Straffavgörande!

Med ett närmast löjets skimmer kan vi konstatera att det blev oavgjort IGEN! Jag hade väl adrig kunnat tro att det skulle kunna bli det en gång till. Istället för att lotta har jag inget annat val än att låta matchen avgöras på straffar. Det innebär att den låt som först får 10 röster vinner. Bättre än att lottas iallafall. Kick off för straffarna är klockan 10.00 i morgon förmiddag!

Mar 11, 2008 | Comments Off on Straffavgörande! | Depeche Mode 151

Freddans dråpligaste Stunder #9

Freddan v/s SL, rond 2

Freddan hade mamma Renja & pappa Uffe på besök i Stockholm. Tillsammans var de på fest hos några bekanta till Renja & Uffe. Det visade sig att dottern i familjen skulle dra till Debaser Medis. Freddan hakade på dit. Väl där träffade hon upp med kompisar. Fredrik kom inte riktigt med i gänget och blev ståendes själv i baren. Han drack en öl, han drack en till. Sen blev det svart.

-Slutstation! UT!
Freddan vaknade till av att en busschaufför ropar med barsk röst. Han får panik och hoppar av bussen. Han konstaterar när han ser sig omkring att han befinner sig i nåt förortsområde. Han ser våningshus och ett grönområde omkring sig. En väg en bit bort verkade mer upplyst så Freddan hasar sig mot ljuset. Han har ingen aning om var han befinner sig och hur han hamnat på bussen.

Han lyckas efter en stund hitta en taxi och hoppar in i denna:

-Kör mig till telefonplan.

Den rastafriserade chaffisen sänker reggaemusiken och vänder sig om mot sin inklivna passagerare.

-Telefonplan? Det är ju skiitlångt härifrån, mannen..

Freddan frågade var han är.

-Du är låångt förbi Mörby, mannen!

Freddan menade då att han inte hade så mycket mer alternativ än att bli körd till Telefonplan ändå. Chaffisen skrattade till.

-Det är låångt. Det kommer bli skiiitdyrt, mannen! 700 kronor minst!

Sen frågade han Freddan var han kommit ifrån.

-Från Medis…Medborgarplatsen. Jag kom hit i en buss., svarade Freddan sanningsenligt. Rastachaffisen skrattade högt.

-Medborgarplatsen? MEDBORGARPLATSEN? Det går inga bussar hit från medborgarplatsen, mannen!

På vägen mot telefonplan avbryts den svängiga baktaktsmusiken från Kingston med jämna mellanrum. Taxichaffisen slog mot ratten, skrattade högt och upprepade medans han skakade på huvudet:

-Medborgarplatsen! Medborgarplatsen! Aaaha ha ha ha ha!!!

Väl framme vid telefonplan funkade inte Freddans mobil. Han fick låna chaufförens mobil. Han ringde upp till lägenheten, till sin pappa Uffe. Som eftersom Freddan var pank skulle bli tvungen att kliva upp från sömnen och betala. Freddan hade ju inga stålar. Han kom utsusande från höghuset med en bister min ryandes den inte helt obefogade kommentaren:

-Vad fan håller du på med? Vad FAN håller du på med?

*

Mar 11, 2008 | Comments Off on Freddans dråpligaste Stunder #9 | Freddans Dråpligaste Stunder

Senare idag på Kollaps…

n845470033_1178243_9554.jpg
#9. Freddan v/s SL, rond 2.

Mar 11, 2008 | Comments Off on Senare idag på Kollaps… | Freddans Dråpligaste Stunder

Förlängning!

Eftersom “Shake the Disease” och “Never let me Down Again” faktiskt slutade oavgjort blir det självfallet, enligt VM-regler, förlängning.

Alla kan/får rösta igen. 17.00 stängs det och är det oavgjort igen blir det straffar. Tidpunkten för straffarna meddelas isåfall vid lämpligt tillfälle under dagen!

Mar 11, 2008 | 14 Comments | Depeche Mode 151

Freddans Dråpligaste Stunder #10

Jag har spenderat en söndag med att intervjua en av mina bästa vänner Freddan. Syftet har varit att sätta ihop en topp tio i de dråpligaste händelserna i hans liv, undantaget de som jag inte redan skrivit om (Se kategorin Sabrosa). Freddan är en underbar kille med en sällsynt förmåga att hamna i märkliga situationer. Situationer som inte alltför sällan, på ett eller annat sätt, är skapade av Fredrik själv. Jag skrattade till magen knep åt historier jag inte hört innan, men även till de som jag fått berättat många gånger.

Kollaps tar er alltså en tid framöver in i en sann stjärnas värld. Mina damer, mina herrar: Fredrik Broberg.

n845470033_1878614_5637.jpg

10. Freddan v/s SL, rond 1

Ofta när Freddan har druckit ett eller sju glas öl för mycket så somnar han djupt. En gång för några år sen hade han varit på efterfest på söder. Det var inte första gången, ej heller den sista. Och det som följde efter kommer också ske igen, mark my words!

Freddan befann sig som sagt på en efterfest. Han blev trött och letade sig in i ett sovrum och fann en säng. Han hann inte kasta sig i denna. Värdinnan stoppade honom med ordet “Nej”. Freddan pekade mot sängen med en bedjande, dimmig blick och förtydligade –Kan jag sova?. Värdinnan av festen sa det igen, denna gång högre och mer bestämt:

-NEJ.

Freddan lämnade efterfesten och satte sig på tunnelbanestationen och väntade in sitt tåg. Det var klockan mycket sent, runt fem på morgonen och han väntade in sitt färdmedel mot Telefonplan, hans adress i Stockholm, halvsovandes på en bänk.

Till slut kom tricken och Freddan klev på. Sen somnade han.

Han väcktes av tunnelbanechaffisen en halvtimma senare. Freddan hade åkt med till slutstationen i Norsborg. Han knöt näven. Telefonplan var passerad. Han fick helt enkelt lov att vänta in avgången och kliva av på vägen tillbaka mot stan.

Efter en stund åkte tåget. Freddan somnade igen. Han vaknade av att chauffören väckte honom fyrtiofem minuter senare. I Ropsten. Ändhållsplatsen på andra sidan rutten. Freddan sluddrade till -Det var då fan!

Han knöt näven i fickan och lovade sig själv att vara vaken hela vägen till Telefonplan.

När han vaknade nästa gång var han åter i Norsborg. Klockan var passerad halv åtta på morgonen. Han fick byta tåg. Vaknade till och for iväg mot Telefonplan.

Sen vaknade han i Ropsten. Igen.

Fly förbannad och mycket trött bytte han tåg och åkte mot sin hemadress. Och somnade igen. Vaknade i Norsborg.

Barnfamiljerna på väg mot Skansen och stads-shoppingen tittade på den trötte farbrorn, spillran,  när han susandes färdades tillbaka mot telefonplan. De vågade inte väcka honom när han somnade. Freddan vaknade i Ropsten. Klockan var halv tio.

I strålande förmiddagssol anlände slutligen Freddan efter nattens fest till sin lägenhet runt klockan tio. Hemresan från söder, de fyra, fem stationerna tog runt fem timmar.

*

Mar 10, 2008 | 8 Comments | Freddans Dråpligaste Stunder

“ETS” krossade “PJ”!

Fullständig förkrossande röstskillnad, 27-4, mellan de båda “Violator” klassikerna. Domarn har brytit i halvlek. Nu blir det semis. Det blir en spännande vecka!

Never Let Me Down Again – Shake The Disease
Stripped – Enjoy The Silence

Keep On Doing What You Doing…

Mar 9, 2008 | 4 Comments | Depeche Mode 151

Dråpligast 3 & 4

Jag kan som en liten teaser meddela att Kollaps under kommande veckor kommer bjuda på stor läsning. Två nya topp tio i kategorin “dråpligaste händelser” är under framställande. De kommer denna gång att behandla något som inte så lite har med dessa tvenne själabröder att göra:

n845470033_1178226_6310.jpg
Freddan.

jens.jpgjens.jpgjens.jpg
Jens                              Jens                              Jens

Mar 9, 2008 | 3 Comments | Uncategorized

85, 86, 87…

…är årtalen tre av Depeche Mode´s bästa låtar är från. Nu kommer den fjärde att vara från endera 1989 eller 1990. Känns inte som allt för vågat att påstå att de flesta Depeche Mode fans tycker bandet var som bäst mellan 86-90?

1. NEVER LET ME DOWN AGAIN – SHAKE THE DISEASE
2. STRIPPED –

Mar 9, 2008 | Comments Off on 85, 86, 87… | Depeche Mode 151

Skräll!?

Det är bara att konstatera att tävlingens hitills största skräll har ägt rum. “Shake The Disease” närmast krossade “Black Celebration”. Den hade jag inte sett komma. Men jag blir knappast ledsen. Tvåan på min lista slår ut trean. Demokratin har sagt sitt!

SEMIFINALER

1. NEVER LET ME DOWN AGAIN – SHAKE THE DISEASE
2.

Nu följer ännu en högdramatisk(?) batalj:

Stripped v/s In Your Room

Ska “In Your Room” göra en “Shake The Disease”?

Mar 8, 2008 | 6 Comments | Depeche Mode 151

Musikaliska Släktträd

Ibland när jag är sysslolös brukar jag roa mig med att göra släktträd genom att utgå från de olika band jag varit del av. Nu ska jag visa hur April Tears är avlägsna släktingar till Bee-Gees, Eurythmics och Tom Waits! Och härmed utmanar jag alla läsare att bräcka dessa släktband med ännu värre egna kopplingar. För det finns det ju. Kanske kan nån länka sig själv till Sex Pistols, Jimi Hendrix eller The Doors? Världen är inte så stor – i synnerhet inte i den inavlade musikbranchen!

1. BEE GEES & EURYTHMICS

Jimmy i April Tears har jobbat en hel del med Andreas Mattson (Fd Popsicle), de har bland annat släppt en tolva i England. Mattson har jobbat mycket med Niklas Frisk (Fd Atomic Swing) och de satt i studion bredvid i Tombone i många år. De har bland annat i denna studio jobbat med Peter Jöback och Carola. Carola har ju som bekant gjort en skiva en gång i tiden med Maurice Gibb i Bee Gees som produent. Frisk & Mattson jobbade också ett tag mycket med James Iha i Smashing Pumpkins. De gjorde till och med ett par album med honom. Jimmy & Adel producerade våra förlagskamrater The Sounds första platta. Iha signade dem till USA. The Sounds har remixats av Rex The Dog som även remixat Depeche Mode. Och Billy Corgan i Smashing Pumpkins har ju spelat live med DM -“Never let me Down Again”(Något av det roligaste jag hört förresten, svårt att säga vem som är mest uppspelt av Gahan eller Corgan.)

Depeche Mode´s avhoppade medlem Alan Wilder har ju sitt Recoil och har proddat Nitzer Ebb, vars avhoppade trummis Dave Gooday har remixat gruppen Skara. I Skara sjunger Carl Johan Lann, även medlem i mitt nuvarande band Lip Service. Wilder själv har ju jobbat med Curve. Curve låg ju en gång på Anxious records sär Dave Stewart från Eurythmics startade. Och både Dean Garcia och Toni Halliday ingick i Eurythmics liveband.


Ni som träffat min vän James Rees (Sabrosa) har väl
även på känn att han pga sitt utséende går under
smeknamnet “The Missing Fourth BeeGee”

2. TOM WAITS

Här är kopplingen mer direkt. Jag har jobbat i studio ett flertal gånger med Michael Blair. Bland annat skrev jag, mer eller mindre frivilligt, låtar till Le Fox skiva. Där Silver Sara från Bolibompa sjöng. Eric i det bandet spelar för övrigt numera med Adel i Street Fighting Man, där även Freddan & Lasse (från Sabrosa, mitt gamla band) ingick. I vilket fall så var ju Michael Blair percussionist på de klassiska Waits albumen “Rain Dogs” och “Swordfish Trombones”. Med flera.

 Märk väl att hela denna länk-text är skriven helt utan Göteborgskopplingar. Göteborg -staden där inaveln i rockband nådde ett helt nytt stadie i slutet av nittitalet. Vad gäller Göteborgsrockare så har jag en rejäl utmaning till er. Nämn en Götlaborgsrockare som inte har några kopplingar till minst åtta andra band.

*

Trevlig fortsatt Fredag! Be easy on the Booze, people!

Mar 7, 2008 | 5 Comments | April Tears, Helghälsningar, Lip Service, Sabrosa, Uncategorized

En av de fyra…

….som kommer göra upp om det hela är “Never Let me Down Again”. En ganska så enkel seger mot “Everything Counts” bidde det!

Härnäst -Ska “Shake The Disease” kunna skaka “Black Celebration”?

Semifinaler

1. NEVER LET ME DOWN AGAIN-
2.

Mar 7, 2008 | 3 Comments | Depeche Mode 151

Tap!

Jag kan aldrig tröttna på klipp som detta:

He Died in a bizarre gardening accident…. >

http://www.youtube.com/watch?v=9KZozlEqqR0

Mar 6, 2008 | 2 Comments | Uncategorized

Klart För Kvartsfinal!

Med gott samvete har jag nu stängt den sista åttondelen. “Personal Jesus” hade det dubbla antalet röster mot “World In My Eyes”. Så nu är kvartsfinalerna klara:

1. EVERYTHING COUNTS – NEVER LET ME DOWN AGAIN
2. SHAKE THE DISEASE- BLACK CELEBRATION
3. STRIPPED – IN YOUR ROOM
4. ENJOY THE SILENCE-PERSONAL JESUS

Och följande slutsatser kan dras:

Från Pool 6 överlevde ingen låt till kvarten. Med andra ord så är eran 97-07 inte Depeche Mode´s starkaste. Det visste vi väl kanske innan att vi tyckte.

Pool 5 fick endast vidare den andraplacerade “In Your Room”. “Walking In My Shoes” mäktade inte med det vanvettiga motståndet från “Never Let Me Down Again”.

Pool 4 får en grandios final i kvartsfinal 4. Megafavoriterna “Personal Jesus” och “Enjoy The Silence” kan väl närmast liknas med Argentina-Brasilien om vi ska fortsätta prata i  fotbollstermer.

Pool 3 fick med alla tre, “Never”(3), “Black Celebration”(2) och “Stripped”(1). Det kanske är för vågat att påstå att många tycker denna eran är den starkaste, men det måste ligga någonting i det.

“Shake The Disease” vann Pool 2 klart och är klar för en riktigt tuff utmaning mot “Black Celebration”. Någonting säger mig att min andraplacering får ge sig i demokratins röstning mot min tredjeplacering.

Och från Pool 1 har vi kvar “Everything Counts”. Nu är det en riktigt liveklassikermatch mot “Never” först ut.

Av de åtta utslagna kan man väl dra slutsatsen att “Photographic” helt klart var närmast en plats i kvarten.  Om vi sen lägger till att “Walking In My Shoes” mötte stenhårt mostånd så tror jag att man med ganska stor säkerhet kan säga att detta enligt er läsare är Depeche Mode´s tio bästa låtar (Mina placeringar inom parentes)

EVERYTHING COUNTS (26)
NEVER LET ME DOWN AGAIN (5)
SHAKE THE DISEASE (2)
BLACK CELEBRATION (3)
STRIPPED (6)
IN YOUR ROOM (17)
ENJOY THE SILENCE (1)
PERSONAL JESUS (4)
WALKING IN MY SHOES (8)
PHOTOGRAPHIC (21)

Nu blir det tungviktsmöten a la grande och jag blåser härmed i pipan och skickar in Melodican från 83 mot Mopedbilen från 87. Kick it!
 

Mar 6, 2008 | 1 Comment | Depeche Mode 151

Oväntat Poppis

Sommaren 2000 mastrade vi “Consume Desire” i Polarstudion i Stockholm. Jag missade första dagarna av detta då jag befann mig på semester. April Tears hade fått en mindre hit med “Model, Actress..”, i övrigt var det ganska lugnt. Så när jag kom tillbaka till huvudstaden och vandrade in mot Polar strax innan St. Eriksbron förväntade jag mig inte annat än att gå rakt genom dörrarna och rakt fram till master-rummet. Men jag möttes av 500 skrikande tonårstjejer som hölls tillbaka från entrédörrarna med hjälp av kravallstaket och vakter.

Min första tanke var -vad i helvete är det som har hänt som jag missat? Tjejer kom gråtande fram till mig, jag fick skriva autografer. De frågade mig om jag skulle in i huset. Javisst, sa jag. Då grät de ännu mer och frågade om det fick följa med. Jag masade mig då genom trycket med hjälp av vakten och släpptes in i byggnaden. –Vad fan är det som händer? ropade jag till Kitte och Jimmy.

–Backstreet Boys kommer snart hit, sa de.

April Tears bästa stund är alltså mastrad med 500 tonårsfans skrikande tjugo meter utanför dörren.

Efter en stund dök de upp; Brian, A J, Howie och vad de nu heter. Den där A J & hans look hade retat upp mig monumentalt under många år så det var med viss uppgivenhet jag kunde konstatera att han och de andra faktiskt var trevliga. Vi lirade lite flipper och Jimmy hjälpte nån i bandet med nån teknisk pryl.

Stundtals, när vi flipprade,  vände sig nån av boysen mot massan utanför och vinkade. Gensvaret var ett vrål följt av svimattacker och fontänorgasmer. Frispel eller Tilt?


“A J”


Tonårsfans

Mar 6, 2008 | Comments Off on Oväntat Poppis | April Tears

En Tragisk Olycka

Martin S mejlade ett urklipp. Jag skrattade ordentligt. Det kommer du också göra:

dwarf.jpg

Mar 6, 2008 | 1 Comment | Uncategorized

32-2

1. EVERYTHING COUNTS – NEVER LET ME DOWN AGAIN
2. SHAKE THE DISEASE- BLACK CELEBRATION
3. STRIPPED – IN YOUR ROOM
4. ENJOY THE SILENCE-

Mar 6, 2008 | Comments Off on 32-2 | Depeche Mode 151

Sabrosa i Wales (Revisited)

För att till fullo förstå vidden av den här berättelsen är det på sin plats att ni som inte gjort det tar och klickar er fram på kategorin Sabrosa och läser de tre inläggen om Sabrosas turné -eller ska vi säga fylleslag- i Wales först.

Jag bläddrade genom mitt idéblock och insåg att jag aldrig berättade ordentligt om en dag vi spenderade i Bridgend. Denna Walesiska stad där James växte upp som är dagsaktuell av en ganska så bisarr anledning -tonåringar som hänger sig stup i kvarten.

Here we go – Sabrosa i Wales (Revisited)


Internet är fantastiskt. Jag hittade en bild på The Pelican.
Och inte nog med det. Nog fan är det en kvinna på häst där också!

*

Vi hade alltså hoppat av den uselt arrangerade turnén och bokat in oss själva en dito. En av de sista dagarna spelade vi på The Pelican mitt ute på landsbygden. Det har jag i korta drag berättat om, då b la spelningen fick brytas när en enorm skock bräkande får passerade puben, och när en kvinna red in på stället och drack en pint fortfarande sittandes på pållen. Låt mig nu redogöra vad som hände mer den dagen:

Eftermiddag i sanden

Medans de andra i bandet vandrade runt, jag vet i fan var, så hade jag och James ett par hours of inspiration i en sand-dyna, nära stranden. Där satt vi och jobbade fram låtidéer och filosoferade kring världen. Jag hade på mig ett par helt nyinköpta jeans, Jocke och jag hade köpt likadana. På bakfickan fanns den engelska flaggan tryckt. Vi ville egentligen ha den Walesiska draken, men de var slut. Jag märkte per omgående att det var extremt dumt att bära denna flagga i Wales.

Detta land, förtryckt och förstört av engelsmännen. Walesarnas språk har ju till exempel mer eller mindre raderats ut i de södra delarna. Engelsmännen gör narr av deras dialekt och kallar dem Sheepshaggers eftersom det finns mer får än människor.

Så sittandes där på stranden ser jag med glädje hur ett tjugotal killar i sjuttonårsåldern anländer med en fotboll. De hittar en plan yta och börjar lira. Och jag älskar ju fotboll så jag gick mot dem och tittade lite.

Efter en stund såg jag och James på klockan att det var dags att gå. Vi reste oss upp och gick därifrån. Vi hann inte mer än tjugo meter innan jag hörde ett gällt skrik bakom mig.

-For fuck´s sake. He´s English! HE´S ENGLISH!!

De hade fått syn på min bakficka. Och nu hade de slutat lira boll. Istället kom de farande med knutna nävar, skrikandes, i raketfart mot oss. Jag tog ett par snabba steg i sanden, men insåg direkt att min löpteknik skulle få svårt att rädda mig här. I had to use my verbala förmåga istället.

De första i gänget kom fram och ställde sig hotande nära.

-What the fuck are you doing? sa de.

–We´ve been writing songs sa jag och höll upp gitarren.

–What the fuck are you doing here you fucking wanker?

-We´re on a tour. We´re called Sabrosa. svarade James med överdriven dialekt.

Då pekade de på mig: –You´re fucking English!

-No I´m not. Sa jag. -I´m from Sweden.

Nu blev de nog lite överrumplade för de tittade på varandra och sänkte nävarna något. En local boy och en Svensk med engelsk flagga på rumpan?

-So why the fuck are you wearing an english flag on your bum?

Nu var jag tvungen att finna mig snabbt. Och det gjorde jag.

–Because…… I sit on the English. ..Yeah..Then I can sit on the english flag!

Detta svar var de mycket nöjda med. De skrattade och klappade om mig, vi småpratade lite och jag tände en cigg. Det slutade ioförsig med att jag fick bjuda bort i princip hela paketet till grabbarna. Men under omständigheterna var det en mycket litet problem. James andades ut när vi slutligen kom därifrån. -Those guys would have killed us, you know that don´t you butt? sa han.

(Jocke klarade sig år senare ur en liknande hotfull situation bärandes jeansen när han blev knäad av en upprörd arab på Djurgården i Stockholm. Det var strax efter invaderingen i Irak, ska tilläggas. Fan vi som bara gillar Engelsk Fotboll.)

Det är inte första gången min verbala förmåga har räddat mig från att få stryk. Ibland finns det ingen poäng att prata alls när en muckare kommer fram till oss vapenlösa. Som en gång i Tranås när en ökänd bråkstake kom fram till Jens och hytte med näven. Jens har en mycket god verbal förmåga, även om han, precis som jag, kan vara provocerande i olika grader. Denna gång menade Jens dock inget illa när han sa att han hellre ville argumentera än slåss. Svaret från slagsmålskämpen till pacifisten Jens var lika rakt som imbecillt ty han sa -Bara för att du kan så fina ord! Sen sa det pang.

Det gjorde det ibland i Tranås. Sa pang alltså. Som när en, ska vi kalla honom, mycket ljushyad kille från en by utanför Tranås kom till parkhallen. Då gällde det att hålla sig undan. En gång vände han sig om från busken han stod och pissade i mot mig. Jag skulle bara passera. Men hans röda ögon och hans bomullsbeströdda frisyr vände sig mot mig. Han stirrade tomt medans han pissade på mina byxor. Jag tog ett djupt andetag och kompisskrattade. Och gick därifrån. Jag hade fått så jävla mycket stryk om jag slagit till honom. Som jag faktiskt borde gjort. Han har nog fått sitt straff ändå gissar jag.

Nattpasset

Efter “giget” på The Pelican drog hela gänget + en del nyfunna vänner in på diskotek i Bridgend. Vi var monumentalt onyktra redan vid anländandet. Jocke och Freddan hamnade i klistret direkt när Jocke spillde ut en nyhandlad Pint över en uppklädd tjej. Hon blev vansinnig och spände ögonen i Jocke:

-What´s your problem, you fucking moron!!??
-You better watch it, JERK!
-Oh you fuuucking waaanker!

Allt detta skrek hon medans Jocke försökte säga nåt snällt och hjälpa henne. Ingen idé. Hennes pojkvän såg inte glad ut han heller och stod med hotande blick bakom. Det var bara att köpa sig fri och nätt springa ut till resten av gänget som befann sig på ställets veranda.

Vi insåg snabbt att stället, förutom oss, var fyllt av två sorters människor. Lads i enfärgade skjortor redo att slåss närsomhelst och tjejer med sprayade frisyrer och tveksam tandvård.

Annat var det där James en gång i tiden var med mig på Harry´s i Linköping. Ett liknande ställe fast i Sverige. Och där var James hotet. -Tala svenska din jävla idiot! Tala svenska, krävde de minst beresta grabbarna där. James kunde ingen svenska. Det var bara att lägga benen på ryggen för att inte åka på stryk.

Förresten, senare den natten i Linköping räddade min verbala förmåga mig ännu en gång. Vi gick till McDonalds efter partyt och jag var så in i helvete pissenödig. Hamburgerhakets toalett var avstängd. Jag höll på att svimma av minfullsprängda blåsa så jag gick utanför, ut i den svinkalla vinternatten och drog ner blixtlåset till gylfen och halade fram ballen. Full som en alika. Per omgående hörde jag DIUU DIIUU bakom mig. Polisen.

-Tjenare grabben. Det blir fyllecellen för dig du.

-V-v-varför det?

-Du har pissat på gatan.

-Nej det har jjjag ente…

-Lägg av nu. Du står ju bokstavligt talat med byxorna nere.

Då slog något till i min ölindränkta hjärna. Jag tittade mot marken och såg det.

-Nej det hhar jag inte! Det finns inget gult på marken. Schee schäälv.. No yellow in the snow!

De båda poliserna inspekterade och kunde båda konstatera att jag faktiskt inte begått nåt brott. Jag hade helt enkelt inte hunnit. Jag var snabb att fortsätta med att rädda mig själv:

–Jag är hemskt ledsen, men jag kommer från Tranås (sant, men jag hade vid tillfället varit bosatt i Stockholm i över åtta år)

–Jaså, sa farbror polisen. Nu faktiskt med ett litet léende.

Så då spelade jag riktigt dum och snäll och förklarade att, visst jag skulle kissa men jag hann inte. Toan på McDonalds var stängd och jag var jättekissig. Jag var här bara under helgen och hälsade på en kompis och jag visste inte att jag gjorde nåt dumt. Polisernas barskhet försvann och de klappade om mig.

-Okej grabben gå in och käka hamburgare du. Den här gången hade du tur. Ta det lugnt nu och gå hem och sov. 

Walesiska snubbar var nog trots allt inte lika medgörliga tänkte jag på discot där i Bridgend. Och kvällen löpte an och vi höll oss ifrån de värsta konflikterna. Pratade aldrig för länge med tjejer som kom fram med risk för att deras härliga boyfriends skulle knögla ihop oss efteråt. Så var det iallafall för mig, Lasse, James & Simon. Jag kan inte direkt påstå att det var så för Jocke och Freddan.

Dynamikduon kom i högform. Jocke hade på sig sina stora solbrillor på nästippen och hade satt en ölkapsyl i sitt örhänge. Han såg tamigfan inte klok ut. Han raglade fram till olika ladsgäng och frågade om de hade snus. Freddan snubblade omkring och snackade goja.

Klcokan blev mycket, typ fyra, stället stängde och vi gick ut. Vi kände oss hungriga och vill hitta nåt käk. En kille boendes i Bridgend som ingick i vårt sällskap föreslog ett indiskt hak som hade nattöppet. That´s it, sa vi och satte fart. Ganska snabbt försvann Jocke åt ett håll, Freddan åt ett annat. Vi fick ge oss ut på jakt. Jag hittade Jocke en bit västerut. Han stod med ögona i kors, kapsyl i örhänget och med en cigg tänd i fel ände med ett gäng locals och snurrade om snus, do you have snuus, jag är sugen på snus..snuff? Do you have snuff?. Som tur var skrattade de åt honom. Jag slet tag i Jocke, uräktade oss, och bar iväg honom.

Freddan hittades i en gränd av James bror Richard. Tydligen hade han försökt köpa ett parti olaglig sprit av ett gäng rejält skumma filurer. Även Freddan fick handgripligen förflyttas tillbaka till basecamp.

Det tog oss över fyrtio minuter att hitta och samla in gossarna men nu var vi äntligen på väg mot det indiska haket igen. Trodde vi där vi marcherade fram. Men så såg vi att både Freddan och Jocke var försvunna igen. Så samma procedur fick upprepas. Jocke hittades hängande vid en sidogränd frågandes efter snuff. Den här gången tyckte de inte det var kul och han var bra nära att åka på en tjockablängare. Som tur var så var det Richard som var med och hittade honom och han kunde avdramatisera genom att säga ungefär: -It´s ok lads, he doesn´t mean to offend you. He´s just drunk beyond recognition. He´s Swedish. he´s been on tour. Etc..etc..

Även Freddan samlades in en andra gång och nu fick vi ta till något som jag aldrig gjort förr eller senare.

Vi fick slå en järnring runt de båda vettvillingarna.

Vi rörde oss cirkulärt mot indiska matstället. Jocke och Freddan försökte ta sig ut vid flera tillfällen men de studsade omgående tillbaka till tomrummet i mitten. På detta helt unika sätt tog vi oss slutligen fram till maten.

Vi gick in, tog ett långbord och beställde. Det blev Chicken Cashew och Tikka Masala. Ris i mängder. I väntan beställde vi öl. Igen. Såklart.

När maten slutligen kom in hade mer än hälften av sällskapet, inklusive mig själv, och notoriske sömnpatienten Freddan somnat vid sin plats. Vi fick alltså väckas för att kunna äta.

*

Mar 5, 2008 | 5 Comments | Sabrosa

På det berömda håret

Oj så sjukt jämnt det blev! Endast 1 (en) röst separerade “Photographic” från “In Your Room”. Makalöst egentligen. Men som det är så vinner ju vissa lag på straffar eller med ett uddamål i slutsekunderna. I det här fallet så styrde “In Your Room” matchen hela tiden, men “Photographic” gav sig aldrig. Ska vi utgå från att den sistnämnda är en favorit till att ta hand om nionde platsen på läsarnas lista när vi summerar?

Nu vidare till en helt annan match -ska vi utgå från redan nu att den är stängd när jag åker mot klubben ikväll? Eller underskattar jag “John The Revelator”s popularitet?

Räkna med ytterligare svettig match ikväll på M4TM när Nille laddar loss sitt quiz! Dessutom har jag med ett tvättäkta svartquiz -ett väldigt udda och skrattframkallande sådant -om jag får säga det själv…..

1. EVERYTHING COUNTS – NEVER LET ME DOWN AGAIN
2. SHAKE THE DISEASE- BLACK CELEBRATION
3. STRIPPED – IN YOUR ROOM
4.

Mar 5, 2008 | 10 Comments | Depeche Mode 151

Trasiga Jazzbullar

 

Jag satte mig för några månader sen och bläddrade igenom alla mina urklipp med April Tears. Det framkallade skratt, nostalgi och svår ångest. Ångest kanske inte så mycket på grund av de (oftast) uteblivna riktiga framgångarna utan för alla dumma grejer man sagt, alla sopiga journalister som skrivit om bandet och allmänna kommentarer från folk och fä. Varsågoda här följer ett asplock:

Västerviks Tidning 1991, rubrik+ bild på bandet under framförande på scen:

“ROCK OCH BULLE PÅ FRITIDSGÅRD” 

*

Tranås Tidning OMSLAG Ingresstext under stor bild (utan Jens) är endera sarkastisk eller, fullt möjligt -och mest troligt, inte sarkastisk:

“Jismark är inspirerad av James Bond och trasiga cyklar. Calle trivs i naturen. Jens missade färjan från England och Sara har mycket att säga till om eftersom hon är enda tjejen. Denna mycket seriösa skara utgör gruppen April Tears.”

*

Musik Direkt Programblad 1991 är cyniskt och synskt på en och samma gång:

“April Tears kommer att ge den gamla teatern en dos av något den aldrig kunat drömma om. De tre unga männen och damen från Aneby och Tranås gör sin egen musik utan att skämmasoch det har ingen straffat dem för -än.”

*

Recension av “Cellarbird”  från okänd tidning 1994 drar härliga slutsatser:

“Tydliga influenser hörs från syntmusik, folkmusik och jazz.”

*

Release Magazine 1995 lista på årets nykomling:

4. The April Tears
5. Kent

*

I Gotlands Allehanda 2002 säger Tuben, och han hade nog rätt:

“Vi är nog landets mest korkade band.”

*

Och så avslutningsvis en helt fräsch från Zero Magazine:

I nummer två kunde man vinna ett ex av Lip Service skiva “Copy Kill Original” om man svarade rätt på frågan

“I vilket band var Andreas Jismark med i innan Lip Service?”

 A) Yvonne B) Kent C) The April Tears.

Hyfsat rimliga förslag nånstans, men hur var det med det rätta svaret i nummer 3? Jo minsann så här:

Den musikaliske motorn i Lip Service heter Anders Jismark. Grattis till: xxxx xxxxx xxxx  xxxxxx och xxxx som visste det.

*

Mar 4, 2008 | 3 Comments | April Tears

Åttondel sex!

Domaren har stoppat farsoten åttondel #5 redan efter bara 1/12 spelad av matchen. Det är fullständig kross och inte lönt att fortsätta. “It´s No Good” var borta innan matchen börjat. Andra bullar nu då vi kickar igång den kanske mest intressanta matchen i åttondelsfinalerna. IN YOUR ROOM v/s PHOTOGRAPHIC. Det tidiga Depeche´s största stund mot en av de största låtarna från eran då Depeche Mode var som störst. Spännande värre och bara att rikta in sig på en slutspelad match! Eller?

1. EVERYTHING COUNTS – NEVER LET ME DOWN AGAIN
2. SHAKE THE DISEASE- BLACK CELEBRATION
3. STRIPPED –
4.

Mar 4, 2008 | 3 Comments | Depeche Mode 151

← Previous Page — Next Page →