Yttermera Instrumentalt

133. Big Muff

134. Moonlight Sonata

135. The Great Outdoors

Martin Gores första låtskrivarinsatser i Depeche Mode var två av de svagare spåren på “Speak And Spell”, vem kunde då se att det var den bästa låtskrivaren genom tiderna som stod gömd bakom Vince Clarke? Frågan har ställts och varför inte igen: Vad hade egentligen hänt om Vince Clarke inte hoppat av Depeche Mode?

Ska tillägga att jag ibland går igång som fan på “Big Muff”. Men bara ibland.

Många frågar sig hur “Moonlight Sonata” kan rankas högre än en låt som “(Set Me Free) Remotivate Me”. Jag tror inte vi ska ordna folkomröstning på den frågan.

“The Great Outdoors”, en helt okej baksida av sin tid.

Dessa tre låtar markerar en form av skiljelinje i listan. Nu följer 132 låtar som skulle få plats på vilket blandband som helst.

*

136. (Set Me Free) Remotivate Me
137. I Am You
138. When The Body Speaks
139. Comatose
140. The Sweetest Condition
141. Kaleid
142. Headstar
143. Memphisto
144. The Meaning Of Love
145. I Want It All
146. Breathe
147. Dirt
148. Sibeling
149. Zenstation
150. Slow Blow
151. What´s Your Name?

Jan 5, 2008 | 8 Comments | Depeche Mode 151, Svart Bröllop

Utsikt från Takbaren

open.jpg

Jan 4, 2008 | 6 Comments | Tågluff 93

Beth

(forts från “Den Auktoritära Grytlocksluffaren”)

4-5 Juli 1993, Aten

Många av er som tågluffat har säkert åkt samma passage som jag och Sjögge gjorde; Brindisi-Patras över Adriatiska havet. 99,5% av de som anländer i Patras, Grekland tar sedan det skrangliga tåget mot Aten. Det gjorde inte vi. Det var ju livsfarligt hade vi fått för oss. Istället åkte vi luftkonditionerad buss. Det kostade oss 200 spänn mer/skalle. Kassan fortsatte att snabbt sina.

Vi anlände i Aten ett par dagar tidigt, för att inte säga en hel vecka för tidigt. Vi hade bestämt att mötas upp där med en polare från Tranås ,Pelle, som ganska nyligen flyttat till Aten för att jobba. Men han var ute bland de Grekiska öarna när vi kom fram så vi fick börja leta hotell i Aten för åtminstone en natt.

Den grekiska huvudstade satte verkligen den svettiga ryggen i arbete. Värmen från Paris framstod som en sval bris i jämförelse med detta. Vi hittade en skugga och ställde av oss säckarna och pustade ut efter att vandrat in i centrala Aten.

När vi satt där kom en grek fram och frågade på knacklig engelska var vi kom ifrån. På vårat svar “Sweden” tittade han mot horisonten och sa “Sweden…much money, much, much money“. Vi tittade förskräckt på varandra, greppade våra säckar och galopperade raskt iväg från viloplatsen. 

Efter ytterliggare ett kort tag mötte vi vad vi trodde var ett engelskt par, en söt mörk tjej och en rödfräknig kille med en Tottenham Hotspurs kepa. Vi frågade om de visste om något okej hotell och de tipsade om det de bodde på och vi tyckte det lät bra så vi slog följe med dem.

Vi tog in på hotellet, kom överens med paret om att mötas på hotellets tak, där det fanns en bar, om några timmar. När jag väl stod i duschen märkte jag hur skiten formligen lossade i bitar från min kropp. Vi hade rest non-stop från södra Frankrike. bara sovit på tåg och båt. Fyra dagar sen senaste duschen. Jag vidhåller än i dag att det var den bästa duschen i mitt liv. 

Fräscha och fina dök jag och min compadre upp i hotellbaren. Akropolis sken från sin kulle. Vilken utsikt! Vi slog oss ner vid våra nyfunna vänners bord och beställde in varsin öl.

Ganska snabbt kunde vi förstå att Beth och John, för så hette de, inte var ett par. Beth kom från Houston, Texas och John från SydAfrika. Deras vägar hade helt enkelt mötts och de hade slagit följe. John skulle redan samma natt resa vidare med flyg mot London.

Vi hade trevligt tillsammans och började köpa rundor åt varandra, fyllan började sakta träda in. Beths tidigare så välvårdade språk började bli smutsigare, samtalsämnena blev mindre ytliga. Nånstans här födde jag planen att Sjögge, som var singel, borde lägga in en stöt på den snygga amerikanskan. Sjögge var inte främmande för detta och började smajla upp sig.

Konversationen gled in på Madonna. Jag sa “I think she´s exposed herself too much lately“. Beth, som var ett stort fan av artisten, blev sned och undrade “what the fuck do you mean?” Jag svarade då med ett dravel-utlägg av sällan skådat slag. Jag berättade vad jag menade, att det inte handlade om henne som förebild, framförallt för unga tjejer. Tvärtom var hon en stark kvinna. Det handlade inte om hennes bok “Sex”. Vad jag menade var att hon inte gjort en bra senaste platta och helt enkelt “over-exposed herself lately”. Jag pratade om mitt eget band April Tears som hade sångerska och vad Madonna betydde för oss. På nåt sätt lyckades jag väva in en massa existentialistiska klyschor också -jag var extremt inne i Sartre/Camus & co vid tiden- allt för att ta mig ur min första ganska platta kommentar.  

Beth var mycket nöjd med svaret och log: “I like that explination” sa hon. Puh, tänkte jag, för jag ville ju inte sabba Sjögges möjligheter utan tvärtom hjälpa till, så att säga.

 Sjögge själv drar då fram den nedlagda diskussionen om Madonnas cover på “Fever” och kommenterar själv med ett skrockande i halsen: “I think she´s over-rated. I like the original much, much better.”

Beths följande ölrunda innehöll bara tre öl. En till mig, en till John, en till henne själv. Sjögges chanser hade minskat kraftigt.

Tiden löpte an och John tackade för sig. Vi andra tre satt kvar och hade trevligt tills takbaren stängde. Beth föreslog då att fortsätta festa genom att inhandla öl i receptionen och ta med upp till vårt rum. Varför inte, tänkte vi.

Och nu, mina vänner, börjar historien egentligen: 

Jag var fortfarande inställd på att vara trevlig och styra konversationen mot Sjögge & Beth, men det klaffade inte riktigt. Tvärtom, faktiskt. Sjögge hamnade lite utanför och Beth tog sitt sikte på mig. Bredvid min säng låg min halspåse.

Vad fan är då en halspåse, undrar några kanske? Jo, när man hämtade ut sitt interrail-kort fick man med en del tillhörande grejer, däribland en påse att ha runt halsen, i vilken man kunde förvara pengar och andra viktiga saker. Det var denna min pappa sa att vi inte under några omständigheter kunde bära runt halsen. Ty när tjyven kommer med kniven och skär av den ryker även halspulsådern. Resultat: Döden inträder i offret! Vi fick alltså därför rådet att tejpa pengar på ryggen!

I vilket fall var årets påse sponsrad av RFSU. De nya smaksatta kondomerna NamNam var motivet. Min hade reklam för banansmaken. Och när Beth frågade om påsen, hon tyckte den såg rolig ut och sa “namnam” svarade jag naturligtvis som det var: “It´s a commercial for a flavoured condom, banana this one” 

Beth svarade: “Mmm. I like that explination. For your very big cock!”

Jag lyckades styra undan konversationen och tog fram en April Tears demokassett och gav till den berusade, men ack så attraktiva Texasflickan. Jag var fast besluten att inte göra nåt dumt, utan att vara min flickvän trogen. Samt dessutom på något sjukt sätt fortfarande få henne intresserad av Sjögge istället. Beth krävde nu att jag skulle ta av mig min basker eftersom det var så sexigt när jag drog handen genom mitt blonda hår.

När Henrik gick in på toan för att kissa hände det så till slut: Beth kastade sig över mig och kysste mig.

När jag reagerade med att skjuta bort henne och säga att det här kunde jag inte tänka mig, jag har flickvän fick hon snabbt klart för sig att jag inte spelat svårflörtad. Detta betéende från mig gick dessutom rakt emot mitt tidigare resonemang kring min levnadsfilosofi tyckte hon.

Jag försökte återigen att styra samtalet åt annat håll. Sjögge kom ut från toan, vi tog fram kameran för att ta lite roliga bilder. Det ville inte Beth och hon var nära att kasta ut kameran från balkongen, vi lyckades styra bort detta i sista stund. Hon hotade “I´ll give you the fucking camera if you fucking kiss me” Jag svarade “I´m sorry Beth, I can´t do that“.

Beth för då Henrik bort från konversationen genom att fösa in honom tillbaka på toan och smälla igen dörren. Hon kanske fortfarande trodde att jag ville knulla om inte Sjögge såg på. Jag ville inte det. Istället frågade jag om hon inte ville kyssa Henrik istället. Beth blev fulare och fulare i munnen och började nu hävda att jag hade vilselett henne under kvällen och natten. Efter ett kort tag rusade hon ut ur rummet med ett ka-boom slag i hotelldörren.

Sjögge kom ut från toaletten och vi båda skrattade gott, delade på ytterligare ett par öl och tog b la några sköna bilder på balkongen, där vi lade oss i fyllan för att titta mot himlen. Rätt som det var kom Beth rusande in i rummet igen. Under tystnad kastade hon April Tears demon på mig, sade “Hrrrmppphhh!”, satte armarna i sidan och glodde surt. Sen rusade hon ut igen. Vi låste denna gång dörren. Och fortsatte att snacka om kvällen under skratt.

Det gick väl tjugo minuter innan det rycktes i dörrhandtaget. Nu blev jag rädd och skrek om att nu är det fan “Farlig förbindelse” och tvingade Sjögge till dörren. Han öppnade försiktigt dörren och sa, överraskande nog på cockney-engelska “yes, how may I help you?”

Beth var i upplösnings-tillstånd. Det visade sig att hon efter senaste utvrusningen hade placerat sig sittandes utanför våran dörr för att tjuvlyssna. Hon skrek “I heard three words: Sex, object & London!”

Vilket stämde eftersom vi pratat om Kraftwerks låt “Sex Object” och om John som hade åkt till London. Vad hennes argument mot detta var framgick inte. Sjögge hade nu hittat formen och sa med en luttrad engelsk greves manér:

“I´m sorry. Do you want to object something?”

Följden av detta fick att Beth försökte tvinga sig in i rummet och låsa in sig själv på toaletten tills jag kom och hade sex med henne. Sjögge lyckades sparka bort hennes fothalva från springan i dörren och låsa igen kring oss.

Sjögge och jag låg tysta ett tag i sängen innan vi vågade oss fram för att titta ut i korridoren. Tomt. Tyst. Jag slappnade av igen och berömde skrattande Sjögges insats.  Då ringde telefonen. Det var Beth.

Hon lät rädd “There´s someone at my door. You must come and help me!!” 

Jag svarade “No Beth, I´m afraid I can´t do that”

Sen följde ett timslångt samtal där det var “Please come, I swear I wont touch you” och “If you just come over here, we can talk“. Av detta blev det intet och till slut lyckades jag lägga på luren. Bredvid mig hade Sjögge somnat på rygg med kläderna på och en bärs i handen.

*

Dagen efter skulle vi möta upp Beth utanför hotellet och hon skulle visa oss runt i stan. Av någon märklig anledning dök hon inte upp vid den utsatta tiden.

**

Sjögge:

“För egen del ansåg jag redan på hotelltaket att loppet var kört att få mig ett skjut av Beth, då vi kom i klinch med varandra.

Dessutom blev jag surmulen då hon vägrade bjuda mig på öl, när alla andra fick, så jag tyckte att Andreas omsorger för mig var enerverande och en aning genanta.

Icke desto mindre fanns det inga hinder att roa sig och göra sig lustig över detta unikum till kvinna och ju mer bärs vi drack desto roligare hade vi åt hennes desperata utfall.

Men gentlemän som vi var gjorde vi inte henne till åtlöje då hon var närvarande. Den detaljen klarade hon bra på egen hand.

Nåväl… på slutet MÅSTE hon ha förstått att hon drog ett löjes skimmer över sig.

I övrigt tycker jag att Andreas på ett förträffligt sätt har skildrat händelseförloppet i Hotel Olympus (eller vad det nu hette).

Kan dock tillägga att jag på sluttampen halvsovande hörde Andreas samtal med Beth i telefon:

”Oh no Beth, I can’t. No you’re not stupid. No, please… No my girlfriend in Sweden…”

***  

Jan 4, 2008 | 2 Comments | Tågluff 93

#136

136. (Set Me Free) Remotivate Me

Vad kan man säga om den här gamla b-sidan då? Nja, enligt listan är den tydligen den sämsta b-sidan från hela 80-talet. De flesta från detta årtionde var ju riktigt bra, så icke fallet med “Remotivate Me”. Det finns inte så mycket mer att tillägga.

Jan 4, 2008 | 11 Comments | Depeche Mode 151

Exciting……………NOT!

exciter_frontcover.jpg

137. I Am You

138. When The Body Speaks

139. Comatose

140. The Sweetest Condition

2001 kom “Exciter”, Depeche Modes utan tvekan svagaste skiva. Fem av plattans 11 spår (mellanspåren listas alltså inte) är placerade på de 15 sista platserna och i min statistik över listan som kommer presenteras undan för undan så är “Exciters” poängantal milsvida efter de andra skivorna.

Efterföljande turné var även den ett sömnpiller. Tempot, bandets engagemang, soundet var alla undermåliga. Flera av mina vänner bredvid mig somnade under spelningen.

141. Kaleid

142. Headstar

143. Memphisto

144. The Meaning Of Love

145. I Want It All

146. Breathe

147. Dirt

148. Sibeling

149. Zenstation

150. Slow Blow

151. What´s Your Name?

Jan 3, 2008 | 10 Comments | Depeche Mode 151

Lite mer inspirerat

141. Kaleid

142. Headstar

143. Memphisto

Ytterligare tre instrumentala spår från 90-talet som inte är Depeches största stund, men ändå klart bättre än de på plats 148-150 (och där återfinns ju ett par från 00-talet, men de lirar ändå i samma femma så att säga)

144. The Meaning Of Love

145. I Want It All

146. Breathe

147. Dirt

148. Sibeling

149. Zenstation

150. Slow Blow

151. What´s Your Name?

Jan 3, 2008 | 1 Comment | Depeche Mode 151

Kollaps kategoriserar!

Kollaps ger nu läsarna möjlighet att enklare hitta bland tidigare skrivna inlägg och har gjort ett antal kategorier som du finner under “senaste kommentarer”i höger-kolumnen.

Kom ihåg att inlägget underst är det första skrivna i varje kategori och dessa bör alltså läsas nedifrån och upp så att säga. Tyvärr kan jag i dagsläget inte få det arrangerat som det borde, som i en bok. Möjligen kommer den dagen längre fram!

*

Edit: Och den dagen kom snabbt! Webmaster Jens is already on the case och har redan uppdaterat det mesta i omvänd ordning. Hurra!

Jan 3, 2008 | 3 Comments | Uncategorized

Reskamrat

jaronlanier.jpg

Det här skulle kunna varit vår “grytlocksluffare”, men jag tror tyvärr inte att det är det, även om jag skulle vilja.

Jan 3, 2008 | 1 Comment | Tågluff 93

Den Auktoritära Grytlocksluffaren

30 Juni-2 Juli 1993, Port Leucat-Rom

(fortsättning från Snabbtåg, Burktramp & Långpromenad)

Efter att ha spenderat en natt utomhus i Paris och utan bättre vetskap tagit ett snabbtåg vi egentligen inte kunde åka och därför fick betala en massa pengar hade vi alltså tagit en långpromenad istället för taxi.

Denna långpromenad gjorde oss utmattade och vi tyckte vi förtjänade en belöning. Vi tog följdaktligen in på ett fint hotell och gick ut på en riktigt bra fiskrestaurang.

Vi hade en uppritad budget på nånstans mellan 100-200 kronor om dagen. Man klarar sig faktiskt rätt långt på det, man hade råd att äta och färdas vidare. På endast fyra dagar hade vi spräckt denna budget fullständigt. Bara hotellet och maten i Port Leucat kostade oss omkring 1000 kronor var. Då ska ni även veta att jag, min idiot, lämnade en fet dricks på restaurangen. Jag tror det var upp mot 100 francs. Jag kommer ihåg att jag betalade. Sen återvände inte servitrisen och jag tyckte det var pinsamt att fråga efter växeln. Typiskt mig.

Sjögge drack upp sin lilla, lilla espresso med tillhörande sockerbit som var bredare än koppen och skakade på huvudet.

Resan gick redan dagen efter vidare mot Italien.

Och nu började vi för första gången på allvar träffa på och umgås med andra bagpackers. På resan mot Rom stötte vi på en grytlocksluffare. Dessa reser ensamma och verkar ha gjort det i över ett år, dömt av utséendet med långt hår, skägg och vindpinad kropp. Dessa tar sig runt på en budget kring 30 kronor om dagen och drar sig inte för att lifta, gratisåka och tigga cigaretter, mat och dryck av andra. Runt deras galet stora ryggsäck klingar och klangar grytor och gasolkök och soppslevar med vilka de tillreder sina näringsrika måltider.

Denna kille spenderade några timmar i en kupé med oss. Med stor auktoritet undervisade han de båda noviserna om vägarnas hemligheter. Han var en Holländare som rest runt ett långt tag och han gjorde ett mycket säkert och stort intryck på oss innan han, i farten, kastade sig av tåget när konduktören kom för att se färdbevis. 

Vi tittade chockat ut genom fönstret och såg den flygande holländaren rulla runt fem varv med grytorna flygande kring innan han borstade av sig reste sig upp och försvann västerut.

Visserligen var tåget på väg in mot en station och hade ordentligt saktat farten men synen gjorde ett outplånligt intryck på de tvenne skakande ynglingarna från Tranås.

Vi spenderade dag och natt och en dag till på tåg och stationer innan vi nådde den eviga staden.

Sjögge och jag gick ut en runda och tittade oss runt. Ofattbart nog konstaterade vi efter endast en timmas rundvandring att det inte fanns nåt att se i Rom!

–Det var skitigt här du, sa vi till varandra, tog en burgare och gick tillbaka in till stationen och åkte kvällståget mot Brindisi för att därifrån ta oss till det egentliga målet på resan; Grekland.

*

Sjögge:

Resan genom Italien blev mycket riktigt bara en transportsträcka söderut. Vi dömde självsvåldligt ut Rom som en överskattad håla.

Men hade vi egentligen bildat oss en uppfattning? Hade vi bevistat Colloseum? Flanerat utför Spanska Trappan? Svalkat oss i det stilla skvalet från Fontana di Trevi? Förundrats över Aqua Felice och Aqua Virgo – de romerska arkitektoniska mästerverken?

Nej! Vi hade promenerat gatan fram och tillbaka från centralstationen cirka 400 meter. I hemlighet konstaterat för oss själva att det började bli mörkt.

”Förmodligen jobbigt att hitta hotell, vid den här tiden”, sade Andreas.

Vi uppfattade hur horor började stryka kring gathörnen. Knarkare med kanyler i högsta hugg i varje mörk gränd. Sinnessjuka uteliggare med knivar. Rabiessmittade hundar. Allt farligt man kan tänka sig. Allesammans fantasifoster, naturligtvis.

Efter 400 meter vände vi alltså om. Småsprang till stationen, kollade tågtidtabellerna – och tog nästa tåg söderut.

Inne i kupén blev vi erbjudna cornflakes av en medresenär. Förmodligen våldsbög och AIDS-smittad. Vi avböjde.

Nästa destination Brindisi.

**

(Fortsättning följer..)

Jan 3, 2008 | 2 Comments | Tågluff 93

Identitetsproblem

144. The Meaning Of Love

Och så har vi kommit till punkten då den sämsta singeln med Depeche Mode redovisas. “The Meaning Of Love” kan visserligen ha viss charm i vissa stunder, men det fråntar inte det faktum att det är det vekaste singelmaterialet genom tiderna för världens bästa band. Ackompanjerat av en video man helst vill glömma att man nånsin sett. Martin Gore hade fortfarande inte blivit Martin Gore, här låter han mer Vince Clarke. En Vince Clarke i usel form dessutom.

*

145. I Want It All

146. Breathe

147. Dirt

148. Sibeling

149. Zenstation

150. Slow Blow

151. What´s Your Name?

Jan 3, 2008 | 3 Comments | Depeche Mode 151

Inget monster, utan ett luftslott.

paper_monsters_frontcover.jpg

145. I Want It All

2003 släppte Dave Gahan sitt första soloalbum och det var precis så dåligt som det befarades. Jag intervjuades i den där gratistidningen man fick i videobutiker av min vän Anders Lunqvist om släppet. Tidningen var ju uppbyggd på så sätt att en artikel skulle hjälpa till att sälja produkten, men jag kunde inte skräda orden. Anders kunde ju inte skriva om min åsikt om skivan i tidningen så det stod till slut bara “Vad Andreas själv tycker om skivan är det bäst att låta vara osagt“.

Jag utspådde också att “när Dave kommer tillbaka till Depeche, om han gör det, så kommer han garanterat att kräva att få skriva halva plattan“. Tiden innan “Playing The Angel” var märklig. Dave snackade skit om de andra i pressen och verkade uppriktigt ledsen över Martin Gores tystnad kring hans skiva. Martin Gore dryftade inte många ord om “Paper Monsters” och hans tystnad var väl ganska talande.

Själv släppte han “Counterfeit 2” och hade turnépremiär på Nalen i Stockholm. Jag och Andreas Racov var där och vi fick en oförglömlig natt med Martin Gore, han sjöng “Model, Actress, Whatever” för mig och vi spenderade timmar i hotellbaren och sjöng Depecheklassiker. Surrealistiskt. Och långt från Kollaps innehållsförteckning.

Mycket riktigt kom Dave tillbaka till Depeche och han ville ha med egna låtar. Skulle detta bli slutet? Förväntningarna inför “Playing The Angel” var inte höga. Tvärtom var jag i princip av åsikten att bandet borde lägga av innan det blev förnedrande och fick Viking Line-spelningarpå agendan. Efter att ha sett Dave med band ruinera några klassiker med DM på Hawaii-scenen i Hultsfred var detta inte så sjukt långt bort som man kan tro. Även för ett band av Depeche Modes kaliber är man inte bättre än sina två senaste album. En “Exciter” till och vi kunde haft ett Simple Minds förfall inom räckhåll. Faktiskt.

Nu blev det tack och lov inte så. Inte ens i närheten. “Playing The Angel” förde tillbaka Depeche Mode upp på toppen. Effekten av Daves låtar på skivan blev en dynamo för Martin Gore som levererade en hel bunt låtar av hög Depecheklass. Dave fick till slut med tre. Två av dem var med i matchen. Den tredje var det inte. “I Want It All” låter mer eller mindre exakt som det tomma skal som “Paper Monsters” var och det kunde varken producenten Ben Hillier eller Martin Gore rädda.

*

146. Breathe

147. Dirt

148. Sibeling

149. Zenstation

150. Slow Blow

151. What´s Your Name?

Jan 2, 2008 | 3 Comments | Depeche Mode 151

I heard it from Simon who heard it from James

146. Breathe

Det är sällan, om någonsin, som jag skrattat åt Martin L Gores textförfattande, men ovanstående textrad från “Breathe” blev plutten som fick skiten att tippa över.

Mina två nya vänner från Wales, James & Simon, skrattade också.

“Exciter” visade upp en dipp utav sällan skådat slag från Depeche Mode, både lyricistiskt och låtmässigt. Och “Breathe” var värst av dem alla.

*

147. Dirt

148. Sibeling

149. Zenstation

150. Slow Blow

151. What´s Your Name?

Jan 2, 2008 | 3 Comments | Depeche Mode 151

Snabbtåg, Burktramp & Långpromenad

tgv5.jpg

(Fortsättning från “Järnband & Smutsiga Skor”)

28-29 Juni 1993, Hamburg-Paris

Henrik och jag färdades i sovkupé och sov oss genom förflyttningen Tranås-Hamburg.

I Hamburg hade vi några timmar på oss innan vårt tåg mot Paris avgick. Vi imundigade en stadig frukost på McDonalds och söp in atmosfären på den stora stationen.

Via ytterligare ett byte på eftermiddagen i München var vi vid kvällningen framme vid resans första egentliga mål – La Paris. Vi bokade in oss på ett billigt hotell och somnade.

Dagen därefter checkade vi ut och gav oss iväg på en vandring i staden med våra gigantiska ryggsäckar med oss. Noviser & idioter som vi var så bestämde vi oss för att gå mot Eiffeltornet. Vi gjorde det genom att orientera oss efter byggnadsverjet i sig självt, så det tog oss ett par-tre timmar innan vi kom fram. Genomsvettiga då, I might add..

Kvällens planerade mål var Depeche Mode på Palais Omnisport De Bercy, den första av två spelningar för DM i Paris. Ni trogna läsare av bloggen vet ju att den storyn redan avhandlats och ni som inte läste den och vill göra det hittar den i inlägget Gibbon härnedan.

Innan vi satte oss i den strålande solen utanför den gräsbeklädda arenan avverkade vi en vandring runt Alec Eiffels torn, Parc de Luxembourg, Champs Elysée & triumfbågen.

30 juni 1993, Paris-Avignon-Leucat-Port Leucat

Depeche Mode var såklart lysande, men vi fick alltså spendera natten vid bandets stagetrucks då vi missade att ta oss vidare från Paris efter konserten. På morgonen efter vandrade vi in på Gare Du Nord. Vi hade ju varit vakna hela natten och vi var inte pigga. Vi vill ta oss därifrån så fort som möjligt.

First timers som tågluffare som vi var så tittade vi inte så noga var det var för tåg vi satte oss i. Vi ville bara söderut. Vi förvånades över den höga standarden på fransosernas tåg. Vi överraskades av resesällskapet; en man i plommonstop, frack och portfölj klev in med en dagstidning under armen. Yttermera män i fina kläder och kostym intog sina platser. Inte många andra luffare. Inga rättare sagt. Vi hade satt oss på ett TGV tåg.

I 320 kmh/h susade två förvirrade, rädda och trötta ynglingar iväg mot Avignon.

Det dröjde inte länge innan en konduktör kom för att se på biljetterna. Vårat Interrail kort halades fram från våra skitiga nävar och den reslige karln skakade på huvudet. Interrail-kort gäller självfallet icke på detta snabbtåg. Bakläxa igen:

*Man borstar inte under några som helst omständigheter tänderna i Whisky.  

*Man orienterar sig icke genom Paris via Eiffeltornet på en stekhet dag med gigantisk, tung ryggsäck på ryggen.

*Man ser till att boka hotell innan det är för sent i kvarteren kring Palais Omnisport De Bercy, speciellt när man är för rädd att lämna området i fråga.

*Man har inte John Silver-tobak i en fryspåse.

*Man måste boka platsbiljett och definitivt kolla upp om ens resemedel gäller på tåget.

Vi fick tömma fickorna på alla francs vi hade, det var väl runt 300 francs var vi fick casha. Där rök alla pengar+ en bunt till av det vi dragit in genom att sitta ute hela natten.

Det blev inte mycket sova av på resan och när vi klev av i Avignon var vi lite griniga. Vi hade bestämt oss för att dra hela vägen till en liten ort som heter Port Leucat. Ett ställe jag en gång i tonåren besökt med en dåvarande flickvän och hennes mamma.

När vi klev av perrongen i Avignon klev Sjögge rakt ner på en tom colaburk. Den fastnade under skon och fick smälla i varannat steg på Sjögges haltande väg mot en bänk, där han kunde lyfta av rygsäcken och plocka bort burken som format sig runt foten. Jag skämdes, trots att jag skrattade. Vi skulle ju verka världsvana.

Efter en snabb lunch inne på stationen vände vi tillbaka mot nästa tåg. Vi krängde på oss säckarna och knallade ut till spåret. När vi närmade oss tåget såg jag att en kastad fanta-burk låg i vår väg på perrongen, jag tänkte “Sjögge kommer trampa på den, jag vet det, snälla gud gör så han inte trampar på den”

Sedan trampade Sjögge på burken. Det lät utav helvete och ekade och small när han haltade bort mot en bänk för att lirka av fantan som krängt sig runt sulan. Jag sa:

–Det finns bara en burk på hela perrongen och självklart ska du trampa i den! Skärp dig för fan, din jävla idiot!

Tröttheten gjorde sig påmind igen efter vi hoppat in i det nya, bra mycket billigare tåget mot Rivieran. Vi somnade omgående och jag vaknade till efter ett par timmar. Sömndrucken och förvirrad vände jag mig mot Sjögge och frågade: -Vad är klockan, älskling?

Jag var inte riktigt klar med att jag inte befann mig hemma i sängen i Tranås med min flickvän. Sjögge svarade snabbt, distinkt och argt:

-Håll käften för helvete!

Efter några timmars ytterligare färd var vi på eftermiddagen framme i Leucat. Nu var det dock så att vi skulle till Port Leucat, alltså hamndelen av staden. Eftersom vi brännt iväg alldeles för mycket pengar för dagsbudgeten bestämde vi oss för att knalla istället för att ta taxi. Jag hade ju varit där innan. Det skulle inte ta så långt tid.

Det tog över tre timmar. Vi gick längs motorväg, “genade” genom en fiskeby, klättrade över stängsel och snår innan vi utmattade nådde fram till kuststaden. Allt detta i brännande eftermiddagshetta. När vi anlände till Port Leucat fann vi snart en drickfontän där vi sköljde våra sandpappers-halsar. Vi var skitiga, bedrövligt klädda.

Och det var ungefär då det slog mig att Port Leucat är fyllt av rika, välklädda fransmän. Vi var de enda luffarna i hela stan.

Vi anpassade oss snabbt efter denna insikt.

Vi bokade in oss på ett lyxhotell och gick ut på fin restaurang.

*

Sjögge:

När vi första morgonen i Paris skulle ut i stadsvimlet förevisade Andreas mig hur man skulle bete sig i en storstad.

Andreas menade han att man redan befann sig i ett förbannat underläge bara av det faktum att man hade en stor ryggsäck.

Men om man nu befann sig i denna prekära situation skulle man åtminstone försöka ge ett någorlunda säkert intryck.

“Du får INTE gå och titta på byggnaderna med beundrande min och öppen mun! Fäst blicken rakt fram och gå med bestämda steg. Och med solglasögon som är så mörka att man inte ser den flackande blicken. Annars är vi DÖDA här!!!”.

“Öh… Okej.”

**

To be continued…..

Jan 2, 2008 | 2 Comments | Tågluff 93

Smuts

001.bmp

147. Dirt

Varför?

Det är min fråga till denna sentida cover från Depeche Mode.

Fullständigt meningslöst, faktiskt.

Jan 1, 2008 | 3 Comments | Depeche Mode 151

Oinspirerat

148. Sibeling

149. Zenstation

150. Slow Blow

Många är de instrumentala b-sidor som Depeche släppt ur sig på 90-talet. Och väldigt sällan blir det riktigt roligt. Plats 148-150 går inte till historien som Depeche Modes mest inspirerade stund direkt.

Jan 1, 2008 | Comments Off on Oinspirerat | Depeche Mode 151

← Previous Page