Ara!

Kollaps! tar alltid ställning mot korruption, manipulation & allmän dumhet.

Tidigt igår morse gick jag upp och förberedde frukost till Louise på hennes födelsedag. Då såg jag hurbrottarhoppet Abrahamian tog sig fram till semi i OS och där blev horribelt HORRIBELT bortdömd.

Det är många sporter som är förstörda, brottning ännu en i raden. 

Ara Abrahamian är därmed den största hjälten i OS.

Authorities best NOT leave it unsolved..

Aug 15, 2008 | 1 Comment | Uncategorized

Belsebubs Konvulsioner (En Studie I Skräck) Del 3

Av: Henrik Sjögren & Andreas Jismark 1993

Del 3

När jag denna komplicerade morgon återvände till hotellrummet fann jag min kompanjon Leroy Olsson vaken och utmattad efter en längre period på toaletten. Han tillade att han hade problem med magen men jag visste vilken handtrallare han var.

Hand i hand iklädda asbetsvantar tog vi steget ut på stan. Vi diskuterade den groteska varelsen som bräckt vår dagrutin när en polisman kom med beskedet att Yarafat var funnen i en grön sulky utanför en kakfabrik. Vidare berättade den kinesiska polisen, en mycket tilldragande sådan, att Yanne fanns fast-tejpad, konvulserande och med ett ytterst ovårdat yttre vilket hade lockat till sig många flugors uppmärksamhet. Nu förstod vi att epidemin verkligen var här. Nu gällde det att fightas.

Rädslan var som försvunnen, snarare var vi förbannade över dessa oupskattade visiter och över vår vän Yarafats öde. Yarafat var ju trots allt människa även om hans bortflagnade hårtusar ersatts av en orange afroperuk som saknade motstycke. Han var ju av andalusiskt ursprung, tandalös. En insomnia-patient, likblek i hyn. Hans nariga kropp var byggt i ett rektangulärt system sällan skådat av mänskliga ögon.

Kunde Belsebub möjligen överta oss alla? Bara tanken fick mina ben att tappa styrkan, mina armar att slapphänt falla tillbaka och mina fötter att kännas som beklädda av rullskridskor. Kort sagt: Jag svimmade.

Del 4

Jag åkte hem till Istanbul för att åter finna lugnet. Att glömma hela historien. men ack och ve. Knappt hade jag satt foten innanför dörren innan jag fann mina två söner; treåringen Lugo och spädbarnet Ulf Klukas sakta konvulsera tillsammmans inne i ugnen.

Detta problem började nå oanade expansioner.

Belsebubs framfart spred sig över världen. Alla länder drabbades. De konvulserande sattes i karantän. Jag kände kallet att åta mig uppgiften att förgöra Belsebub.

Slut.

*

Jag ber, å mina & Sjögges vägnar, om ursäkt för eventuella obehag denna gamla historia kan ha medfört.

Aug 13, 2008 | 2 Comments | Huga!

6. De Charmiga Danska Papporna

På tåget mellan Rödby och Köpenhamn var det mycket folk. Tre farsor med sammanlagt fem ungar fick inte plats i någon vagn. Så de satte sig på golvet i en korridor med barnen. Och började hinka öl. Det blev en, det blev två, det blev fem och de började härja och gapa. Ungarna, understimulerade, rastlösa och icke-omskötta började springa omkring på tåget. Farsorna höjde bärsen, garvade och ropade skål.

Besynnerligt, bedrövligt, ytterst beklämmande.

*

Aug 12, 2008 | 1 Comment | Obehagliga & Märkliga Människor i Europa

The Convention

Det var här det började. Mitt första riktiga band! Med en synt, en leksakssynt, ett eko-reverb och ett litet PA på gamla musikcafét i Tranås. Jens, jag och min klasskamrat Tobias Kleväng på sång. 

Jens kunde lira piano med sina härligt spretiga fingrar. Jag tryckte nåt knubbigt pekfinger här och där. Vi skrev en låt; “Gossip & Squealers”, senare nerkortad till “Gossip”. Vi spelade “Back To Nature” med Fad Gadget. Vi gjorde en låt till, den hette “Anger”. Sen spelade vi “Just Can´t Get Enough” också. Men hey, innan ni fnyser eller skrattar åt det,  vi spelade alltså även BACK TO NATURE.

Vi gjorde en spelning, se bild ovan. Vi hade hetat Blue Front Convention ett kort tag (våra favoritband var b la Blue For Two/Front 242) men det hade vi, tack och lov, förstånd nog att senare korta ner. Ganska bra då de trenne rejält råsynt-frippade fjorton/femtonåringarna på scen inledde med a) Lång rock (Jens) b) Koppel, helt svartklädd (jag) och c) Koppel, solbrillor, brun skjorta OCH ridstövlar (Kleväng).

Egentligen var inte detta mitt första band. Det var det första riktiga bandet som jag sa. Men när jag var 11 år och var enda syntaren på skolan hade jag faktiskt bildat Spectral Display. Jag frågade min fröken vad det betydde men inte ens hon hade en aning. I vilket fall hade Spectral Display en sättning värdig ett yngre Neubauten: grön gummihammare som slogs mot strängarna på akustisk gitarr, pre-pubertala skrik & en gammal radio som åkte mellan inställningarna FM/AM. Låttitlarna minns jag inte men det lär ha varit samhällsorientat och argt. Jo jävlar helt plötsligt kom jag på en textrad: ” A sixteen year old dog died on the railway” och låten hette “Big Toys”.

 

När det skulle till en fotosession med The Convention var det mycket som gick fel. Jag behöver väl inte säga så mycket mer. Titta på bilden. Ni kan ju fundera på vad sakerna ska symbolisera.

För övrigt är detta samma soffa som idag står i vårt vardagsrum och som använts till minst ett photoshoot med Lip Service.

*

Aug 12, 2008 | 8 Comments | Skafferiet

7. Den Rumänske Dragspelaren Vid Brandenburger Tor

EM-semi, Tyskland- Turkiet. Vi har efter en lång promenad under vår första Berlinkväll tagit oss hela vägen från Alexander Platz, via Unter Den Linden till Brandenburger Tor. En jävla miljon människor har tydligen bestämt sig för att se matchen på storbildsskärm tillsammans. Fy för helvete så mycket folk. Många verkade snälla och glada, men en del verkade ha druckit alkohol för de skrek och kastade tomma flaskor kring sig. Nån sköt iväg en fyrverkeripjäs från röven. Vi gick därifrån.

Vi hittade en trevlig kvarterskrog som var förhållandevis tom. Vi slog oss ner och beställde in varsin WeiSbier. Efter en stund fylldes stället med andra, som likt oss antar jag, brutit upp från folkmängden för att kunna se matchen under mer ordnade former. Och det är när vi sitter där som vi ser en kvartlängdsman med ett dragspel, ändå lång nog för att kunna störa ordentligt skulle det visa sig.

Han hade en hoptryckt ansikte. Lite gummifejs- ni vet sånadär där vederbörande kan trycka ihop allt som finns mellan panna och haka till en liten knöggelhög. Näsa, ögon, mun i ett. Denne man, som verkade vara rumän, hade på sig en liten käck keps på sniskan. Han hade stor mustasch och han hade hår i öronen. Han var mycket skrynklig och då talar jag inte bara om hans kostym från 1972.

Han hade ett litet léende i mjugg där han vandrade fram med sitt dragspel och spelade zigenska anthems. Han störde oss. Han störde alla. Han störde Tyskland femton minuter innan Em-semi. Och han visste om det.

Den lille mannen vaggade mellan borden med en bedjande blick, fortfarande med léende i mjugg. Ingen gav han pengar. När jag köpte en öl och var fast i en kö ställde han sig framför Louise i över fem minuter. Han fick inga pengar. Han störde alla för mycket och för länge och han fick inga pengar. Till slut blåste domaren på TV:n för match och kvarterskrogen var då överfylld av folk. Då vaggar den Rumänske Dragspelaren sakta fram och, likt ett barn i desperat behov av uppmärksamhet, ställer sig framför TV:n.

Resten får ni gissa själva.

*

Aug 11, 2008 | Comments Off on 7. Den Rumänske Dragspelaren Vid Brandenburger Tor | Obehagliga & Märkliga Människor i Europa

Belsebubs Konvulsioner (En studie i skräck) Del 2

Susning.nu säger:

Belsebub är enligt Bibeln en beteckning för Antikrist, Djävulen, Satan, Lucifer, Hin håle, Den Onde. Dödsrikets härskare, ledfigur för det onda, det mörka, till motsats från det kristendomen kallar Kristus.

Namnet Belsebub antas härstamma från Baal-Sebub, en mesopotansk gud som skyddade mot mygg- och flugplågan, något som ansågs viktigt i de stora sankmarkerna. Till denne gud offrande man människor genom att bränna dem levande. En av offerplatserna var Hinnomdalen utanför Jerusalem, på hebreiska Gehenna.

>

BELSEBUBS KONVULSIONER

Av: Henrik Sjögren & Andreas Jismark 1993

Del 2

Jag vaknade med ett ryck. Leroy Olsson hade dunsat i backen. Jag slängde ett getöga på väckarklockan. Halv tio, vi hade återigen missat frukost. Jag satte mig på knä över Olsson. Mannen syntes livlös. Andra hade kanske skrikit. Inte jag. För jag vet ju hur den här mannen fungerar. Han hade sina perioder då han inte syns andas och sover med vidöppna ögon. Under dessa stunder kan man även förnimma luckten av kroppsgaser.

Jag beslutade mig alltså för att själv vandra från hotellet och äta sen frukost ensam. I den här delen av Peking hade jag ett favoritställe kallat HopShop, uppkallat efter den populära drinken. Servitören Bamsegorilla Karlsson var som vanligt naken och inpudrad med vetemjöl. Jag älskade verkligen det här stället.

Ägaren Ormjosef log förnöjt där han stod bakom bardisken och vinkade till mig med sin näsduk. Han styrde stället med järnhand. Under sig hade han åtta nakna, gulnande schimpansmän som skrek oupphörligen i mun på varandra. Jag beställde in en brottarstek och lite rädisor plockade av båtflyktingar, det blev billigast så.

Plötsligt utspelas en häpnadsväckande scen: Jag ser hur en av aporna plötsligt stannar helt stilla på golvet. Blicken blir glasartad, ögona rödnar och han börjar konvulsera sakta. Som grädde på moset visar sig en flugsvärm vara närvarande flygandes tätt intill apans skalle. Jag insåg till min fasa att Belsebub åter var närvarande.

Jag blev totalt paralyserad och med ens var min aptit som bortflugen. Jag började ana att denna lätt bisarra förföljelse kanske bara nått sin början.

Vad skulle jag göra? Tala med Ormjosef om saken? Kuta? Kanske ta modet och gå fram till mörkerfursten och föra en lättsam konversation?

Jag valde det sistnämnda och jag kände mig illa till mods när jag stegade fram. Vad denna apa måste lida!

Jag klappade till honom lite lätt på axeln och hälsade käckt varpå jag beställde in två stycken Lido som en form av isbrytare. Och det var då, precis då, jag såg det tredje ögat träda fram på magen hans. Även denna gång ackompanjerat av ett frenestiskt blinkande.

Jag bara vände mig om. En annan servitör kom med läsken. Jag greppade dem. Men när jag snurrade tillbaka huvudet var Belsebubben som uppslukad av marken. Kvar fanns endast skriken från de gulnande Schimpansmännen. Jag avslutade min Lido med en förbryllad min.

*

Fortsättning följer…

Aug 11, 2008 | Comments Off on Belsebubs Konvulsioner (En studie i skräck) Del 2 | Huga!

En vanlig sommarkväll i Tranås 1986

En överlycklig och jättekrullig Jismark (sittandes t v) firade sin trettonårsdag, möjligen endast tolv. Han flankeras närmast av de sittandes Oldsberg, Jocke Johansson & Ecka Pettersson. Ståendes i figursydda kläder och finaste fredagsfrillan är Fene Samson och Jens Hellqvist.

Aug 11, 2008 | 7 Comments | Skafferiet

3 September!

Så är det dags för nästa quiz på Music For The Masses i Stockholm. Men icke bara detta!

DEVOTCHKA RECORDS firar att man blivit skivbolag “på riktigt” (det blir man när man släpper två releaser på samma dag) genom att ställa till med extra galej därför att:

eas/Svart Bröllop släpper nya singeln “GENERATION 1+2” 5 september!

samt

Lip Service släpper nya ep:n “BLACK CAT” 5 september!

samt

Webshop/Hemsida öppnar

Det kommer att bli lite allsköns överraskningar under kvällen. Och gällande båda banden kommer det hända en hel del kommande månaderna och information kommer följa snart om detta och äfven mer om denna kväll!

Aug 11, 2008 | 4 Comments | Lip Service, M4TM, Svart Bröllop

Bilder

Vi har lite problem med bildfunktionen på Kollaps för tillfället och avvaktar med vidare publikationer tills detta löst sig. Vilket borde vara ganska snart.

Trevlig helg!

/a.

Aug 9, 2008 | Comments Off on Bilder | Uncategorized

Belsebubs Konvulsioner (En studie i skräck)

Berättelsen som nu ska förtäljas är ett av Hugas mastodontverk. Den började skrivas under natten i Paris då Sjögge och jag var inhysta mellan Depeche Modes stagetrucks. Det kan ni ju läsa mer om här:

http://kollaps.superautomatic.com/category/tagluff-93/

Det följande har även en åldersgräns på cirka 15 år. Det är vidrigt otäckt:

BELSEBUBS KONVULSIONER

Av: Henrik Sjögren & Andreas Jismark 1993

Del 1

Det knackade på dörren. Vi låg och sov på Thailändskt vis på ett vandrarhem i Kina.

Olsson ryggade till, själv behöll jag lugnet. Vi mådde båda ganska så pyton efter föregående kvälls strapatser som bland annat ledde till vår tredje kompanjon Yarafats försvinnande.

Det knackade igen. Jag sparkade av mig täcket och tassade mot dörren. Jag fumlade fram nyckeln, satte den i låset och öppnade. Bara för att lika snabbt stänga igen. Det jag såg där ute var en fasansfull syn. En skräckinjagande figur stod där ute i mörkret. Hela hans kropp konvulserade sakta i vågliknande rörelser. Hans anlete syntes härjat av en monsun. Det måste varit ett hundratal flugor som surrade kring käften på varelsen. Han hade tre röda ögon varav ett var beläget mitt på magen. Det ögat blinkade mycket fort.

Jag ställde mig med ryggen mot dörren. Läpparna vitnade av sammanbitning. Jag var panikslagen. Utanför hördes inget.

Tystnad.

Olsson viskade upprört med sin karaktäristiska heshet: -Vaa ii HILLVÄTTÄ är dä som LUKTAR??

Det märktes tydligt att Leroy Olsson var skärrad. Hans buskiga högra ögonbryn ryckte kraftigt. Hans groteskt stora underläpp darrade av fasa och förundran. Jag blundade och önskade att jag var hemma i Istanbul.

Vi var inte vana att resa och när något sånt här inträffar grips Olsson och jag av panik. Yarafat däremot höll huvudet kallt i situationer som kräver det. Och då menar jag bokstavligt. Ty han bar mestadels en suspekt mössa fylld med iskubar, han var handelsresande i dito. Nu är ju dock Yanne, som vi så lättjefullt kallar honom, försvunnen.

Jag kände mig tvungen att öppna dörren igen. Skälvande närmade sig min hand handtaget. Dörren gled upp. Knniiiiirrrk. Tomt. Jag hörde snabba steg i trappuppgången.

Fuktig som en val återvände jag till dubbelsängen. -Vad hiändee?? Olssons röst krävde ett svar. Och då sa jag: -Det föreligger en risk att jag har skådat Belsebub, mörkrets furste, ondskans röda hand. Min blick blev tom: –Kort sagt så är SATAN är i huset!

-O HERRE MIN JE!! vrålade Olsson och strök sina runkvalkiga fingrar genom sin fullvuxna mustasch som sträckte sig från näsborrarna bort till öronsnibbarna. Han såg tuff ut. Månen speglade sig på hans skalliga huvud.

*

Fortsättning -för den som vill – följer….

Aug 8, 2008 | 2 Comments | Huga!

8. Snubbarna på restaurangen i Bodrum

Vi bodde i en liten fiskeby under veckan vi var i Turkiet: Güllück. Ett oftast mycket trevligt och härligt litet ställe. Sami, som vi lärde känna, var något av Borgmästare i Güllück och en mycket trevlig bekantskap.

Gladast under vår vistelse i Turkiet var han helt klart efter matchen med stort M då Turkarna gjorde en av historiens mest fantastiska vändningar i ett stort fotbollsmästerskap. Från 0-2 till 3-2 mot Tjeckien på tio minuter. När vi såg detta satt vi på en restaurang i turistorten Bodrum. Vi var på stranden kan man säga och vi hade avnjutit en riktigt välsmakande middag.

Men låt mig backa klockan till ett par timmar innan match. Vi sitter i en minibuss med en förare som ligger i 200 knyck i kurvorna. Jag svettas ymnigt och inväntar endera en snar ankomst eller en fasansfull olycka med oss i en ravin. Louise har gjort sig fin för kvällen: sin rosa klänning och ett par fina klackskor. Jag sa till henne innan avresa att reaktionen på turistorten kanske skulle kunna bli lite av den jobbiga karaktären för att uttrycka sig milt. Louise sa att det skulle hon nog kunna klara av. Jag sa att hon inte riktigt skulle vara så säker på vad hon gav sig in i. Man kan väl säga så här: Jag fick rätt.

Bara på promenaden från busstationen -ja vi kom fram levande!- till ett första pitstop (Kalla Efes!) så klädde ett hundratal män i varierande åldrar ogenerat av Louise med blicken. Nån gick in i en stolpe, nån blev arg, nån ropade av chock och förtjusning. 

Våran resa till Turkiet gjordes alltså via flyg tillsammans med många av våra härliga arbetskamrater och vi hade fem härliga dagar innan de flesta av dem reste hem. Det här var en av de kvällarna då samtliga av våra jobbpolare gick tillsammans med oss. Vi kände att det varit lite mycket av den varan och gav oss efter pitstop iväg på tu man hand för att kolla in shoppingen. Det blev outhärdligt. Outhärdligt!

Den trevligaste mannen vi träffade på tvingade mig att göra High-five med mig för att jag var ihop med Julia Roberts. En av de otrevligare häll fast mig i händerna inne i en butik. Jag slet mig loss och sa att jag aldrig i hela livet skulle komma att köpa något av honom för så behandlar man fan inte en kund. 

Vi blev helt enkelt tvungna att avbryta eventuell shopping. Vi träffade på några av våra arbetskamrater och tog en tillflyktsort på första bästa restaurang som verkade trevlig och lugn. Vid ett ställe stod en kvinna och bjöd in oss. Tack gode gud för en kvinna -inga skrik, inga slickande tungor, inga vidriga kommentarer . Vi gick in!

Restaurangchefen var en man med skalligt huvud och stor mustasch. Han stod nonchalant och spelade tuff vid en förmodligen intrampad position på restaurangen. Vi kom in och hann knappt pusta ut innan han tappade menyn i golvet och skrek med uppspärrade ögon:

-OOH MY GOD!! OH MY GOOOD! OOOH MY GOD!!! OH MY GODOHMYGODOHMYGOOOOOOOOOOOD!!

Han stod i en frusen position med gapande mun, spretande fingrar. Han liksom svajade i balansen, nästan hukad. Hans ögon var klotformade. Blodsprängda. Och karln skrek:

-MEHMET!! MEEEEEHMMMMETTT!!! MEHMMEEEETTT! OPEN YOUR EYES! OPEN YOUR EYES! OPEN YOUR EYES!

Vi blev otroligt nog övertalade av våra vänner att ändå stanna. Efter det följde en hel skara av kypare och servitörer som, kanske i åratal uppmuntrade av bleka, fula och fulla brittiskor på charter, vältrade sig i osmakliga flirtningar mot inte bara Louise utan hela vårt bord. En liten kille, kan inte varit mer än de arton, jobbade där med de enkla, förtappade äldre männen. Han var jättesöt och trevlig. Han var behandlad som en idiot av de andra och de stressade honom till att tappa en brödskål. De lyfte nästan stackarn i nacksinnet efter det.

Saken var klar, vi hade hittat vår servitör. Vi såg till att hela tiden beställa Efes av honom som serverades prydligt och respektfullt, som förväntat när man är på restaurang, och efteråt gav vi honom rejält med dricks med meddelandet “For you-Only for you. Dont stop doing it your way“. Sami gav honom sitt kort och sa att han hade jobb bara han ringde. 

Vi var naiva. Inget snack om den saken. Men ska egentligen inte en tjej få vara klädd i en kjol som går till knäna även i ett, förvisso mycket “västerlandiserat” men likväl, muslimskt land?  Jo det ska hon. Och många kvinnor, svenska som brittiska som turkiska gjorde det -många BRA mycket mer lättklädda än Louise. Är det arrogant och rentav fullständigt idiotiskt att -trots vetskapen eller aningen om reaktionen- ändå göra detta? Där har ni en av våra starkaste drivkrafter med att ha ett band och skriva texter om just detta. Humanism, vänner! Humanism and equal rights for everyone!

*

 

Aug 7, 2008 | 3 Comments | Obehagliga & Märkliga Människor i Europa

Den Ståtlige Höjdhopparn

Det här är väl runt 1992-93 nånstans. Vi körde en friidrottsdag en lördag bland polarna i Tranås. Jag var faktiskt bra i höjd trots min plattfot. Klarade väl 1.75 tror jag. Jag blev tvåa efter Bosse Aztor. Värre var det i längdhopp där jag var hopplöst sist på runt 2 meter eller nåt. 800 -mardrömsdistansen- tog knäcken på oss alla.

Men outfiten tog väl också knäcken på alla skulle jag gissa.

Aug 7, 2008 | 6 Comments | Skafferiet

Huuuuuga 2

Huga-redaktionen fortsätter sin publikation. Här är Hugas andra berättelse för Kollaps!:

 

1. Hej!

Jag var vid denna tidpunkt på dygnet fullkomligt lamslagen ty mina trenne bröder drev på ett flak söderut. Regnet piskade och vinden ven kring deras rödrosiga kinder. Själv satt jag bakom ett panoramafönster som vette mot sjön. Far låg raklång i farstun med sina groteska labbar parkerade i fickorna i en högst onaturlig vinkel. Motorolja svärtade hans svullnande läppar.

Nog om far, problemet fanns på Hjälmarens upprörda yta. Mina bröder stod därute på flaket med tomma blickar riktade mot sin tilltänkta destination. Plötsligt faller den yngste pladask i det becksvarta bråddjupet. Stämningen på flaket sjönk något men de tappra tu drev vidare mot horisonten.

2.

Min uppmärksamhet riktades utan förvarning plötsligt mot farstun. Far satt upp på sin stjärt. Svart salivblandad motorolja rann från hans mun i rännilar utlängs halsen, utmed bröstriket, tvärs över naveln och rätt ner i kalsongerna. Därvidlag utgav han ett formidabelt skri som skar rätt genom mitt hjärta. Gubbjävel tänkte jag och vände mig nonchalant från honom iklädd den numer förbjudna potatisnäsan.

När jag åter tittade mot flaket stod där endast en varulv. Min trinda mage exploderade av vällust.

Hur jag en dag skulle få se återstoden av min brödraskara är en helt annan historia.

Jag hör av mig vidare, morsan/

Eskil Roos

 

Aug 7, 2008 | 2 Comments | Huga!

Den Turkiska Konduktören och Tullarna

9.

Vi klev på tåget i Istanbul efter en låång dag. Vi var väl inte överförtjusta i den gigantiska staden. Trafik, kaos, människor överallt. Vi kollade blå moskén och kvarteren runt stationen innan vi uppgivet satte oss och drack öl. Klockan 22.00 avgick tåget mot Belgrad och vi var inbokade.

Konduktören, en ganska kort man med vältrimmad mustasch tog våra pass och interrailkort till sin lilla kupé som sig bör. Vi tittade lite i hans mobil på Turkiet-Kroatien, kvartsfinal i Fotbolls-EM. Sen gick jag och Louise in i vår slaf och somnade. Under sömndrucket tillstånd kunde jag höra hur det tjoades och tjimmades i varenda stad/håla vi passerade. Turkarna hade gjort en bravad till och vänt i sista sekunden. Vilket lag! En av de största behållningarna i Euro 2008.

När klockan var typ 04.00 passerade vi Bulgariska gränsen och vi fick gå ut och stämpla i passen. Vi fick efter order och en lätt språngmarch byta perrong för att ta oss till tullarna och det var lite halv-creepy då vi var tvungna att lämna allt vårt bagage obevakat. För är det nånstans i Europa man inte vill ha problem så bör det vara vid denna gränsen. Vi blev ordentligt försenade då ett turkiskt ungdomslandslag framför oss tog rejält med tid på sig. Stressade löpte vi tillbaka till vår vagn och hoppade på. Efter en liten stund somnade vi om.

Sen knackade det på dörren. Jag vaknar, öppnar och in kommer en man som vill se våra pass igen. Det var inga konstigheter. Han vände, jag stängde dörren efter honom och somnade om. Sen, efter en kvart kanske, knackade det på dörren igen. Samma procedur. Och denna skulle upprepas inte mindre än fyra gånger. 

Den sista in var strängast. Han frågade om vi hade köpt nåt heroin eller kokain i Turkiet. Det hade hela tiden verkat som en mycket dum idé att göra detta så det hade vi inte gjort, nej. “But we are high on love” svarade en lätt skärrad och halvt sovande Louise. Mannen tittade barskt på oss och började rota i våra säckar, knacka på rör i vår lilla kupé. Han ställde några frågor till och bestämde sig sen för att vi inte var några smugglare eller potheads.

Vi kom över gränsen. Men sen kom vi ju in i Bulgarien. Nytt land. Och samma procedur en gång till.

Färden gick vidare in i Bulgarien, vi for förbi Sofia och ett par andra städer. Annars mest landsbygd. Vi skulle ursprungligen åkt till Sofia men vi insåg att vi skulle vara dumma om vi inte åkte till vår vagns slutdestination Belgrad när vi bara ville framåt då vi hade datum att passa i Berlin och skulle hinna med några dagar med  Louise syster i Saarbrücken. 

Därför gick jag bort till vår vän den turkiske konduktören för att fråga om vi behövde betala något extra för detta. Jag fann honom med korslagda ben på sin slaf imundigandes en mycket enkel rätt. Uniformen var hängd åt sidan och han hade bara ett vitt linne och ett par kalsonger på sig. Mellan tuggorna kunde jag förstå att han skulle ha lite pengar för vår vidare resa. Han nöjde sig med runt 10 euro. Senare skulle jag förstå att vi inte skulle behövt betala något extra, skitsamma han var en sköning.

För till slut nådde vi serbiska gränsen. Där kom lite mer, ska vi säga, moderna tullare med datorer där de checkade passen. De gick genom vår vagn tillsammans med vår vän den turkiske konduktören -fortfarande klädd endast i linne och kalsonger. Han åt på en brödbit. Klarligen följde han “sin” vagn till slutdestinationen men nog hade han ändå mönstrat av. 

Vid nästa passage blev det drama. Väl inne i Serbien stod jag med en australiensare och skojade om alla gränsarbetare som kollade tåget under och över och inuti och som kom och tittade på pass om och om igen. For no apparent reason. Och precis när jag levererat ett mördande skämt ropar Louise från kupén: -Älskling kom och kolla, de kommer och bär på en bunt gevär! 

Minsann.

Sedan kom de med en helt bunt k-pistar. Och sedan kom de ut med tre gangsters. Två snubbar och en tjej. Vapensmugglare. På vårt tåg. Återigen fick sig min påstådda cynism en törn. Jag är en naiv människa. Tullarna hittade dem gömda inne i en vägg  fick vi höra senare. Vapnen alltså.

Vi passerade in i Serbien och nådde till slut Belgrad där det var dags för byte av tåg. Vi såg vår vän konduktören ta på sig en rutig keps och försvinna ut med en resväska i den väldoftande Belgrad-natten.

*

Aug 6, 2008 | 2 Comments | Obehagliga & Märkliga Människor i Europa

Dårarnas Sammansvärjning vid Malmö Station

Obehagliga människor. Märkliga människor. Farliga människor. Störiga människor. Vi stötte på en bunt under vår månadslånga resa i juni, Louise och jag. Vi hade väldigt roligt på resan också men det är en annan sak.

Här börjar en nedräkning som ger mig lätt ångest och kli bakom örat:

 

10. DÅRARNAS SAMMANSVÄRJNING VID MALMÖ STATION

Vi var trötta. Som man alltid är efter en lång tripp. Vi hade först varit i Turkiet i tio dagar, sen luffat genom Balkan, tvärsöver Österrike mitt under brinnande EM. Vi stannade i München, Saarbrücken och framförallt i Berlin. Men närmast var vi komna från en natt på hotell i Köpenhamn. Våra tunga ryggsäckar var inte i närheten av våra bästa kompisar. Och skåningarna som frodades på stationen var av den märkligare typen.

Vi gick ut för att ta en cigg. Tvärsöver gatan står en karl och lutar sig mot ett räcke. Han har ett lättsamt léende på sina läppar. Han har på sig en tunn rock, uppknäppt. Han är rätt smal. En tröja med nåt tryck. Jeans. Han tycks vara nånstans kring de fyrtio. Normal frisyr. Normala skor. Men:

Mannen har gigantiska bröst. Jag menar GIGANTISKA. Det ser ut som han har stoppat upp två uppblåsta jätteballonger under tröjan. 

Jag hostar till när jag konstaterat att jag sett rätt. Sen tar jag på mig solbrillorna och glor lite till. Jag vågar inte vända mig mot Louise för jag bara vet att hon sett samma sak som jag. Det var ett sånt där läge när ett rejält gapflabb hade utbrytit om våra ögon skulle mötas.

Karln börjar röra sig sidledes framåt. Han verkar vara på väg att kliva på en buss. Men icke. Han strövar sakta förbi och vänder sedan på klacken och går tillbaka till sin ursprungliga position. Nu möts mina och Louise ögon och vi biter ihop. Jag viskar till henne om hon kan förklara vad det är som händer. Det visste hon inte.

Mannen med jättebrösten gjorde inte mycket mer väsen av sig men han var klarligen där för att stolt visa upp sig. Vad hans uppsåt var är fortfarande inte klarlagt. Kanske nån i Malmö känner till denna person?

Inne på stationen flockades instabila och mysko figurer kring oss.

En man gick fram till Louise med en knöglig bild på en modell gåendes på en catwalk. Han frågar om Louise har sett henne, han skulle möta upp kvinnan på bilden vid den här tiden. Nej, tyvärr svarar Louise. –Hon har bakåtspänt hår och höga klackar, förtydligar mannen och beskriver utséendet på bilden till fullo. 

Nej tyvärr jag har inte sett henne säger Louise efgter ytterligare en snabb titt. –Hon brukar ha höga klackar, säger mannen en gång till. Jag anar här oråd. Mannen frågar nämligen ingen annan på stationen om de sett kvinnan på bilden. Han vänder sig, tackar och är på väg bort. Men han hejdar sig i sitt steg och vänder sig mot min fru:

-Du är alltså säker på att du inte sett henne? Hon brukar ha höga klackar på sig. Hennes hår är bakåtspänt. 

Louise bar inte sin rygga iklädd höga klackar om nu nån undrade över detta. 

Vi gick mot en dator för att söka information om eventuella bussar. Jag betalade nitton spänn, fick en kod och loggade in. Rakt över mig satt en skäggig påg och mumlade. På skärmen hade han en bild av någon som liknade en modell uppvisande sin frisyr. –Hömma hullo götta poppa smuggo lampa, lät det från mannen. 

Vi satt kvar i kanske tio minuter. Oavbrutet talade mannen på andra sidan. Och every once in a while fanns där ett ord man kände igen: -kimma loffa yppy mamma kofta loostiko worwo. Han var obehaglig och jag gillade inte hans uppsyn.

Efter att ha stött på ett halvt dussin till suspekta karaktärer kunde vi sedermera lämna Malmö Station bakom oss. Det var skönt det.

*

 

 

Aug 5, 2008 | 7 Comments | Obehagliga & Märkliga Människor i Europa

Huuuga!

Bildskafferiet har öppnats, så har även Huga-filerna. Så vad var då Huga för något? Jo det var herrar Sjögren och Jismarks vansinniga, ultra-pubertala  forum för fiktiva berättelser. Vi massproducerade under några år under gymnasiet och nåt år därefter. I magasin, på film, på målningar, på foto, på kassett, på pappersark. 

Avslutningsåret på Holavedsskolan i Tranås satte vi oss i hangaren -skolkorridoren- med ett hundratal tidningar och utgav oss för att sitta på en Cellstoff , delvis den tidning som årligen kom ut nära studenten och innehöll en massa skit om skolans elever. Vår tidning Huga Magazin gjorde inte det. Den innehöll berättelser av nedanstående karaktär. Tjogvis med elever köpte förväntansfulla och fnissiga tidningen för att sedan återvända för att endera slå oss med den eller idiotförklara oss. För pengarna -utlovade att gå till välgörande ändamål- köpte vi oss ett par gigantiska, långa fikastunder på Cafe Royal på storgatan i Tranås.

En varning är på sin plats innan ni läser. Det är makalöst barnslig och icke-korrekt läsning ni står framför. Likväl kan jag fan inte hjälpa att jag fortfarande tycker det är kul. Räkna med en smakuppdelning bland läsarna ty här följer alster nummer ett från Hugas massiva produktionshög: 

 

SÅLD TILL HÖGSTBJUDANDE

Av: Henrik Sjögren & Andreas Jismark nånstans runt 1993

Stina Sirius Bältros var en kvinna full av skit. Tjock, fet, ful kärring. Hon var fjättrad till händer och fötter vid PV:n av sin lömske, men äkta hälft, Benny Bältros.

Tro fan det.

Kärringen hade ju inte lagat mat på flera dagar. Istället hade hon stått och smällt i sig popcorn direkt från kastrullen.

Nu skulle hon till att säljas och grannarna hade flockats runt Bältrosarnas skulle. Bredvid PV:n stod en kanon ifrån vilken tanten skulle skjutas iväg ifall hon inte blev såld. Budgivning uppstod:

– Äh va i hillväättää, ho kan få jobba mä grisa! skrek Brasse i tvärgårn och tände sin majspipa.
-Ett tjog räkor bjudet! fortfor han.

–Ett tjog räkor bjudet, förkunnade Benny Bältros buttert.

–TVÅ TJOG! ylade Brasse och slog med käppar sina knän blodiga. –TÅÅÅ TJOG SA JAG!!

–Cut the crap, Brasse, cut the crap väste Benny och applicerade kärringstycket i mörsaren. -Nu skjuter jag!

–Vänta! väste götaskalden Aaron Bricklarp. Jag har ett seriöst bud.

–Låt höra, svarade Benny med stor tändsticka mot stort plån.

-Fyra lakan! 

-BAAH!!

Ett sus gick genom flocken som samlats när deras blickar fångade den värnlösa kroppen i skyn.

–Nu går vi hem efter denna patetiska uppvisning i dumhet, viskade Gorm i kärret till Brasse som kontrade med följande sensmoral:

-Säga vad man vill om Bältrosarna men ju högre de flyger desto mer ser man av röva.

*

 

 

 

Aug 5, 2008 | 5 Comments | Huga!

Stieg Heil Returns

Nu har Kollaps skafferi öppnat. Det första jag fann därinne var en skräckinjagande bild på Stieg Heil från kvällen då han skrämde Ilbert till vanvett. (Läs “Hans namn var Stieg Heil” under April Tears) 

Stickan Heil har själv signerat kortet syns det och han sänder soliga hälsningar. Jo man tackar!

*

Skafferiet kommer skicka fram fler omskakande bildbevis framöver och tydligen lär ingen gå helt säker.

Aug 5, 2008 | 2 Comments | Skafferiet

För exakt ett år sen…

gifte jag mig med Louise!

 

01-am-i-wry_-no

De vackra gästerna gjorde sig redo…

…och anlände till ett par drinkar vid Smågårde..

 

…för att sedan tas med buss till Gnisvärd…

En spänd toastmeister och en skitnervös brudgum..

..men bruden anlände paret marcherade fram till vigseln…

…där de tackade ja till att gifta sig med varandra..

..transport tillbaka till Smågårde för mat & fest, buss för gästerna, impala för brudparet..

…Sjögge höll ett oförglömligt tal…

…sen blev det party…

 

…ett sjujädra party….

..med -och det tåls att sägas igen- världens bästa band…

Lip Service gick upp på scen under sena timmen och var inte i lika fin form:

men Gud. Det var den bästa dagen i mitt liv. Jag önskar alla får uppleva en sån med sin kära & sina vänner.

10-comforting-sounds


Aug 4, 2008 | 15 Comments | Uncategorized

Rafael och Sparrisen

Då var det äntligen dags för en ny säsong. Vi inleder med min kära vän Henrik Sjögrens fina minne från studieåren i England. Väl bekomme!

 

************************

Andreas har bett mig berätta en episod från förr.

Hösten 2000 pluggade jag i England, närmare bestämt Norwich. Det var mitt sista läsår och jag var hyfsat trött på att läsa. Det visade sig dock vara ännu slöare fart på universiteten i England än i Sverige, vilket både förvånade och gladde mig. (Som exempel kan nämnas att det var närmast regel att man skulle ta minst en pint öl på kårhuset innan man gick in på nästa föreläsning).

Jag bodde i en sunkig 15 kvadratare i ett lika sunkigt studenthem, i ett ännu sunkigare studentkvarter. Men jag brydde mig inte då jag mest använde den till att sova i. Men det fanns en del roliga karaktärer i vår korridor.

En av dem – Rafael – gjorde succé en dag och jag skulle inte bli förvånad om det fortfarande talas om hans bravader där nere.

Rafael var en liten tafatt spanjor, mycket mager och med flaskbottnar till glasögon. Hans engelska var forcerad och han kunde ibland vara svår att förstå. Lägg därtill en orolig, lätt ryckig hållning, smärre tics i ansiktet och ett nervöst flin – vilket ytterligare försvårar en normal konversation. Men han var också vänlig och rolig och kunde underhålla oss med historier och berättelser.

 

Rafael var mycket förtjust i sparris. Det var något som han helt enkelt inte kunde få nog av och efter några veckor hade hans förråd av medhavd konserverad sparris tagit slut. Han var tvungen att skaffa nytt.

Vi satt ett gäng grabbar (korridorerna var könssegregerade) i köket en morgon och åt frukost när Rafael kom in och satte sig.

–       Henrik, do you know how to say this in English, sa Rafael och höll upp en tom sparrisburk.

–       I think it’s called Asparagus, Rafael, sa jag.

Han frågade vidare om jag trodde att gubben i kioskvagnen hade sparris. Det stod nämligen en drygt 70-årig gentleman i en kioskvagn alldeles utanför oss på gårdsplanen, med diverse livsmedel i sortimentet. Och lite till skulle det snart visa sig.

 

Jag svarade att det nog var tveksamt om gubben tillhandahöll sparris, men det kostar ju ingenting att fråga.

– I’ll try, sa Rafael och gick mot utgången och upprepade ordet ”Asparagus” tyst för sig själv.

 

Grabbarna i köket gick samtliga till fönstret för att bevittna hur Rafael skulle klara ut detta. Efter några minuter ser vi hur Rafael får en vara i sin hand av gubben. När han vänder sig om och ska gå tillbaka ser vi ett förvirrat uttryck i hans ansikte.

Han kommer så småningom in i köket igen och visar upp vad han har fått.

– Do you know what this is? Frågade han med utsträckt hand mot oss alla.

Det var definitivt inte sparris. Det var tvättäkta hasch.

 

Ett jubel spred sig i köket till Rafaels förtvivlan. Han ville ju bara veta vad som hade hänt. Förvirrat sade han.

– All i said was ”do you have any asparagus?”.

 

Alla förstod hur det hade gått till. Om vi flyttar fokus från Rafael till gubben i vagnen så skulle han ha uppfattat saken så här:

En ung man från studentkorridoren kommer nervöst fram till vagnen och säger ”do you have any …asparagus?” samtidigt som han flinar nervöst och gör tics så det ser ut som om han blinkar med ena ögat.

Otvivelaktigt tar gubben detta som en order av de mer obskyra varorna i sortimentet.

Historien om Rafaels bravad spred sig som en löpeld genom campus och snart kunde man höra historien från olika håll och i helt andra varianter.

Historien visade sig sprida sig även utanför campus och någon vecka senare rullade en polisbil in på vår gårdsplan. Två polismän i fåniga hattar spatserade in i vagnen, tog med sig gubben och satte honom i baksätet och försvann. Senare samma dag kom en bärgningsbil och släpade bort vagnen.

 

Nåväl, straffet för att sälja hasch till ungdomar tycktes inte vara alltför betungande. Efter endast en månad backade gubben återigen in sin vagn och fortsatte med sin verksamhet. Denna gång med något färre varor i sortimentet. 

*

Aug 4, 2008 | Comments Off on Rafael och Sparrisen | Hökaröva

← Previous Page