Category archive: April Tears
Tombone Studios nån gång mellan 1999 och 2001:
Jag vet inte exakt vad som hände, men efter jag lagt på alla guror på Peter Månssons demotrummning så kunde jag förvirrad och skrattandes konstatera att jag just skrivit & spelat in en klockren Oasislåt. Det lät inte ett jävla smack som April Tears.
Kanske skulle Noel & co ringt mig så hade jag, kopisten i Mariehäll, shejpat upp det sentida skrala låtmaterialet.
Trevlig helg alla!
Tack till alla före detta medlemmar i The April Tears!
* Har endast deltagit som Livemedlemmar.
** Har endast varit körsångerskor eller programmerare i studio
Kristian Nilsson
Andreas Nilsson
Patrik Hörenius
Alexander Durefeldt
Carl Johan Larsson
Johan Ahl
Kenneth Jansson**
Sara Gunnarsson
Kristofer Peterson
Belinda Berg (Kittes Storasyrra)**
Jens Hellqvist
Jesper Eng
Jezzica Sunmo**
Henrik Sjögren*/**
Stefan Nilsson*
Jakob Åberg*
Kitte Berg
Fredrik Käll
Torbjörn Söderman
Annika Mellin*
Jimmy Monell
George Hedlund*
Frida Sjöstam */**(Framförde dessutom tillsammans med Kitte & mig en April Tears spelning i Vadstena!)
Peter Månsson **
Mattias Halla **
Mattias Svensson
Johan Efraimsson *
Fredrik Broberg *
Susanne Mosson **
Sorry till de som är glömda, ni förstår säkert.. ; )
Efter “Consume Desire” började, som jag befarade, bandet att falla sönder. Det brukar bli så när några kämpat så jävla mycket för något tillsammans under många år. När man når målet tar energin slut.
Kitte var först att hoppa skeppet. Yvonne erbjöd honom en plats i bandet i slutet av 2001 och han tackade ja. Det var trist men inte helt oväntat. Vi startade auditioner i replokalen och testade ett tiotal men det var egentligen aldrig nån fråga vem vi skulle plocka in. Mattias Svensson, Parisarn, Annikas kille, var den som vi utan tvekan kände skulle passa bäst i gänget.
Han kom in i ett läge då bandet var i ett desperat make or brake läge. Så när skivbolaget meddelade oss, tre veckor efter “Consume Desire”, att de skulle gå i konkurs var det i princip över. Engelska Telstar släppte “Model Actress Whatever” och “Seventeen” singlarna innan de lade ner filialen i Skandinavien (och kursade, trots Craig David m fl ett par år senare) Edel records, som distribuerat första två singlarna signade över oss och fortsatte genom att släppa “Hardcoming” och sedermera “Consume Desire”. Men båda släpptes utan den bastanta uppbackningen som behövdes. Inga videos. och “Hardcoming” kom tre månader innan albumet.
Efter Edels kursande flyttades vi över till Playground Music som släppte “Heart Shut Down” på singel, men då var vi ett utslaget band. Tuben meddelade efter några förbannat fina stora spelningar som följde efter albumet att han inte orkade längre. Och Jimmy var trött på att spela live. På Arvika 2001, när hans första dotter föddes var han tillfälligt ersatt av Mattias Halla och vid en spelning i Maj i Tranås 2002 var vi bara fyra på scen:
Jimmy var som sagt nybliven pappa och hade annat fokus. Sara bodde i Malmö. Och jag jobbade även med mitt nya projekt; Sabrosa. Innan sommaren börjat sade jag, vi vår manager Carolina, upp kontraktet med Playground Music som jag ansåg var pajasar. Och då var det på många sätt över.
Men inte helt och fullt.
Efter ett långt dödläge under ett år satte jag mig under våren 2003 och synade alla outgivna låtar. Vad som hade hänt nu var att Ben Marlene lämnat vårt förlag. Och med våra bolag kursade fanns helt plötsligt ett läge att ge ut de dyra inspelningarna från PuK och annat gammalt gnojs. Som en closure över hela perioden.
Jag satte mig och sållade och valde ut, presenterade för bandets kvarvarande medlemmar ; Jimmy, Mattias & Sara och sen kontaktade jag två bolag vi fann intressanta att ge ut releasen hos. Dead Frog Records var hetast på bytet och hösten 2003 signade vi ännu ett skivkontrakt.
2004 repade vi in ett sista gig, förlagt på Debaser i Stockholm. Samtidigt släpptes vårt tredje album, samlingen “Half-closed Eyes Imperfect Kisses” (som jag själv fanimig tycker är en fullständigt genial titel på en platta med outtakes om jag får lov att säga det själv)
Förstärkta av Johan Efraimsson (från Paris) på trummor och nya stjärnan Freddan Broberg avverkade TAT sitt kanske bästa gig nånsin. Vi inledde förresten med grunden till den “MAW” version vi till slut släppte med Lip Service nu i höst (tanken på re-release har ända sen dess funnits). Extra poetiskt är det så klart att Jimmy och jag jobbat fram versionen och att Mattias mastrat det. De tre sista medlemmarna av April Tears.
För trots att vi lämnade scenen på Debaser 2004 med “Leaving Places” ska ni veta att vi kom långt i arbetet med en ny skiva som skulle heta “Xoo Vanilla”. Vi planerade att, efter Saras definitiva sorti, samarbeta med olika vokalister och göra en väldigt dansinriktad platta utan de typiska låtstrukturerna.
“Ghostrider”, “Replica” och “The Preacher” kändes asbra ett tag. När jag hör dem idag vet jag inte. “Don´t Choke Your Love” och “Josefina” var riktigt snygga ballader som vi spelade in med Susanne Mosson från Standfast. Längre kom vi inte. Nån “Xoo Vanilla” lär det aldrig bli. Under 2005 blev det mer och mer klart att det verkligen var över for definite för The Band Formerly Known As The April Tears.
Sista Bilden på The April Tears. I gula gången på Söder, Stockholm
Detta var planerat som första singel till “Xoo Vanilla” och var på g att släppas
redan 2003 om jag inte minns fel. Då också med Sara som sångerska.
Kanadensiska tonårsartisten Stephanie LeBlanc gillade April Tears så mycket att hon spelade in inte mindre än tre låtar från “Consume Desire” på sin debutplatta. Det är fortfarande oklart varför hon sjunger “Kitte Berg” i refrängen till “Irréel”.
*
Efter att ha haft en helt ofattbart rolig sommar fylld av inspelningar och förväntningar var hösten 1997 ett stort antiklimax. Maskinerna fastnade, branchen satte in foten i April Tears verksamhet på riktigt. Vi fick höra så mycket skitsnack -vi skulle bli nya Jumper, vi skulle samarbeta med Thåström, vi skulle åka förband till ditten och datten. Av detta blev vi en gång för alla brända av skivbranchen. Vi satt med en skiva som kostat en miljon att spela in och utan skivkontrakt.
1998 var ett mörkt, mörkt år för bandet. Vi var i väntans tider, men inget hände. Vi började sakta inse att skivan kanske inte skulle ges ut. Vi var ett tag bra nära att lägga ner helt och hållet.
Det var egentligen inspelningarna i början av 1999, internt kända som “Timberman Sessions”, som räddade bandet.
Jag bodde med min dåvarande flickvän Hanna i en fin trea vid Mariatorget och hade ett rum där jag i stort sett bara satt och spelade Championship Manager på datorn. Det var ju inte så att jag hade nåt jobb under tiden 97-00 utan gick på förskott från förlaget. Så jag drev omkring och lirade dataspel. Dataspel som tog tid och kraft från låtskriveri. Men så slutligen, i duschen, började jag nynna på en helt ny melodi som jag var tvungen att direkt göra något av. Det som skulle bli “Model Actress Whatever” var också startskottet till den sista chansen för April Tears.
Jimpan och jag jobbade i några dagar i mitt datarum och klämde ur oss “MAW”, “Medicine” och två mycket bättre versioner på ett par låtar vi pillat lite med innan: “Clone Elvis” och “Hong Kong”. Det lät mer elektroniskt än tidigare, främst beroende på inspelninsgssättet.
I vilket fall var det så gott som uteslutande denna demo som slutligen ledde fram till att ett skivkontrakt med Telstar Records skrevs. Och under sena 99, 00 och tidiga 01 spelade vi in albumet som till slut släpptes 2002. “Consume Desire” blev det till slut efter att titeln “Neon” dissats av skivbolaget. Det lät för retro tyckte de. Av de forna inspelningarna av “Eyes Cold Kisses” återstod endast flaggskeppen “Heart Shut Down” och “Hardcoming”. Men även en gammal låt, lika gammal som “Strange Paradise” kom till slut med -”All I Want Is You”.
Och av någon anledning som kan tyckas obegripligt för vissa släppte vi två av våra starkaste spår, “Spider” och “Hip Shooter” (med Freddie Wadling), som b-sidor. Men så har vi en tradition av favoritband som släppt skitfina b-sidor också.
Det största ögonblicket i min karriär som låtskrivare fick jag lätt uppleva i Christoffers lada när symfoniorkestern spelade in stråkarna. Så här lät en av de sist skrivna låtarna på skivan timmarna efter inspelning, för stråkarret står det tvättäkta musikaliska geniet Lundquist01-all-good-things-instr.
ALL GOOD THINGS MUST COME TO AN END (Instrumental-Work-In-Progress-Version)
*
Och när “Consume Desire” väl släpptes i Januari 2002 var åsikterna många och här har ni ett axplock:
+++++
“Lite Nico-varning på den rösten. Och så bra!”
Jessica Gedin, Aftonbladet
“Cool 80-talssynthretro i modern tappning”
Fredrik Virtanen, Innelistan Aftonbladet
“Blir de nästa Depeche Mode?”
Tidningen Svenska Musikindustrins topplista 2001
Årets Låt Swedish Alternative Music Awards 2001 “Model Actress Whatever”
Framröstat av tidningen Zeros läsare m fl
“Bandets attityd ger till och med oss i publiken större självförtroende, man känner sig genast bra mycket coolare bara man står i folkmassan”
Carl Braunstein i Revo9, en av en hel drös saliga liverecensioner.
“Låtarna är synt i själen…Stencool”
Stefan Malmqvist, SvD
“Mörkt men inte kolsvart. Pop men ingen sellout.”
Johan Palmqvist, ÖstersundsPosten
“Nästan löjligt imponerande”
Anders Svensson, Nya Wermlands Tidningen
“April Tears gör läckra poplåtar i gränslandet mellan synt och lack och läderpop”
GP
“Sveriges sexigaste band”
Tidningen Hennes
och så har vi den andra sidan av myntet:
-
“Jag borde gilla det, men trots att Sara Gunnarsson ger bandet en speciell karaktär är “Consume Desire” en misstänkt anonym platta.”
Anders Nunstedt, Expressen
“Det är väldigt kantigt och kan jämföras med en spattig robot…I grunden är det sugigt som fan”
Simon Andrén, Västerbottens
“Svensk kvintett som lovar runt men håller tunt. Vad vi lyssnar på är fem räddhågsna musiker, som visar stora brister på självförtroende.”
Janne Hallman, ???-tidningen (syns inte i mitt urklipp)
“Musikaliskt är detta nästan outhärdligt daterat”
Maria G Francke, Sydsvenska Dagbladet
“Jag läser hellre noveller av Per Hagman”
Cilla Berg, ???-tidningen
Bomben.nu
och så Tom Pyls legendariska supersågning då som jag redan publicerat.
Så där är det med musik. : )
Inledningsspåret på “Eyes Cold Kisses” hette “Love Parasites” och släpptes, tyvärr, aldrig i den här versionen. Istället finns en nedbantad version som baksida på “Hardcoming” EP:n (2001)
>
1997 blev året då vi åkte till Puk och lirade in “Eyes Cold Kisses” igen. Den storyn tänker jag inte snacka om mer. Jag låter bilderna tala istället. Och det mesta finns ju att läsa här (Dessvärre är en massa gamla inläggs bilder borta, jag ska fixa det i framtiden nån gång)
Jag flyttade tillbaka till Tranås julen 1996 utblottad och urtunnad. Efter sista rundan till England hade jag ingenstans attbo så jag slaggade på soffan i Saras farmors lägenhet, på Timmermansgatan hade bandet Yvonne nästlat sig in och tagit över kollektivet.
Jag jobbade nätter i stadshuset och bar bort festmåltidernas möbler, ett jobb som tidigare innehats av Thåström & Lundell innan deras succéer.
Succé var dock vad vi väntade oss efter Puk inspelningarna -som även efteråt slipades i Music-a-Matic i Göteborg och Benny Anderssons privata studio på Skeppsholmen. Där var vi första (och mig veterligen enda) utomstående band som kommit in (fråga mig inte hur, men möjligen hade Gessle något med det att göra).
Nu börjar jag fanimig bli svensk mästare på namedropping på kortast tid möjlig. Ber om ursäkt för det, men ni förstår att under omständigheterna och den gigantiska ivesteringen i April Tears-i synnerhet lyxen i PuK- gjorde att vi till ganska stor del trodde att vi skulle lyckas med det vi alltid hoppats och trott på. Att bli ett internationellt välkänt band.
Vi vet ju hur det blev. Av inspelningarna 1997 kom till slut intet, trots färdigställt riktigt bra album.
Hardcoming anno 1997, Tydligt vad en producent kan göra, inte sant?
>
Skivbolagen som skulle signa oss tyckte om oss, flera av dem var vi ju praktiskt taget i hamn med. Men det sprack pga olika omständligheter som jag fanimig skiter i att gå in på igen. Nån annan som är kunnig i ämnet får gärna orda om det så kan jag säga till om det stämmer eller inte.
Puk var iallafall ett minne för livet:
Fr v: Ilbert, Storm, Jismark, Monell
Det är synd att säga att herrar (fr v) Söderman, Berg & Jismark inte trivdes i
faciliteterna som bjöds. Det var i det här rummet som Stieg Heil gjorde entré
en av kvällarna.
Och här är ju en ung Stickan i egen hög person om än vid ett känsligt tillfälle: Osminkad -delvis
utan tandkräm på ögonbrynen och i klickar på kinderna. Ni förstår ju själva att han blev smått
upprörd när jag tog fram kameran och plåtade.
Att pusta ut i poolen efter en hård dags arbete var inte illa. Här syns
herrar Tuben och Kitte i det sköna vattnet. Bakom ser ni det lilla gymbygget
Elton John ställde dit. En kväll såg för övrigt Kitte ett UFO från bubbelpoolen.
Bakom kameran står Gunnarsson, framför kameran: vi andra.
Och här är de. Ni vet vilka, eller hur?
Av någon anledning jag verkligen inte förstår så går det inte att kommentera förra inlägget. Vi kollar närmare på det..
The April Tears sena hösten 1995; Tuben kom med i bandet. Läs om det här. Tuben, Kitte & jag började repa tillsammans ute där guten bodde. Saltsjö-Boo. Jag minns inte exakt vilka låtar men jag tror det var “Moved Into Motion”, “Something She Said” (Eller nåt sånt) och “Boy In A Mess”. Samtidigt beslutades att vi skulle göra singel av “Sing Lee” så vi for till Varberg och spelade in med en annan Gute (Linus Larsson) och en annan gammal band-bekanting Keta som producenter. Singeln tog upp all tid så vi hann aldrig lira in b-sidan “Loaded Gun”. Många låtar är det som aldrig fick släppas ordetnligt. Jag skulle tippa att “skatten” berör över femtio låtar. Några av de som “misslyckades” under de här åren återfinns ju trots allt på “Halfclosed Eyes, Imperfect Kisses”.
Vi tog in våran nyvunna Stockholmspolare Annika Mellin som livegitarrist, i Tranås Tidning blev hon utmålad som vår nya medlem och varför inte? Hon klarade rutinerat av fotosessionen och räddade Tuben, bluesmannen, som, ny i genren, förtvivlat försökte se syntig, indie och allmänt besvärad ut med halvlyckat resultat.
Vi gjorde några gig ihop i denna uppställning sen minns jag inte riktigt vad som hände, men Annika var inte med oss live längre.
Jag hade varit sugen länge på att börja spela in uppföljaren till “Strange Paradise”. Jag var intresserad att fortsätta konceptet med en något uppdelad skiva, men ville fördjupa mig i programmeringen samt dra nytta av den oerhört kompetente trummisen som tuben var. Klarligen den första riktiga musikern värd sitt namn i bandet.
inspelningarna började i samma studio som alltid, nu dock i sin tredje version. Via Slakthus5 och Sobelhuset befann vi oss nu i Ljudhuset i centrala Tranås. Hos Mats Axfors, som alltid. Nu var vi dock utan Jens och arbetet gick inte lika enkelt alla gånger. Frida Sjöstam var visserligen där också och hjälpte med körer och Jimpan började göra sina första insatser som programmerare i låtar som “Feverish Area” -i vilken jag närmast tal-rappade i ett parti!
Till slut fattade jag ett hårt beslut för en så rastlös person som jag är. Skivan kunde inte släppas, den var inte tillräckligt bra. Vi lät mer kompetenta, men för slippriga och slarviga i partier. Tråkiga, nästan.
Via vårt skivbolag tog vi kontakt med Engelska Mesh och frågade om de ville mixa skivan. (sådärja nu har vi fått in en fantastisk rad musiker:namedroppingdags m a o Paris, The Kid, EP:s Trailer Park, Kite, Strip Music -och ni visste väl att Mats Axfors är den som ligger bakom Lars Winnerbäcks karriär -iallfall enligt Winnerbäck själv)
Mesh ville mixa skivan och det kändes skitbra och spännande. Vi flög över till London och sedermera Bristol där vi spelade in vintern/våren 96/97 . Bland annat den här (Och nu blir det exklusivt för Kollaps! kära vänner)
The April Tears with Mark Hockings: Hardcoming (1996)
Vi var inte själva i studion så lång tid. Vi lade in sång och pillade lite innan vi återvände till Sverige. Och nu började det dra ut på tiden. Jag var skitlack i augusti/september 96 och April Tears hoppade av en planerad kort Sverigeturné tillsammans med Mesh och Malaise. Mesh i sin tur blev ju inte skitglada av att komma till Tranås och lira utan publikdragare. Och det får man ju förstå. Det fanns iof fler grejer inblandade, ett växande missnöje med skivbolaget bland annat. Nåväl, Mesh hängde med och bodde hos oss i Stockholm också (och då menar jag verkligen hos oss -Jimpan, jag & Sara bodde i ett kollektiv på Timmermansgatan) och allt var frid och fröjd.
Ett tag senare fick vi den klara produktionen och nu ska vi se om jag minns “Eyes Cold Kisses” första version som inte släpptes (Nja..andra egentligen om vi rälnar Tranåsspelningara)
Hardcoming/Heart Shut Down/Moved Into Motion/Boy In A Mess/Feverish Area/Some Delight In Store/One Of These Days/ NÄ! Ta mig fan. Det gick inget bra, Jimmy kanske kommer ihåg?
I vilket fall var allt klart för release i Okotober/November 96. Men då ringde telefonen igen. Och den här gången var det på riktigt. Ben Marlene från jimmy Fun Music satt i andra ändan och sa att han älskade “Heart Shut Down” som han hade hört nånstans, minns inte var. Ben Marlene, som vid den här tiden hade signat endast fyra artister: Brainpool, Broder Daniel, Vildsvin och Lisa Lindebergh. (Med tiden utvecklades b la följande relationer: Peter Månsson från Vildsvin blev (och är fortfarande) en mycket god vän som spelade in alla demos m TAT samt blev vår livetekniker, Christoffer från Brainpool blev producent för “Consume Desire” och Jimmy och Lisa blev tillsammans -sedan fanns det ännu mer relationer banden emellan men de som inte redan är berättade kan vi ju spara)
Ben Marlene övertygade oss på sitt typiska sätt mycket fort om att vi skulle skrota hela albumet och skriva på för Jimmy Fun och byta ut några låtar och spela in hela rubbet igen. Jag ringde Esbjörn på skivbolaget som “köptes ut” från vårt kontrakt. April Tears släppte inget Mesh-producerat album 1996. Det skulle till att, kraftigt omarbetat komma 2002, då endast två låtar återstod. Ovanstående “Hardcoming” och “Heart Shut Down” här i sin Meshproddade ursprungsversion från 1996, tänkt att bli första singel från “Eyes Cold Kisses. Undra vad som hade hänt om vi släppt den i november 1996?
En något motvillig ravesnubbe i silverfärgade lackbrallor och blont hår, Jimmy Monell AKA Shooting Star, tog efter Benny Marlenes samtal till mig sin plats i bandet som fullödig medlem i TAT efter viss övertalning av mig. Nu var vi fem igen, med en snorstark uppställning -en bästa vän tillika manisk programmerare hade anslutit i gruppen.
***
Tillägg:
Efter ett par bloss kom jag ihåg ett par saker. Efter vi fått Mesh´s mixning av plattan var vi missnöjda med halva plattan och mixade om/lade till grejer hos Mats igen. Det var nog då Frida var med. Och en låt till minns jag nu: “Soothe You”. Den skulle vara först på skivan tror jag. Fan har de här inspelningarna på kassettband nånstans (jodå så var det på den tiden) men det var länge längesen jag hörde på dom.
Efter “Cellarbird”, som egentligen som sagt var tänkt som ett album, blev det helt klart hög tid att spela in och släppa ett helt album. Vi började repa mer och mer med två lokala knattar; Kitte & Käll. De tvenne visade sig vara hungriga & habila och efter ett möte på Biljardhallen var de inplockade i bandet som fulländiga medlemmar.
Sedan en tid tillbaka hade TAT börjat repa i en helt formidabel replokal i ett gammalt bankvalv. Som vi älskade att hänga därnere! Antalet klassiker som inträffat där är fan värt en egen lista. Får ta några samtal med Jens, Kitte, Käll och alla andra som häckat därnere för att minnas allt.
Det var där vi började bygga soundet till “Strange Paradise”. På “Cellarbird” hade vi medvetet hållt oss till en formel -samma trummaskin, samma spröda gitarrer, samma ljud, samma stuk. På “Strange..” ville vi göra precis tvärtom och bara ösa på. Till slut blev plattan 50% indierock och 50% syntbaserad, 5 låtar av varje så att säga.
Strax innan releasen av skivan spelade vi på Räserfestivalen i Tranås. Om denna har jag redan berättat en hel del på bloggen men det är ju värt att åter nämna att man aldrig ska lämna band som Silverbullit, Broder Daniel, Yvonne, The Ark & The April Tears obevakade vid en obemmanad kiosk. Ärligt talat är denna festival också värd en topp tio, men här kommer ett snabbt axplock:
* När jag bär en lealös Henrik Berggren över axeln uppför brandstegen efter deras gig på stora scen.
* När Fredrik Käll som gick för långt i skojeriet får stryk med en planka av samme Berggren på Sobelhusets andra plan.
* När en överförtjust Ola Salo på riktigt jagar bytet Sara runt lokalen.
* Chockvågen bland samtliga band & besökare efter Silverbullits makalösa uppträdande på lilla scen, hypen i Götet började där och då.
Efter sommaren släpptes så vårt debutalbum och jag minns väl fredagen när jag satt på flippercaféet och fick ett samtal på mobilen. Esbjörn från skivbolaget förklarade att en första recension hade kommit -den på den tiden ack så viktiga i Release. Han var återhållet euforisk. Vi hade fått 10 av 10.
“Ut ur högtalarna och in i min kropp strömmar pop. Underbar pop. Fantastisk pop. Gitarrerna får mig att bågna, trummorna är så massiva och medryckande att t o m min mormor skulle ha svårt att sitta still.”
” Strange Paradise får mig att springa omkring i huset, spela luftgitarr, hoppa och beté mig på de mest lustiga sätt, och jag kan bara inte sluta.”
Recensenten Martin Söderström var uppenbart lika galet uppspelt när han hörde vår skiva som jag blev av att höra Esbjörn läsa upp orden i telefonen. Gissa om det bidde lite extra festligt i repan den kvällen?
Det visade sig ganska snart att Söderström -nej han var inte en god vän på den tiden- inte var ensam i sin hyllning.
“Strange Paradise är så oförutsägbar, så överraskande och så spännande att jag tappar hakan. Jag saknar ord och jag saknar jämförelser, men jag vet att The April Tears har gjort årets mest intressanta debut.”
“Låtskrivaren Andreas Jismark måste vara något slags geni. Han exprimenterar med musikaliska droger, trollar med lyssnarens öron och dirigerar sitt band med hypnotisk kraft.”
“Tänk er att Curve, Depeche Mode, Nine Inch Nails, U2 och Souls möts på en fet drogfest för att kollapsa tillsammans i en enorm överdos och att de efter återuppståndelsen tar namnet The April Tears”
Detta menade Kristoffer Elofsson i Popaganda och Helsingborgs Dagblad i en recension som kan innehålla några av tidernas största överdrifter.
“Ursäkta men ska en sångerska inte kunna..sjunga?” tyckte Expressen kort medans de flesta andra var lyriska över Saras insatser.
Vi åkte runt på en miniturné med gutarna i Midnight Moses/Monostar och efter det var den första eran med April Tears över. Bandet splittrades efter turnén och Käll & Hellqvist fick kliva av. Jens och jag pratade knappt med varandra på två år efter det.
Det var dags och entré för två nya namn och anschtücken. Och nu hade TAT för gott flyttat verksamheten till Stockholm.
Coming Up: The New Era Of The April Tears.
Cellarbird släpptes 1994 och här är några röster om denna, April Tears första officiella release på CD:
“En märklig skiva. Ena stunden låter det som den värsta syntblippbloppmusik för att i nästa stund göra en helomvändning som gör att det låter som ett Machesterband”
“Tydliga influenser hörs från synthmusik, folkmusik och jazz.”
“Det låter mycket likt Björk.”
Överlag fick EP:n faktiskt riktigt bra recensioner och Saras stämma hyllades unisont. Noterbart är, bland mina klipp, att bandet “lurade” lokaltidningen att “Vivacity” hette “Vivacity Craze”. Jättekul verkligen av ironikerna tillika döskallarna Hellqvist/Jismark.
April Tears uppträdde vid releasen b la i TV Östergötland där “M-Garden” framfördes playback med livebasist Jakob Åberg samt en ung man i en grön jättetight liten t-shirt med ett antinazistbudskap i skrikande gult och rött på. Sommensonen Jimmy Monell. Han var uppställd som Mo Tucker/Bobby Gillespie och höll trumpinnarna mellan tumme och pekfinger när han mjukt försökte hålla tempot med en sammanbiten min. Efter liveframträdandet kom den legendariska frågan från TV-teamet “Är eran trummis en riktig trummis?”
Själv hade jag spänt gitarrsträngarna snett över varandra för att vara ball och understryka för tittarna att det var playback. Också jättehäftigt. Sara dansade svävande och gothdrömskt i en grönbrun jättekjol, Åberg svajade i kulisserna med ett stort léende och karaktäristiskt tyst frustande.
En av mycket få kopior av detta spektakel finns bevarad i min garderob nånstans.
Som trio framförde vi dessutom “Sing Lee” för första gången, akustiskt. Det lät och såg faktiskt riktigt bra ut.
Vi höll releasepartaj för “Cellarbird” i folkets hus och det var skitmycket folk och allt var kalas och lyckat tills en lokal speedad halvgangster, vi kan kalla honom Kuko, kom in i salongen runt halv ett med en laddad revolver och satte sig med bena i kors mitt på dansgolvet. Bryskt var feststämningen avbruten.
Denna person hade ett halvår innan under mycket diffusa omständighter -läs droger- skjutit ihjäl sin Compadre med ett avsågat hagelgevär då denne vägrade att sluta spela på sin gitarr. Denne compadre, ska väl tilläggas, var ökänd i stan och hade under åratal varit rejält läskig på mången party och gator. Jag minns en gång på en legendarisk illernstuganfest då denne var närvarande och var så otäck att jag höll på att skita ner mig.
Det var för övrigt, som det brukade, en punkfest. Kängpunk. Disband. Märkligt nog spelade ett superglammigt Backyard Babies där, hånade och bespottade av de skitiga kängpunkarna. Sen dess har Nässjöbandet alltid haft min repekt. Snacka om att göra skitgigen och fixa attityden.
Jag köpte förresten nämnda mordgitarr senare hos min mentor Axfors i hans musikaffär då denne lämnats in till försäljning av den avlidnes släktingar.
*
Coming up:
Kitte, Käll & Strange Paradise
och
Tidernas mest osannolika lilla festival?
Låt mig kort tillägga att även The Ark tillkom och att
Monster är Anders Wendin (Moneybrother) samt att Electric
Eskimoes är föregångaren till Soundtrack Of Our Lives. Alla
Band bokades in för sammanlagda summan 50.000 kr.
1992 var året The April Tears verkligen blev bra på riktigt. Även bandets imagen fick sig en uppryckning och då talar jag givetvis inte om bilden ovan, som är tagen 1991. 1992 hittade vi den första formen på bandet som funkade riktigt fint. Jens på gitarr/synt, jag på gitarr, Sara på sång, trummor & synt på tape och Jesper Eng på bas. Vi gjorde flera nya demos som innehöll låtar som sedermera skulle hamna på skiva; svårt Wedding Present “Kennedy” skadade “Searching For The Sun”, “M-Garden” och Betty Blue-inspirerade “Blue Girl´s Beach”.
Vi började också få riktigt bra recensioner i lokaltidningen Tranås Posten där Pierre Hellqvist ( nu sen många år ansvarig utgivare för Sonic) följde utvecklingen. Vi började prenumerera på betyget fyra TP-ingar. “Sara Gunnarsson ges ypperliga tillfällen att briljera med sin diamantklara röst” . Och i New Kind Of Kick lös sågklingan med sin frånvaro. Vi gick från total sågning till monumental hyllning av Patrik Kenth på tidningen på två nummer: “Searching For The Sun knockade mig på en gång..lysande låtskriveri…Sara Gunnarsson är en stor resurs”
Vi påbörjade tanken att göra ett album. “Cellarbird” skulle det heta. Vi gillade att se på oss som nånting vackert och vitt som stod nere i en källare och manglade och var redo att flyga ut. När jag ser tillbaka så verkar fascinationen för fåglar och landskap varit genomgående de första åren för bandet. En demo kallade vi “Bird” och pryddes av en fågel, en annan kallades “Sugar In Sand” men pryddes också av en fågel, en annan hette “Landscraper” och var tryckt i ambitiöst fyrfärgstryck.
Av “Cellarbird” blev det till slut en ep våren 1994 och om den ska ni få läsa senare. Innan dess ska ni få njuta av en parad skitroliga bilder från eran 92-94. Håll i hatten Hellqvist för nu åker vi:
Det finns förvisso vissa försvar i några av fallen av de här bilderna, men
tyvärr går det mesta inte att efterkonstruera. I rättvisans namn ska ni dock veta
att Jens fick panik när resten av bandet, i mitten med Jacob Åberg, dök upp fina
och uppklädda på Nyårsaftonsgiget och for hem i raketfart för att matcha med resten.
-
Polls
Loading ... -
Senaste kommentarerna
- I am really impressed along with your writing abilities and also
with the format on your blog. Is this a paid subject matter or did you customize it
your self? Either way stay up the excellent high quality writing, it's rare to look a great blog
/ Highest Pix on "Desmond" - It’s nice to find a blog that so clearly describes
exactly what these things are! We had no idea what they were before
and this discussion is a tremendous help! Thank you so much!
| I had no clue you could do this sort of thing to
your body! W
/ body modification on "Glasvegas" - It's an awesome paragraph designed for all the web viewers; they will take benefit from it I am sure.
/ Montaż on "Panorama och kusiner" - Nasi Goreng
/ Jonas Rofors on "Äggalunken" - Ler förnöjt, eller rättare sagt måste faktiskt hålla mig för skratt för att inte väcka de andra, när jag läser ditt inlägg om småstadslivsaktiviteter i påskatid, även om det var ett tag sedan. Faktum är att jag försökte googla årets datum för denna b
/ Anna Lofors Sjögren on "Äggalunken" - We stumbled over here different website and thought I
should check things out. I like what I see so i am just following you.
Look forward to going over your web page repeatedly.
/ cekic on "Apokalyps!" - Samma här. Men jag måste säga en sak och det är att David Gahan alltid har varit fantastisk under hela sin karriär med Depeche Mode och stundtals på egen hand.
Visst, ibland har han inte varit närvarande eller sångmässig till 100% men med tanke på
/ Jocke J on "Depeche Mode v3.0" - Kan bara hålla med Martin S :-)
/ devotion on "Depeche Mode v3.0" - Fuck me! Dave sjunger besjälat för första gången sedan 2006. Det räcker en bra bit bara det. Jag ger en försiktigt optimistisk första tumme upp.
/ Martin S on "Depeche Mode v3.0" - Här, Martin, har du början till din nya SOFAD: http://www.davegahan.com/
Habilt, visst. Spännande och ger mersmak? Inte för mig. Jag är trött.
/ Andreas on "Depeche Mode v3.0"
- I am really impressed along with your writing abilities and also
with the format on your blog. Is this a paid subject matter or did you customize it
your self? Either way stay up the excellent high quality writing, it's rare to look a great blog