The Battle of The Jesus and Mary Chain #19

SOME CANDY TALKING

[audio:Some_Candy_Talking.mp3]

Jag tror bara jag har varit en tvättäkta tjyv en gång i mitt liv. I slutet av åttitalet var jag på skivmässa i Jönköping. Vi åkte iväg en bunt Tranåsbor ungefär en gång i månaden på mässor i Linköping och Jönköping och fyndade vinyler. Jag köpte Fad Gadget singlar, Nitzer Ebb promotolvor och á;GRUMH…´s samlade katalog. Och The Jesus And Mary Chain singlar. Dubbelsingeln till “Some Candy Talking”; den betalade jag inte för.

En av mina resekamrater styrde in mig på det hela, en vanare tjyv som han var. Så han uppehöll försäljaren medans jag helt sonika knallade iväg i folkvimlet med skivan. Jag har dåligt samvete för detta än idag ty tjyvar är ett släkte som jag föga ser upp till.

“Some Candy Talking”
. En tidig singel mellan första två albumen; snygg låt. En låt som tydligt hade Lou Reed och Phil Spector-arvet i sig samtidigt som den bildade skola för 500 efterföljande band. En klassiker i bröderna Reid´s katalog säger nog de flesta fans till bandet. Visst är det så. Nummer nitton på min lista.

*

JENS:

Nä nu jävlar! Har du fått en bjälke i huvudet? Eller är det ditt tjuvsamvete som spökar? Ty nu är du ute och cyklar. På mycket mycket tunn is. För vad har vi här egentligen? Jo, en klassiker-klassiker. JAMC-låtarnas JAMC-låt. Golden Gate-bron mellan bandets två bästa skivor. En melodi som slingrar sig som en übercool magdansös mellan de tre ackorden. En text som definerar själva essensen i The Jesus and Mary Chains existens. En medaljkandidat. På nittonde plats?!

Det här får du allt stå till svars för.

Talk!

*

ANDREAS:

Först av allt: Jag önskar jag kunde rada upp de 18 låtar som ligger över, men det vore ju att blåsa bort all eventuell dramaturgi. Så vad kan jag säga, förutom att jag tycker detta, ett av världshistoriens allra finaste band, har hela arton bättre låtar än den här klassikern?

Jag kanske kan använda mig av tidigare Depeche Mode-listande som stöd eftersom The Jesus And mary Chain´s låtkatalog är lika diger?

19. Behind The Wheel
21. Photographic
22. Precious
26. Everything Counts
59. A Question Of Lust

Jag kan säga att bara för att Jenny Kallur är bra jävla lik sin syster så är hon inte riktigt lika snabb.
Nu frågar du dig hur jag kan likna “Some Candy Talking” med Jenny Kallur och jag kan ärligen säga att det frågar jag mig själv också.

Men nog visste jag att det här skulle röra om lite i din kokande gryta. Min gryta har visst timjan istället för basilika och den smakar faktiskt ännu bättre. För det är min gryta!

*
JENS:

Du och din gryta. Du kan använda din gamla Depechelista, Jenny Kallur och all timjan i världen om du vill. Basilika kommer ändå alltid vara godare och “Some Candy Talking” kommer alltid vara värd en högre placering.

Men det blir mer och mer intressant det här. Keep it coming!

Apr 9, 2008 | 7 Comments | The Battle Of The Jesus And Mary Chain

Ett X, En Vitlök.

…Och så var det Sjögge som lyfte på luren när det ringde hemma i familjevillan. Det var farmor. Hon ville ha numret till Hebbes jobb. Sjögge sade javisst och började numrera: – Numret är 3 1 7 1…

-Va!!??  ropade farmor. –Är det ett X med i numret??

*

Jag vet inte om ni känner till det, men det sägs ju i vissa hushåll att vitlök är bra för förkylningen. Men det beror nog isåfall på hur man använder sig av vitlöken.

Sjögge sitter i godan ro i familjevillan när det ringer på telefonen. Det är farmor. Hon är uppskakad. Hon är ju förkyld berättar hon. Så vad göra? Jo tanten hade stoppat in en vitlöksklyfta i örat. Sjögge ville få detta bekräftat och förtydligat och frågade: -Farmor, har du stoppat en vitlök i örat??  Efter att farmor svarat jakande till detta ringdes en kedja samtal till pappa Hebbe och mamma Kina som i sin tur fick åka till akuten med farmor för att plocka ut löken.

*

Om ni tycker det där var intressant då ska ni veta att jag ännu inte berättat om Sjögges mormor.

Apr 9, 2008 | Comments Off on Ett X, En Vitlök. | Hökaröva

The Battle of The Jesus and Mary Chain #20

Taste The Floor

What´s that whistling noice?

[audio:Taste_the_Floor.mp3]

Ja då var vi framme vid det oundvikliga då; “Psychocandy”.

Betraktat rent kredibelt musikhistoriskt och på en jävla massa andra sätt så är det här, om inte det främsta, så ett av de bästa debutalbum någonsin. The Jesus and Mary Chain skitade ner ljudbilden så till den vida grad att många människor som 1985 hörde skivan trodde att den hade gått sönder. Nånstans under all dist, allt sammelsurum fanns popmelodier lika vackra som hos The Supremes och Shangri-La. Det var, to say the least, banbrytande.

Som The Velvet Underground´s fjärran syskonbarn äntrade ett skotsk brödrapar, en basist som hette Douglas Hart samt en viss Bobby Gillespie rock-and-roll-världen. Det viskades om ett nytt Sex Pistols men Jesus hade varken nån anarki i agendan eller nån Sid Vicious i bandet. “Psychocandy” är utan ett uns tvivel en modern rock-klassiker.

Problemet är bara att jag inte till 100% kan skriva under på att skivan är så fantastisk som de engelska historieböckerna, NME och Andres Lokko säger. Nånstans vet jag att mina val kommer alltid vara “Darklands”, “Automatic” eller till och med “Honey´s Dead”. Säger jag nåt annat bör min tunga bli svart ty då ljuger jag.

“Taste the Floor” är en riktig rökare dväljd i ett moln av en miljon getingar. Stenhård. Absolut vansinnig. Kompromisslös. Jag tycker det är den tredje bästa låten på albumet.

Då kan ni vänner av “Psychocandy” snabbt räkna ut att låtar som “You Trip me Up”, “The Hardest Walk”, “Cut Dead” och “Taste Of Cindy” sannolikt inte är med på min topp 25. Jag kan då säga att ni har rätt.

*

(Ett tillägg: Skivan vinner en tävling. Omslaget till Psychocandy är nämligen det absolut snyggaste någonsin, alla kategorier.)

JENS:

Det är sjukt svårt det här. Hur förhåller man sig till den skiva med sitt absoluta favoritband som på nästan varenda musikkritikers topplista ligger i de översta skikten? Det är ju, precis som du säger Andreas, en makalös debutskiva. Briljant. Fantastisk. Unik. Och i mångt och mycket är det självklart den bästa JAMC-plattan. På vissa andra sätt inte. Problemet är att det är helt omöjligt att mäta Psychocandy mot någon annans Jesus-skiva. Eller mot någon annan skiva överhuvudtaget egentligen. Det kan knappst motsägas att den var banbrytande. (To say the least). Hur många av de band vi lyssnar på har inte sina rötter (eller rötters rötter) just här? My Bloody Valentine? Sure. Pixies? Visst. Black Rebel Motorcycle Club? Skojar du?

Och det svåra här blir att även om jag fullkomligt älskar Psychocandy, ja rentutav avgudar den, så är det nog när allt kommer till kritan inte den Jesus-skiva som snurrat mest genom åren. Däremot hade det inte funnits någon Darklands eller Automatic eller Honey’s Dead utan Psychocandy. Och fy fan för det. Dessutom är Psychocandy den skiva som åldrats med absolut störst värdighet. Fan, den skulle ju kunna varit inspelad i år och stått stolt som en hundraårig norrlandstall. Bara en sån sak.

MEN ÄR DET DIN FAVORIT-JESUS-SKIVA DÅ! hör jag hur det skriks från Kista nu. Men jag vet inte Andreas. Väck mig mitt i natten med en kniv mot min strupe så kommer jag antagligen säga Psychocandy.

Fyra eller fem gånger av nio.

*

“Taste The Floor” – En grym låt. En av mina topp sju från skivan. Eller nummer sju helt enkelt. Jag antar att det gör mig till en större Psychocandy-vän än dig Andreas. Nöjd nu?

(Och jag håller med dig om omslaget.)

Apr 8, 2008 | 5 Comments | Dråpligast Under Hultsfred 1991, Uncategorized

The Battle of The Jesus and Mary Chain #21

Black

Yeah I´m a bad motherfucker now, but I once was cool.

[audio:Black.mp3]

När jag bestämde mig för att göra en lista på Jesus så gjorde jag som jag gjort även med Depeche Mode och Pet Shop Boys. Jag satte mig för att lyssna på hela låtkatalogen. Det behövs sannerligen. När jag lyssnade genom “Munki” blev jag rejält förvirrad. Lika förvirrad som skivan är i sig. Och jag fann det till en början omöjligt att plocka bort den ena låten från topp 25 när jag skulle behålla en annan.

Bröderna var 1998 på väg mot en splittring och på vägen dit släppte de allt det som var bandets trademarks i backen.

Resultatet blev, precis som man kunde förvänta sig, splittrat. Men det fanns pärlor på “Munki”. Flera pärlor. Och det fanns en befiande humor. Som i “Fizzy”; “My friend Ben think that beer is food, he´s allright, oh yeah he´s ok”. I andra spåret, “Birthday” brists det, som från ingenstans ut i “…and It´s Christmas time again..It´s christmas time again”. Medverkandet av deras egen Sister Vanilla tycker jag iochförsig lämnar en fadd eftersmak i munnen. Det gör det inte för Jens vad jag vet.

Framförallt William Reid framstod genom allt detta som något av dåren nummer ett. Hade han tappat koncepten? Han var på ett samtida eget verk naken och tjock på omslaget. Han flirtade med småtjejer från turnéscenen genom att slicka sig runt munnen och räcka ut tungan. Han revolterade väl mot sin gubbighet på ett pubertalt sätt. Jag vet inte. En fin jätteliten stickad mössa hade han också tryckt över jättekruset. Till och med Garton Gore ligger i lä i jämförelse.

Tiden hade på ett sätt sprungit ifatt och förbi The Jesus and Mary Chain, kanske framförallt i deras egna ögon. De mötte upp detta med kaos och en hel drös låtar som var riktigt jävla skitbra. Speciellt en, men den väntar vi ett tag till med att prata om.

Plats 21 kunde ha tilldelats “Fizzy”. Det kunde blivit “Birthday”. Det kunde varit “Degenerate” eller “Stardust Remedy”. De är ungefär lika bra allihop. Men “Black” tar platsen då den är så jävla mycket Jesus samtidigt som den är så jävla mycket inte Jesus. Jag vet inte om ni förstår vad jag menar men det känns som låten representerar exempelvis Teenage Fanclub också samtidigt. Och se där, det blev visst William igen.

“And my mood is black
And my eyes are black
And my life is black
And my love is black

Turn the good thing back
Kiss the good thing back
Make the good thing back
Be the good thing back”

*

JENS:

Här sätter du huvet rakt på spiken när du beskriver Munki i allmänhet och William i synnerhet. Det var 100mph rakt ut åt alla håll samtidigt som gällde tycks det. Och jag gissar att du inte som jag är ägare av allt som William släppte under namnet Lazycame åren som följde, men DÄR kan vi tala om dårskap (blandat med genialitet). Skivorna består av ömsom 15 minuter gitarrgnissel och tungotalliknande sång där knappt ett ord eller en melodislinga går urskilja, ömsöm genialt vackra popdiamanter. I en intervju har han erkänt att han var påverkad av det mesta under delar av inspelningarna av “Saturday the 13th”, “Yawn!” och “Finbegin”. Som om han skulle behöva skriva mig det på näsan.

Men åter till “Black”: När vi började prata om att göra denna lista gjorde jag en grov urgallring bland mina Jesusfavoriter. Den listan stannade på 61 låtar. Och “Black” var inte med bland dessa. Att döma av Martins S’s uttalande om just denna låt i kommentarerna på inlägg #24 kommer ni väl påstå att det är jag som har fel, men att dra kvalitetslikhetstecken mellan “Black” och exempelvis “Birthday” är i min värld mer galet än att från scen ragga på småtjejer medelst munslickningar.

*

Apr 8, 2008 | 6 Comments | The Battle Of The Jesus And Mary Chain

Farmor Sjögren synar sonen

..Och så var det Sjögges pappa Hebbe som var ute på Storgatan i Tranås och spatserade på sin väg mot bankärendet. Han såg sin mor, Sjögges farmor, på håll. När han närmade sig kunde han konstatera att farmor hade virat en handduk runt huvudet. Hon verkade inte helt hundra så han frågade: –Känner du inte igen mig?

Visst gjorde farmor det och hon svarade surt: –Det är klart jag gör. Du är den där Negern.

*

I efterhand har det visat sig att farmor sa –Det är klart jag gör. Du är den där Nergöjs!

**

Och ytterligare i efterhand, efter mått av stor förvirring kring detta, har det visat sig att Nergöjs baklänges blir, just det, Sjögren!

***

Apr 8, 2008 | 1 Comment | Hökaröva

The Battle of The Jesus and Mary Chain #22

Sidewalking

Den här låten har, musikaliskt sett, skadat mig ordentligt. Nu finns det förvisso minst ett dussin låtar som jag har rippat när det gäller Jesus. Men riffet i “Sidewalking” har jag återanvänt hur många gånger som helst och det har än så länge aldrig blivit fel.

Jim Reid släp-bluesar sig genom dem extremt enkla melodin med en attityd de flesta bara kan drömma om. Jag tycker det är ascoolt. Jag tycker det är astungt. Min nummer 22.

*

JENS:

Ja jag väntade på den här, och om sanningen ska fram trodde jag du skulle haft den ännu högre
. Jag är glad att du inte har det, för på min lista platsar den inte på topp 25. I min bok är inte det här en ascool och astung låt, det är en låt som försöker vara ascool och astung, men aldrig riktigt blir det. Jag ser Sidewalking som mamman till en ganska stor skara jävligt coola kids. Kids som skäms lite över morsan sin när hon plötsligt dyker upp på klassfesten.

ANDREAS:

Haha.. Ja, fair enough, Jens. Fair enough. Men det har nog till stor del att göra med produktionsåret. Vissa låtar från just de här årtalen har, soundmässgt, tagit stryk av tidens test. Möjligen tillhör “Sidewalking” denna kategori. Men om låten var min morsa skulle jag sannerligen inte skämmas för henne på klassfetsen. Jag skulle tvärtom skrika på alla att kolla vilken jävla skithäftig morsa jag har.

JENS:

Men då kommer nån annans morsa till festen, och hon heter “Snakedriver” och spöar skiten ur din morsa, och då är plötsligt inte “Sidewalking” så tuff längre.

Apr 7, 2008 | 4 Comments | The Battle Of The Jesus And Mary Chain

Apa


Jag kissar mig i munnen! Varför det? VARFÖR DET??

Apr 7, 2008 | 3 Comments | Uncategorized

The Battle of The Jesus and Mary Chain #23

Why´d you Want me?

Vi har pratat b-sidor innan. Att Depeche Mode visserligen har en bunt klassiker, men alldeles för få. Att Pet Shop Boys alltid varit hedervärda i singelformatet och har en uppsjö med snygga låtar där. Men jag tror jag vågar påstå att The Jesus And Mary Chain verkligen visar hur det ska gå till när man gör b-sidor. Kolla på bara på “Head On” boxen. 4 singlar med 4 olika baksidor, wow!

Till Depeche Mode´s försvar kan man väl säga att JAMC produktioner är aningens enklare att slutföra snabbt. För oftast gör bröderna Reid & co det bäst när de bara kopplar in ackeguran och bara kör. Som i “Why´d You Want Me”.

Konceptet, om man nu ska se det som ett sådant, hade förfinats under hela åttitalet när det till slut var dags att släppa album fyra, “Honey´s Dead”. Och “Far Gone And Out” singeln hade kanske de starkaste baksidorna nånsin vad det gäller skottarna. Och “Why´d You Want me” är ytterligare en William-låt, se där.

 

JENS:

Vilken glad äveraskning! Jag tycker du har helt rätt i att The Jesus And Mary Chain verkligen visar var b-sides-skåpet ska stå. Dom har gjort vansinniga mängder fantastiska b-sidor, och de båda samlingsskivorna (“Barbed Wire Kisses” & “The Sound of Speed”) står i princip på helt egna ben och borde nästan räknas som ordinära album, iallafall när det gäller låtkvaliteten. Sen är jag personligen extremt förtjust i den kategori av låtar som “Why’d You Want Me” representerar; Enkelt arrangerade och antagligen ganska kvickt nerplitade petitesser, som ändå många gånger blir bland det bästa de gjort.

Men jag börjar bli lite orolig över att vi är så rörande överens hittills. Det känns nästan lite otäckt.

ANDREAS:

Hehe..Ja det var väl inte tänkt så och det blir ju inte helt lyckat att tvinga fram provokationer!

JENS:

Det ordnar sig säkert ska du se. För övrigt är jag orimligt överaskad att denna lilla godbit kravlade sig upp på din topplista.

[audio:WhydYouWantMe.mp3]

Apr 7, 2008 | 1 Comment | The Battle Of The Jesus And Mary Chain

The battle of The Jesus And Mary Chain #24

Kista, Söndag 6 April, 18:37

24. Cracking Up

Jim eller William? William eller Jim?

Bröderna Reid är två coola snubbar med lite olika egenskaper. Nu när jag väljer en till William-sjungen låt så kanske en del får för sig att jag är en William-man. Men si, det är jag inte. Jag är en Jim-man -om jag skulle tvingas välja.

Visst är William, precis som jag en halvtafflig gitarrist som älskar och är bra på att riffa och feedbacka, men man ska komma ihåg att min ursprungliga dröm var att bli som Jim Reid. The April Tears allra första framträdande 1990 var The Jesus And Mary Chain´s “April Skies” och jag sjöng. Spelade ingen gitarr då. En del hävdar envist att jag inte sjöng heller förresten.

Men Jens är ju en William-man. Han är William och jag är Jim. Jag är snäppet coolare, helt klart längre och framför allt över ett år yngre. Jens har dessutom, precis som William, en något mer väsande röst när han sjunger. Vissa hävdar att det låter Gessle, men jag vet nog vem han försöker låta som. Tyvärr alltför länge sen vi hörde denna viktiga röst, JH!

“Cracking Up” imponerade inte alls på mig när den kom. Jag tyckte det lät oproducerat och flamsigt. På gränsen till ovärdigt. När jag sen insåg att det var en stor del av skivan “Munki” att ramla in och ur rim och reson så växte “Cracking Up”. Det är en förbannat cool låt.

Och nu kommer Jens hävda att han är en Jim-man. Bland annat.

*

JENS:

Göteborg, Söndag 6 April, 19:09

Till att börja med är det ju faktiskt William som sjunger även på Rollercoaster, men nåväl.

Jag är beredd att ge dig rätt när du säger att jag är en William-man (om jag skulle tvingas välja). Jag dras mer till hans svärta tror jag, och jag tycker han har lite mer djup i sitt låtskrivande på nåt sätt. “I hate rock’n roll” är ju mil coolare än “I love rock’n roll” till exempel. Samtidigt är det nog ändå Jim som vinner den personliga coolhetspokalen till slut, han är ju när allt kommer omkring nästan själva definitionen av cool i min bok.

Angående “Cracking Up” så är det en av de Jesus-låtar som står för sig själv lite grand, och jag har ofta svårt att jämföra den med andra låtar. Men topp 25 är det absolut. Topp 24 rent av.

Och – tio månader yngre. Det är inte mycket du. Sen vill jag minnas att vi är exakt lika långa. Och är det inte otroligt ocoolt att kalla sig själv för cool?

*

ANDREAS:

Kista, Söndag 6 April, 19:29

Nu måste du glömt läsglasögona igen. Jag valde en “William-sjungen låt till” så att jag hävdat nåt annat än att Will sjunger “Rollercoaster” är ju direkt felaktigt.

Men du har rätt i att “Cracking Up” står lite för sig själv. Som hela “Munki” på sätt och vis. De släppte på alla tidigare koncept och bara åkte kana ut i exprimentlabbet. Ibland blev det fullträff, ibland inte alls lyckat. Vi återkommer till det.

Vi har ställt upp oss rygg mot rygg många gånger och nog är det så att….aj aj aj nu skriker Louise åt mig att hon aldrig mer vill se detta patetiska tilltag från oss igen. Vissa bryter arm, vissa mäter andra saker. Vi mäter hela vår längd. Och jag är, som sagt, den längre av oss två. Aaajjj!!

Att kalla sig själv för cool är i de flesta sammanhang helt klart ocoolt. I detta sammanhang nådde det ialafall sitt syfte! För övrigt anser jag mig själv som oerhört ocool, tyvärr. Jag har försökt men det går inte. Grabbar som Jim Reid och Bobby Gillespie har det lättare för sig med medfödd bitterhet som koloniserade skottar. Visserligen har vi smålänningar en viss mängd bitterhet men det funkar väl inte riktigt lika bra att vara från Tranås och prata skotska. Eller? : D

*

JENS:

Göteborg, Söndag 6 April, 20:24

Ja det slog mig när jag var på väg till affären att det måste varit så du skrev. Jag tar på mig det. Ett misstag från min sida. Fruktansvärt ocoolt.

“Munki” är absolut den minst sammanhållna skivan dom gjort, och det beror väl mycket på att bandet antagligen redan var på väg att gå åt fanders. I princip är det en “Recurring”, där Jim och William på varsitt håll skrev och spelade in sina egna låtar. Och då gick det som det gick. Det är ingen dålig skiva, men kanske är det deras sämsta när allt kommer kring. Ska bli intressant att se om någon mer låt från Munki kvalar in på din topp 25. Jag kan berätta att på min egen gör det det.

Apr 6, 2008 | 4 Comments | The Battle Of The Jesus And Mary Chain

The battle of The Jesus and Mary Chain #25

Kista, Söndag 6 April, 12:01

25. Rollercoaster

Nej jag tror inte att något band har varit coolare än vad The Jesus And Mary Chain är i videon till “Rollercoaster”. Vilket skitbra och enkelt recept. Jag menar: -Ställ snubbarna på trottoaren och filma runt dom och klipp in lite neonskyltar. Porr. Kors. Drugstores.

Bröderna Reid från East Kilbride, Skottland med sina vapendragare har satt spår djupare än kärleksärr på mig. Och då handlar det som sagt inte bara om musiken. Utan även om estetiken. Fucking Hell. The Jesus And Mary Chain anno 1990 nånstans var nog det snyggaste rockbandet nånsin.

“Rollercoaster” innehåller broder William popsjungandes vid mikrofonen, en pumpande trummaskin, en sextondels-shaker, en rak basgång och en bunt larmande gitarrer spelandes tre-fyra ackord. Det är såklart skitbra. Jag tror förvisso att The Jesus And Mary Chain har nån mer låt med samma ingredienser men jag får återkomma till det.

*

JENS:

Göteborg, Söndag 6 april 12:58

Hösten 1990 satte Kai och jag oss i hans gula Toyota Celica Liftback, trampade gasen i botten och styrde kosan mot smått legendariska Tilt Records i Huskvarna med ett enda mål i sikte: att köpa varsitt exemplar av The Jesus and Mary Chains ep Rollercoaster. Cirka två timmar efter avfärd var vi tillbaka i Kais pojkrum på Ängarydsgatan och kunde äntligen öppna upp varsin bärs och lyssna på plattan första gången, och jag minns att en i sammanhanget klassisk diskussion utbröt.
“Det här har jag hört förut” hävdade Kai, lite lätt ointresserad av vad som strömmade ut ur högtalarna.
“För helvete Kai! Det här är hur sjukt bra som helst!” svarade jag. Och på ett sätt är det så det alltid har varit med Jesus and Mary Chain – ständigt någon som påstår att de gjort samma låt om och om igen. Så Andreas: Ska vi ta den diskussionen direkt eller skita i den helt?

*

ANDREAS:

Stockholm, Stockholm 6 April, 13:10

Jag tror att den diskussionen kommer att dyka upp ett par gånger igen vare sig vi fortsätter på den nu eller inte. Nu ska man också komma ihåg att Kristian “Keta” Nilsson, som kanske inte var The Jesus And Mary Chain´s Paulus direkt, hävdade att just “Rollercoaster” faktiskt var lite annorlunda från resten av bandets material. Det här var fyra ackord, inte tre, hette det.

Förresten har väl du fler minnen kopplade till Jim Reid vad gäller Huskvarna?

*

JENS:

Göteborg, Söndag 6 april 16:12

Det stämmer, och det minns jag också att jag sa till Jim Reid; Att det var väldigt sjukt att se honom spela i Huskvarna, endast ett Jätten Vist-stenkast ifrån Tranås. Han höll med om att det var sjukt att vara i Huskvarna, men jag antar att han hade andra skäl till detta än jag.

Men tillbaka till låten. Rollercoaster är en fantastisk låt med en grym (och patenterad) JAMC-video. Om man skulle vilja förklara bröderna Reid’s koncept för någon helt oinsatt skulle det vara perfekt att spela upp Rollercoastervideon för dem.

Apr 6, 2008 | Comments Off on The battle of The Jesus and Mary Chain #25 | The Battle Of The Jesus And Mary Chain

Din lilla jävla kukapa.

Det spelas alldeles för lite ap-punk. Därför har jag och min kära fru Louise efter en mycket genomtänkt och väl genomförd brainstormkväll beslutat oss för att råda bot på detta. Vi har även en killer line-up på gång men det är nog bäst att vi frågar vederbörande innan vi annonserar deras medverkan. Bandet ska heta Din Lilla Jävla Kukapa och det är nog bäst att direkt klargöra att det här inte är en attack på aporna som det djur det är. Snarare tvärtom.

Vi ska genomföra spelningarna i bur och framföra bland annat följande:

* Din Lilla Jävla Kukapa – titelspåret. Det blir en arg låt som ändå kommer lämna rum för eftertanke.

* Du Din Sjuka Jävla Apa! – Också en mycket upprörd låt där refrängen kommer gå något i den här stilen: “Du din sjuka jävla apa/Du bråkar med röd hund/Kan du sluta andas kompis/Och lyssna på mig en stund/Sluta tjata/Min tur att prata/Jag är hårig/Du är tunn/Plocka det jävla bladet från din mun/Jag käkar eucalyptos/Du tuggar bambu din Jävla Idiot.” 

* Varför Det? – Här ställer vi oss helt klart bakom buren och upplever en dag med en apa som börjat lacka ordentligt. Vi tänker oss en ap-punkens svar på Petters “Så Klart”:

“Den fula gubben glor på mig VARFÖR DET?/ Den lilla flickan pekar på mig VARFÖR DET?/ Jag petar mig i pälsen, Jag kastar bajs omkring mig/Varför glor ni på mig? VARFÖR DET?/Jag fångar lite äpplen, Jag kissar mig i munnen/VARFÖR DET?/VARFÖR DET?”

* Den Lilla Silkespan i en Schimpanskropp – Även ett punkband behöver sin ballad och det här ska bli vår. En traumatisk berättelse om en liten apa som befinner sig i en annan, större och livligare, apas kropp . Kanske mentalt, men faktiskt kanske på riktigt: “En liten jävla gullig apa i en schimpanskropp/Monstruös, men ingen snopp/Det här är en av tjejerna/Förstår du vad jag menar?”

Sen har vi lite artistiska skillnader och är inte helt överens men Louise har även föreslaget att ett spår ska heta “En Schimpans Förlossning” och innehålla just detta och inget mer. Jag tror att hon hade druckit en öl när hon sa det. Sen har vi också några skissar på eventuella fler låtar “Är du säker på att du inte är en apa?”. ” De säger du är ett djur och jag tror dom har rätt”, “Apa Efter” och “Sjuk liten jävla apa”.

Möjligen har vi här en genialisk idé, vad tror ni? Grammis? En? Två?

*


Orangutanger är för sköna, speciellt de med frisyr.

 

Apr 6, 2008 | 14 Comments | Uncategorized

Trevlig helg!

Nästa vecka på Kollaps blir underhållande som fan tror jag. Det blir Battle of Jesus med Andreas & Jens och Sjögges mormor & farmor som kommer dominera.

I vilket fall önskar jag eder en härlig helg. Och som alltid, med större allvar den här gången, säger jag be GENTLE with the BOOZE!!

Apr 4, 2008 | 1 Comment | Helghälsningar

Ung och Döende

Nu börjar det närma sig för Eas & Svart Bröllop. Kolla in http://easonline.se för att tjyvlyssna på vårt första ordentliga rep. Nu börjar det kännas som ett band! Senare i eftermiddag kommer dessutom låten att släppas loss på MySpace http://www.myspace.com/easonline

 

Apr 4, 2008 | 1 Comment | Svart Bröllop

Några viktiga datum!

Jag har det busy, busy, busy nu och det får Kollaps lida för något. Hoppas ni har tålamod med mig, kära vänner! I väntan på JAMC-listan och andra skrafttfestsinlägg ska ni få lite viktiga datum av mig:

10 April: Videoinspelning på Mosebacke för Eas & Svart Bröllop! Kom dit och supporta när vi playbackar på scen innan Toppers gig. Vi är i krokarna och filmar från eftermiddag till natt!

19 April: Stor Depeche Mode fest på Kolingsborg. Kanske, kanske dyker Lip Service upp i något sammanhang, vi har inte spikat nåt än. Men Jonas Thorell och hans New Dress samt STUMM-kören kommer att framföra några av det tyngsta numren från “Music For The Masses” och “Construction Time Again” hyllningarna!

23 April: Extrainsatt M4TM på KGB! Quizmaster är Thobias AKA Ichabod!

7 Maj: Megakväll på M4TM! Dubbelt releaseparty! Steve Malins Depechebiografi har översatts till svenska och vi håller i förlaget Reverbs releaseparty. Extra mycket Depeche alltså. Och så även på övervåningen!

Nere i källarbaren så bjuder först Sven AKA Tysken från Lund på Quiz sen blir det ytterligare releasepartaj då EAS & Svart Bröllop äntrar scenen för sin debutspelning och firande av första singeln “Ung & Döende”! Denna kväll kommer även innehålla giveaways och freebies och utlottningar både vad det gäller Steve Malins-boken och Eas debutsingel!

9 Maj: Eas & Svart Bröllop medverkar med ett set på Mosebackes Punky ReggaeParty! Det kommer grymma gästartister och det lär bli fullt ställ! Mer info kommer följa senare…

Och allt detta sker alltså i Stockholm och ingen annanstans!

 Cheers!

 *

Apr 3, 2008 | 4 Comments | Depeche Mode, Lip Service, M4TM, Svart Bröllop

Next Up: Jesus! Jens! Jinx!

 

En snart kommande lista på Kollaps kommer bli speciell. Jag kommer att lista The Jesus And Mary Chain´s bästa låtar. Men det kommer inte riktigt bara handla om det.

Ända sen jag och Jens upptäckte bandet tillsammans runt 1988 har det stått klart att om vi skulle få varsinn stämpel i pannan baserat på detta bandets album skulle det stå “Darklands” i min panna och “Psychocandy” i Jens.

Och nånstans går detta tycke och denna smak utanför The Jesus And Mary Chain´s alster. Det mesta inom musikvärlden som vi tycker kan faktiskt härledas till Jesus första två plattor. Jag säger Nine InchNails, Jens säger Spiritualized. Jag säger The Pixies, Jens säger My Bloody Valentine. Och när jag säger Lost In Translation säger Jens Eternal Sunshine Of The Spotless Mind.

Vi tycker väldigt ofta väldigt lika men det hindrar inte att en enorm polemik uppstår. Och då kan det bli hårda ord.

I vilket fall ska ni få njuta/förfasas över typisk Jens/Andreas konversation en tid framöver då inläggen kommer att delas upp i form av vår mejlkonversation. Jag sätter upp listplaceringen, en kort motivering och sen har vi max 2 inlägg var, långa som korta, flamsiga som kärnfulla. Efter det blir det fritt för alla, som vanligt, att kommentera. Räkna dock med att mr. Hellqvist & mr. Jismark kommer att bryta lagen om 2 inlägg var efter placeringen och bryta in även i denna diskussion.  

Over to you, Jens. Du har väl redan nåt att anmärka på, eller?

*

Apr 2, 2008 | 6 Comments | The Battle Of The Jesus And Mary Chain

Quiztajm!

005.jpg

Dags igen för Quiz på M4TM! 20.00 startar månadens utmaning
i musikkunskap på KGB i Stockholm. Lag Kollaps är som alltid taggade
inför uppgiften. Quizmasters i kväll är MURVA. Det blir intressant!

Apr 2, 2008 | 1 Comment | M4TM

Pet Shop Boys Bästa Låt

15. West End Girls
14. Flamboyant
13. What Have I Done To Deserve This?
12. Se À Vida É
11. This Must Be The Place I´ve Waited Years To Leave
10. Miserablism
 9. Opportunities
 8. Closer To Heaven
 7. Always On My Mind
 6. It´s A Sin
 5. Suburbia
 4. Domino Dancing
 3. So Hard
 2. Can You Forgive Her?
 1. BEING BORING

Det här är en av de 10 bästa låtarna som har gjorts.

Och det är ju för märkligt. Att även “Being Boring” kom detta år, 1990, då även “Enjoy The Silence” släpptes. Tycker jag då att all den bästa musiken gjordes detta år eller är det för det faktum att jag var sjutton år fyllda? Hör kanske inte alla sina favoritlåtar nånstans runt den åldern? Jo jag tror det.

När man passerat att vara barn och tonåring och upptäckt andra saker och kommit i en ett annat känslo och empatitillstånd så brukar man oftast hitta band och låtar som aldrig, aldrig nånsin kommer försvinna.

1990 var några av mina favoritband Depeche Mode, The Jesus And Mary Chain, Nitzer Ebb, The Cure, The Pixies och Pet Shop Boys.

Det är fanimig inte mycket annorlunda idag.

1990 var “Black Celebration”, “Head On”, “Getting Closer”, “Pictures Of You”, “Monkey´s Gone To Heaven” och “Being Boring” i mitt tycke några av de bästa låtarna som gjorts.

Tycker jag det fortfarande? Ja.

En magnifik svartvit video med snygga människor och en apa på rullskridskor.
MTV hade kommit till stan.

Jag svalde nästan allt med hull och hår. Lisa Stansfield i badkaret, “Bakerman” i fallskärmarna, Phil Collins virveltrumsorgier, Jon Bon Jovi på en klippa.. Inte så att jag gillade låtarna men jag tittade extremt mycket på kanalen med nyhetens behag. Så när en “Being Boring” kom så trycktes det på inspelningsknappen. Det gjorde jag ibland även när Maiken Wexo dök upp, men det är en annan sak.

“All the people I was kissing
Some are here and some are missing”Pet Shop Boys backspegel i denna låt är mer rörande och sorglig än det mesta i pophistorien.“But I Thought In Spite Of Dreams
You´d be sitting somewhere here with me”

Och om “Can You Forgive Her” är en näve i luften och en salivsprutande allsång med bästa polarna så är “Being Boring” nånting helt annat. Det är fan inte många låtar som, när man hör introt, vare sig på radio eller ute nånstans, lägger sig som ett sammets-skynke runt kroppen och hjärtat och ändå skickar ut en signal om att man vill dansa. Och hur patetiskt det än låter så sjunger man med vördnadsfullt och lite lugnare.

*

“Now I sit with different faces
In rented rooms and foreign places”

1995 träffade jag en skön snubbe för första gången. Jag hade bokat hans band till en festival i Tranås. Jag hoppade in i deras lilla buss, i farten, vid deras ankomst till festivalområdet. Han tittade på mig som jag vore tokig och frågade vad i helvete jag sysslade med. Som tur var kunde min andre vän i detta bandet förklara.

De gjorde en tidtypisk spelning och jag blev tipsad om Flaming Lips efter att ha frågat om nåt bra nytt band. Han, med flera, käkade senare upp samtliga buggtuggummi och grillchipspåsar efter att arrangörern, idiotiskt nog, hade lämnat tre unga rockband i sällskap med ett obevakat café hela natten.

Kontakter knöts denna kväll och natt och skulle med åren genom detta första möte  skapa nya konstellationer och band med de närvarande. Några skulle komma att stjäla varandras flickvänner. Några skulle få anledning att återkomma till Tranås av andra anledningar.

Senare skulle jag lära känna hans syster som var tillsammans med en släkting till mig. En av mina första middagar i Stockholm, och den enda i en så fin lägenhet i Gamla Stan, var hos henne. Det var längesen jag tänkte på henne. Idag gör jag det. Med flera gamla vänner som idag har en mycket tung dag.

“Cause we were never being boring
We had too much time to find for ourselves
And we were never being boring
We dressed up and fought, then thought: make amends
And we were never holding back or worried that
Time would come to an end”

Apr 1, 2008 | 14 Comments | Pet Shop Boys 15

Pet Shop Boys #2

 

Can You Forgive Her?

Nu snackar vi dansgolvsdröm. “Can You Forgive Her”, Pet Shop Boys näst bästa låt genom tiderna har allt jag kräver av ett diskoteca. Mamma mia vad det smäller.

Jag känner att jag har en kraftig tendens att upprepa mig i vad som är så fantastiskt med Pet Shop boys låtar. Men det är ju just det. De har ett formula. Som funkar om och om igen. Och igen.

“Can You Forgive Her” är allra bäst av alla de där replikanterna. Nummer ett på denna listan lever, på flera sätt, i sin helt egna värld.

“Can You Forgive Her”: Makalös vers, makalös refräng, makalösa hookar. Höj din näve i luften, stirra din polare i ögonen och skrik…

“…Or do you want revenge? It´s childish…so childish”

*

Apr 1, 2008 | 5 Comments | Pet Shop Boys 15

Pet Shop Boys #2 (April April…)

 

The Patience Of A Saint

Pet Shop Boys tog 1990 hjälp av fantastiske gitarristen Smiths-gitarristen Johnny Marr och totade ihop denna lite gömda klassiker som bra nära är den bästa Pet Shop Boys låten nånsin. Denna låt inkluderades ju även på soundtracket till fotbolls-VM i Italien där paret Tennant/Lowe var på LP-omslagets innerpåse i en helt fantastisk bild tillsammans med Tony Adams och Glenn Hoddle, poserandes som en fyrbackslinje iklädda de vita landslagströjorna.

Jag har inte mycket mer att säga än att Pet Shop Boys aldrig varit sig mer själva än just här. Magi. 

*

Apr 1, 2008 | 8 Comments | Pet Shop Boys 15

← Previous Page