Den Turkiska Konduktören och Tullarna

9.

Vi klev på tåget i Istanbul efter en låång dag. Vi var väl inte överförtjusta i den gigantiska staden. Trafik, kaos, människor överallt. Vi kollade blå moskén och kvarteren runt stationen innan vi uppgivet satte oss och drack öl. Klockan 22.00 avgick tåget mot Belgrad och vi var inbokade.

Konduktören, en ganska kort man med vältrimmad mustasch tog våra pass och interrailkort till sin lilla kupé som sig bör. Vi tittade lite i hans mobil på Turkiet-Kroatien, kvartsfinal i Fotbolls-EM. Sen gick jag och Louise in i vår slaf och somnade. Under sömndrucket tillstånd kunde jag höra hur det tjoades och tjimmades i varenda stad/håla vi passerade. Turkarna hade gjort en bravad till och vänt i sista sekunden. Vilket lag! En av de största behållningarna i Euro 2008.

När klockan var typ 04.00 passerade vi Bulgariska gränsen och vi fick gå ut och stämpla i passen. Vi fick efter order och en lätt språngmarch byta perrong för att ta oss till tullarna och det var lite halv-creepy då vi var tvungna att lämna allt vårt bagage obevakat. För är det nånstans i Europa man inte vill ha problem så bör det vara vid denna gränsen. Vi blev ordentligt försenade då ett turkiskt ungdomslandslag framför oss tog rejält med tid på sig. Stressade löpte vi tillbaka till vår vagn och hoppade på. Efter en liten stund somnade vi om.

Sen knackade det på dörren. Jag vaknar, öppnar och in kommer en man som vill se våra pass igen. Det var inga konstigheter. Han vände, jag stängde dörren efter honom och somnade om. Sen, efter en kvart kanske, knackade det på dörren igen. Samma procedur. Och denna skulle upprepas inte mindre än fyra gånger. 

Den sista in var strängast. Han frågade om vi hade köpt nåt heroin eller kokain i Turkiet. Det hade hela tiden verkat som en mycket dum idé att göra detta så det hade vi inte gjort, nej. “But we are high on love” svarade en lätt skärrad och halvt sovande Louise. Mannen tittade barskt på oss och började rota i våra säckar, knacka på rör i vår lilla kupé. Han ställde några frågor till och bestämde sig sen för att vi inte var några smugglare eller potheads.

Vi kom över gränsen. Men sen kom vi ju in i Bulgarien. Nytt land. Och samma procedur en gång till.

Färden gick vidare in i Bulgarien, vi for förbi Sofia och ett par andra städer. Annars mest landsbygd. Vi skulle ursprungligen åkt till Sofia men vi insåg att vi skulle vara dumma om vi inte åkte till vår vagns slutdestination Belgrad när vi bara ville framåt då vi hade datum att passa i Berlin och skulle hinna med några dagar med  Louise syster i Saarbrücken. 

Därför gick jag bort till vår vän den turkiske konduktören för att fråga om vi behövde betala något extra för detta. Jag fann honom med korslagda ben på sin slaf imundigandes en mycket enkel rätt. Uniformen var hängd åt sidan och han hade bara ett vitt linne och ett par kalsonger på sig. Mellan tuggorna kunde jag förstå att han skulle ha lite pengar för vår vidare resa. Han nöjde sig med runt 10 euro. Senare skulle jag förstå att vi inte skulle behövt betala något extra, skitsamma han var en sköning.

För till slut nådde vi serbiska gränsen. Där kom lite mer, ska vi säga, moderna tullare med datorer där de checkade passen. De gick genom vår vagn tillsammans med vår vän den turkiske konduktören -fortfarande klädd endast i linne och kalsonger. Han åt på en brödbit. Klarligen följde han “sin” vagn till slutdestinationen men nog hade han ändå mönstrat av. 

Vid nästa passage blev det drama. Väl inne i Serbien stod jag med en australiensare och skojade om alla gränsarbetare som kollade tåget under och över och inuti och som kom och tittade på pass om och om igen. For no apparent reason. Och precis när jag levererat ett mördande skämt ropar Louise från kupén: -Älskling kom och kolla, de kommer och bär på en bunt gevär! 

Minsann.

Sedan kom de med en helt bunt k-pistar. Och sedan kom de ut med tre gangsters. Två snubbar och en tjej. Vapensmugglare. På vårt tåg. Återigen fick sig min påstådda cynism en törn. Jag är en naiv människa. Tullarna hittade dem gömda inne i en vägg  fick vi höra senare. Vapnen alltså.

Vi passerade in i Serbien och nådde till slut Belgrad där det var dags för byte av tåg. Vi såg vår vän konduktören ta på sig en rutig keps och försvinna ut med en resväska i den väldoftande Belgrad-natten.

*

Kommentarer

2 kommentarer till “Den Turkiska Konduktören och Tullarna”

  1. Sjögge 6 Aug 2008, 12:22

    “Jag fann honom med korslagda ben på sin slaf imundigandes en mycket enkel rätt.”

    Genialt! Huga-nivå.

  2. Thobias 6 Aug 2008, 12:55

    Är det ngt man lär sig är det att försöka hålla inne på de lustiga kommentarerna när man har med tullare eller gränspolis att göra. Av ngn lustig anledning är det alltid vid dessa tillfällen man kommer på en hel uppsjö av skämt.

Pingbacks & Trackbacks