Category archive: April Tears
1991 ringde första skivbolaget till mig. La Ment Records i Klippan, Skåne. Naiv och ung som jag var skrek jag mig hes av glädje efter samtalet och rusade runt i barndomsvillan av eufori och skrek “VI HAR FÅTT SKIVKONTRAKT, VI HAR FÅTT SKIVKONTRAKT JIIIIIHUUUUUUU!!!”
Nu var ju inte världen så enkel som Andreas 17 år trodde. Det skulle de kommande 14 åren i bandets historia bevisa. All väntan, all förväntning, alla löften. Att hålla ihop bandet, repa, skriva låtar, jobba mot skivbolag, arrangörer, bokare, media, förlag, publik - med alla drömmar, samtidigt som man blir vuxen och bör ha ett jobb.
Mycket skulle få läggas åt sidan. Nu hade April Tears, i stora drag, en jävla rolig -och stundtals lyckad- resa ändå, även om de flesta är av den dråpligare karaktären. Och det är ju dem som behandlas på kollaps.
Vid vissa tillfällen har naturen, Gud eller vad man nu vill tydligt visat att detta band kanske inte var ämnat att bli det nya Depeche Mode eller U2 eller ens The Souls. Denna första kontakt med “branchen” var ett sådant tillfälle.
För det första var vi långt från redo att hamna i situationen. 1990, på tidiga hösten, började jag lära mig spela gitarr. 1990, i oktober, var vi i studio och spelade in första demon. Jag kommer inte ens ihåg vilka som var med då, men jag tror det var jag, Sara på kör, Kenta Jansson inhyrd på synt och…ja fan, skam på mig men jag vet inte om det var Carl Johan Larsson, Krea Pettersson eller Johan Ahl på bas.
I vilket fall återvände vi till Mats Axfors studio Slakthuset i februari för en andra inspelning. April Tears hade gjort lite framsteg och låtarna började hitta nånstans. Jezzica Sunmo och Belinda Berg (Kittes syrra) var med på kör, Sjögge hade hjälpt till på “A Moment Of Weakness” och Jens var i faggorna att bli med i bandet. Återigen är jag osäker på bandets uppställning, det var snabba svängar. Keta, Krea, Johan Ahl, Jesper Eng, Carl Johan och Jens var alla basister och gitarrister inom loppet av ett halvår!
En tredje demo producerades till sommaren och nu började det bli dyrt att betala Axfors, därför gjorde jag ett upplägg jag minns än i dag. Medlemmarna betalade kostnaderna i studion utefter hur mycket man spelade in mätt i tid! Detta fick jag mycket skit för minns jag, men jag och Jens cashade upp bra mycket mer än de andra inblandade så nånstans var det väl fair enough. Jag vet band som än idag går in i studion där basisten som spenderar tre timmar av totalt tre dagar i en dyr studio och som får casha up lika mycket som alla andra. Å andra sidan är det väl så ett band byggs upp och funkar och det är bandmentaliteten. Så har April tears aldrig riktigt funkat. Sen har vi ju varit långt ifrån ett “normalt” rockband också..
Det var iallafall efter denna demo La Ment Records, AKA Anders Jönsson, i Klippan ringde till Bäckagatan 21 i Tranås och var impad och intresserad av bandet. Han var den första personen att inviga mig i branchens stora löften, stora snack och planer. Nåt som vissa lyckas hålla sig från, nåt som vissa smittas av. Och jag får väl säga att jag har alldeles för många gånger lyssnat för mycket på detta snack och alldeles för många gånger lovat band & vänner att en massa saker ska hända som aldrig hände. Med åren blir man ärrad, men ibland när nåt spännande är på G kan jag fortfarande få lite fjärilar i magen så helt jävla cynisk har man väl inte blivit.
La Ment records ville höra mer av April Tears och bjöd därför ner oss till Klippan för en inspelning i en studio där. Vi trodde väl att det var en singel vi skulle göra. Vi som skulle åka ner var slutligen Jens 18 -på synt, Jag 17 på gitarr, Sara 15 på sång och Carl Johan 16 på bas.
Med oss skickade min far, god bless his soul, en form av protegé, en manager om ni vill. Henrik Wigren.
Denne Wigren var helt oinvigd i rockbranchen, några år äldre än oss, visst, men att vi skulle utge oss för att vara managerstyrda av honom var en otroligt pinsam grej.
Farsan Calle. Han ville bara väl, men det är ingen hemlighet varken för mig eller andra Tranåsbor att han kunde vara en småpåve som fixade med det mesta. Mycket av det han gjorde var bra och för det förtjänar han beundran. Det är inte lätt att ordna kändismatcher och påläggsmilar och nyårsrevyer i Tranås med en stor mängd missunsamma, misstänksamma och sura människor som till alldeles för stor del utgör det som är Tranås.
Andra grejer var inte lika grymma, det kommer mer om det senare. Nu låter vi pappa vila.
Puss lille pappa. 58 år blev alldeles för lite.
Henrik Wigren var alltså i praktiken inget annat än en förklädd chaufför till det unga bandet. Som anlände direkt till studion i Klippan för att där mottas av teknikern Roger Sjunner. Men låt oss först backa bandet lite.
Rep inför inspelningen skedde i ett garage i Tingshuset, vid svartån, i Tranås. Och det fanns en hel del komplikationer. Kylan var en. Musikaliteten ännu en. Samt att Jens hade en flickvän boende i London. Och att Jens som “missat färjan hem” inte alls hade gjort det, utan helt sonika blivit kvar extra länge. Jens får väl dra orsakerna varför, men han kom hem i princip samma dag som vi skulle åka. Och allt blev lite stressigt. De sista dagarna innan minns jag att jag och Carl Johan slet som fan i Tingshuset. Inte med arrangemang. Nej för fan. Det handlade om att lära sig spela på instrumenten.Tillbaka till Klippan:
Bandet kliver in i studion, en källarlokal, hälsar på Roger Sjunner, hälsar på Anders Jönsson -som vi senare kort och gott kom att kalla La Ment- och därefter påtalade att en viktig del i vår utrustning saknades. Jens som var, och är, och alltid kommer att vara, mycket mer tekniskt begåvad än mig tog snabbt, kanske för snabbt, kanske mycket för snabbt upp ämnet, jag tror knappt han hann presentera sig:
-Vi behöver en sync-box, sa han.
Och precis när han sagt det såg jag att han hade ett långt, svart hårstrå i munnen. Jag sträckte mig fram och drog varsamt bort det. Snyggt.
Inspelningarna kom igång, en nyversion av “Lost In My Dreams”, en ganska dålig grej som hette “Somehow Anyday” och “Change” -en typ av Tranåscountryballad! Och, just det, “Blue Girls Beach” med stämsång! Något som April Tears upptäckte där och då. Tack Roger Sjunner.
Ni blir inte förvånad när jag säger att inspelningen blev en katastrof. Jobbigast var det för stackars Carl Johan. Efter att vi kopplat upp alla grejer och fått ordning på allt var det dags att lägga bas. Det gick inte bra. I studion märktes det tydligt och snabbt att Carl Johan inte kunde hantera instrumentet. Än mindre spela på det. Vi tog en matpaus.
På pizzerian hamnade Calle i onåd när han oväntat satte fyr på en servett. Vi fick ut den från restaurangen och lyckades släcka den. Jag tror Calle redan där kommit ur fas och värre skulle det bli. När vi återvände till studion kämpade han på, men det gick inte ens sätta en fyrtakt. Vi stod bakom vår basist ett tag i kampen, men snart började vi misströsta och inse att det här skulle inte gå. Till slut säger även Call att det inte går. Roger Sjunner ringer då sin vän basisten.
Ner kommer en ung man som ser ut som byfånen. Han var dessutom det. En gigantisk snus utsmetad över käften, rödmosig, i träningsbrallor från 75, en sliten punk t-shirt och en tunn högpannad frisyr som tappade hela hårbollar runt stärkaren efter han pluggat in basen och börjat knäppa på strängarna. Vi tittade på varandra och gapade när han lade in tonerna till en låt. Herregud vad det lät illa. Men nu var vi definitivt i en situation där vi inte kunde göra annat än tummen upp.
Sent på kvällen bjöds vi hem till La Ments lägenhet. På vägen dit pajade hans bil, vi fick skjuta på den och till slut ställa den åt sidan. På vägen passerade vi hans mor för att inhämta maten vi skulle äta. Grön bandspaghetti. Mmm.
Dagen efter fortsatte inte mycket bättre, men vi kunde “ta oss ur situationen” och åka tillbaka hem till Tranås med en grovskiss till en demo.
*
Några veckor senare återvände jag och Jens för att slutmixa demon, som skulle slussas vidare till bla Warner Chapel (Anders Jönsson började senare jobba där). På vägen dit får vi, surprise, surprise, motorstopp. Detta för att de två genierna Hellqvist/Jismark åkt slut på bensinen. En oerhört snäll påg som hette Björn körde oss flera mil till närmsta stad och tillbaka med ny bensin. Han står, som jag minns det, med på “Cellarbird” tacklistan.
Efter slutmixen i studion återvände vi till La Ments residence. Där bjöds vi även denna gång av bandspaghetti. Denna gång spetsades tillställningen även av några av Klippans finest som, efter vi druckit upp våra öl, ringdes över med kaffekask. Och när denna tog slut ringdes en riktig legendar in -antagligen den enda som hade hembränt i bekantskapskretsen denna sena timme. Jens och jag ville då bara sova, men det var bara att bita i och hålla sig vaken. Jävla gubbar.
**
Självfallet hände inte mycket mer med La Ment. Självfallet lät inspelningen sämre än våra egna.
Men det var iallafall första gången jag kunde utropa “Albumet kommer snart, det kommer att bli skitbra!”
Detta kommer väl stå på min gravsten så många gånger som jag sagt det. Mer om det senare i veckan.
Det är knappt så jag tror det är sant, men studion finns kvar och ser likadan ut.
1995 kom Strange Paradise.
1996 började April Tears spela in uppföljaren.
Detta skedde i Studio Ljudhuset i Tranås, sen åkte vi till Bristol i England till bandet Mesh som spelade in sång och lade på syntar, sen åkte vi tillbaka till Tranås och slutförde produkten. Precis när vi var på väg att släppa album 2 “Eyes Cold Kisses” ringde Ben Marlene från förlaget Jimmy Fun och det slutade med att han plockade över April Tears, albuminspelningarna stektes.
Några demoinspelningar i Jimmy Funs egen studio följde, med Peter Månsson. Sedermera en singelinspelning av “Heart Shut Down” med PJ Widestrand. Det blev inte riktigt rätt tyckte förlaget.
Ett nytt “Eyes Cold Kisses” spelades in med firma Ilbert/Charlie Storm i PUK Studios i Danmark, Music-a-matic i Göteborg och mixades i ABBA-studion på Skeppsholmen 1997. Vi kom in som första utomstående band där. Saker gick inte som planerat. Gessle skulle starta eget bolag, så blev det inte, istället fick Ben “fiska” kontrakt hos andra bolag.
Många var intresserade och i vissa fall skrev vi t o m kontrakt, men det dyra priset på inspelningen stoppade oss om och om igen. I andra fall ville skivbolag ändra på oss, men vi ville inte kompromissa. Denna miljondyra skiva blev så småningom uppstyckad och delar av den släpptes “gratis” på “samlingen” “Halfclosed Eyes Imperfect Kisses” 2004.
Den andra halvan spelades in IGEN (Heart Shut Down och Heardcoming för fjärde gången!!) under 1999-2000 hos Christofer Lundqvist i hans Aerosol Grey Machine studio i Skåne. Nu gick det än bättre. Nya skivbolaget Telstar Records satsade hårt från London, via filialen i Stockholm på bandet. Och det skulle bara dröja 2 ½ till innan skivan, som nu bytt namn till “Consume Desire” kunde dyka upp på skivdiskarna.
Jag kommer självfallet få tillfälle att återvända till dessa inspelningar igen och igen.
Men nu ska vi titta på ett axplock i pressen under tiden när vi annonserar att plattan är på gång:
27 Januari 1997, Omslag till Tranås Tidning:
“Skivan var planerad till November 96, men nu blir den istället uppskjuten och kommer troligtvis någon gång i Augusti.”
20 Juni 1997, artikel i Tranås Tidning:
“Första singeln kommer någon gång i augusti, september och albumet senare i höst. I värsta fall i början av nästa år.”
Våren 1998, artikel i Tranås Posten:
“Vi skulle ha släppt skivan i våras, förmodligen blir det nu i shöst istället”
“Vi har inga naiva drömmar, inte efter allt strul vi har råkat ut för.”
Våren 1999, Kvällsposten:
“Helst spelar vi in några nya låtar och skippar det som är äldst. Jag tror plattan bara blir bättre av den här processen.”
“Lite besvikna har vi förstås varit”
Onsdag 16 Februari 2000, Tranås Posten:“Äntligen!”
“Till hösten väntas en full-CD ligga på de internationella skivdiskarna.”
Söndagen 24 September 2000, Helsingborgs Dagblad:“Albumet Consume Desire är producerat av Christoffer Lundquist och beräknas komma ut i början 2001.”
Propeller, hösten 2000:
“Ett album är planerat till våren 2001″
Zero Magazine, våren 2001:
“Jimmy är vår egen Alan Wilder i studion, Sara är den självklara frontfiguren. Kitte spelar bas, hon är stilpolisen i bandet”
“Sverige är första anhalt, sen börjar vi internationellt med England. Senare i höst ska det bli USA och Asien är det tänkt”
Elle, våren 2001:
“Det känns skitbra.”
“I april släpps albumet Consume Desire”
Hennes, april, 2001:
“Albumet Consume Desire kommer -om allt går vägen- sista veckan i maj”
ÖC, maj 2001:
“Albumet kommer till sommaren”
*
“Consume Desire” släpptes till slut i Februari 2002.
Första singeln ackompanjerad med fin video, “Model Actress Whatever” blev en hit. Albumet borde släppts direkt på detta. Då hae vi kanske överlevt ett tag. Så blev det inte.
Telstars satsning i Skandinavien bar inte frukt och innan andra singeln, “Seventeen”, fick vi veta att satsningen skulle avslutas och att vi skulle tas hand helt av vår distributör EDEL records som nu gick in som vårt skivbolag också.
Med hjälp av Johan Sannemo, Mia & co på EDEL fick vi ihop bitarna till albumet, tredje singeln “Hardcoming” blev förvisso ingen hit och försenade albumet en sista gång. “Hardcoming” kom på hösten och när albumet slutligen släpptes, första veckan i Februari 2002, var det utan en hitsingel och utan en video.
Två veckor efter releasen gick EDEL records Scandinavia i konkurs. Följdaktligen dog allt promotion-arbete där.
Vi skrev på ett nytt kontrakt igen, med EDELS samarbetspartner Playground och släppte “Heart Shut Down” på singel. Till sommaren hade Tuben fått nog, Kitte dragit för längesen. Jag sa upp kontraktet med vårt senaste skivbolag för vilka jag inte hade något förtroende, jag sa upp avtalet med vår bokare United Stage via vår manager Carolina (som idag jobbar på United Stage) och där nånstans dog el saga, enigmat som var April Tears.
Det var såklart i Nässjö det berömda citatet kom.
April Tears har öppnat många dörrar för andra genom åren, både bildligt och bokstavligt. 1991 var vi först ut på folkparken Björnholmens satsning på rockmusik. Detta är en klassisk svensk folkpark ute på landet där folk dricker hembränt rätt ur dunken sittandes på taket till sin epa-traktor med Eddie Meduza på högsta volym. Parkerad tjugo meter från entrén. Där skinnvästar, stora mustascher, trucker-kepor och raggarmentalitet äger luften.
Övriga besökare på Björnholmen var/är väl gubbarna med kanske inte det senaste skriket på kostymen och rejält onyktra damer i pumps och blommiga klänningar. Ja jag behöver väl inte förklara det yttermera. Folkpark.
Hit kom alltså Tranås indiehopp TAT för att lämna intryck. Redan under soundcheck fick sig Jens en näsbränna av ljudteknikern när han stämde gitarren med den skrikande disten inkopplad. -SÅ HÄR LÄT DET FÖR HELVETE INTE PÅ DEMON JAG FICK! skrek teknikern i ett vansinnesutbrott varpå Jens svarade -JAG STÄMMER JU FÖR FAAN BARA GITARREN!
Väl i logen kunde vi nöjt konstatera att vi hade fått oss frallor med ost och skinka. När det var dags att sätta tänderna i de härliga mackorna öppnades dörren till logen. In kommer Thorleif Torstensson, sångare i kvällens huvudakt -dansbandet Thorleifs. Han ler mot oss säger “tjena grabbar” och tar sen mackorna från oss. In kommer resten av dansbandet som snabbt & glatt mumsar i sig dessa. Jävla arroganta frossare. Och tyst sitter The April Tears med ledsna blickar och hungriga magar.
Jag vet inte varför, vissa grejer glömmer man, vissa förlåter man aldrig. Denna händelse har jag aldrig glömt och ofta är de stunder då jag surt svurit när Thorleif Torstensson dykt på TV. -Den där jäveln åt upp min macka! En vacker dag ska jag fan äta upp hans mat!
Timmarna gick. April Tears äntrade scenen inför en tämligen fåhövdad publik. En av dessa blev tidigt till sig och ropade muntert -VELVET UNDERGOUND HAR ÅTERUPSTÅTT! VELVET UNDERGROUND HAR ÅTERUPPSTÅTT! Han var verkligen jätteglad och det var skönt att ha honom där. Han visste ju i allafall nånting om nånting även om han var ute och seglade. För snart skulle det hända:
Vi drog väl typ fjärde låten när en av de övre beskrivna (trucker-keps, stor mustasch, stinkandes av hembränt) hasar sig fram mot scenen med dimmig blick. Han gör det förbjudna. Han tar ett ostabilt kliv över monitorerna och raglar UPP PÅ SCENEN, den jävla idioten. Han kommer fram till mig samtidigt som alltså lirar gura och sjunger. Han ställer sig bredvid mig, tittar så förtroligt han kan med sina glansiga ögon, lägger ARMEN om mig och skriker i mitt öra:
-KAN NI LIRA NÅT MED STATUS??!
*
Runt 1992 presenterade Kitte U2´s Australien-leg på Zooropa turnén.
-Den heter ZOMENGA förkunnade han.
-Är du säker på det? sa vi.
-Jadå, sa Kitte. Den heter ZOMENGA.
Turnén visade sig heta ZOOMERANG.
*
Några år senare skulle den unge mannen komma med än mer besynnerliga uppgifter.
För alla som växt upp i Tranås och lirat rock and roll eller närbesläktad genre så är Sing Lee en institution. Få är de lokala rockers som inte har somnat i en pizza, toast eller valfri kinesisk snabbrätt runt 00.45 en fredag eller lördagsnatt.
Jag har sett vänner och nära bekanta släpas ut skolösa från stället, jag har sett folk smygkrypa för att lura sig in, jag har sett en gråtande Hellqvist, nej TVÅ gråtande Hellqvistar hänga med bedjande ögon vid den låsta dörren. Jag har hört de dummaste debatter och sett de mest bedrövliga raggförsök, exempelvis alkotanter som fått lite för starka mamma-känslor för Kitte eller Junka. Samtliga parodier har dock på ett eller annat sätt styrts upp av Sing Lee´s järnhand Lucy.
Lucy levde på Sing Lee, bokstavligen talat. Barnen växte upp i köket. Hennes man slet ut sig så tillvida att han fick skicka in handduken för några år sedan. Det tog bara veckor innan hanses bror, som såg precis likadan ut, hade anlänt, direkt från inre Asien, för att tillsammans med Lucy driva Sing Lee vidare.
Jag har aldrig sett Lucy på nåt annat ställe någonsin. Men vilken kvinna. Hur många berusade, otrevliga, vansinniga ynglingar har hon inte läxat upp? Döm då min förvåning när Kitte en dag i mitten av nittitalet från replokalen plötsligt sa till mig.
-Vet du att Lucy egentligen är en förkortning? sa han.
-Nej, sa jag, men det verkar ju inte så jättemärkligt om det är så?
-Nej, just det, sa Kitte. Hon heter egentligen Lucifer.
-…..va sa du nu?
-Hon heter Lucifer.
-Nu skojar du väl, Kitte.
-Nej.
Då berättade jag vem Lucifer egentligen är och Kitte skrattade så han höll på att svimma.
*
Tyvärr fick det här som följd att vi inte fick så många mer “Kitte” efter detta. För det var så vi kallade dessa påståenden. “Han körde en Kitte på oss” Nej, tvärtom tog det inte lång tid innan ynglingen skrattade åt oss andra pajaser och idioter. Med rätta.
**
Och Sing Lee finns tyvärr inte kvar längre. Vart Lucy tagit vägen vet jag heller inte. Men jag hoppas hon ligger med en drink i handen på en strand i Belize. Chansen till detta måste tyvärr bedömas som 0,00001%.
2001 hade April Tears en turné i de norra delarna av landet, främst i skidorterna. I Åre spelade vi hela fyra spelningar och spenderade en vecka där. Vi hade väldigt trevligt, framförallt i backarna, men även gigen var lyckade.
Dessvärre var vi inkvarterade i rummen rakt ovanför dansgolvet på discot. Hur i hela friden kan arrangörer och bokare tro att det är ok att bara för man är musiker så är det allright att höra dunkande bastrummor hela natten?
En kväll delade vi scenen med Balsam Boys, av alla band i hela världen. Det var såklart playback som de körde. Är det förresten nån som minns vilka hits de hade?
Östermalms stoltheter med ljudtekniker var inte sådär supernice mot oss så jag & Kitte tog beslutet att jävlas lite med dem. Vi slank helt enkelt med dem in på deras efterfest. Det hölls i ett av deras hotellrum och innefattade ett medragg på tre brudar i artonårsåldern.
Kitte & jag tog plats på golvet med varsin öl, mer hade vi inte och mer skulle vi heller inte få. Som i en tyst överenskommelse bestämde vi oss för att sitta kvar tills brudarna drog hem.
Balsam Boys spelade ut sitt festregister. Ljudteknikern satt med RayBan solbrillor på sängen och höll om sin “tjej”. Det drogs balla haranger om ditt och datt. Han och de andra snubbarna var dock något besvärade av vår närvaro och försökte hinta oss om att gå med ord som “känns det inte lite väl trångt här”, “det är lite mycket folk här” och “det känns crowded härinne”. Kitte och jag nickade med och satt tysta kvar på golvet. I säkert två timmar.
Och snart så hände det. Tjejerna droppade av en efter en. Partystämningen dog, spriten var slut. Kitte och jag tackade för oss och gick hem och lade oss och sov.
Mina damer och herrar! Den här veckan kommer jag bjuda på the story of the stories vad gäller Kollaps enkla och uttalade tema (se inlägg #1 om ni behöver). Det handlar om The April Tears i London. Och jag vet inte hur många delar det kommer bli än, men låtom oss börja!
*
I januari 2000 var det dags för bandet att flyga över till skivbolagets huvudkontor i London. Telstar Records hade alltså startat en Sverigefilial, i form av Pär Stavborg som a&r (artists and relations; personen som jobbar närmast i utvecklingen av ett band).
April Tears var första signingen i vad som skulle bli ett nytt stort skivbolag i Sverige. Så blev det icke. Telstar Records Sverige/Skandinaviensatsning avslutades redan under våren 2001 och April Tears två singlar “Model, Actress, Whatever” och “Seventeen” blev de enda releaserna under etiketten.
Orsakerna till detta var flera, och jag vet säkert inte hälten av dem, men vi kan ju spara det jag vet till en annan gång och enbart inrikta oss på ett förhållandevis ungt band som äntligen var på väg mot sitt välförtjänta break och som fick en veckas “highlife” i London. Något liknande skulle dock aldrig hända bandet. Och med facit i hand är det väl en jävla tur det.
*
Vi befann oss stora delar av hösten 1999 och vintern 2000 i Christoffer Lundqvists studio i Skåne. När vi inte var där turnerade vi eller gjorde promotionarbete. Det var tider det. Fulltime popstar. Men Aldrig aldrig aldrig hade vi några pengar. Så ej heller inför London resan. Jimmy och jag lämnade Christoffer några dagar innan (det var vi tre som var i studion mest -flera orsaker till detta, men en av dem var att det ansågs oekonomiskt att ha resten av bandet där) och vår producent önskade oss lycka till.
Vi var alltså på väg mot London, mecka för ett band som TAT. Vi åkte dit med ett enda uppdrag: att visa upp oss för the big boss. Och då snackar vi BIG BOSS. En skivbolagsdirektör som är personligen god vän med David Bowie och Keith Richards är liksom ingen smålirare. Vårt uppdrag var att genomföra ett showcase (alltså spela live för branchsnubbar; i detta fallet enbart vårt skivbolag) på sisådär sex låtar.
Resan började med att vi stuvades in i en taxi med Pär Stavborg och for iväg mot Arlanda. Laddade till tänderna! Vi hade med oss guror, cymbaler, virveltrumma, baskaggepedal, synt, sampler och några klädbyten.
Vi checkade in, fick ta med gitarrer som handbagage. Väl på planet märker vi en första lite halvkonstig sak: Jag, Stavborg och Sara sitter i businessclass, medans Tuben, Kitte och Jimmy reser i budgetavdelningen! Med andra ord läppjar jag och Sara på en gratis maltwhisky medans trion där bak skramlar till en öl att dela på.
Vi landar helskinnade på Heathrow, vid mycket god vigör. Grabbarna hade tömt kassan och supit sig fulla. Sara och jag var inte heller nyktra. Det är nu dags att ni får veta två fakta om den här resan. Den första är inte så märklig, den andra desto konstigare: 1. Vi var antingen fulla eller bakfulla eller i psykisk obalans under hela Londonvistelsen och 2. Det togs inga bilder på någonting av någon av oss what-so-ever!
När vi går mot utgången ser vi något vi aldrig hade räknat med. Det står två chaufförer med uniform och kaptensmössa och håller varsin skylt. Det står “April Tears” på skyltarna. Nu började det på riktigt. Megalomania. Vi klev överlyckliga och flabbande in i de två lyxjeeparna (jag vet inte vad de heter, men det var som en limousine fast en jeep) med tonade svarta glas. Chauffören sa typ “Sir, If you would like a drink you can help yourself in the fridge”.
Cirka fyrtiofem minuter senare rullar de två jeeparna med tonade rutor in framför Kensington Hotel (jag tror det var så det hette). The April Tears från Tranås kliver in i receptionen och skriver in sig under märkliga namn, hinner inte ens upp till rummen innan man sätts i baren på hotellet för att där få sig ytterligare ett par bärs och drinkar av bolagsrepresentanter på Telstar. Ett Hello & welcome to London!
Så vår första kväll avslutades där i baren, tillsamans med bolaget, Blink 182 och en bunt fotomodeller. Saken var den att hela hotellet i princip bosattes av rockstjärnor och fotomodeller. Och av oss då förstås.
To be continued….
Jag letade lite och är väl i princip 100% på att det här är hotellet vi bodde på.
Dag 2: Bandet vaknar upp på sina rum, Tuben och jag i mitt -Tuben hade hackat tänder i sömnen hela natten så jag sov inte mycket, Kitte och Jimmy på våningen ovanför, Pär Stavborg i sitt och Sara i sitt.
Jag började dagen med att checka MTV2, fan vilken bra kanal det var! Vi intog sen en frukost på hotellet innan avfärd med chaufförerna till vårat rehearsal room som även skulle bli skådeplatsen för vårat showcase dagen efter. Dessa chaufförer var genom i princip hela vistelsen oss tillgängliga. Vi blev snabbt bortskämda kan jag säga. En gång var de inte på plats utanför hotellet när jag skulle dra in till Soho. Då blev jag lite tvär när tvingades ta tunnelbanan. Jag blev Madonna på en dag.
I vårat rehearsal room, som hyrdes ut för showcaset av inga mindre än Supergrass, mötte vår tekniker för framförandet, Tristan, upp oss. En mycket trevlig kille som b la hade kört ljudet på David Gahans bröllop. Gissa om vi drog ur honom all info vi kunde om det..
Vi kopplade om alla grejer vi hade med oss till brittisk ström och slog på stärkarna. Pär Stavborg som hade åkt med lämnade oss för andra ärenden under dagen. Klockan var runt lunch, han skulle vara borta ett par timmar, vi lämnades med en platta folkbärs och ett par frallor.
Vi körde igång o repa. Till saken hör var att vi var väldigt välrepade redan innan avresan så det dröjde inte länge innan Tristan hade piskat upp ett jävla bra ljud för oss. Så efter ett par timmar var vi klara. Vi fortsatte fäljdaktligen med att dricka bärs och löjla oss. Jimmy körde nåt fantastiskt roligt framträdande. Minns tyvärr inte i skrivande stund vad han gjorde, men jag tror det fanns en fralla inblandad.
Ingen Stavborg dök upp så vi trajjade ut en sväng i Fulham, där lokalen var belägen. Ytterligare ett par timmar passerade och vi började bli rejält hungriga. Och jag är ingen rolig människa att ha att göra med när jag är hungrig. To say the least. Minns också att vi inte hade några pengar själva.
Runt sextiden dyker Pär upp med en av skivbolagets A&R snubbar, undra om han inte hette Dave Autty. De hade med sig en bunt pärmar med bilder som de ville gå igenom med oss. Vi skulle bestämma vilken fotograf vi ville ha. Anton Corbijn, skrek vi. Dave frågade om vi verkligen ville följa våra idolers fotsteg? Vi sa: självklart!? Skivbolaget sa att de inte tyckte det var nån bra idé. Då valde vi istället Kevin Cummins. Inte illa det heller.
Nu blev det ju såklart ingen fotosession heller med Cummins.
Och skivbolaget godkände f ö inte heller vårt första förslag till titel på albumet -”Neon”. Det var tydligen för mycket retro.
Runt niotiden var vi redo att ge oss av för att äta. Vid den tiden var jag så återhållet förbannad och vresig att det inte gick tilltala mig. Det blev lite bråk i bilen på väg till restaurangen. Detta reddes dock snart ut och vi kunde i samlad tropp (TAT+Stavborg) gå in på restaurangen. Mr Chow.
Mr Chow finns mig veterligen endast på tre ställen i världen; New York, L A och London. Den är otroligt väl ansedd, något vi fick veta på väg in.
När första rätten väl serverades var hela gänget sjukt hungriga och det seaweed som vi åt (vi har aldrig rett ut exakt vad det var, trots många tips om rostad, saltad vitkål etc) prisades av samtliga i bandet som det absolut godaste vi nånsin ätit.
Stämningen steg i takt med mat och alkohol och när tredje rätten skulle serveras var vi redan proppmätta. In rullas då en Peking duck. Direkt anländ från Peking (sant). Jimmy skrek högt av fasa när han såg den grillade ankan, under högtidliga former, rullas in. Jag lovar er att det var en hel jävla fågel stekt och garnerad som presenterades i en förvriden dödsgrimas med sträckt hals och huvud. Jimmy åt inget av ankan. Vi andra körde When in Rome-taktiken och glufsade följdaktligen i oss allt vi orkade efter att servitören styckat upp pippin med stor köttkniv vid bordet.
Efter ytterligare en rätt, glass i nån lyxig form, var den dyraste måltid jag nånsin ätit intagen. 1500 pund senare (jag såg notan) tog vi en taxi mot hotellet. Ganska bra mat för ett band som utfattigt drömt om en burgare i närmare nio timmar. Fucking skivbranchen i ett nötskal -igen. Efter några drinkar i baren knöt vi oss runt tretiden vid god vigör. Nästa dag skulle dock sätta världsrekord i kaos och osannolika händelser för The April Tears..
…TBC
Saras dåvarande pojkvän, Jonas, var en spitting image av Supergrass sångare Gaz Coombes. Denna Jonas och våran Jens drabbade på olika sätt samman i publiken under och efter ett par framträdanden med bandet, och åsiktena går isär om vad som egentligen hände, Men detta är något vi säkerligen kommer få all anledning till att återkomma om.
The April Tears showcase för Telstar Records i januari 2000. Jag glömmer aldrig den dagen:
Det var en kall januarifredag i Fulham, London och den nya stora skandinaviska satsningen skulle i form av vårt band visa upp sig för the big boss -londonchefen, men även andra investerare, bossar i andra länder, alla anställda på bolaget samt en bunt viktiga och tillhörande mäniskor till. Människor flögs in under dagen för att bevittna svenskarna.
Eftersom det var i ett “hemligt” rehearsal-room där Supergrass m fl laddade upp inför turnéer så kunde inga utomstående, förutom en god vän till Kitte, hitta oss eller se giget.
Mycket stod på spel för Pär Stavborg, tämligen nyanställd av Telstar och högst ansvarig för signingen och utvecklingen av The April Tears och han såg till att vi var tidigt på plats för att köra genom setet tillsammans med vår ljudtekniker Tristan. Vi var spända, förväntansfulla, nervösa och taggade. Och eftersom vi kunde våra låtar utan och innan, vi hade kört igenom det så jävla mycket så var det hela betraktat som en “piece of cake”, så satte vi oss istället och softade timmarna innan anländandet av britterna.
Då händer sakta något med Kitte. Han blir likblek. Ja han är ju iochförsig närmast likblek i vanliga fall också men nu blev han helt vit. Killen mår inte bra. Inte bra alls. Han meddelar bandet om sitt hälsotillstånd och får ta lite luft. Inget hjälper. Kitte har fått en panikångestattack.
Det var inte på grund av sällsynt darriga nerver, utan hade med andra saker att göra. Det visste jag inte då, ej heller förstod jag alls vad detta innebar för Kitte i detta läget. För mig fanns bara “samla ihop dig för fan och kör!” mentaliteten. Show must go on.
Självklart borde jag som bandledare läst av situationen bättre, men vi satt i en situation som var do or die. Vad skulle vi göra? Som tur var kunde Tuben pinna ut lite närmare vad som hänt med Kitte och hur han mådde. Han tog basisten på en “luftrunda” runt kvarteret. Paniken spreds i övriga bandet. Sara kom ur fas. Jimmy la flyhänt in en snus. Jag ringde Stavborg och informerade.
Ni kan ju tänka er att det inte fanns annat än “se till att få ordning på honom så fort som möjligt. Vi är där om tjugo minuter.” läget. Stavborg ljög ihop en historia för bossarna om att Kitte drabbats av akut influensa.
Senare skulle Pär berätta för bandet att om vi inte kunnat genomföra showcaset hade Telstar rivit kontraktet.
I våran lokal kom man in genom en dörr på en baksida. Man kom in i en välkomsthall med en soffa och en läskapparat. Svängde sedan höger in, möttes av en stor soffgrupp och ljudbordet till höger, scenen rakt fram.
När första lasten big boss anlände låg en likblek, tunn basist på rygg med öppen mun i välkomsthallens soffa och kippade efter luft. Omhändertagen av bandets högst empatiske trummis.
Stavborg insåg katastrofens vidd och samlade mig och Sara för att komma till sans. Vi gick runt och hälsade och minglade en stund. Fotograferades. Sa vänliga ord. Log. Bakom kulisserna kämpade Kitte med att överhuvudtaget kunna stå upp. 10 minuter senare var han på scen.
Vi genomförde vårt showcase. Har ni någon gång drabbats av kraftig ångest i form av panik så vet ni vilket braveheart som stod på scenen och spelade bas. Det var kanske hälften av tonerna som hamnade rätt, men han gjorde det. Stor eloge & big up, Kitte.
Direkt efter avslutad spelning kördes han hem till hotellet med Tuben som sällskap medans vi andra fortsatte med mingel och léenden och “we´re very sorry Christian is ill, he did everything he could to be with us here today.” Stavborgs vita lögn gav kraften tillbaka till vår sida. Bolaget var nöjda med var de sett, vi hade uppenbarligen karisma och kunde lira.
Telstar Records hade en heltidsanställd festfixare -these must´ve been the last days of the really good times at the record companies om man säger så. Bolaget hade Craig Davids färska succé i bagaget och bevisligen gott ställt. Denne festfixarman hade fått i uppdrag att ta oss ut på en helkväll. Vi for iväg mot Soho, Tuben anslöt, Kitte var inkvarterad i sitt rum på hotellet för återhämtning. Han hade sällskap av sin vän som kom till giget så vi andra kände vi kunde slappna av.
I England heter en av de mest kända personerna Chris Evans. Han har rött hår och stora glasögon och ni har säkert sett honom i nåt musikprogram nån gång på nittiotalet. I dag är han säkert chef på Channel 4 eller nåt. I vilket fall var vår första anhalt hans nyöppnade restaurang mitt i London. April Tears, Stavborg, festfixaren, en bunt a& r:s och några till från bolaget anlände till bordet. Chris Evans själv var på plats och satt och underhöll några yngre damer i baren.
Jag hamnade ganska nära kanten av vårt bort och kunde därför på nära håll iakta vårt grannbord. Där satt femton stycken vackra tjejer, rejält uppklädda med dyra klänningar, diamanter, utsläppt hår och bara ben. Att döma av mina fördomar var max en-två britter. Mitt i detta hav av skönheter satt en liten flintskallig man i kostym. Brunbränd, något ärrad och ständigt uppvaktad av samtliga i hans harem. Vad i helvete som hände där har min hjärna fortfarande inte rett ut, men jag gissar att det var en snubbe som hörde nåt maffialiknande till. Det hände en del könstiga grejer där som får mig att dra den slutsatsen.
Jag beställde -tro mig eller ej- en fish and chips. En speciell sådan, men likväl denna sunkiga nationalrätt när jag hade chansen att äta den finaste fisken i hela London. Hjärnan hade väl här börjat slå av vissa områden.
Måltiden intogs under vänligt tjatter och glada skålar och efter två-tre timmar kom budet från Mr. Party att vi skulle dra ut på klubb. Vi tog en promenix till stället. Nu var jag ganska trött och hade verkligen ingen större lust att fortsätta firandet, utan gå hem och lägga mig. Det fanns dock inte mycket till alternativ, chaufförerna var entledigade.
Vi kom fram till en kö av londons hippaste människor. Den sträckte sig femtio meter fram till en dörr, bakom den en trappa upp. Mr paid Party dude växlade några ord med vakten och vips är hela hans entourage förbisläppta hela kön.
Vi fick veta att klubben var Meg Matthews nystartade, hon var dåvarande fru till Noel Gallagher i Oasis. Det var innan Manchesterbandets kreativa förfall -Oasis hade alltså fortfarande mycket stort anséende.
Väl däruppe var det nåt så in-i-helvete mycket folk och jsg kände att jag verkligen inte hade ork till detta. Dessutom hade inte nån fylla slagit in. Precis när jag börjat plantera tanken på att ta mig hem -jag hade inte ens en öl ihanden, hade inte råd, hade inte fått nån- så vinkade festfixarmannen till sig oss. Vi makar oss igenom folkhoperna, får på vägen dit se hela klubbens dansgolv bakom den gigantiska kvadrata baren. Speglar, ljuskanoner, kolsyrad rök, go-go dansare och bara superhippa Londoners överallt.
Vi kom fram till vår partydude-polare. Bredvid honom stod en man i vacker rock, med ett rep i handen. Han knäppte till i ändan av det och vek undan, åt sidan till. Nu såg vi vart han vänligt visade oss att gå: in på ett uppbyggt vip-område mitt mellan dansgolvet och en mindre bar. Bekväma soffgrupp, flera bord -bara för oss.
Nu var jag mer intresserad av att stanna. Jag fick lov att beställa nåt att dricka. Jag tog en Vodka Cranberry -min favoritdrink, likt många andra på den här tiden- och slog mig ner. Tände en cigg och skrattade förbluffat tillsammans med bandet. Tänka sig, det här livet kan man ju vänja sig vid.
När jag avslutat min drink och ställde den på glasbordet framför mig, stod där en ny likadan. Så skulle det fortsätta hela kvällen.
Det lilla indiebandet från Sverige började nu dra till sig förundrade och beundrande blickar från klaserna av människor runt omkring och det dröjde inte länge innan nån partydude släppt upp de tjejer han antagligen tyckte var läckrast. Vips satt jag och pratade med nån tjej från Motala och nån irländska som jobbade som modeller i London.
April Tears hade hela världen framför sig, syntes det. Men natten hade andra planer för de nyblivna megalomanerna från Tranås.
*
(To be continued…)
(forts..)
Efter ett tag bjöd en av de tjejer som anslutit till sällskapet upp mig till dansgolvet. Jag hängde med och tog några steg efter en stunds tjat. Jag har dock alltid haft problem att dansa till musik jag inte diggar så det var med stor ansträngning jag gjorde några moves. Ett kort bit in i låten anslöt Jimmy och Tuben -dessa tvenne tog dock inga heta dancesteps.
Ni vet ju att ironin var vårt största vapen i dessa tider. Ständigt närvarande. Ständigt ett försvar. Ständigt ett anfall. Så självfallet spelade Jimmy och Tuben ut sina tyngsta kort på golvet. “The running man” var en av de mer lättköpta rörelser de bifogade till det hippaste dansgolven i England. Jag var inte sen att skrattande hoppa med på det. Inom tre sekunder hade vi tömt sällskapet på groupies och även fått en ganska skön tom space omkring ossdå annat folk också lämnade våran dansarea. Swooch så var de försvunna. They might as well, April Tears har aldrig befattat oss med dessa i nån större utsträckning. En gång tömde vi förresten ett helt syntdansgolv i Malmö, återkommer till det en annan gång.
Partyt började nå den sena timmen och bandet samlades ihop av Pär Stavborg för hemresa till hotellet i taxi. Nivån på fyllan var nu att betrakta som severe.
De fyra medlemmarna i April Tears som deltagit under kvällen raglade in i bilen och stämningen sjönk snabbt från mycket hög till ganska låg. Nu är det så här att jag var ordentligt berusad så jag hoppas avslutningen på denna dag kan berättas så sanningsenligt som möjligt:
Som jag minns det började allt med en missuppfattning av Pär. Det och min fylla slash ordval. Jag hade sagt något i stil med “utan mig skulle det här bandet inte existera” och Stavborg blev sur och sa att “Då kan ju du ta och betala taxin“. Detta var ju förstås en omöjlighet eftersom jag inte hade några pengar vilket jag påtalade.
När taxin kom fram till hotellet strömmade en sårad Sara och en full Jimmy ur taxin, Stavborg marcherade iväg. Tuben sa nåt snällt och förlåtande till mig, men jag kände mig sviken och utlämnad och skrek gråtande till taxichaufförn:
-Drive anywhere!! Just go! I don´t care! I have no money! Just drive…buäääähäää!
…TBC…
(..forts från del 4)
Den gråtande, ensamme bandledaren Andreas körs ingenstans av taxichauffören. Bilen står still. Efter ett kort tag spatserar Pär Stavborg tillbaka ut och betalar britten. Jag leds in på hotellet.
Efter att i ett sårat och drucket ögonblick ha hävdat att det var tack vare mig bandet var där det var nu så stod jag inte högt i kurs hos bandkamraterna. Vi följdes åt till mitt och Tubens hotellrum och inledde en hätsk diskussion. Ett krismöte. Igen.
Tuben var inte så arg på mig, han hade ett “nyanserat” sätt att se på det. Jimmy var mycket upprörd och hävdade” allt är inte bara svart eller vitt“. Sara var arg och ledsen.
I villervallan av nån form av försvarstal från min sida lyckades jag att slå sönder bordet i hotellrummet. Det bara krashade ihop när jag ställde ner ett glas på det (antagligen för hårt) och splittrades ut över golvet. Ingen blev gladare på mig efter det. Jimmy gick och hämtade Kitte.
Kitte, som sakta under kvällen gjort framsteg och återhämtat sig bit för bit efter den traumatiska händelsen tidigare på dagen vaknade till av att nån ramlade in i hans rum. En uppenbart berusad Jimmy väste “Allt är inte bara svart eller vitt, Kitte. Du måste komma med ner. Det är kris. Det är krismöte.”
En sömndrucken Kitte dyker upp i vårt hotellrum. Ett bord är sönderslaget på golvet, Sara gråter, jag sitter och konvulserar av fylla i ett hörn av soffan med blodig hand och Tuben sitter tyst på sängkanten.
-Vad håller ni på med? säger Kitte och ser förvirrad och bestört ut.
Krismötet tar nu en ny dimension och vändning. Stavborg kommer ner och ber om ursäkt för att det blev så här, inte kunde han ana vilket helvete som gömde sig under stenen han oavsiktligt blev del i att lyfta på. Jimmy och jag kommer överens med ett handslag. -Allt är inte bara svart eller vitt, Andreas, säger han. Kittestackarn kan andas ut. Då säger jag, som nu blivit lugn och fin, med ett léende, jag menade inget illa, men må Gud straffa mig för hur jävla dum i huvudet jag kan vara, i synnerhet efter stort alkoholintag:
-Har ni tänkt på att det är tack vare mig som vi sitter här?
Helvetet är igång igen. Men denna gång är det Tuben och jag som börjar bråka, killen som stöttat mig genom tidigare argumentation. Hans gräns var nådd och han börjar ta upp samtal som förts mellan bandmedlemmar bakom min rygg.
Jag har personligen aldrig haft problem med sånt, det är en del av oss människor att prata om varandras egenheter, positiva som negativa. Det allra flesta gör det, eller hur? Men när man själv presenteras med såna fakta kan det bli lite fel. När jag hävdade precis nämnda ståndpunkt så orkade inte Sara delta längre. Man kan på alla sätt förstå att hon i detta läge valde att gå o lägga sig.
Tubens nya agenda fick inget större gensvar hos min före detta antagonist Jimmy. Han sa bara -Allt är inte bara svart eller vitt, Tuben och gestikulerade med händerna. Kitte satt mycket trött i soffan och tittade på oss. Jag går i direkt polemik med Tuben och stämningen går från hätsk till direkt farlig. -Du är ingen människa! skriker Tuben. -Du är för fan ingen människa!
-Och du är inte längre trummis i April Tears, svarar jag.
-Bra, för jag har ändå tänkt sluta, skriker Tuben.
Jag lämnar rummet och går till Sara och knackar på. Jag försöker nu sortera ihop hjärnan och vill veta var Sara står. Svar: hon är fortfarande skitförbannad på mig och meddelar att hon inte orkar med bandet längre. Hon vill sluta på stört. Vi pratar en stund och hon lugnar ner sig något, jag ber om ursäkt och vi är ok med varandra. Hennes beslut om att sluta står dock fast.
*
Jag vaknar till ljudet av en dammsugare. Jag lyfter på huvudet. Det känns ljust. Jag märker att jag ligger på magen med ansiktet rätt ner i en matta. Min näsa känns platt. Mina läppar har fastnat i varandra. Jag höjer blicken och ser med min dimmiga syn en storväxt afro-amerikansk man med en stor dammsugare trettio meter bort i korridoren. Jag ser en blodig hand. Jag ser ett askfat med ett par uppbrunna fimpar bredvid mig. Jag reser mig upp. Jag har bara en sko. Jag haltar mig bort i hotellkorridoren och letar i huvudet efter rumsnumret.
Vilket nummer var det nu igen? Behövde visst inte leta länge. Min andra sko stod i dörröppningen till vårat rum. Jag klev in, tog av mig andra skon. Tittade på klockan. Den var sex på morgonen. Jag somnade i sängen bredvid vår sparkade/avhoppade trummis.
*
To be continued…….
Omröstning!
Loading ...