8. Snubbarna på restaurangen i Bodrum

Vi bodde i en liten fiskeby under veckan vi var i Turkiet: Güllück. Ett oftast mycket trevligt och härligt litet ställe. Sami, som vi lärde känna, var något av Borgmästare i Güllück och en mycket trevlig bekantskap.

Gladast under vår vistelse i Turkiet var han helt klart efter matchen med stort M då Turkarna gjorde en av historiens mest fantastiska vändningar i ett stort fotbollsmästerskap. Från 0-2 till 3-2 mot Tjeckien på tio minuter. När vi såg detta satt vi på en restaurang i turistorten Bodrum. Vi var på stranden kan man säga och vi hade avnjutit en riktigt välsmakande middag.

Men låt mig backa klockan till ett par timmar innan match. Vi sitter i en minibuss med en förare som ligger i 200 knyck i kurvorna. Jag svettas ymnigt och inväntar endera en snar ankomst eller en fasansfull olycka med oss i en ravin. Louise har gjort sig fin för kvällen: sin rosa klänning och ett par fina klackskor. Jag sa till henne innan avresa att reaktionen på turistorten kanske skulle kunna bli lite av den jobbiga karaktären för att uttrycka sig milt. Louise sa att det skulle hon nog kunna klara av. Jag sa att hon inte riktigt skulle vara så säker på vad hon gav sig in i. Man kan väl säga så här: Jag fick rätt.

Bara på promenaden från busstationen -ja vi kom fram levande!- till ett första pitstop (Kalla Efes!) så klädde ett hundratal män i varierande åldrar ogenerat av Louise med blicken. Nån gick in i en stolpe, nån blev arg, nån ropade av chock och förtjusning. 

Våran resa till Turkiet gjordes alltså via flyg tillsammans med många av våra härliga arbetskamrater och vi hade fem härliga dagar innan de flesta av dem reste hem. Det här var en av de kvällarna då samtliga av våra jobbpolare gick tillsammans med oss. Vi kände att det varit lite mycket av den varan och gav oss efter pitstop iväg på tu man hand för att kolla in shoppingen. Det blev outhärdligt. Outhärdligt!

Den trevligaste mannen vi träffade på tvingade mig att göra High-five med mig för att jag var ihop med Julia Roberts. En av de otrevligare häll fast mig i händerna inne i en butik. Jag slet mig loss och sa att jag aldrig i hela livet skulle komma att köpa något av honom för så behandlar man fan inte en kund. 

Vi blev helt enkelt tvungna att avbryta eventuell shopping. Vi träffade på några av våra arbetskamrater och tog en tillflyktsort på första bästa restaurang som verkade trevlig och lugn. Vid ett ställe stod en kvinna och bjöd in oss. Tack gode gud för en kvinna -inga skrik, inga slickande tungor, inga vidriga kommentarer . Vi gick in!

Restaurangchefen var en man med skalligt huvud och stor mustasch. Han stod nonchalant och spelade tuff vid en förmodligen intrampad position på restaurangen. Vi kom in och hann knappt pusta ut innan han tappade menyn i golvet och skrek med uppspärrade ögon:

-OOH MY GOD!! OH MY GOOOD! OOOH MY GOD!!! OH MY GODOHMYGODOHMYGOOOOOOOOOOOD!!

Han stod i en frusen position med gapande mun, spretande fingrar. Han liksom svajade i balansen, nästan hukad. Hans ögon var klotformade. Blodsprängda. Och karln skrek:

-MEHMET!! MEEEEEHMMMMETTT!!! MEHMMEEEETTT! OPEN YOUR EYES! OPEN YOUR EYES! OPEN YOUR EYES!

Vi blev otroligt nog övertalade av våra vänner att ändå stanna. Efter det följde en hel skara av kypare och servitörer som, kanske i åratal uppmuntrade av bleka, fula och fulla brittiskor på charter, vältrade sig i osmakliga flirtningar mot inte bara Louise utan hela vårt bord. En liten kille, kan inte varit mer än de arton, jobbade där med de enkla, förtappade äldre männen. Han var jättesöt och trevlig. Han var behandlad som en idiot av de andra och de stressade honom till att tappa en brödskål. De lyfte nästan stackarn i nacksinnet efter det.

Saken var klar, vi hade hittat vår servitör. Vi såg till att hela tiden beställa Efes av honom som serverades prydligt och respektfullt, som förväntat när man är på restaurang, och efteråt gav vi honom rejält med dricks med meddelandet “For you-Only for you. Dont stop doing it your way“. Sami gav honom sitt kort och sa att han hade jobb bara han ringde. 

Vi var naiva. Inget snack om den saken. Men ska egentligen inte en tjej få vara klädd i en kjol som går till knäna även i ett, förvisso mycket “västerlandiserat” men likväl, muslimskt land?  Jo det ska hon. Och många kvinnor, svenska som brittiska som turkiska gjorde det -många BRA mycket mer lättklädda än Louise. Är det arrogant och rentav fullständigt idiotiskt att -trots vetskapen eller aningen om reaktionen- ändå göra detta? Där har ni en av våra starkaste drivkrafter med att ha ett band och skriva texter om just detta. Humanism, vänner! Humanism and equal rights for everyone!

*

 

Kommentarer

3 kommentarer till “8. Snubbarna på restaurangen i Bodrum”

  1. Nomenklatura 8 Aug 2008, 09:35

    Julia Roberts? Nja, snarare lite Disney:

  2. Andreas 11 Aug 2008, 12:25

    Var tvungen att kapa Jessic rabbit länken då den sög upp plats på en liten skärm….

  3. Andreas 11 Aug 2008, 12:28

    Samtidigt kan man ju pass apå att fråga hur många som ser denna högerspalt just till höger om senaste texten och inte längst ner. har ju ultrafin ny skärm på 24″ hemma medans denna på jobbet är max 12″.

    Cheers/

    a.

    PS Jens har du löst bildproblemet?

Pingbacks & Trackbacks