Good Evening Pasadena!

101.gif

101. Pimpf

102. Agent Orange

103. Stjarna

Vilket spår får bära den ansvarsfyllda placeringen 101? Självklart tidernas bästa intro “Pimpf”. Alla konserter jag nånsin har sett har blivit tvugna att mäta sig med detta. Jens & jag var på vår första konsert nånsin, (undantaget Blue for Two på Musikcafét iochförsig) Nitzer Ebb var förband och skrämde slag på publiken. Vi var redan förtjusta i bandet så vi diggade. Men sen….efter det plötsligt släckts ner och spelats alldeles för många låtar som det alltid gör inför en stor konsert…började tonerna av “Pimpf”. Ord kan inte beskriva vad ljudet och synen av nävarna i luften gjorde i min hjärna. Outplånligt intryck. För alltid. Så skulle alltså en konsert börja..

Martin Gore och hans piano hade under “Music For The Masses” tiden en riktig formtopp i det instrumentala låtskrivandet. “Agent Orange” och “Stjarna” är oerhört vackra. Jag älskar dem.

“101” gjorde också ett outplånligt intryck på fans världen över. Med hjälp av alla återutgivningar av skivorna -det kanske bästa som hänt i Depeche modes historia -5.1 OCH fantastiska dokumentärer- kan man ta del av hur det gått för några av ynglingarna i filmen. Volymökning och håravfall -som för de flesta av oss andra som åldrats med bandet.

Jan 12, 2008 | 6 Comments | Depeche Mode 151

Smärtstillande

104. Painkiller

En riktigt bra baksida, otroligt nog, för tiden det begav sig. Ett jävla tryck. Love it! 

105. Death´s Door 
106. Shout!
107. Work Hard
108. Tora! Tora! Tora!
109. Now This Is Fun 
110. Just Can´t Get Enough 
111. The Dead Of Night 
112. The Love Thieves 
113. Freestate
114. Newborn
115. Fly On The Windscreen
116. Monument
117. Only When I Lose Myself
118. Oberkorn (It´s a Smalltown)
119. Christmas Island
120. Get Right With Me
121.  Satellite 
122. Pleasure, Little Treasure 
123. A Photograph Of You 
124. Pipeline 
125. Martyr 
126. Shouldn´t Have Done That 
127. Dream On 
128. The Darkest Star 
129. Macro 
130. Better Days 
131. Flexible
132. More Than A Party 
133. Big Muff 
134. Moonlight Sonata
135. The Great Outdoors
136. (Set Me Free) Remotivate Me
137. I Am You
138. When The Body Speaks
139. Comatose
140. The Sweetest Condition
141. Kaleid
142. Headstar
143. Memphisto
144. The Meaning Of Love
145. I Want It All
146. Breathe
147. Dirt
148. Sibeling
149. Zenstation
150. Slow Blow
151. What´s Your Name?

Jan 12, 2008 | Comments Off on Smärtstillande | Depeche Mode 151

Aten-Tranås Express

(Fortsättning från Dimitrus)

8-9 juli 1993, Hydra

Efter traumat med Dimitrus & dödsfallet drog vi ut mot de grekiska öarna. Till ett av resans största punkter: Hydra. Denna magiska, trafiklösa ö som bosatts av bohemer, musiker, konstnärer och författare sedan 1950-talet. Framförallt då av Leonard Cohen.

1993 handlade mycket om den legendariske poeten, författaren och låtskrivaren. Jag gjorde mitt specialarbete i gymnasiet om honom. Jag träffade legendaren efter hans spelning på cirkus och fick prata en stund med honom. Nu var jag fast besluten att hitta till huset han fortfarande hade kvar på den grekiska ön. Huset där hela “I´m your Man” skrevs. Huset där tidiga romaner och låtar koms på. Huset där hans romans med musan Marianne inleddes. Vi hittade det samma dag som vi kom till ön.

Med hjälp av en äldre brittisk gentleman och en grekisk gammal vän till Cohen visades vi vägen. När vi väl kom dit klättrade jag upp på muren och kikade,   vi satt på varandras axlar och tog bilder in över tomten.

En annan klassisk sekvens som hände på ön, rörande Cohen, var när jag satt i en gränd nere vid hamnen och skrev på en text. På mig hade jag en basker, i handen hade jag skrivit “Take This Waltz“. Förbi mig kom en åttaårig liten pojk spatserande i sakta gemak med sina händer på ryggen. När han såg mig stannade han upp och sneglade på mitt papper. Sen tittade han mycket besviket på mig, skakade sakta på huvudet och gick sen vidare. Han hade nog förväntat sig att se en målning.

På kvällen jobbade vi vidare på devisen att Sjögge skulle hitta en brutta och pussas lite med. Det gick inte bra. Henrik gjorde ett move på en restaurang och gick bort till två söta grekiskor och hälsade. Efter en minuts försök till konversation gav han upp. De förstod inte ett smack av vad han sa.

Vi träffade ett par amerikanskor som hörde sig för om vår ålder. Jag sa “I´m twenty” och de sa “ok“, Sjögge sa “I´m nineteen“, tjejerna skrattade högt och sa “That´too young. MUCH too young!! haha“..

Vi sökte istället vår tillflykt i ouzon. Efter Hydra har jag aldrig igen kunnat dricka Ouzo. Bara doften av det ger mig kräk-känslor. Vi träffade några israeliska tjejer som bodde i rummet bredvid vårat. De var jättetrevliga och hade en sista festresa innan de ryckte in i armén -i 2 år nonstop. Vi träffade även ett par killar från Israeliska armén. De var helikopterpiloter. Inte lika trevliga.

9-10 Juli, Pireus-Aten-Patras

Efter Hydra var det klart med grekiska öarna. Våra pengar var på väg att ta slut igen. Vi kunde inte hålla i plånboken. Vi fick ringa och tigga mer pengar av förbannade föräldrar. Vi hade inte mycket annat till val än att konstatera att vi inte kunde stanna här nere så mycket längre. Vi for förbi Pelle, nu inkvarterad i ny omöblerad lägenhet i närheten av hotellet, och spenderade en natt där innan vidare avfärd.

Denna gång åkte vi tåget tillbaka mot Patras. Det var verkligen knökafullt. Och varje gång jag luffat runt där har tåget varit lika överfullt. Man ligger bokstavligen på varandra. Vi hamnade bredvid två kanadensiskor –Jo-Anne och Rebecca. Vi började prata och vi hade trevligt. De var ute på en riktig “american does europe” resa över hela sommaren. Vi skröt om Tranås och sa, hälften på skämt, hälften på allvar att “glöm Rom, glöm Prag, glöm Berlin -häng med till det vackra småländska höglandet!”  Till vår chock sa tjejerna att det lät som en bra idé!

10-14 Juli, 1993, Adriatiska Havet-Brindisi-Venedig-Tranås

Vad som nu hände var att de reste med oss, från tåget, över med nattbåten, in i Brindisi, med tåget till norra Italien via ett kort besök i Venedig, hela jävla vägen från södra Grekland till Sverige och Tranås!

Jag måste nu återigen påminna er om att detta utspelade sig i de urminnes tider då man inte var beväpnad med en mobiltelefon. Så när vi dök upp med våra reskamrater 4 dagar senare i Tranås var det ingen som kände till att de skulle komma! Min dåvarande flickvän Hannas välkomstkram var väl mer av chock än glädje efter jag klivit av tåget med sällskapet.

Jo-Anne och Rebecca stuvades in hos familjen Sjögren och stannade i fem dagar. De åkte Boxholmstvåan, var i Linköping och hade minst en festkväll med grabbarna.

Jimmy “Jimpan” Monell lyckades då med en riktig klassiker. Som en sann son av den ironiska generationen, men samtidigt en Tranåsbo som inte tänkte till vilket språk han talade på levererade han följande kommentar efter att Jo-Anne i fyllan och villan placerat sig i hans knä. Han sa:

-I´m so fucking horny.

Han skämtade visserligen, men på Jo-Annes språk lät det nog inte så roligt. Jimmy åkte på en riktig swoooch-lavett.

*

Vårt steg ut i den stora världen varade i 17 dagar. En ganska kort sejour för en resa som var planerad att bli en månad. Men likväl: Ett minne för livet.

Det var kul som fan. Fasansfullt, dråpligt, farligt, tragiskt, patetiskt och fullständigt, fullständigt underbart.

Tack Sjögge, my good friend & compadre, det här bär vi för alltid med oss.

HUUUUGA!

**

n670533763_232075_9586.jpg

Henrik Sjögren , Sjögge,  Ieko Hulo Estrabant De La Batinka Sentrik på en bild tagen på min bröllopsdag, efter hans legendariska tal och efter hans stora leverans under vigseln då han tillsammans med sin fru Anna sjöng & spelade “Somebody” och “Perfect Day“. Sjögge var även han med i världens genom tidernas bästa husband. Han spelade synt i åtminstone “Mongoloid“, “Cars“& “The Robots” vad jag minns.

Jan 11, 2008 | Comments Off on Aten-Tranås Express | Tågluff 93

Ett unikum

105. Death´s Door

En rätt märklig grej med Depeche är att de isolerat sig så kraftigt från en massa saker. Välgörenhetsgalor. Filmer. Samarbeten över gränserna.

Jag skulle gärna sett DM på Live Aid, men Martin & co tyckte att man kunde göra sin “contribution” på annat sätt. Depeche har, trots den stundtals färgade lyriken aldrig varit politiska. Jag kan tycka att det är lite synd ibland.

Filmer. Även här skulle man ju vilja höra en score. Varför i hela friden har det inte blivit så? Att Alan Wilder inte gjort en är ju närmast helt obegripligt. Och kan bara egentligen förklaras med en form av format-tänkande där gubbarna inte velat kliva in, erbjudanden lär knappast saknats. En DM James Bond titelspår för i helvete!

Samarbeten: är det bara jag som drömt om en duett. En enda duett! Björk, Shirley, Sinead, Hope Sandoval, Nancy Sinatra… pick one and go for it, lads!! Nästa skiva kanske? Njaaaa… ½% chans, igen.

Wim Wenders film fick titeln stulen av ett hungrigt U2 som var i full färd med sin klassiker “Achtung Baby”. Otroligt nog skrev Martin Gore en låt till filmen. “Death´s Door” är därför ett unikum i Depeche mode´s historia.  

Jan 11, 2008 | 4 Comments | Depeche Mode 151

(!!)

Fyra fina gamla låtar, tre b-sidor, ett tidigt Martin Gore verk. 

106. Shout!

Jag minns ljumma sommarkvällar på byggnadsställningen utanför Grännavägen 14 med Kalle Anka pocketar. Det var heavy rotation på “Shout” och jag gissar att min gode vän Jens hade satt den högre på sin lista.

107. Work Hard

East End remix gjorde nästan för låten vad “Situation” gjorde för Yazoo, för att dra en samtida referens. Återigen tänker jag på Jens. Hans gamle högstadie-lärare, jag tror han hette Anders Wilteus startade upp en lektion genom att säga “Depeche Mode har gjort en låt som heter Work Hard och det är precis vad vi ska göra nu!” 

108. Tora! Tora! Tora!

En stänkare live och heller inget fel på låten alls. I rätt ögonblick är den till och med fantastisk. Men den slåss med många andra makalösa låtar och nu är det inte långt kvar innan de riktigt tunga korten ska börja samsas om placeringar.

109. Now This Is Fun

En riktigt skön b-sida till. En fullständigt harmlös låt.

*

Jan 11, 2008 | 11 Comments | Depeche Mode 151

110. Just Can´t Get Enough

oo.jpg

Vincent Martin; upphovsman och därmed skyldig till följande:

*1984. Nån på ett minidisco i Junkaremålen, Tranås vill höra Depeche Mode. Den unge killen, för kvällen klädd i basker och så svarta kläder som det gick att finna i garderoben, får “Just Can´t Get Enough”. Han är inte riktigt nöjd med valet men dansar glatt ändå.

*1988. Folkets Park, Tranås. Nån av de yngre killarna i publiken, friserad i den då patenterade Douglas MacCarthy looken frågar DJ:n om han kan spela Depeche Mode. Det blir “Just Can´t Get Enough”. Killen är mycket upprörd och missnöjd och blir utslängd från DJ-båset efter att ha krävt en annan låt med Depeche att dansa till.

*1991. Statt, Tranås. En överförfriskad liten snubbe i artonårsåldern, lycklig över att äntligen kommit in på Hotell Statt ber DJ:n om en låt med Depeche Mode. Han får “Just Can´t Get Enough”. Han säger till DJ:n att denne är en pajas och går av dansgolvet.

*1998. Statt, Tranås. En kille som sedan några år flyttat till Stockholm kommer hem över en helg och går ut med några gamla polare. Han befinner sig på dansgolvet när “Just Can´t Get Enough” går på. Han går direkt mot baren och beställer ny dricka.

*2004. Statt, Tranås. En kille lite över de trettio finner sig sälv sysslolös och går till uteverandan på Statt och tar en öl. Han märker till sin förvåning att det startar ett disco inne på stället. Han går in, hör till sin vertikala fasa att de fortfarande spelar “Just Can´t Get Enough” med Depeche Mode. Han går in i DJ båset, säjer “flytta på dig” och börjar rota bland skivorna. Sedan tog han över dansgolvet i en timma med hjälp av KLF, Moby och en blandning åttitalshits av det bättre släktet. Men vad det gällde Depeche Mode fanns det ingen mer låt att finna än just….ja det fattar ni ju.

“Just Can´t Get Enough” är Depeche Mode för de som “minns” sitt åttiotal. Låtjäveln definierar fortfarande bandet för vissa ignoranta människor. Visst, det är inte dåligt. Men det är inte en av Depeche Modes hundra bästa låtar.

Jan 10, 2008 | 7 Comments | Depeche Mode 151

41 sista + statistik

111. The Dead Of Night

Den här låten borde, och kunde, vara mycket bättre. Och sämre för all del. Trycket finns där. Melodin också. Produktionen kunde tagit tillvara på detta och gjort ett större nummer av det egentligen enda riktigt tunga numret på “Exciter”, men så bidde det icke. Som inledning på turnén blev det också en helt misslyckad öppning. Den “normala extasen” i publiken var borta redan efter första refrängen. För det lät än mindre bra om låten live.

Jag hade till en början stora problem med texten och vissa partier är än idag plågsamma att lyssna till. Men titeln & storyn är ju helt godtagbara/riktigt bra. Många är de historier jag hört, och delvis upplevt, om och med Mr. Martin Gore och dennes blöta efterfester -“Everybody get naked or get the fuck out of here” till exempel.

112. The Love Thieves

En låt från “Ultra” som i sitt ingenting faktiskt är ett helt okej ingenting som dessutom har växt med tiden.

*

Då har vi kommit fram till ett läge då jag tycker det är på sin plats med lite statistik. Med risk för att bedömas som lätt manisk, och det är ju förvisso sant, följer då detta:

17 stycken är “b-sidor” eller extraspår på en singel/maxi om ni så vill.

10 av dessa extraspår är instrumentala.

4 stycken är singlar, 2 av dem är från 00-talet, en från 1998.

22 stycken är hämtade från album:

2 från “Speak And Spell”

5 från “A Broken Frame”

2 från “Construction Time Again”

0 från “Some Great Reward”

1 från “Black Celebration”

0 från “Music For The Masses”

0 från “Violator”

1 från “Songs Of Faith And Devotion”

2 från “Ultra”

7 från “Exciter”

3 från”Playing The Angel”

2 stycken är covers eller versioner av ett av annan kompositör komponerat verk.

1 låt är en låt som avslutar ett album.

1 låt är en låt som inleder ett album.

1 låt innehåller texten “P-R-E–DOUBLE T-Y”. Låt det aldrig hända igen.

*

113. Freestate
114. Newborn
115. Fly On The Windscreen
116. Monument
117. Only When I Lose Myself
118. Oberkorn (It´s a Smalltown)
119. Christmas Island
120. Get Right With Me
121.  Satellite 
122. Pleasure, Little Treasure 
123. A Photograph Of You 
124. Pipeline 
125. Martyr 
126. Shouldn´t Have Done That 
127. Dream On 
128. The Darkest Star 
129. Macro 
130. Better Days 
131. Flexible
132. More Than A Party 
133. Big Muff 
134. Moonlight Sonata
135. The Great Outdoors
136. (Set Me Free) Remotivate Me
137. I Am You
138. When The Body Speaks
139. Comatose
140. The Sweetest Condition
141. Kaleid
142. Headstar
143. Memphisto
144. The Meaning Of Love
145. I Want It All
146. Breathe
147. Dirt
148. Sibeling
149. Zenstation
150. Slow Blow
151. What´s Your Name?

To be continued this afternoon…. (Plats 110 kommer garanterat att diskuteras)

Jan 10, 2008 | 1 Comment | Depeche Mode 151

Unsound Methods

a1.jpg121.jpg

38 låtar i Depeche-katalogen är vekare än det svagaste spåret på “Ultra”. Det överraskade faktiskt även mig själv när jag insåg det.

“Ultra” fick betala väldigt hårt för sin existens. Alan Wilder. Flood. Devotional. Heroin Jesus Gahan. All gone. Jag tyckte det lät som man tagit Alan Wilders grejer och helt enkelt bara lyft bort hela ljudbilden. Det som var kvar var “Ultra”.  Spelade man skivan samtidigt som “Unsound Methods” med Recoil fick man dock det gamla soundet. De två skivorna skyltade tydligt med vad som hade hänt.

Alan Wilder hade ljudväggen, landskapen och tja….Alan Wilder. Hans lätt bästa skiva som Recoil. Mycket till melodier hade han dock inte. Efter detta album har legendaren antagligen också skjutsat sitt huvud rätt in i recoil-elektro-blues-gröten en gång för alla.

Depeche Mode hade låtarna där nånstans. Det var bara att Martin Gore hade slutat skriva refränger.

Det var iallafall vad jag tyckte då om 75% av plattan. Nu måste dock “Ultra” revideras som en underskattad platta. Mer om det senare!  

113. Freestate

Jan 9, 2008 | 3 Comments | Depeche Mode 151

Pånyttfödd

114. Newborn

Comebacken på b-sidefronten gav oss b la “Newborn”. Snygg låt! Och näst bäst av de tre.

(se övrig lista nedan “Dimitrus”)

Jan 9, 2008 | 1 Comment | Depeche Mode 151

Glifada

04.jpg

Jan 9, 2008 | Comments Off on Glifada | Tågluff 93

Dimitrus

(Fortsättning från “Pelle”)

7-8 Juli 1993, Glifada, Aten 

Slutet på dygn 2 efter vi anlänt till Pelle och Hotell Avra hade osannolika konsekvenser som varken jag eller Sjögge någonsin kommer kunna glömma.

Efter en soft dag på stranden drog vi iväg till festområdet i Glifada. Vi hade inte så förbannat roligt där faktiskt. Kom inte riktigt igång och jag kommer ihåg att jag blev lite halvkass efter nån illasmakande drink så jag satt i en rabatt och samlade luft en stund.

Det ville sig inte bättre än att jag och Sjögge knallade strandvägen hem mot hotellet. Vi hade tappat bort Pelle och resten av festsällskapet och hoppades kunna hitta honom på hotellet. Det gjorde vi inte. När vi inte kunde komma in på rummet, och inte heller kunde sova i Pelles bil som var alternativet, tog vi beslutet, att eftersom klockan ändå var runt 02.00 skulle vi stanna ute resten av natten och på det sättet tjäna in några kronor som annars hamnat i rumskostnad.

Ingenting hände runt hotellet, men vi hängde kvar där, ingen Pelle skulle dyka upp under hela natten. Vi fick timmarna att gå genom att uppehålla oss med snack, listmakande & små lekar i efterfyllans dyningar. Passerande folk som gick hemåt strandvägen slutade droppa förbi runt 04.30. Men istället började solen stiga över Aten, något som värmde våra frusna kroppar.

Framåt fem-halvsex tiden gick vi ner mot stranden. Där märkte vi att en hop äldre greker hade samlats i havet för att köra ett pass vattengympa. Vi satt hålögda och halvglodde på dem när han kom fram:

En man i vit skjorta, vita knickers, sandaler. Lite tunnhårig, ett litet bockskägg och med världens genom tidernas äckligaste tänder. De hade ruttnat eller höll på att ruttna. Han presenterade sig som Dimitrus.   

Han berättade att han jobbade som advokat och verkade till en början helt okej. Men det var han inte. Helt apropå sa han:

-There was once a boy who played with me here on the beach. I like very much. He kick me and I bite his shoes.

Jag försökte skratta bort vad han sa, bland annat eftersom jag tog för givet att jag måste hört fel. Det hade jag inte.

–You don´t understand. There was a dutch boy and he kicked me. I want to be your dog, you will kick me and I will bite your shoes. I want to be your football.

Jag sa ingenting, jag sög tag i Sjögge och började en rask march i sanden bort från den grekiske dåren som ropade efter oss efter vi hastat iväg:

-Wait! Wait! I want to be your football!

Jag hade verkligen inte lust att starta dagen med att sparka på en grekisk advokats huvud, dömt av hans tandrad var detta visserligen inte “första gången” för honom, men det kändes ändå inte som en förnuftig idé. Känslan som infunnit sig i min kropp var dessutom rädsla och inget annat. Jag ville bort från karln. Och det fort. –Öka för helvete Sjögge, sa jag och trappade upp tempot i den tunga sanden. Dimitrus susade enkelt och möjligen rutinerat med strax bakom.

Klockan hade hunnit bli runt sex och trafiken på den sexfiliga motorvägen hade kommit igång. Jag gjorde ett ryck åt vänster, fick med mig Sjögge, hoppade över en liten mur och hastade upp på trottoaren. Jag tittade vänster, höger, bakåt: Bilar, bilar, Dimitrus i full careta. Jag tog beslutet mellan två bilar som passerade i 140 knyck. I´ll take a run for it! 

Sjögge och jag flög över vägen mellan bilarna och hade nästan kommit över alla sex filerna när det small.

Jag hann precis vända mig för att se vad som händee. En bil. En nykrossad framruta. Och en person med huvudet neråt motorhuven och benen över taket. Jag hörde ett knäckljud jag aldrig glömmer. Ryggraden. Sen blev det tyst. Allt gick i slowmotion.

Kroppen flög fem meter upp i luften och tjugo meter, minst, bort längs motorvägen. Landade i ett dike där. Trafiken stannade helt. Ut ur bilen som kört på kroppen sprang en ung kvinna som bara skrek “Mamma Mia Mamma Mia Mamma Mia” och tro mig, hon var inte sugen på Pizza.

Sjögge och jag stod som fågelholkar. Jag tittade till vänster om oss. Lite folk hade samlats. Bårlärkor. Där i hopen såg jag ett familjärt ansikte.

Dimitrus. The Football-Head. Still alive and kicking….eller ja, ready to be kicked.

Utan att tänka vidare drog Sjögge och jag från olycksplatsen. Det kanske skulle vara smart att pysa. På vägen därifrån sprang Sjögge fram för att se liket. –Det är nyttigt, hävdade han när jag protesterade. Vi såg en kvinna, säkert över 60, hon hade långt vitt hår. Hennes huvud låg på hennes egen stjärt. Ryggraden hade gått helt av och överkroppen hade vikts bakåt efter smällen. Fruktansvärt. Oförglömligt.

Vi älgade vidare mot hotellet. Två konstaplar kom springande med visselpipor i mun och batong i hand. Vi sa “Bad accident! Bad accident!” och pekade mot olycksplatsen. Därefter lade vi bena på ryggen och drog snabbt som fan till hotellet. Till vår stora lycka hade Pelle kommit hem. Vi tog oss in i rummet. Traumatiserade. Chockade.

Jag kommer ihåg att jag rökte minst sex cigg på raken medans vi berättade alltsom hänt. Pelle sa –Jävla pedofil. Fy faaan! Skulle jag få tag på honom då jäävlar.. Pedofiljäävel!

Döden i Aten som Pelle påtalat för oss dagen innan hade redan krypt på oss. Det värsta av allt var att vi själva ansåg att vi hade orsakat den. När vi sprungit bort från Dimitrus måste det varit så att någon av de vattenbadande åldringarna redan innan hade hunnit iväg över stranden. När denna kvinna sedan såg oss kanske hon förlitade sig till att det var lugnt att gå över vägen. Det får vi aldrig veta, men skuldkänslorna har iallafall jag sen länge lagt bakom mig. Mest på grund av det som hände på Hotell Avra efteråt.

Det var nämligen så att efter vi hade lyckats somna, i, för oss levande mäniskor, onaturliga ställningar, på golvet så ringde telefonen från receptionen:

–There is a man waiting for you in the lobby.

Pelle var först ut med att tala klarspråk:

–Det här är eran grej. Jag har inget med det här att göra.

Med skälvande steg tog jag trappstegen ner till receptionen. Klockan var väl runt åtta. Sjögge befann sig straxt bakom. Vi såg direkt vem som kommit till hotellet. Det var Dimitrus. Den jäveln hade spårat oss till hotellet, trots att ett dödsfall kommit mellan!

–That was a bad accident, sa han. -That woman died. Sen slog han ut med armarna och sa högt: -Anyway….I want to sleep with you!

Jag hann inte finna mig, jag bara skrek –FUCK OFF YOU BASTARD! innan jag satte full fart uppför trapporna. Vi låste in oss på rummet och lyckligtvis kunde inte den galne, jävla tokstollen Dimitrus hitta oss en gång till.

* 

Jan 9, 2008 | 3 Comments | Tågluff 93

Death Is Everywhere

115. Fly On The Windscreen 

Det här är en bra låt. En mycket bra låt. Kanske har tidens test naggat den något. Och jag föredrar helt klart versionen på “Black Celebration”.

116. Monument
117. Only When I Lose Myself
118. Oberkorn (It´s a Smalltown)
119. Christmas Island
120. Get Right With Me
121.  Satellite 
122. Pleasure, Little Treasure 
123. A Photograph Of You 
124. Pipeline 
125. Martyr 
126. Shouldn´t Have Done That 
127. Dream On 
128. The Darkest Star 
129. Macro 
130. Better Days 
131. Flexible
132. More Than A Party 
133. Big Muff 
134. Moonlight Sonata
135. The Great Outdoors
136. (Set Me Free) Remotivate Me
137. I Am You
138. When The Body Speaks
139. Comatose
140. The Sweetest Condition
141. Kaleid
142. Headstar
143. Memphisto
144. The Meaning Of Love
145. I Want It All
146. Breathe
147. Dirt
148. Sibeling
149. Zenstation
150. Slow Blow
151. What´s Your Name?

Jan 9, 2008 | 2 Comments | Depeche Mode 151

Monumentalt

a.jpg

116. Monument

När isländska Gus Gus medverkade på den unika, formidabla “enda” riktiga hyllnings-skivan till DM nånsin -“For The Masses” 1998 valde de “Monument”. De kunde likaväl kallat den “Monotonument”. En briljant version, ett par klasser bättre än originalet som inte alls är dumt i sig.

117. Only When I Lose Myself

Hade refrängen varit lika bra som versen hade vi haft en, tja, topp 50, av låten. Men mer än så här kan det inte bli för låten som är årskamrat med “For the Masses”.

118. Oberkorn (It´s a Smalltown)

Ett riktigt vackert litet stycke instrumental musik. En första antydan till vad som skulle komma några år senare i genren. Som intro till “My Secret Garden” på turnén 1982 funkade den ju hyfsat snyggt också..

*
“For The Masses” är till skillnad från alla tyska och svenska synta-pajaseri-depeche-hyllningsplattor riktigt bra. Veruca Salts “Somebody”, Locusts magiska tolkning av “Master And Servant”, The Cures “World In My Eyes” och Rabbit In The Moons “Waiting For The Night” tillhör topparna tillsammans med Gus Gus.

På andra coverplattor är det mest en tävlan i vem som programmerat mest likt originalet och vem som har sämst sångare. Mitt pris till sämst sångare nånsin måste gå till den där tyske snubben som sjöng “Useless” för en bunt år sen. Herre herre herregud…Och…vänta lite nu..vad fan..hela versionen på “Freestate” av några svenskar som hette Sombre View tillhör också det sämsta jag hört, alla kategorier, i hela mitt liv.

Den versionen hade olika effekt på folk. En del, som jag och Jimpan Monell skrattade så vi grät. Andra, som Jens Hellqvist hade fått nog av pajasversioner och blev förbannad. De flesta, om inte alla tributeskivor innan och efter “For the Masses” ligger väl mellan de två känslolägena nånstans.

Jan 9, 2008 | 10 Comments | Depeche Mode 151

Mellan jul och påsk

dm.bmp

119. Christmas Island

Blytung. Jag har inget negativt att säga om denna klassiska Gore/Wilder b-sida. När man placerar en sån här låt som bandets 119:e bästa är det bara att inse hur ofattbart många sjukt bra låtar som släppts av Depeche Mode. Ge mig tre bättre sätt att starta en konsert, tack.

120. Get Right With Me

Enligt mig det svagaste spåret på “Songs Of Faith And Devotion”. Den sticker ut rejält från 99% av övriga låtkatalogen. I samband med albumet klarar den sig bättre än på egen hand tycker jag.

121.  Satellite

Det finns dagar då den stark, det finns dagar den känns svag. I min bok blev den uppenbarligen #121.

Jan 8, 2008 | 11 Comments | Depeche Mode 151, Svart Bröllop

Tre helt olika

122. Pleasure, Little Treasure

Baksidan på “Never let me down Again” gjordes i en liveversion och fick en betydligt större kostym än vad låten egentligen klarar av: närmast klassikerstatus för vissa genom hundraettan. Men om den döms efter detta är det en gravt överskattad Depeche Mode låt. Döms den som en b-sida från 1987 så är “Pleasure, Little Treasure” helt allright.

123. A Photograph Of You

Jag är oerhört svag för “feeel bluue, feel blue” partiet i slutet av låten och nästan endast detta gör att låten klättrar en bit högre än dåtidens andra jättepopdängor som “The Meaning Of Love”. Alan Wilders solopartier på livetolvan är inte tråkiga heller.

124. Pipeline

Nu skjuter jag säkert rakt in i “the untouchable” glashuset för vissa. men “Pipeline” har inte stått tidens test. År för år för år har den tappat tyngden och vitaliteteten den en gång hade för mig. 124: tough shit.

125. Martyr
126. Shouldn´t Have Done That
127. Dream On
128. The Darkest Star
129. Macro
130. Better Days
131. Flexible
132. More Than A Party
133. Big Muff
134. Moonlight Sonata
135. The Great Outdoors
136. (Set Me Free) Remotivate Me
137. I Am You
138. When The Body Speaks
139. Comatose
140. The Sweetest Condition
141. Kaleid
142. Headstar
143. Memphisto
144. The Meaning Of Love
145. I Want It All
146. Breathe
147. Dirt
148. Sibeling
149. Zenstation
150. Slow Blow
151. What´s Your Name?

Jan 8, 2008 | 8 Comments | Depeche Mode 151, Svart Bröllop

24 år mellan 125 & 126

125. Martyr

Det pratades om “Martyr For Love” redan innan “Playing The Angel”. Det var en superhit viskades det om. Bandet, bolaget & producent Ben Hillier hade spåret klart, men det valdes bort från albumet när det inte passade in i helhetsbilden. Det får man förstå. Vad som var mycket svårare att förstå var att när singeln väl kom så var det en ovanligt slätstruken Gore-komposition. Inte alls en superhit i mina öron. Och det blev det ju inte heller. Min polare Andreas Nilsson var klar för att göra videon, tyvärr blev det inte så i slutändan, det hade varit nåt i CV:t det!

126. Shouldn´t Have Done That

Nej det är inget större fel på den här låten, det är bara det att det inte räckte längre än så här. “A Broken Frame” var ett ganska ojämt och ambivalent album och “Shouldnt Have Done That” tillhörde materialet som banade väg för framtiden. Och det tackar vi varmt för.

127. Dream On
128. The Darkest Star
129. Macro
130. Better Days
131. Flexible
132. More Than A Party
133. Big Muff
134. Moonlight Sonata
135. The Great Outdoors
136. (Set Me Free) Remotivate Me
137. I Am You
138. When The Body Speaks
139. Comatose
140. The Sweetest Condition
141. Kaleid
142. Headstar
143. Memphisto
144. The Meaning Of Love
145. I Want It All
146. Breathe
147. Dirt
148. Sibeling
149. Zenstation
150. Slow Blow
151. What´s Your Name?

Jan 7, 2008 | 5 Comments | Depeche Mode 151

Garton Gore

garton.bmp

Ni har kanske precis som jag hört talas om att Paul MacCartney dog i en mopedolycka nånstans i mitten på 60-talet ( http://web.telia.com/~u31459718/text/paul.html )

Vad inte så många kanske känner till är att det finns en inte allt för berättad historia att samma öde drabbade Martin Gore runt år 2000. Jag var själv inte helt övertygad om att det var Martin jag såg på de nya bilder som publicerades över världen.

En skinande vit tandrad, en jämn och vacker surfarbränna, en halskedja i silver, vit t-shirt.

Vad som var det största beviset, menade många, var att det omöjligen kan varit geniet Martin L Gore som skrivit plattan “Exciter”.

Teorierna fick sig en rejäl törn 2005, när “Playing The Angel” dök upp på vattenmärkta promotionexemplar. Bevisligen hade något hänt både med Gores solbränna (se bilden) liksom svärtan, tyngden och trycket i musiken. Garton Gore-anhängarna hävdade då att Martin Gore inte alls dött i en mopedlåda, utan istället varit kidnappad och gömd av sin elake, okände tvillingbror.

*

Ja just det ja, Depeche Mode släppte ju en förstasingel från albumet “Exciter” också. Den skulle leva upp till det “Personal Jesus”, “I Feel You” och “Barrel Of A Gun” lyckats med. Det gjorde den inte kan man säga: 127. Dream On

Jan 7, 2008 | 12 Comments | Depeche Mode 151, Svart Bröllop

Boys Don´t Cry

dm_playing_the_angel_lp_frontcover.jpg

Jan 6, 2008 | Comments Off on Boys Don´t Cry | Depeche Mode 151

Svarta Änglar

128. The Darkest Star

129. Macro

130. Better Days

Depeche Mode kom med “Playing The Angel” tillbaka på allvar. Även “B-sidorna” var bra mycket roligare än på över 14 år!! Den svagare av dem var dock “Better Days” som lovade mycket efter en första lyssning. Sen var det inte mycket roligare, tyvärr. Finns dock ett par remixar som smäller utav bara helvete.

“The Darkest Star” är lite samma femma. Det kändes mycket bättre till en början, sen tvingades man inse att det var det svagaste avslutningsspåret på en Depeche Mode platta på många år. Sen insåg man att det måste handla om många, många, många år. Och sen slog det en att Depeche faktiskt aldrig haft en svagare avslutning på en skiva.

“Macro” uppvisar en Martin som famlar en hel del. Ett vansinnigt snyggt trumbreak i mitten kan inte rädda det faktum att låten bara är okej.

131. Flexible
132. More Than A Party
133. Big Muff
134. Moonlight Sonata
135. The Great Outdoors
136. (Set Me Free) Remotivate Me
137. I Am You
138. When The Body Speaks
139. Comatose
140. The Sweetest Condition
141. Kaleid
142. Headstar
143. Memphisto
144. The Meaning Of Love
145. I Want It All
146. Breathe
147. Dirt
148. Sibeling
149. Zenstation
150. Slow Blow
151. What´s Your Name?

Jan 6, 2008 | 5 Comments | Depeche Mode 151, Svart Bröllop

Mellis….minst sagt!

131. Flexible

132. More Than A Party

“More Than A Party” är i vissa kretsar ansedd som ett anthem för Depeche Mode. Vad har vi då egentligen? Jovisst, en ganska så bra låt.  Men i mina öron är det ingen låt jag skulle vilja höra 50 gånger i rad i ett par hörlurar på Guantanamo Bay. Det finns ingen sådan låt säger ni. Kanske inte, men definitivt inte “More than a party” .

“Flexible“. Jomenvisst den är ju ganska charmig. Men det räckte inte till mer än 131:a plats.

Jan 5, 2008 | 5 Comments | Depeche Mode 151, Svart Bröllop

← Previous Page — Next Page →