade på sedvanligt vis och gick ut från affären i sin makliga takt. Liksom vaggande, stötvis pulserande framåt. Hon svängde runt krönet och försvann mot parets lägenhet.

Jag jobbade på, timmarna gick. Jag käkade lunch, klockan blev ett. Då kommer hon tillbaka in i butiken.

Jag vädrade stanken redan innan hon öppnade dörren. Jag lovar er, det här kan vara världsrekord i doft av gammal rökare. När yxmördarns tjej klev in i butiken var hela hon gul. Hennes hår hade krusat sig och det bolmade lätta puffar från öronen. Ögonvitorna, eller ögongulorna, visade inga tecken på att ha pupiller på plats.

Hon hasade sig fram mot mig. Hennes nu svartbruna händer letade sig ner i fickan. Upp ur fickan for de där mynten. De klirrade på disken. Hon hostade till, det rök ur käften på monstret och jag kunde höra den hesa viskningen:

–Ett paket gula blend

Mänskan hade satt i sig en hel limpa på runt fem timmar.

Mina Första År i Stockholm fortsätter senare…

Feb 19, 2008 | 10 Comments

Här ligger en hund begraven

Jag vet inte om ni minns den här skylten som jag hittade och visade upp på Kollaps för ett par månader sen…

…men den här kommer ni säkert ihåg då den uppvisades för endast ett par veckor sen…

men dessvärre…

…så har det här dramat fått en mycket olycklig upplösning.

Rest in peace, Käftalermo.

Feb 18, 2008 | 3 Comments

För Evig Vila: Bränn Dina Skivor. Nu.

Jag har köpt en ny skiva. En mycket intelligent och trofast
kampskiva med några människor som går i fronten för den nya,
öppensinnade världen. Deras tankerörande och sinnesuppöppnande
lyrik tillsammans med den suggestiva musiken gör att jag tänker
bränna hela min skivsamling. Jag behöver inget mer. De smartaste
på femitalet brände sina Elvisplattor, karln rullade ju för fan på höfterna!
De smartaste på sextitalet brände sina Beatlesplattor -John Lennons
påstående att han ätit upp Jesus var fruktansvärt. Att förvisa Sex Pistols
och deras satanistiska musik från Engelsk mark på sjuttitalet var ett
Heliga Kristi fingrars verk. Och så vitt jag vet så är det Marilyn Mansons
fel att det dör ungdomar på skolorna i USA stup i kvarten.

NOW KNEEL & REPENT before the JESUS RIDDARE & RYTTARE!

Christian Crusaders är the past, present & future.
Hell Christian Crusaders!

Sa jag att de hette Christian Crusaders förresten?

Ps. Ser inte Al Davis lite ut som en kvinna? (Är det så
att budbäraren är en karlakvinna så kan inte ens denna
besparas det eviga brinnandet i Katlagrottan)

Feb 18, 2008 | Comments Off on För Evig Vila: Bränn Dina Skivor. Nu.

Black Celebration & VM i Depeche Mode låtar.

Black Celebration omröstningen är nu stängd..and here are the results:

Kollaps:

1. Black Celebration
2. Stripped
3. Here Is the House
4. It Doesn´t Matter Two
5. A Question Of Time
6. World Full Of Nothing
7. New Dress
8. A Question Of Lust
9. Sometimes
10.Dressed In Black
11.Fly On The Windscreen

Läsarna:

1. Black Celebration
2. Stripped
3. Here Is The House
4. It Doesn´t Matter Two
4. Fly On The Windscreen
4. World Full Of Nothing
7. A Question Of Time
8. A Question Of Lust
9. Sometimes
10. New Dress
11. Dressed In Black

…och det lite märkliga här är väl inte mest att läsare & Kollaps är överens över topp fyra utan att “A Question Of Time” & “A Question Of Lust” som enligt så många hamnade alldeles för lågt på min lusta i själva verket var ännu lägre rankade hos läsarna!

NU är det dags för VM i Depeche låtar!

Och för att få till det på ett så rättvist sätt som möjligt har jag delat in alla era topprankade låtar i pooler. Och i den första kvalpoolen ligger det tidiga Depeche Mode´s (enligt er) bästa alster:

PHOTOGRAPHIC
PUPPETS
THE SUN AND THE RAINFALL
LEAVE IN SILENCE
EVERYTHING COUNTS
TWO MINUTE WARNING

Tre av dessa sex går vidare till nästa omgång där de möter Depechelåtar 84-86. Sen får ni hänga på Kollaps för att se utveckligen, som jag väl tycker, faktiskt blir riktigt rättvis.

VOTE AWAY! Stängs på Onsdag!

Feb 18, 2008 | 13 Comments

We drank to that!

Ni som inte var på “avslutningsfesten” för 151-listan kan av dessa
bilder direkt dra slutsaterna 1) Vi hade kul 2) Vi hade på oss allt från
Martin Gores mössor till att “bli” Martin genom att sticka huvvet genom
en affisch. 3) Vi drack lika mycket som vi sjöng.
Cheers till alla Depeche-vänner som kom!
Och special-cheers till calle för bilderna!

Feb 18, 2008 | Comments Off on We drank to that!

Galna Greker, Falska Turkar och Pratande Hundar

I efterdyningarna av Depeche Mode-listan kan Kollaps meddela
att de besynnerliga och makabra historierna om mina band & vänner
fortsätter i samma stil som de pre-151.

Jag har en hel vår med vansinne och dumheter att
erbjuda både till er som upptäckt min blogg via Depeche-listan och till er
som har diskussioner kring det brittiska bandet stående upp i halsen.

För er som inte till fullo har klart för er vad jag pratar om, börja i rätt
ände och läs inläggen “Fast I Norge” och “Stieg Heil” under The April
Tears. Och varför inte, under Sabrosa, om dagarna på turné i Wales.

Skrattar ni åt dessa kan jag garantera er att det finns läsning för veckor
framöver här på bloggen.

Och ni som tappat tråden den senaste månaden kan, om ni missade det,
bläddra er in på kategorierna Tåglugg 93 och EM 2000 för att läsa om
Pelle, Beth, Galna greker och falska turkar, Hasch, Burkar, Bilar, Sjögge, Jens & annat.

Den kommande månaden kan vi se fram mot b la följande:

* Clabbe räddar April Tears från Da Bus.

* “HRRREI”: Tuben påstår att hundar kan prata.

* Sjögges farmor med handduk runt huvudet misstar sin egen son för en “neger”.

* April Tears firar avslutad albuminpelning och blir misshandlade med elbatong.

* Min farsa ordnar gala för fred och vänskap och har som huvudnummer att han ska boxas med George Scott.

* Jens Sing Lee Memoarer.

* Andreas Jismark, Henrik Berggren, Curre Lindström och hans fjortonåriga dotter. (Håll i hatten redan nu för det här kan vara det roligaste någonsin)

* “Visa pattarna tja la la la la”. Det kan vara lite halvtufft att vara tjej och framföra ett gig inför 800 värnpliktiga.

* Nollpunkt i Nässjö (del 2) April Tears underhåller pizzagäster.

* Model, Actress, Whatever videon -bandet blir misstagna för att vara aktörer under porrfilmsinspelning.

KOLLAPS VÅR:

Sing Lee, Tranås.

v/s

Jens

Clabbe

Curre

Henrik

Porrfilm?

Feb 17, 2008 | 5 Comments

Black Celebs

Då var det dags att rösta på det sista albumet, Black Celebration. Vote away! (Stängs måndag kväll!)

Violator enl. Kollaps:

1. Enjoy The Silence
2. Personal Jesus
3. Policy Of Truth
4. World In My Eyes
5. Waiting For The Night
6. Clean
7. Sweetest Perfection
8. Blue Dress
9. Halo

Violator enl. Läsarna:

1. Enjoy The Silence
2. Personal Jesus
2. World In My Eyes
4. Clean
4. Halo
6. Policy Of Truth
7. Waiting For The Night
8. Blue Dress
8. Sweetest Perfection

Feb 16, 2008 | 1 Comment

Words Are Very Unnecessary

ENJOY THE SILENCE

Det är precis så här det ska låta.

Det är oerhört sällan allt faller på exakt rätt plats. Som i den här låtens fall:

1. Martin Gore sätter sig ner vid ett instrument, låt vara piano, tramporgel eller gitarr, och skriver en helt vansinnigt vacker låt.

2. Alan Wilder tycker sig vid ett senare tillfälle i studion kunna höra att låten ska gå snabbare och speedar upp den till danstempo.

3. Martin Gore spelar gitarr till Wilders nygjorda version, något motvilligt till en början. Han kommer ganska omgående på en melodi som i sin enkelhet är bland det snyggaste nån någonsin skrivit. Alla i studion hör direkt vad som är på gång att hända. Man måste ha kunnat ta på luften där och då. Ja, tamejfan, de närvarande bör ha kunnat käka luften med slevar!

4. Depeche Mode befinner sig i studion med en producent het som en kamin. Flood är på väg mot sitt stora genombrott. Han är helt rätt man på helt rätt plats.

5. “Enjoy The Silence” förfinas till sitt absolut bästa i mix av knappvridarmogulen Francois Kevorkian.

**Edit: Som jag mycket riktigt blivit påmind om av signaturen Gecko så ska inte Kevorkian krediteras för just den här låten, även om hans insats under “Violator” är fantastisk. Det är ju ett annat geni, Mr. Miller himself, som rattat till det här.**

6. Anton Corbijn skickar hem resten av bandet och tar sig med David Gahan i kungaskrud och krona på en resa över hela Europa´s natur. Han gör en video många, även långt utanför Depeche Mode världen, tycker är den bästa någonsin.

“Enjoy The Silence” är själva manualen för den perfekta poplåten:

1. Börja med ett kort intro som direkt suger tag i lyssnaren.
2. Spela det mest hookiga riff möjligt.
3. Ta ner det något, sjung första vers. Låt melodin vara enkel men oförglömlig.
4. Ladda loss den mest allsångsvänliga refrängen möjlig. Blanda moll och dur.
5. Ha ett kort litet asgrymt trumbreak.
5. Kör hooken igen, såklart.
6. Ta en vers, identisk med den första fast med mer tryck och ny text.
7. Refräng igen, lite till av allt!
8. Pumpa runda för runda upp hooken, inlindad i nya ljud och små melodier.
9. Bygg upp det till ett crescendo av sällan skådat slag!
10. Avsluta med en tredje refräng inbakad i crescendot.

Någon som glömt första gången? Jag satt vid TV:n runt jul 1989 och fick en chock när bandet stod kvar på scen efter “Personal Jesus”. Jag har knappt repat mig än..

http://www.youtube.com/watch?v=hbW1iMEN9TY

Se det som en metafor eller inte -“Enjoy The Silence” är vår planets signal ut i rymden som spelar låten och säger:

“Come on you freaking bastard aliens, show us what you got! This is what we got on our planet! We got Depeche Mode! Wadda you got? Wadda you got? We stand united in love! We got Enjoy the Silence! We got DEPECHE MODE! “

…och finns det ett mer lämpligt sätt att ända listans liv än just där? I Dave´s stol nånstans i alperna. I moder jords armar. I total tystnad, i definitiv allsmäktighet. Med en imaginär signal pumpandes ut i universum. Vi är rätt små vi människor om nån nu lurats att tro något annat. Radio Silence. Over And Out.

***********

Feb 15, 2008 | 35 Comments

When I´m Not There, In Spirit I´ll Be There

SHAKE THE DISEASE

En solig vårdag 1985, Tranås:

Jag hade cyklat direkt från skolan och ner till skivbörsen på stan och inhandlat en styck sjutums “Shake The Disease”. Sen ivrigt cyklat hem igen. Det var bara jag i huset när jag kom hem, en eftermiddag en vanlig veckodag. Jag gick in på mitt rum, öppnade fodralet och la på “plutten” i mitten på skivspelaren. Stiftet ner, lite rasp. Sen, för första gången i mitt liv, ett av de absolut bästa intro någonsin: “huuu heeuuuuu heeuuuu heeuuuuuu”.

Sedan syntar och efter det en av de mest sångvänliga verser genom alla tider:

“I´m not going down on my knees, begging you to adore me, can´t you see it´s misery and torture for me…”

Jag tryckte in en tom TDK-c90 i bandaren, för så gjorde man på den tiden, och spelade in låten på kassetten. Sen tog jag en Boomblaster (i mitt fall en liten bandspelare) och gjorde som jag sett dom äldre, coola snubbarna i Brooklyn, nån helt annanstans i världen, göra på TV: Jag satte den på axeln och traskade ut in da hood. Bäckagatan, Tranås. Middleclass Town.

Jag gick barfota upp och ner längs gatan förbi grannvillorna, spelandes “Shake the Disease” om och om och om igen. Jag älskade melodin. Jag tyckte omgående det var den bästa låten jag hört med mitt favoritband. Jag gastade ut refrängen för Malms, Ireholms, Anderssons och Drugges:

“Here is a plea, From my heart to you, nobody knows me as well as you do, You know how hard it is for me to shake the disease it takes hold of my tongue in situations like these…”

Jag satte mig efter ett tag på en sten uppe vid vändplan, där gatan slutade och gångvägen mot bandyplan tog vid. Jag tittade upp mot himlen och kisade med ögonen mot den strålande vårsolen. Fåglarna kvittrade, tussilago i gräset.

Det är det lyckligaste minnet från min barndom.

“Shake the Disease” tillhör den kategorin Depeche Mode låtar där sångmelodin styr hela låten. Jag avgudar de låtarna. “Shake..”, “Here Is the House” och “But Not Tonight” är ren lycka för mig. Alltid varit, kommer alltid att vara.

“Understand Me..”

Texten är så fin, så omtänksam. Så fullständigt fri från cynism.
Jag blir helt varm bara jag tänker på “Shake The Disease”. My love.

Feb 15, 2008 | 4 Comments

Someone Like Me

BLACK CELEBRATION

Min barndomskompis Carl-Johan levde ett komplett lyxliv. Vi blev polare nånstans runt 1984 och hängde mycket ihop de kommande tre-fyra åren innan han och hans familj flyttade till Jönköping.

Carl-Johan bodde på stan. Tranås storgata kanske inte är Oxford Street, Champs Elysée eller Broadway men för en liten plutt från villaområdet Bäck var det bra festligt ändå.

Speciellt när man bodde i det huset som Carl-Johan gjorde. Och på det sättet. Hans mamma och hennes sambo hade en helt makalös lägenhet som sträckte sig rum för rum på längden med panoramaförnster ut mot Tranås paradgata. I rak följd var det kök (med läskapparat), matsal, ett första vardagsrum, ett andra vardagsrum och ett sovrum. Alla rummen var stora och de flesta var utrustade med TV och KabelTV. Det var det inte många som hade på den tiden.

Dessutom hade de en hemlig gammal trappa från en dörr i badrummet! Den gick ner till lägenheten under där Carl-Johans mormor och morfar bodde. Och följde man den ända ner så gick den till Tranås i särklass bästa skivaffär! Som Carl-Johans mammas sambo Sven ägde!

I samma hus låg stans bästa pizzeria som spred en ljuv doft i hela byggnaden. Och som inte detta var nog. Det värsta av allt var att Carl-Johan hade en egen lägenhet i lägenheten!

Eftersom familjen lagt beslag på hela det gamla lyxiga bostadshusets övervåning så hade de helt sonika slagit upp en helt ny ytterdörr trappen nedanför. Så efter man gått in genom ytterdörren följde man en liten trapp. Sen kunde man svänga höger in till familjens lägenhet. Eller så svängde man vänster -till Carl-Johans trerummare. Han hade pingisbord, 1000 pingisbollar, jättestor stereo, en massa skivor och i övrigt en jävla drömtillvaro för en trettonåring. Jag älskade att hänga där. Och det jag framförallt på lördagar då jag sov över hos min polare.

En vanlig lördagskväll kunde då se ut som så att vi lyssnade på musik, spelade pingis, gjorde egen läsk i köket, käkade pizza och glodde på kabelTV. Och framförallt -på kvällarna, när skivaffären stängt, sprang vi ner i denna och lyssnade på plattor. Det var en häftig känsla att bläddra fram skivor och spela dem på vinylspelarna som var till salu på andra våningens HiFi avdelning. Det var så jag första gången hörde “Black celebration”.

Jag minns exakt var vi stod i affären. Jag minns exakt hur vi tog fram skivan och lade den på skivtallriken där i mörkret. Till introtonerna av “Black Celebration” kunde vi lugnt börja följa texterna och titta på bilderna från varsitt omslag.

“Black Celebration”. Depeche Mode´s anthem. Programförklaringen.

För mig personligen, och möjligen även för Martin Lee Gore, en låt som separerar “oss” från “dem”. En låt som ger tillhörighet. En själaunion.

I Depeche Mode har man en kompis som inte sviker. En kompis som sprider glädje, en vän som skänker tröst.

Det känns som man kan komma till andra sidan jordklotet och se en Depechetröja på någon för att veta “Här har jag en frände. Här har jag en som jag.” Även om det kanske inte stämmer så är det en romantisk tanke som jag gärna lurar mig själv att tro på. Vi som ständigt firar en Black Celebration, vi som inte kan göra annat.

Feb 15, 2008 | 5 Comments

Four Hours And Counting

20.00 ikväll 15 Februari är jag inbjuden till studentradions PLUTO för att motivera prispallen och det går att följa på 95,3 för de i Stockholm och över nätet för de som klickar på Pluto´s länk på deras sida:

http://www.thsradio.se/pluto/

Jag kommer även se till att alla motiveringar läggs ut på bloggen simultant med sändningen. Inte illa, va? : )

Ses på Magnus Ladulås ikväll. Ser ut som nästan varenda Stockholms-signatur dyker upp. Kan bara bli riktigt roligt!

Feb 15, 2008 | 2 Comments

Violating The Masses

Music For The Masses Kollaps:

1. Never let Me Down Again
2. I Want You Now
3. Strangelove
4. Behind The Wheel
5. The Things You Said
6. Nothing
7. To Have And To Hold
8. Sacred
9. Little 15
10. Pimpf

Music For The Masses Läsare:

1. Never Let Me Down Again
2. Behind The Wheel
3. The Things You Said
4. Strangelove
5. I Want You Now
6. Nothing
7. To Have And To Hold
8. Little 15
9. Sacred
10. Pimpf

Det finns inga dåliga låtar på “Music For The Masses”, inte ens några halvdana. Och likadant är det på de två återstående skivorna. Först ut “Violator”. “Black Celebration” avslutar albumomröstningen under helgen.

Efter det börjar VM i Depechelåtar! Det kommer bli en omdiskuterad klassiker i sig, tro mig. Men innan det ska vi också rösta på den bästa Martin Gore-sjungna låten för att ha alla finalister inför slut-tävlingen bland läsarna av Kollaps klar!

Imorgon: Ja då jävlar är det dags!

Feb 14, 2008 | 7 Comments

Reach Out And Touch Faith!

PERSONAL JESUS.4

Det gör mig ont varje gång en “viktig” siffra passeras på listan. Topp 5, Topp Tio, Topp 20… “Personal Jesus” är mer än en av Depeche´s fem bästa låtar tycker jag. Tydligen är den fyra.

Jerry Williams, Marilyn Manson och Johnny Cash. Tre fullständigt olika artister skulle jag vilja påstå. Men alla har, av olika anledningar, gjort sin version av “Personal Jesus”. Med blandade resultat. Artisterna kan ändå stå som bevis för vilket stort och inflytelserikt band Depeche Mode har blivit under sina 28 existerande år.

Det är ju långt från bara elektroniska musiker som blivit inspirerade av Depeche. Många är de av 90 och 00-talets populära artister som prisat upphovsmännen till “Personal Jesus”. Länge sen är den världen då Sveriges ungdom var uppdelad mellan syntare och hårdrockare.

1989 var det en skymf för många när Martin Gore lyfte fram gitarren och slog an ett gammalt bluesriff. Jag har redan tidigare klarlagt att jag älskade det från första stund. Ärligt talat reflekterade jag inte särskilt mycket över gitarren då. Och ska vi vara ärliga kan ju snacket om Depeche Mode´s “gitarrbaserade” sound under “Violator”, bredvid Bob Dylans “svek” mot folksångarna och den akustiska gitarren, vara den i särklass löjligaste debatten i hela musikhistorien.

Inget fan har rätten att äga sin artist. Och det ska vi vara förbannat, förbannat glada för.

I övrigt tycker jag att intellektet på de som gillar Depeche Mode överstiger det hos de som älskar exemplevis Manowar. Jag vet det är livsfarligt att säga så och jag har inga som helst vetenskapliga bevis för att göra det. Eller?

Låt mig i min möjliga dumhet dra den slutsatsen att ett band som ägnat sin hela karriär till att: 1) spela absolut högst av alla rockband i världen -och faktiskt gjorde det i ett av dem själva bejublat framträdande (ingen annan kunde vistas i lokalen). 2) Sjunga om vikingar, stora slagfält och “Kill With Power” och 3) Posera med bar överkropp med spända muskler hållandes ett svärd på samtliga sina omslag bör ha färre potentiella nobelpristagare bland fansen än bland de som besjunger biografin “Elvis & me” och telefonannonser om potentiell personlig service av en Guds man.

Jag citerar Manowars krigförklaring mot “False Metal”:

“Let each note I now play be a black arrow of death sent straight trhrough the heart to all those who play false metal….JIHAAA!!”

Jag citerar Depeche Modes omedvetna krigsförklaring mot engelska kyrkan:

“Reach out and touch faith!”

Martin Gore hade gjort det igen. Han hade rivit upp stora sår på de stackars kåpklädda männen bakom predikstolarna. Han hade börjat slåss mot sin tro igen. Martin Gore har aldrig, och kommer troligen aldrig, sluta skriva de där låtarna om Judas, Jesus, Doubting Thomases och Gud. Och varför skulle han? Speciellt när resultatet blir som “Personal Jesus”.

Denna helt odödliga klassiker. Den bästa förstasingeln från ett nytt Depeche Mode album någonsin. Den kanske snyggaste återkomsten genom alla tider.

Det är sånt förbannat jävla tryck i låten. Vilket sväng. Det är elektronisk rock and roll i en symbiotisk paraduppvisning. Kanske är den en hel genre i sig själv rentav. Det smäller som fan i trummorna! Jag älskar varenda sekund, varenda ljud, varenda ton.

Och Basgången i slutet på liveversionen, ursprungligen från “Pump Mix” versionen av låten, är nog den bästa och hårdaste basgång hört. Jag vill liksom köra huvudet in i väggen av lycka varje gång jag hör den. Titta in hos grannen och skrika “IT WAS JESUS CHRIST HIMSELF”!

Dansgolv världen över kokar så fort “Personal Jesus” läggs på. Snart 20 år på nacken har den, det är obegripligt.

Evergreen, friends, evergreen!

Feb 14, 2008 | 11 Comments

Hommage Too

Feb 13, 2008 | 8 Comments

← Previous Page — Next Page →

Polls
VCMG
- Stort! Spännande! (58%)
- Kul för dem. men inte många andra. (32%)
- Jag har aldrig brytt mig och tänker inte börja nu. (7%)
- I don´t care anymore (4%)
Loading ...
- Fler omröstningar >>
Categories
Archives
Search

Polls

Categories

Archives

Search