Category archive: Obehagliga & Märkliga Människor i Europa
Obehagliga människor. Märkliga människor. Farliga människor. Störiga människor. Vi stötte på en bunt under vår månadslånga resa i juni, Louise och jag. Vi hade väldigt roligt på resan också men det är en annan sak.
Här börjar en nedräkning som ger mig lätt ångest och kli bakom örat:
10. DÅRARNAS SAMMANSVÄRJNING VID MALMÖ STATION
Vi var trötta. Som man alltid är efter en lång tripp. Vi hade först varit i Turkiet i tio dagar, sen luffat genom Balkan, tvärsöver Österrike mitt under brinnande EM. Vi stannade i München, Saarbrücken och framförallt i Berlin. Men närmast var vi komna från en natt på hotell i Köpenhamn. Våra tunga ryggsäckar var inte i närheten av våra bästa kompisar. Och skåningarna som frodades på stationen var av den märkligare typen.
Vi gick ut för att ta en cigg. Tvärsöver gatan står en karl och lutar sig mot ett räcke. Han har ett lättsamt léende på sina läppar. Han har på sig en tunn rock, uppknäppt. Han är rätt smal. En tröja med nåt tryck. Jeans. Han tycks vara nånstans kring de fyrtio. Normal frisyr. Normala skor. Men:
Mannen har gigantiska bröst. Jag menar GIGANTISKA. Det ser ut som han har stoppat upp två uppblåsta jätteballonger under tröjan.
Jag hostar till när jag konstaterat att jag sett rätt. Sen tar jag på mig solbrillorna och glor lite till. Jag vågar inte vända mig mot Louise för jag bara vet att hon sett samma sak som jag. Det var ett sånt där läge när ett rejält gapflabb hade utbrytit om våra ögon skulle mötas.
Karln börjar röra sig sidledes framåt. Han verkar vara på väg att kliva på en buss. Men icke. Han strövar sakta förbi och vänder sedan på klacken och går tillbaka till sin ursprungliga position. Nu möts mina och Louise ögon och vi biter ihop. Jag viskar till henne om hon kan förklara vad det är som händer. Det visste hon inte.
Mannen med jättebrösten gjorde inte mycket mer väsen av sig men han var klarligen där för att stolt visa upp sig. Vad hans uppsåt var är fortfarande inte klarlagt. Kanske nån i Malmö känner till denna person?
Inne på stationen flockades instabila och mysko figurer kring oss.
En man gick fram till Louise med en knöglig bild på en modell gåendes på en catwalk. Han frågar om Louise har sett henne, han skulle möta upp kvinnan på bilden vid den här tiden. Nej, tyvärr svarar Louise. –Hon har bakåtspänt hår och höga klackar, förtydligar mannen och beskriver utséendet på bilden till fullo.
Nej tyvärr jag har inte sett henne säger Louise efgter ytterligare en snabb titt. –Hon brukar ha höga klackar, säger mannen en gång till. Jag anar här oråd. Mannen frågar nämligen ingen annan på stationen om de sett kvinnan på bilden. Han vänder sig, tackar och är på väg bort. Men han hejdar sig i sitt steg och vänder sig mot min fru:
-Du är alltså säker på att du inte sett henne? Hon brukar ha höga klackar på sig. Hennes hår är bakåtspänt.
Louise bar inte sin rygga iklädd höga klackar om nu nån undrade över detta.
Vi gick mot en dator för att söka information om eventuella bussar. Jag betalade nitton spänn, fick en kod och loggade in. Rakt över mig satt en skäggig påg och mumlade. På skärmen hade han en bild av någon som liknade en modell uppvisande sin frisyr. –Hömma hullo götta poppa smuggo lampa, lät det från mannen.
Vi satt kvar i kanske tio minuter. Oavbrutet talade mannen på andra sidan. Och every once in a while fanns där ett ord man kände igen: -kimma loffa yppy mamma kofta loostiko worwo. Han var obehaglig och jag gillade inte hans uppsyn.
Efter att ha stött på ett halvt dussin till suspekta karaktärer kunde vi sedermera lämna Malmö Station bakom oss. Det var skönt det.
*
9.
Vi klev på tåget i Istanbul efter en låång dag. Vi var väl inte överförtjusta i den gigantiska staden. Trafik, kaos, människor överallt. Vi kollade blå moskén och kvarteren runt stationen innan vi uppgivet satte oss och drack öl. Klockan 22.00 avgick tåget mot Belgrad och vi var inbokade.
Konduktören, en ganska kort man med vältrimmad mustasch tog våra pass och interrailkort till sin lilla kupé som sig bör. Vi tittade lite i hans mobil på Turkiet-Kroatien, kvartsfinal i Fotbolls-EM. Sen gick jag och Louise in i vår slaf och somnade. Under sömndrucket tillstånd kunde jag höra hur det tjoades och tjimmades i varenda stad/håla vi passerade. Turkarna hade gjort en bravad till och vänt i sista sekunden. Vilket lag! En av de största behållningarna i Euro 2008.
När klockan var typ 04.00 passerade vi Bulgariska gränsen och vi fick gå ut och stämpla i passen. Vi fick efter order och en lätt språngmarch byta perrong för att ta oss till tullarna och det var lite halv-creepy då vi var tvungna att lämna allt vårt bagage obevakat. För är det nånstans i Europa man inte vill ha problem så bör det vara vid denna gränsen. Vi blev ordentligt försenade då ett turkiskt ungdomslandslag framför oss tog rejält med tid på sig. Stressade löpte vi tillbaka till vår vagn och hoppade på. Efter en liten stund somnade vi om.
Sen knackade det på dörren. Jag vaknar, öppnar och in kommer en man som vill se våra pass igen. Det var inga konstigheter. Han vände, jag stängde dörren efter honom och somnade om. Sen, efter en kvart kanske, knackade det på dörren igen. Samma procedur. Och denna skulle upprepas inte mindre än fyra gånger.
Den sista in var strängast. Han frågade om vi hade köpt nåt heroin eller kokain i Turkiet. Det hade hela tiden verkat som en mycket dum idé att göra detta så det hade vi inte gjort, nej. “But we are high on love” svarade en lätt skärrad och halvt sovande Louise. Mannen tittade barskt på oss och började rota i våra säckar, knacka på rör i vår lilla kupé. Han ställde några frågor till och bestämde sig sen för att vi inte var några smugglare eller potheads.
Vi kom över gränsen. Men sen kom vi ju in i Bulgarien. Nytt land. Och samma procedur en gång till.
Färden gick vidare in i Bulgarien, vi for förbi Sofia och ett par andra städer. Annars mest landsbygd. Vi skulle ursprungligen åkt till Sofia men vi insåg att vi skulle vara dumma om vi inte åkte till vår vagns slutdestination Belgrad när vi bara ville framåt då vi hade datum att passa i Berlin och skulle hinna med några dagar med Louise syster i Saarbrücken.
Därför gick jag bort till vår vän den turkiske konduktören för att fråga om vi behövde betala något extra för detta. Jag fann honom med korslagda ben på sin slaf imundigandes en mycket enkel rätt. Uniformen var hängd åt sidan och han hade bara ett vitt linne och ett par kalsonger på sig. Mellan tuggorna kunde jag förstå att han skulle ha lite pengar för vår vidare resa. Han nöjde sig med runt 10 euro. Senare skulle jag förstå att vi inte skulle behövt betala något extra, skitsamma han var en sköning.
För till slut nådde vi serbiska gränsen. Där kom lite mer, ska vi säga, moderna tullare med datorer där de checkade passen. De gick genom vår vagn tillsammans med vår vän den turkiske konduktören -fortfarande klädd endast i linne och kalsonger. Han åt på en brödbit. Klarligen följde han “sin” vagn till slutdestinationen men nog hade han ändå mönstrat av.
Vid nästa passage blev det drama. Väl inne i Serbien stod jag med en australiensare och skojade om alla gränsarbetare som kollade tåget under och över och inuti och som kom och tittade på pass om och om igen. For no apparent reason. Och precis när jag levererat ett mördande skämt ropar Louise från kupén: -Älskling kom och kolla, de kommer och bär på en bunt gevär!
Minsann.
Sedan kom de med en helt bunt k-pistar. Och sedan kom de ut med tre gangsters. Två snubbar och en tjej. Vapensmugglare. På vårt tåg. Återigen fick sig min påstådda cynism en törn. Jag är en naiv människa. Tullarna hittade dem gömda inne i en vägg fick vi höra senare. Vapnen alltså.
Vi passerade in i Serbien och nådde till slut Belgrad där det var dags för byte av tåg. Vi såg vår vän konduktören ta på sig en rutig keps och försvinna ut med en resväska i den väldoftande Belgrad-natten.
*
Vi bodde i en liten fiskeby under veckan vi var i Turkiet: Güllück. Ett oftast mycket trevligt och härligt litet ställe. Sami, som vi lärde känna, var något av Borgmästare i Güllück och en mycket trevlig bekantskap.
Gladast under vår vistelse i Turkiet var han helt klart efter matchen med stort M då Turkarna gjorde en av historiens mest fantastiska vändningar i ett stort fotbollsmästerskap. Från 0-2 till 3-2 mot Tjeckien på tio minuter. När vi såg detta satt vi på en restaurang i turistorten Bodrum. Vi var på stranden kan man säga och vi hade avnjutit en riktigt välsmakande middag.
Men låt mig backa klockan till ett par timmar innan match. Vi sitter i en minibuss med en förare som ligger i 200 knyck i kurvorna. Jag svettas ymnigt och inväntar endera en snar ankomst eller en fasansfull olycka med oss i en ravin. Louise har gjort sig fin för kvällen: sin rosa klänning och ett par fina klackskor. Jag sa till henne innan avresa att reaktionen på turistorten kanske skulle kunna bli lite av den jobbiga karaktären för att uttrycka sig milt. Louise sa att det skulle hon nog kunna klara av. Jag sa att hon inte riktigt skulle vara så säker på vad hon gav sig in i. Man kan väl säga så här: Jag fick rätt.
Bara på promenaden från busstationen -ja vi kom fram levande!- till ett första pitstop (Kalla Efes!) så klädde ett hundratal män i varierande åldrar ogenerat av Louise med blicken. Nån gick in i en stolpe, nån blev arg, nån ropade av chock och förtjusning.
Våran resa till Turkiet gjordes alltså via flyg tillsammans med många av våra härliga arbetskamrater och vi hade fem härliga dagar innan de flesta av dem reste hem. Det här var en av de kvällarna då samtliga av våra jobbpolare gick tillsammans med oss. Vi kände att det varit lite mycket av den varan och gav oss efter pitstop iväg på tu man hand för att kolla in shoppingen. Det blev outhärdligt. Outhärdligt!
Den trevligaste mannen vi träffade på tvingade mig att göra High-five med mig för att jag var ihop med Julia Roberts. En av de otrevligare häll fast mig i händerna inne i en butik. Jag slet mig loss och sa att jag aldrig i hela livet skulle komma att köpa något av honom för så behandlar man fan inte en kund.
Vi blev helt enkelt tvungna att avbryta eventuell shopping. Vi träffade på några av våra arbetskamrater och tog en tillflyktsort på första bästa restaurang som verkade trevlig och lugn. Vid ett ställe stod en kvinna och bjöd in oss. Tack gode gud för en kvinna -inga skrik, inga slickande tungor, inga vidriga kommentarer . Vi gick in!
Restaurangchefen var en man med skalligt huvud och stor mustasch. Han stod nonchalant och spelade tuff vid en förmodligen intrampad position på restaurangen. Vi kom in och hann knappt pusta ut innan han tappade menyn i golvet och skrek med uppspärrade ögon:
-OOH MY GOD!! OH MY GOOOD! OOOH MY GOD!!! OH MY GODOHMYGODOHMYGOOOOOOOOOOOD!!
Han stod i en frusen position med gapande mun, spretande fingrar. Han liksom svajade i balansen, nästan hukad. Hans ögon var klotformade. Blodsprängda. Och karln skrek:
-MEHMET!! MEEEEEHMMMMETTT!!! MEHMMEEEETTT! OPEN YOUR EYES! OPEN YOUR EYES! OPEN YOUR EYES!
Vi blev otroligt nog övertalade av våra vänner att ändå stanna. Efter det följde en hel skara av kypare och servitörer som, kanske i åratal uppmuntrade av bleka, fula och fulla brittiskor på charter, vältrade sig i osmakliga flirtningar mot inte bara Louise utan hela vårt bord. En liten kille, kan inte varit mer än de arton, jobbade där med de enkla, förtappade äldre männen. Han var jättesöt och trevlig. Han var behandlad som en idiot av de andra och de stressade honom till att tappa en brödskål. De lyfte nästan stackarn i nacksinnet efter det.
Saken var klar, vi hade hittat vår servitör. Vi såg till att hela tiden beställa Efes av honom som serverades prydligt och respektfullt, som förväntat när man är på restaurang, och efteråt gav vi honom rejält med dricks med meddelandet “For you-Only for you. Dont stop doing it your way“. Sami gav honom sitt kort och sa att han hade jobb bara han ringde.
Vi var naiva. Inget snack om den saken. Men ska egentligen inte en tjej få vara klädd i en kjol som går till knäna även i ett, förvisso mycket “västerlandiserat” men likväl, muslimskt land? Jo det ska hon. Och många kvinnor, svenska som brittiska som turkiska gjorde det -många BRA mycket mer lättklädda än Louise. Är det arrogant och rentav fullständigt idiotiskt att -trots vetskapen eller aningen om reaktionen- ändå göra detta? Där har ni en av våra starkaste drivkrafter med att ha ett band och skriva texter om just detta. Humanism, vänner! Humanism and equal rights for everyone!
*
EM-semi, Tyskland- Turkiet. Vi har efter en lång promenad under vår första Berlinkväll tagit oss hela vägen från Alexander Platz, via Unter Den Linden till Brandenburger Tor. En jävla miljon människor har tydligen bestämt sig för att se matchen på storbildsskärm tillsammans. Fy för helvete så mycket folk. Många verkade snälla och glada, men en del verkade ha druckit alkohol för de skrek och kastade tomma flaskor kring sig. Nån sköt iväg en fyrverkeripjäs från röven. Vi gick därifrån.
Vi hittade en trevlig kvarterskrog som var förhållandevis tom. Vi slog oss ner och beställde in varsin WeiSbier. Efter en stund fylldes stället med andra, som likt oss antar jag, brutit upp från folkmängden för att kunna se matchen under mer ordnade former. Och det är när vi sitter där som vi ser en kvartlängdsman med ett dragspel, ändå lång nog för att kunna störa ordentligt skulle det visa sig.
Han hade en hoptryckt ansikte. Lite gummifejs- ni vet sånadär där vederbörande kan trycka ihop allt som finns mellan panna och haka till en liten knöggelhög. Näsa, ögon, mun i ett. Denne man, som verkade vara rumän, hade på sig en liten käck keps på sniskan. Han hade stor mustasch och han hade hår i öronen. Han var mycket skrynklig och då talar jag inte bara om hans kostym från 1972.
Han hade ett litet léende i mjugg där han vandrade fram med sitt dragspel och spelade zigenska anthems. Han störde oss. Han störde alla. Han störde Tyskland femton minuter innan Em-semi. Och han visste om det.
Den lille mannen vaggade mellan borden med en bedjande blick, fortfarande med léende i mjugg. Ingen gav han pengar. När jag köpte en öl och var fast i en kö ställde han sig framför Louise i över fem minuter. Han fick inga pengar. Han störde alla för mycket och för länge och han fick inga pengar. Till slut blåste domaren på TV:n för match och kvarterskrogen var då överfylld av folk. Då vaggar den Rumänske Dragspelaren sakta fram och, likt ett barn i desperat behov av uppmärksamhet, ställer sig framför TV:n.
Resten får ni gissa själva.
*
På tåget mellan Rödby och Köpenhamn var det mycket folk. Tre farsor med sammanlagt fem ungar fick inte plats i någon vagn. Så de satte sig på golvet i en korridor med barnen. Och började hinka öl. Det blev en, det blev två, det blev fem och de började härja och gapa. Ungarna, understimulerade, rastlösa och icke-omskötta började springa omkring på tåget. Farsorna höjde bärsen, garvade och ropade skål.
Besynnerligt, bedrövligt, ytterst beklämmande.
*
Vi hade färdats lång väg. Istanbul-Belgrad non-stop. Vi var hungriga. Vi sprang ut på stationen i Belgrad och tog ut 200 i deras valör. Det var inte värt mycket. Knappa 30 spänn. varför kan man ta ut 30 spänn på en bankomat?? Jag tog ut 600. Det var ju heller inte mycket. Vi sprang ut från station och hittade en kärring som sålde mackor. Hon hade inga tänder. Vi frågade vad hon hade för mackor förutom de med salami & brie som låg synliga i hennes monter. Hon hade cheese and ham sa hon.
– Jag tar en salami, tack sa jag.
– Jag tar en ost och skinka sa Louise.
-Jag har inga fucking cheese and ham sa kärringen då.
-Men du sa ju..sa Louise.
-I don´t have them sa kärringen skitsurt och Louise tog då en salami & brie. Varför i helvete gick vi inte bara därifrån? Det var för stressigt.
Kärringen är inte särskilt underhållande men nummer fem på min lista, det är hon.
:
Jag var tveksam till att jag skulle gilla att klufsa omkring på en marknad med en sjuhelvetes massa människor. Jag hade rätt.
Mina arbetskollegor tjatade på mig och jag följde med. I en liten Dolmasbuss som körde i snitt 150. Igen. När vi klev ut var det brännande hett. Och väl inne på marknaden var snubbarna i stånden långt från trevliga.
En snubbe skrek “Bäääääh!” efter mig och hånflinade åt min tuss på hakan. En annan kom fram och drog i det och gjorde en min full av avsmak. Den snubben kan idag vara mycket glad att han lever då Louise var mycket nära att bunta ihop honom på plats. Själv är jag ju närmast pacifist.
Vid ett skoförsäljarstånd köpte jag otroligt nog ett par dojjor. Jag orkade i vanlig ordning inte pruta nåt. Nåväl. När jag sedan nådde nästa stånd och inte köpte nåt där ropade mannen bakom dadelnötshögarna ” I Kill You!”.
Förfärade över detta oväntade dödshot trängde vi oss vidare fram i folkmassan. Hysteriskt. Vidrigt. En liten kille på kanske 10 blev oasen. Han såg snäll ut där han stod och försökte kränga strumpor. Jag tittade lite snabbt på sockorna men passerade. I KILL YOU skrek då den lille turkiska pojken efter mig.
Vi satt i Friedrichshain, Berlin och immundigade en ljuvlig bit mat. En härlig stadsdel. Härlig stämning. Härligt folk. Ja, 99,9% iallafall. För plötsligt kom han farande. Skedmannen. Spoonman.
Vi hörde ett skrik bakom oss, följt av en smäll. Sen såg jag en kille slå en tallrik i huvudet på sig själv. Han skrek “Deeuuutschhee” och sprint-vacklade förbi oss med en sked i högsta hugg. Blod rann från hans färska hål i skallen. Folk omkring blev skakis. Louise blev rädd. Jag höll på att skita ner mig.
Han var baröverkroppad. Han var hög som en jävla lyftkran. Han var arg. Han var blodig.
Han stirrade tomt framför sig och kastade iväg skeden. Vi satt blickstilla.
Mannen vacklade iväg femto meter skrek “Deutschheeeeeee” och tog stöd mot en lyktsolpe. Där stod han i fem minuter medans hela restaurangen höll andan. Ingen gångare eller flanerare passerade i närheten av karln.
Sen försvann han runt hörnet. Vi pustade ut och tände en cigg. Vi gick ner i puls under några minuter. Tog en klunk öl med darrig hand.
Från andra sidan huset hör vi då plötsligt än vansinnigare och än gällare “DEUUUTSCCHHEEEEE!!!”. Han är tillbaka. Blodigare. Galnare. Farligare. Vi lämnar ölen och maten och springer in på restaurangen. Vi betalar i baren. Tackar för oss och går i rask takt och så långt från mannen som möjligt därifrån.
Tio minuter senare ser vi en piketbil och en ambulans komma i ilfart mot stället vi käkade på.
*
2.
Efesos. Ett av världens klubbade underverk. Visste ni det?
I vilket fall färdades vi dit, samtliga kolleger från jobbet, med buss från Güllük, Turkiet. Det stod en ung kvinna längst fram. Efter en stund blåste hon i micken för att se att den var på. Det tjöt till i det interna systemet och hon tog till orda. Hon började prata med oss på ett sätt som vi var efterblivna alternativt väldigt små barn. Engelskalärare inkluderade. När hon fått något sånär klart för sig att vi förstod det engelska språket klev hon upp ett par pinnhål, men inte mycket. Hon rullade fram en karta och frågade “Do you know what this is??” Det var Turkiet.
Nån räckte upp handen och sa “Turkey”. Guiden sa “YEEEEEESS. Very good!!” Sedan fortsatte hon att förklara det ena självklara efter det andra. Hon pratade historia, hon pratade nutid, hon pratade, pratade, pratade. Sen stängde hon av micken och satte sig ner. Vi bak i bussen tittade på varandra och skakade på huvudet. Då blåste det till i systemet igen PHH PHH och vips så stod guiden där igen med sitt fåniga léende. Hon började beskriva allt som vi susade förbi. “Do you know what kind of bush that is?”, “Do you know the name of this hill”, “Do you see what that is?” Hon berättade för oss att vi såg bomullsfält, hur otroligt det var med ålarna i sjön (mexikanska golf resenärer) och en enormt lång harang -som var fullständigt poänglös I might add-om kullen utanför fönstret. Vi skrattade elakt därbak.
Men skrattet fastnade i halsen. För tjejen slutade inte prata. Hon malde på. Stängde av micken och blåste PHH PHH så det slog lock för öronen. Hon pratade i de två och en halv timma det tog för bussen att komma fram.
Och vad var det vi skulle göra i Efesos?
Jo gå runt och titta på fornlämningarna och lyssna till –just det– vår vän Guiden. I tre timmar. Vi gjorde så i stekande hetta.
Och efter det åkte bussen hemåt igen. PHH PHH PHH PHH!!!
När hon tömt alla ämnen började hon fråga om Sverige och när reaktionen från bussens deltagare inte blev den förväntade började hon berätta om sitt liv. Det tog hela vägen hem också. Jag skrek “I dont care” en gång, ingen skrattade eller applåderade och efteråt kändes det plumpt och elakt. Men fy fan vilken jobbig människa.
I och för sig milsvida från nummer ett på listan. Jag bävar redan för att skriva i den historien. Det kommer bli en sann Kollaps-klassiker och addera ett helt nytt djup: Porrbruden i Berlin.
1. Porrbruden i Berlin
2. Guiden på Bussen till Efesos
3. Spoonmannen i Friedrichshain
4. Snubbarna på Marknaden i Milas
5. Mack-kärringen i Belgrad
6. De Charmiga Danska Papporna
7. Den Rumänske Dragspelaren vid Brandenburger Tor
8. Snubbarna på Restaurangen i Bodrum
9. Den turkiska Konduktören och Tullarna
10. Dårarnas Sammansvärjning vid Malmö Station
Berlin var prima. Man kan säga att I fucking love the city. Och snart kommer vi åka dit igen. Inget snack.
En dag i den härliga staden var det parad. CSD. Christopher Street Day. En Prideparad x 10 ungefär. Louise och jag satte oss i närheten av Zoologischer Garten och började pimpla öl. Det kom några skurar, i övrigt var det ljuvt. Efter ett tag hörde man en pumpande baskagge på maxad volym. Bussarna, lastbilarna var nära. Sedan strömmade det in en enorm mängd fantastiska människor i extravaganta utstyrslar. Bögar, flator, metrosexuella, bisexuella, sexuella, festsugna, fettsugna, transor, fetischister och allt man kan tänka sig. Jag står upp för så gott som alla subkulturer och diggar dessa jättefester skitmycket.
Det finns ett enormt klubbliv i Berlin och de allra flesta av de bästa var representerade med bussar. Vi väntade in den bussen som skulle ha den bästa musiken. Och till slut kom den. Vilket jävla tryck! Vi hörde en “Tainted love” remix med Soft Cell, tidigare aldrig hörd, som fick oss att bågna. Vi lämnade vårt ställe och hakade på efterföljet.
Så jävla förbannat roligt. Vi dansade, skålade och vinkade. Plötsligt var vi en del av paraden. Gatorna var fyllda av festglada människor som dansade och jublade. Blev man ölsugen var det bara att hoppa in på en pub och köpa ett par bärs och sen dansa tillbaka in till positionen.
Efter ett tag, när bussen stannat till lite, märker vi att det plötsligt hopats en bunt män med kameror runt våran buss. De trängs och bökar och riktar objektiven mot ett och samma håll. Vi vänder oss om. Där står en brud och posar. Hon sträcker ut tungan och simulerar en fittsmekning på sig själv. Bakom henne dansar en krallig, skallig tysk som förefaller vara kvinnans pojkvän ty de slickar på varandras tungor.
Ofattbart nog har jag lyckats hitta en bild på detta. Low and behold:
JAG HAR TAGIT BORT BILDEN DÅ JAG KÄNDE ATT DET VAR ÖVER GRÄNSEN ATT OUTTA EN PERSON PÅ DET SÄTTET.
Paraden fortgår och jag & Louise får svårt att koncentrera oss igen. Kvinnan står där på bussen och gör samma min om och om igen. Hon försöker förtvivlat att se sexig & porrig ut, vi tycker det hela mest är riktigt pinsamt samt ganska underhållande för hon ser oftast jävligt rolig ut. Men snubbarna med kamerorna verkar nöjda och plåtar på. Till slut blir det hela lite för mycket och vi lämnar paraden men bestämmer oss för att på kvällen dra till den klubben som hade bussen. Musiken var grym helt enkelt och övriga människor verkade vara sköna.
Vi drar hem till hotellet och laddar med mer bärs. Vi får en svacka och somnar nästan, men vi lyckas ladda om och vid elvatiden anländer vi till haket. Det är ingen besvikelse, inredningen är skitsnygg, musiken helt i vår smak. Dock var det något folktomt. Vi hade kommit lite för tidigt tydligen. Vi beställde in lite dricka och satte oss i en soffa och iaktog de få som kommit dit. Vad ser vi då? Ja vad ser vi då?? Ja. Det jag nu ska beskriva har jag icke skådat innan. Jag visste inte om jag skulle skratta, gråta eller bara implodera på plats.
I baren sitter bruden från bussen. Hon sitter på en stol i baren och dricker kaffe. Bredvid henne sitter en snubbe i skinnväst. En annan snubbe än den på bussen. Han sitter lutad med ryggen mot väggen, ja karln halvligger över sin barstol. Han har på sig läderbyxor noterar jag. Han.. Men vänta nu… Han har ballen utanför brallorna. Han har praktstånd. Och bussdamen sitter och runkar av honom.
Jag tittar snabbt bort. Tittar på Louise. Hon har sett samma sak. Vi skrattar. Och tittar igen. Det fanns inte en chans att låta bli.
Kvinnan böjer sig snabbt ner över mannens mellangärde och suger tag i ballen. Två sekunder senare sitter hon rak i ryggen igen. Tar en klunk kaffe, runkar vidare. Mannen halvligger i sin position och ser väl lite sådär halvnöjd ut. Bruttan är helt blasé och medans hon ökar farten på näven kan hon inte hålla sig utan sträcker sig mot ett fat med ost och kakor. Hon får fatt i en havrebaserad platt kaka och tar ett smuligt bett. Utan att sluta handtralla tysken i lädervästen. Som börjar se allt mer besvärad ut.
-Vad i helvete är det som händer? säger vi till varandra. Det här är bland det sjukaste vi sett konstaterades det. In kommer då två andra män. Klädda i sjömanskostymer. De känner kvinnan och hälsar. De stannar och snackar. En av dem gör high-five med henne. Ja allt är helt normalt. Förutom då att hon fortfarande drar i den pösige mannens snopp. Han ser inte helt jiippiii ut i sin position. Den nyanlände sjömannen kör en high-five med honom också. Responsen var halvengagerad.
Och nu började stället fyllas med folk från paraden. Så hon vänder sig om, lyfter upp sin kjol och han tränger in i henne. Doggystyle i 10 sekunder. Hon äter en ostbit under tiden och tittar på sin klocka. Det här känns inte bra.
This is not to satisfactory.
Vi kände att det var dags att röra på oss lite och försvann därifrån. Kvällen fortlöpte. Vi dansar, dricker och har skitkul. Stället är packat av färglada människor, rökmaskiner & stroboskopljus. Sent omsider ser vi kvinnan dansa & hångla på en högtalare med en annan man. Hon är lättklädd och dimögd.
Och ännu senare, kanske är klockan tre, blir det stor uppståndelse i ett av klubbens inre hörn. Män trängs i skockar de sträcker nacken för att titta, de nästan klättrar på varandra. Vi kilar dit för att se vad som står på. Vad hände där då i det där upplysta?
Det var vår vän från bussen igen. Nu väldigt lättklädd, låt oss kalla det naken. Där fanns två män –två andra män än de tidigare nämnda- och de var tillsammans med kvinnan filmade av två stora filmkameror. Vad de pysslade med krävs det väl inget geni för att lista ut.
-
Polls
VCMG
- Stort! Spännande! (58%)
- Kul för dem. men inte många andra. (32%)
- Jag har aldrig brytt mig och tänker inte börja nu. (7%)
- I don´t care anymore (4%)
Loading ... -
Senaste kommentarerna
Warning: Undefined variable $pre_HTML in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/themes/kollaps/inc/sup_recent_comments.php on line 23
Warning: Undefined variable $post_HTML in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/themes/kollaps/inc/sup_recent_comments.php on line 34