Category archive: April Tears

The April Tears började så småningom skönja framgångar, de många usla spelningarna i början till trots. Plötsligt var vi bra helt enkelt. 1995 släpptes debutalbumet “Strange Paradise” som till största delen mottogs med lovord som var minst sagt stora. En tidning skrev “Tänk er att The Cure, Depeche Mode, Nine Inch Nails, The Souls  och U2
tillsammans kollapsade på en stor drogfest för att sedan återuppstå och ta namnet The April Tears.” Har nån, nånsin hört en större överdrift??

Även om vi var stora i hatten på tiden det begav sig hade vi iallafall insikt nog att häpnat skratta högt över de orden.

Vi fick 100%, vi fick 10/10, vi fick 5/5. Eller så fick vi rejäla sågningar, det fanns inga mellanting. Och jag har, tack vare pressbevakningen, kunnat spara samtliga recensioner i fem klippböcker jag har hemma. Alltid en fröjd att återkomma till ibland och bläddra i. Om inte annat för Jens Hellqvists olika frisyr-teman i början av nittiotalet.

Jens och jag pratade i telefon häromdagen och jag bad honom dra en av sina favorit-episoder i sagan T.A.T och till min stora glädje, jag kissade nästan på mig av skratt, börjar han berätta om en händelse jag nästan hade glömt/lyckats förtränga. Och varsågoda här kommer den:

*

Veckan efter “Strange Paradise” släppts var vi på väg till vår första, av många kommande, spelningar på Underground/Kompaniet i Götlaborg. På den tiden hade Jens en minibuss som han målat full av färgglada blommor hence  “blombussen”. Det brittiska bandet James och deras James-blomma var upphov till designen.

Denna buss blev alltså April Tears turnébuss och i denna satt bandet en fredag 1995. Hellqvist vid ratten, Jismark, Gunnarsson och Käll bekvämt i bussens stolar. Kitte Berg på en pinnstol bakom oss.

Än slank han hit och än slank han dit och än slank han ner i baskaggen. Det är inte utan att man frågar sig om det hade kunnat tänka sig att nån annan än stackars Kitte hade satt sig på den lösa stolen.

I vilket fall har vi hunnit halvvägs när Jismarken, läsandes Fredags-Expressen,  plötsligt skriker:

-STANNA BUSSEN! VÄND OM. VÄND OM! VI KAN LIKA GÄRNA ÅKA HEM OCH LÄGGA NER BANDET!

Ett skärrat band frågar sin låtskrivare och gitarrist vad som står på. Det visar sig att längst ner i en kolumn på recensions-sidan står det “Sämst just Nu: The April Tears -ursäkta, men ska inte en sångerska kunna sjunga?”

Bandet reagerade inte alls som jag utan tonade ner det hela. Kom nu ihåg att jag är en drama-queen, vi återvänder strax till det. Sara var hyllad nog i annan press så nog kunde Linda Norrman eller Jonna Berg eller vem det nu var få ha den åsikten löd bandets dom. Men jag var naggad i kanten.

Väl i Göteborg möter vi upp med turnésällskapet, Midnight Moses (sedermera Monostar) och vi soundcheckar på stället. Jag är inte riktigt i fas och är fortfarande allmänt sur efter sågningen.

Efter soundcheck ska vi ta oss till hotellet. Ledda av mig går vi rakt åt helvete. Erik i Midnight Moses och jag hade dessutom nån kontrovers jag inte kommer ihåg, men vi var rejält sura på varandra också. Eftersom ingen frågar efter vägen, och i synnerhet inte jag, tar det alldeles för lång tid innan vi kommer till hotellet. Nu är jag riktigt arg och trött.

Jag går upp och duschar och kallar därefter bandet till ett krismöte på mitt rum. Jag sitter med endast en handduk kring midjan när bandet anländer. Jag är arg på Erik. Jag är arg på Expressen. Jag är något stressad. Kitte märker att min balle & pung sticker ut under handduken. Jag sitter i nån yvig utläggning när Kitte försynt pekar mot  paketet. Jag noterar inte riktigt vad han syftar på, Kitte säger typ “Öh!” och pekar mot ballen. Jag förstår då vad det gäller och skriker då:

DET GER JAG BLANKA FAAN I!!

Så småningom kommer alla någorlunda i fas och vi står på scen inför en intresserad skara publik på Underground. Under giget spelar trummande Fredrik Käll ett fabulöst fel. Det lät inte bra och för att  visa att ingen annan än just Fredrik spelat fel vänder jag mig om mot honom och skakar psykologiskt sakta på huvudet åt honom.

Giget gick väl förhållandevis bra, men jag var inte nöjd. Något jag meddelade herrar Käll och Hellqvist vid en trapp backstage. På den här tiden hade jag inte vunnit pris som årets bandledare. Dessutom slogs väl Jens och jag ständigt om den rollen. Nu fanns det, till mitt försvar, även andra ingredienser i grytan T.A.T på den här tiden, men de kan vi ju lämna därhän den här gången och sätta mitt miserabla uppträdande i centrum. Jag gillar finalen bäst:

Två dagar senare är det dags för hemfärd, vi bodde hemma hos “kollektivet ” nära Scandinavium -vilka bodde där då? Hmm, nån får hjälpa mig men kan det varit Fia Asp, Lisa Rydberg, var Jezzica kvar?, Keta? I vilket fall var det för en spelning och efterfest med Starmarket orsaken till att vi stannade en extra dag. Jag var arg även där -Jens snodde bärs av nämnda band.

När vi tagit plats i bussen, Kitte på pinnstolen, så vägrar Blombussen att starta. Vi går ut och puttar på. Vi springer, vi kämpar, vi sliter. Läget är uppgivet. Jag är i upplösningstillstånd och meddelar bandet:

-Nu tar jag gaget och går till tågstationen. Ni får göra vad fan ni vill.

*

Nog för att jag betedde mig som en idiot, men det blev ingen tågresa för mig. Vi kom hem till Tranås tillslut i samlad tropp, men April Tears i denna uppsättning var på väg mot slutet. Fortsättning följer i Västervik

The April Tears “Sverigeturné” efter “Strange Paradise” rullade, några dagar efter Göteborg, vidare mot Västervik där vi var inbokade, tillsammans med Midnight Moses, på en endagsfestival. Den visade sig vara belägen i ganska stor före detta fabrikslokal.

När vi anlände för att soundchecka fanns ingen arrangör eller ljudtekniker där. Ett förvirrat lokalband stod på scen. Erik från Midnight Moses hoppade då in som ljudtekniker och körde ett “låtsas-soundcheck” med bandet som trodde ljudteknikern hade anlänt. Det stackars bandet sa “höj monitorerna”, Erik, som inte hade den blekaste aning om vad han pysslade med låtsades dra i en ratt och ropade “blir det bra så?”. Bandet gjorde tummen upp. Efter fem minuter var de klara, och mycket nöjda, och vi aviserade “nästa“!

Nu hade vi ju dessutom med en egen ljudtekniker, Keta, som även, typ, fungerade som turnéledare, men att  rodda upp andra band var inget vi hade för avsikt att göra. Ironin segrade igen.

Slutligen kom så arrangörer och hustekniker och vi fick veta våra speltider. Midnight Moses fick en ganska bra tid, runt nio. April Tears fick en jättebra tid, tyckte vi själva, klockan halv tre på natten.

Det var en lång, lång tid dit och det innebar ju således öldrickande och Keta och Jens, de dubbla buk-svågrarna, öppnade en whiskeyflaska de broderligt skulle dela på.

Timmarna gick, banden anlände till stället, Midnight Moses avverkade sitt set, klockan blev tio, April Tears blev rastlösa. Och sura för vi fick så förbannat sen tid. Dessutom skulle inte vi få låna trumsetet som fanns i backlinen, utan vara tvungna att rigga om hela skiten mitt i natten. Och arrangörerna var klåpare. Nähä, det här gick inte för sig. Vi beslöt oss för att själva tidigarelägga giget.

Bandet med starttid 23.30 eller nåt sånt avslutade sitt gig med ett riktigt rockslut. De hann knappt få gitarrer och cymbaler att tona ut innan April Tears var på scen för att rodda. I gången bakom det Tranåsbördiga bandet stod en combo besvikna punkare i femtonårsåldern som egentligen skulle upp på scen. Arrangörerna var så pass dåliga att de inte gjorde nåt åt saken. Trummisen som inte ville låna ut sitt trumset, en snäll kille i tonåren, kom upp på scen. Jens och jag spisade snabbt av honom, trummorna skulle vi låna ändå, det är lugnt osv..  Käll intog sin plats.

The April Tears med Jismark och Hellqvist utan plektrum, istället femkronor, rev igång ett larmande, intensivt set.
I sista låten, “Searching For The Sun”, manglar vi så hårt och så högt att hela stället skakar. Vi förvandlas till Jesus And Mary Chain tänker jag och drar av tre strängar och blodar ner hela gitarren. Vi är Jesus and Mary Chain tänker Hellqvist och skickar med full kraft in sin halvakustiska gitarr i trumsetet i slut-tonen.

Vårt set avslutades, som vanligt, med liggande och tjutande gitarrer. Skillnaden den här gången var förutom att vi hade stulit scenen, förutom att Käll fått ett nytt cymbaljack i pannan samt en golvpuka i magen så han flög av stolen, att vi hade till viss del tagit sönder en Västervikspojks nya trumset.

Arrangören förklarade att vi inte skulle få något gage samt betala kostnaden för killens trumset. April Tears kallade till krismöte på arrangörens kontor. Bandet med ljudtekniker marcherade upp dit utan Jens som skickades iväg av oss under högljudda protester. Han bedömdes som för onykter för att delta i diskussionen, stackarn som älskar att argumentera gick istället utomhus och vilse ett tag, skulle det visa sig senare.

Keta tog till orda, arrangören och den unga trummisen försökte prata men Keta var uppe i varv. Han körde på taktiken att veva samma story om och om igen i nya nyanser, om detta var uträknat eller på grund av kraftigt alkoholintag låter vi vara osagt. Vi skämdes såklart över att pajjat killens trummor, det visade sig dock inte vara mycket mer än ett par skråmor och vi kunde göra upp i godo och skaka tass.

Arrangörens kontor hade glasrutor runt omkring sitt kontor och en glasdörr som vi hade låst för att vara ostörda. Vid denna dök nu en adrenalin-stinn Jens plötsligt upp. Han hade hittat in i huset och upp till kontoret på något sätt. Han knackade hårt, vi bestämde oss för att inte öppna, han skulle garanterat argumentera sämre än Keta som lagt in ett riktigt brottargrepp, vi kunde inte låta Västervikarna slippa ur greppet. En bestört Jens bonkade hårdare och hårdare och ropade “ÖPPNA ÖPPNA SLÄPP IN MIG” medans Keta för femte gången sade

“Vi har rest runt över hela Sverige och vi har aldrig stött på ett så dåligt skött arrangemang, det var ingen ljudtekniker när vi kom, vi har inte fått mat, dricka, ingenting…det är bedrövligt och vi kommer inte vika oss en tum angående att få vårt gage…..och vi har rest runt hela Sverige och aldrig stött på en så illa skött tillstälning, vi var lovade soundcheck klockan fyra, vi fick ingen mat alls och vi har aldrig….”  Ja ni förstår.

Argumentssjuke Jens som nu insett att vi inte tänkte öppna började nu ropa “VAR ÄR WHISKEYN? VAR ÄR WHISKEYN? KEETTAAA!!” -han hade alltså dubbla ärenden minsann. Efter ett tag började arrangören tröttna rejält på hela situationen med Ketas argumentationsteknik ackompanjerat av de ständiga skriken i kulisserna och sträckte sig efter pengarna. Han betalade för att bli av med oss helt enkelt. Vi snackade på en stund medans Jens stod och tittade in med mycket ledsna ögon på oss genom glasdörren. Vi drog ner persiennerna.

Till slut hade vi gjort upp, arrangören suckade, vi skakade nöjt hand och reste oss och gick och låste upp dörren. Den gick ändå inte att få upp. Vi tryckte till ordentligt och fick en liten glipa. Och där låg han. Hellqvist hade somnat sittandes mot dörren. Ur rockfickan föll en tom whiskeyflaska.
 
*

April Tears anno 1995 fortsatte till Stockholm efter detta. Läs om det senare i veckan…

Hyndans hörna Stockholm, 1995. April Tears är på scen det sista datumet på miniturnén som följde efter släppet av “Strange Paradise”. Några veckor innan hade vi spelat på ett tak i Skarpnäck inför en högst begränsad åhörarskara, nu stod vi inför en imponerande samling människor som inkluderade flera av “Yvonnarna”, Henrik Berggren och releaseskribenten Martin Söderström som nyligen belönat skivan med högsta betyg.

Bandets vackra och vägsäkra turnéfordon, “blombussen“, hade tidigare på dagen anlänt till gamla stan innehållande minst en flickvän till en av medlemmarna. Jag, som sedan ett år bodde i Stockholm och följdaktligen mötte upp gänget i bussen, blev inte glad över detta. Vi hade nämligen en regel som sa att sånt var något oönskat då det kunde komplicera vissa interna band-relationer. Det är alltså ånyo en Spinal Tap-situation!

Nu visade det sig att medlemmen som hade med sig tjejen var ännu argare han över detta faktum, han hade tydligen inte haft några alternativ att åka iväg utan henne. Det var Jens. Vi ska dock inte avhandla så mycket mer om spelkvällen här, istället ska vi avhandla dagen efter Hyndans Hörna:

Vi hade förfest nånstans, minns inte var, möjligen var det hos Andreas “Lelle” Lennartsson, en av få Tranåsbor boendes i centrala Stockholm på denna tiden. Jag återkommer snart till Lelles lägenhet i vilken flera av bandmedlemmarna var tänkta att övernatta, däribland Jens och Käll.

I vilket fall ramlade vi ut på stan och hamnade på MacDonals på Kungsgatan då några i sällskapet var hungriga. Det var en brokig skara, minns inte alla, men det var iallafall jag, ljudtekniker Keta, Kitte, Käll och tre-fyra till.

Vi går in och beställer. Jag säger:

-En QP meny. Coca Cola. Varsågod. Tack.

och tar min bricka

Keta säger:

-En Big Mac & co. Cola. Varsågod. Tack.

Kitte säger:

-En MacDonalds.

Vi skrattar gott. Kitte rodnar och får sig en Big Mac & co.

Vi sätter oss utanför stället och käkar. Vi samtalar och fröjdas. Jag märker att Kitte är lite hängig och han somnar till lite bredvid mig.

Keta har avslutat sin Big Mac & co. Han är fortfarande hungrig. Kitte har ju ändå däckat så han tar hans burgarkartong och drar den till sig med ett rått skratt. Keta öppnar kartongen och finner ett innehåll som inte är en hamburgare. Däri är den lilla boxen till bredden fylld med en gulbrun spya. Kitte hade tydligen smällt i sig sin MacDonalds när allt kom omkring > och därefter spytt tillbaka den igen.

Kvällen och natten fortsatte, utan Jens, som sprang omkring själv på stan arg och bitter. Det var något bråk med tjejen.

Jag kommer tyvärr inte ihåg var vi var nånstans men jag vet att Keta ljudtekniker träffade nån tjej och hakade på en efterfest som även Fredrik Käll slog följe med. Den festen varade en stund, Keta märkte att det inte skulle hända nåt “speciellt” där så han lämnade partyt på morgontimmarna. April Tears trummis Käll hade då somnat i en soffa på efterfesten. Keta lämnade honom där och drog tillbaka inåt stan. (Till Ketas försvar skall sägas att monsieur Käll somnar mycket tungt ibland)

Inne i stan hade Jens ilsket irrat omkring i innerstan i tillräckligt många timmar. Han lyckades hitta till “Lelles” trappuppgång på Kommendörsgatan. Han tog sig in i porten. Men i lägenheten fanns ingen ännu. Jens lade sig i trappen. Det blev kallt. Han gick ner i soprummet och började gräva bland grejerna. Han finner en päls, malbiten och trasig som han tar på sig. Därefter återvänder han till trappan där han somnar.

På morgonkvisten kommer Lelle och någon övernattare från bandsällskapet hem och upptäcker en otäck uteliggare i trappen som de passerar med ett fnys.

Klockan tio ringer det i Lelles telefon. En yrvaken Lelle svarar -Hallå? I luren hörs en brummande, förvirrad röst:

-Var är jag?

Fredrik Käll hade vaknat. I en tom lägenhet i Flemingsberg. Den Stockholms-ovane trummisen, som enligt egen utsago har en mycket gäll röst,  visste inte var han var och fick via Lelle och sedermera Keta orientera sig ut från huset -Ingen hade mobil, mind you!-. Framåt lunchtid dök han upp på Kommendörsgatan. Han fann då en otäck uteliggare som låg i trappen. Han såg en svart rufsig hårtofs och en bit av en grön bandana sticka ut från den naggade pälskragen. Han tittade på skorna, det var slitna kängor och det var stora hål i dem. Svaret slog ner som en blixt i Källs bakfylla: –Vad fan? Det är ju Jens!

*

Några månader senare spelade April Tears in “Sing Lee” i singelversion i Varberg, då utan Jens och Käll som fick lämna bandet straxt efter Hyndans-giget. Kitte Berg var fortfarande med dock. Hela hösten hade han gått trackad
för sin MacDonalds beställning. Hela bandet + Keta och Linus Larsson från Midnight Moses (de två producerade singeln) åkte in till Borås för att käka hamburgare. Hela resan dit och ända tills utanför entrén tråkade vi Kitte: “Beställ nu för fan ingen MacDonalds”, “Det är en Big Mac du vill ha” , “MacDonalds är goa grejer du” etc etc..

Man kunde se att Kitte närmast som ett mantra gick och sade tyst “BigMacBigMacBigMacBigMac” till sig själv på vägen fram. Basisten når kassan, frågan kommer.

-Vad får det lov att vara?

Kitte svarar stammande, och du vet vad:

-Hej. En MaMacD-Donalds.

blombussen

En skärrad Henrik De La Cour får en autograf av Mattias

innan April Tears spelning på Kolingsborg 2002..och en av de märkliga saker som händer på den här bilden är att Kitte Berg, till vänster, faktiskt var den som spelade bas på “Strange Paradise”, skivan Mattias signerar, och att Mattias skriver på den fd basistens bild i häftet. Är det därför Henko verkar lite ledsen?

April Tears blomstrade 1997. Vi hade signat med förlaget Jimmy Fun. Ben Marlene där hade innan signat Broder Daniel och Brainpool och vi skulle joina dem i success. Det blev en berg och dalbana i några år kan man säga. Men vi fick förskott till att köpa in lite grejer till bandet. Jimmy, jag och även Tuben investerade i lite olika instrument efter samtal med den hårdföre Ben.

Ben Marlene, fostrad i de mörka finska skogarna, senare popstjärna i Trance Dance, var/är en frisk fläkt i branchen. Han var/är orädd, stenhård och har stor pondus.

Kitte Berg, Tranås,18 år, basist i April Tears, på denna tiden ganska osäker, nervös och lätt förvirrad, var i behov av en ny bas. Han samtalade med oss andra i bandet om detta och vi tyckte att det var en bra idé att ringa Ben och be om ett förskott.

Vi visste att man behövde lite “kött” på benen och att man presenterade tydligt för Ben vad man skulle göra och varför och vad det skulle kosta. Ben skulle lite surt, likt en förälder, dra en harang och sen suckandes godkänna ett inköp. Kitte hade inte haft ett liknande samtal med Ben innan och han hade matchpuls när han slutligen skulle ringa Ben:

Rrrring

Rrrrring

Jimmy Fun, Ben

-Hej Det är Kitte. -Hej Kitte.

-J-jag skulle behöva en ny bas..-Gå till en basaffär.

-Jaha…O-Okej. Tack. Klick

*

Göteborg 1998. April Tears spelar på Chalmers i Göteborg. Det är först vi, sen nya stjärnskottet Petter som ska lira. Det är Sveriges blivande hiphop-kungs första spelning utanför den kungliga hufvudstaden. Han glider självsäkert in i salongen under vårt soundcheck med sitt possé; Peter Swartling, DJ Sleepy och han som lät som en säl.

Efter en måltid går artisterna ner i källaren till sina loger, April Tears i sitt omklädningsrum där bland annat Jimmy friserades av Sara och Kitte som även målade tånaglarna rosa. Öl spilldes sedermera ut ,säkerligen av den flyhänte pajasen Jismark, och drog med sig Jimpans avklippta tussar och geggade ut detta över golvet till ljudet av vår nya sång “Vem har nagelack på tårna? Jo Kitteee Jo Kitteee….”

Tuben, vår gotländske trummis, brukade ofta ströva omkring i lokalerna innan spelningarna. Han pratade med personal, han pratade med städare, han pratade med tjejer, han pratade med chefer. Tuben, den sympatiske, fann alltid någon att ha ett trevligt samtal med. Denna kväll visste vi inte var han var. Jag gick ut och kollade lite.

Längst bort i korridoren utanför logerna sitter Tuben och håller om en kille. Det är Petter.

Petter är mycket nervös.  –De kommer hata mig, säger han.

-Det kommer de inte alls, säger Tuben lugnt. -Du är så duktig på det du gör.

-Men de är Göteborgare, för dem är jag bara en jävla Stockholmare.

-Hip Hopen har kommit hit också, de kommer förstå vad du gör.

Tuben fick igång Petter som ganska snart återvände in i sin person och gick ut och kickade ass på scen tillsammans med DJ Sleepy och han som lät som en säl.

*

ca

Kommande vecka kommer det frossas i än mer April Tears:

Spekulanten Andreas – Hur många gånger annonserade April Tears i pressen eller på annat sätt om när “Consume Desire” (Previously known as “Eyes Cold Kisses”  ) skulle släppas? Gissningarna kan starta.

Axelbandet – April Tears är förband till Midi Maxi & Efti i Aneby 

Vi Behöver En Syncbox!  – April Tears i Skåne 1991, trodde skivkontraktet var kirrat. Nej du! Annat på ingång är Zomenga, Lucifer och Sigge Hut. En kort studie över Kittes besynnerliga påståenden i mitten av nittitalet.

Nånstans i mitten av nittitalet fällde Christian Dick Michel Berg AKA “Kitte” en radda mycket besynnerliga påståenden som i en liten krets fått en närmast legendarisk status.

Här kommer ett av dessa:

Kitte befinner sig i en diskussion med mig, Jimmy och några till – “Vad fan hette det där nöjespalatset i Ödeshög nu igen!?”

Ni vet hur det är när ett gäng sitter med otrimmade hjärnor och omöjligen kan komma på en grej. Så var det nu. Och vi värkte och värkte innan Kitte äntligen utropade:

-NU VET JAG! FAN VAD GÖTT. JAG KOM PÅ DET!

-Jamen för fan, härligt Kitte, vad hette det, vad hette det , Utropade vi.

 -SIGGE HUT! DET HETTE JU SIGGE HUT!

-Ja just det……eller..nä…vänta nu..Är du säker!?

-JADÅ. JO FÖR FAN. SIGGE HUT!

Efter en stunds värkande till -i tyst acceptans av Kittes “Sigge Hut” kom vi så på vad det hette -Knallehatt!

* EDIT:Kitte har själv påmint mig om att det inte alls hette Knallehatt utan Trollehatt. Snacka om att skita i sin egen säng!
Tack Kitte…and the story continues……….. ; )

År: 1992

Plats: Folkets hus i Aneby 

Arrangemang: Fredsgala 

Line up: The April Tears, tre-fyra kristna band och Midi, Maxi & Efti.

Publik: Ett hundratal, varav 30 av dessa folkdräktsklädda Eretrianer.

Tro det eller ej, men jag diggade Midi, Maxi & Efti och om sanningen ska fram gör jag det fortfarande. “Masenko”, “The Culture Of Youth”, “Bad Boys” och “Poppadink Tribe”. Genialt.

Så att dagen i Aneby började med att se till att få mitt gitarrcase signerat var inte enbart ett grepp i ironins tecken. Dessvärre var det ett svart case och en svart penna, men det var många år efteråt jag med stolthet förklarade att kluddet på fordralet var Midi, Maxi och Eftis.

I vanlig ordning samlades vi i bandet på ett ställe innan gig och drack öl och vin. Denna gång var vi hemma hos dåvarande basisten Jesper Eng, eller rättare sagt hans föräldrahem där vi f ö även skulle spendera natten. Tydligen var det inte tänkbart att ta sig de 10 minuterna till Tranås med bil. Eller så berodde det på att alla ville dricka, som vanligt.

April Tears gjorde entré på scenen på kvällen och klarade sig väl hyfsat bra ett tag. Det här var precis i början av eran då vi gick från, citat Mats Bengtsson, Tranås Posten “från att vara ett (lindrigt sagt) miserabelt liveband till ett ganska stabilt sådant”.

Men i fjärde låten släppte mitt axelband till guran som svingade i väg från mig. Jag lyckades hålla i med vänsterhanden runt gitarrhalsen, men när den återvände och jag försökte fortsätta att spela hade den stämt om sig rejält. Och jag hade ingen reservgitarr. Jag avslutade låten sittande på knä och med så mycket rundgång som bara var möjligt.

Jag rusade av scenen. Det fanns ju flera band som spelat, och några skulle upp efter oss. –HAR NÅN EN GITARR ATT LÅNA UT, vrålade jag. En snubbe i källaren, dit jag kom efter trettio sekunder, lånade ut sin gitarr. Som i ett rus bakom mig, när jag älgade iväg därifrån, hörde jag nåt om att den var stämd i en “jehova-skala” men vad det skulle innebära reflekterade jag inte över. Jag kutade upp på scen, såg bandet (Jens, Jesper, Sara) tappert kämpa på utan mig.

Jag pluggade in gitarren, pustade ut, jag hann precis bli klar till nästa låt. När introt kom igång och jag slog mitt första ackord greps jag av fasa. Gitarren var stämd i en helt annan tonskala. Jag gick mot stärkaren och försökte köra rundgång. Ingen rundgång. Jag höjde volymen på förstärkaren. Det lät horribelt. Jag hade inte mycket till val nu. Jag pluggade ur Jehova-guran och sprang av scenen en andra gång..

Nu behövde jag inte springa långt, en snäll snubbe stod i kulisserna med en gitarr. En jätteful gitarr.  Vit. Med vitt, brett axelband. –Varthågod gjabben, sa han med ett snällt léende. –Njaaaaooooo….. eller liknande sa jag. För helvete vilket imagebrott. Snabb hjärna: -No Options. Jag tackade och tog gitarren och sprang in mot scenen igen.

Jens och Jesper stod på andra sidan scenen i typisk TAT-stil. Benen liksom snurrade runt varandra och gitarrerna nere vid knäna. Hukad stil, krokig rygg. Håret rufsigt, ansiktet likblekt och intetsägande.
Blicken tom rätt ner i backen. De hade fan knappt märkt vad jag höll på med.

Framme vid scenkanten kämpade Sara ensam på utan leadgitarren i andra låten på rad.

Jag pluggade in gitarr 3 och krängde på mig axelbandet. Men vad i helvete!? Gitarren hängde inte längre än en kort bit under hakan. Jag försökte spänna om det förbannade axelbandet. Nej, det gick inte. Jag började lira med i ett av våra tyngsta shoegazer-nummer med en vit rongo-gitarr i brösthöjd. Knallröd i fejat slog jag an ackorden. Jag kände mig inte tuff och tittade avundsjukt mot grabbarna på andra sidan som körde sina tunga, mest nonchalanta Simon Gallup-poser.

Nästa låt pallade jag inte med att se ut som en medlem i Arvingarna. Det var dessutom avslutningslåten -“Searching For The Sun” – där vi manglade på två ackord i två minuter i det frenetiska slutet. Jag knäppte upp axelbandet och satte mig på knä en bit in i låten.

På andra sidan stod Jens och plirade åt mitt håll, jag vet inte vad han tänkte riktigt, men antagligen “nu gör han det igen, och det där är ju rätt tufft”, och vips så var även Hellqvist på knä på golvet. Vad som nu skulle hända var omöjligt att förutspå.

Två halvliggande gitarrister, en basist, en trummaskin och en sångerska, som sjungit sista tonen för dagen och nu bara rörde sig svävande till gitarrlarmet, kunde se ett stort sällskap i klänning röra sig fram mot det tomma området framför scenen (det var sittplatser i folkets hus i Aneby).  Eretrianerna gillade vad de hörde och började dansa.

Det var en slags folkdans, de rörde sig i en ring, de slog med handflatorna mot skosulan, de snurrade ståtligt så de färggranna rockarna och klänningarna stod rakt ut. De dansade i armkrok och de jublade. Allt till larmet, kakafonin, som avslutar The April Tears “Searching For The Sun”.

Midi, Maxi och Efti var imponerade efter giget och frågade

-Kommer ni till Stockholm snart och spelar?

Det gjorde vi, men tyvärr har vi aldrig fått en sån publik igen. 

*

← Previous PageNext Page →