Category archive: Mute Records
Det är äntligen dags för en ny lista på Kollaps!
Den här listan kommer dock inte att gå i kronologisk ordning nedifrån och upp som vi vant oss vid på Kollaps! Istället gör vi nedslag på olika positioner helt random sådär.
Listan kommer också att publiceras under en lång tid. Nedräkningen inför Mutefesten i London 2011 kan härmed anses påbörjad!!
47. Fred Vom Jupiter
http://www.youtube.com/watch?v=LpN5MgZHGIQ
Daniel Miller har gjort många stordåd i sitt liv vilket den här listan kommer bevisa om och om igen. Låt oss kort konstatera att det här inte är den största stunden i Mute Records Back Catalogue. Vi kan välja att se Die Doraus & Die Marinas låt, arr och framförande som ett tidsdokument (Tidigt 1982). Eller så kan vi välja att se och höra den tyske ovanligt rörliga jupiterroboten och den fantastiskt usla burkeffekten (ska väl föreställa rymdliknande?) på sånginsatsten -och skratta åt det.
Det är inte superbegåvat, rentav barnsligt naivt och ibland närmast hatar jag verkligen “Fred Vom Jupiter“. Men samtidigt är det ju så charmigt. Det är ju Mute Records.
18. Nick Cave bildar The Bad Seeds
The Birthday Party må ha gjort stora avtryck för många men det var först när Nick Cave gick “solo” och 1983/1984 satte samman tidernas bästa och coolaste kompband som karriären för den Australiske dödspoeten verkligen tog fart. “From Her To Eternity” är en sann klassiker i Mutekatalogen. Bandet manglar fram ren magi och skulle fortsätta med det under många år och i många olika konstellationer, som vi lär få anledning att återkomma till.
33. Goldfrapp släpper loss “Strict Machine” på oss.
Året var 2003, albumet “Black Cherry” var duons andra. Låten med stort jävla L hette, och heter fortfarande “Strict Machine”. Jesus, det här är bra.
http://www.youtube.com/watch?v=oq8g3LheSAA
26. Vince Clarke sjunger.
Yazoo var självfallet ett briljant band. Vincent Martin AKA Vince Clarke tog sällan, om någonsin, fatt i mikrofonen. Här sjunger han dock alldeles själv. Och det är verkligen inte dåligt. Låten ifråga är en syntpopklassiker i sig själv: “We´re the Happ Happ Happy People..”
28. Mute signar Inspiral Carpets.
44. Richard Hawley släpper “Lady´s Bridge”.
I ren dumhet kan man i en snabb tanke få för sig att Mute Records, med kanske något undantag, är en syntlabel. Inget kunde förstås vara mer fel. Mute Records har aldrig varit ett genrebundet skivbolag. Ramaskriet i vissa kvarter när Inspiral Carpets signades i början av nittitalet ekar än idag i snart uttömda ölflaskor på efterfester i Lettland och Småland. Visst, bandet var udda fåglar på Mute då, men det var väl mest beroende på Inspiral Carpets överraskande val att inte signa med en annan label –Creation eller 4AD exempelvis.
Daniel Miller må vara en ikon inom framförallt elektronisk musik men mannen har, som ni redan vet, ett öra för kvalité även i musik helt utan analoga syntar eller Pro Tools-programmerade distbeats. Richard Hawley, ex-Pulp Croonern, är som förflyttad i tiden, hans “Lady´s Bridge” platta var den andra Mute släppte och inledningsspåret är makalöst “Valentine“, en låt som Weeping Willows hade mördat för att skriva. Och “This Is How It Feels” med Inspiral Carpets är ju inget annat än ett tvättäkta Indieanthem. Så grymt jävla bra!
Fråga: Finns det en linje mellan “Do you Love Me“, “Hey Baby” och Richard Hawley? Finns det en linje mellan “Just like Eddie” och Inspiral Carpets? Jomenvisst gör det. Och den passerar inte någonstans någonting som har att göra med Kraftwerk och Einstürzende Neubauten, eller hur? Daniel Miller var ung för längesen, och det som man älskade som tonåring älskar man alltid. Jag kan tänka mig att det var avgörande när Miller gjorde allt vad han kunde för att signa de här artisterna. Och den här känslan är väl något som Daniel Miller i mångt och mycket haft i alla år. Det är ytterst jävla ovanligt. Kolla på Richard Branson och Alan McGee och dra era paralleller. Mute har följt en tråd, nåja ett par trådar då, i över 30 år. Still going strong. Till skillnad från så gott som alla andra indiebolag, Branson & McGee inkluderade i det här hänséendet.
3. Moby får ett megabreak genom att sno Alan Wilders briljanta crossover-idé och poppa till den.
Över 10 miljoner plattor såldes av albumet “Play“. Skivan, som kom 1999, blev ett fenomen kan man väl lugnt säga. 8 hitsinglar och, nu kan jag ha fel, Mute Records största kommersiella framgång nånsin. Och allt byggt på gamla gospel och blueshymner, lite rytmer och ett housigt piano. Genious, as they say! Och Daniel Miller skrattade hela vägen till banken.
Vad har då Alan Wilder att göra med detta? Om du inte redan räknat ut det, vilket du självklart har, så är det annars bara att klicka här och här.
http://www.youtube.com/watch?v=ksuVl3sEf7s
30. Liasons Dangereuses släpper “Los Ninos Del Parque” & Neue Deutche Welle når en peak
..och på flera sätt är det här en av de första, om inte den första, Body Music låten. DAF-kopplingar? Check. Neubauten-kopplingar? Check. Anita Lane inblandad? Check. Inspelat hos Conny Plank? Check.
10. Frank Tovey skriver sin livs låt.
http://www.youtube.com/watch?v=swVOjHTLqT0
11. Frank Tovey gör om sin syntpopklassiker “Rickys Hand” med hjälp av en banjo -och den blir bättre.
Han var ett geni, Frank Tovey. Ord kan inte förklara hur mycket jag älskar den här mannens musikaliska livsgärning. Han gav oss Fad Gadget, en twistad teatralisk alter ego figur, och sen blev han bara Frank. Efter ytterligare några år gjorde han det legendariska: Han sadlade om från okrönt underground-synt-konung till folkmusiker. Det kanske allra sjukaste i det här sammanhanget var att han, i alla fall bitvis, blev ännu bättre. Han gjorde en mördarversion på “Rickys Hand” med fiol, banjo och dragspel. Han gjorde traditionell mördarfolk tio år innan Nick Cave gjorde detsamma. Jag säger bara “Sam Hall”!
Men 1991 kom “The Liberty Tree”. Tidernas största lilla anthem. En låt som inte gjorde nån större skillnad i någons liv, framförallt inte i Franks. Men för mig är det här en odödlig klassiker. Det är en helt makalöst bra låt i vilken Tovey hittat en linje mellan folkkänslan och syntkänslan utan att det är ett uns elektroniskt. “The Liberty Tree” borde gett tidernas kanske mest underskattade artist ett supergenombrott. Men den gjorde ju inte det.
Ni vet förmodligen hur det slutade. När elektropionjären, den gamla desperadofiguren Fad Gadget återuppstod som förband till Depeche Mode (en av tidernas snyggaste Depeche-gester) så kom han hem efter turnén och, ja, dog. Knall och fall. Frank Tovey må ha haft ett närmast Shakespearianskt liv utifrån sett, men vi är många, många, många som bär med hans musik i hjärtat. Det märktes inte minst när kondoleanserna strömmade in efter hans tragiska död, dagarna efter sista uppträdandet på SAMA i Göteborg.
Behöver jag säga att det blir mer Fad Gadget på den här listan? Hade Martin Gore en gång ett utomordentligt charmigt léende? Det vet ni.
*
Fotnot: Hur många skivbolag tror ni hade tillåtit en av sina guldkalvar att sadla om så plötsligt och totalt som Millers Mute? Det var bättre förr, var det inte?
————————————————————————
3. Moby får ett megabreak genom att sno Alan Wilders briljanta crossover-idé och poppa till den.
26. Vince Clarke sjunger.
28. Mute signar Inspiral Carpets.
30. Liasons Dangereuses släpper “Los Ninos Del Parque” & Neue Deutche Welle når en peak.
33. Goldfrapp släpper loss “Strict Machine” på oss.
44. Richard Hawley släpper “Lady´s Bridge”.
47. Fred Vom Jupiter.
http://www.youtube.com/watch?v=QES-eQ4lR5U
9. Erasure blir superstjärnor
Efter en riktigt bra karriärinledning med “Wonderland“, en briljant fortsättning med min personliga favorit “Circus“, stora Englandssuccéerna “Innocents” och “Wild” samt en uppradning av klassiska syntpopsinglar, som endast New Order och Pet Shop Boys kan matcha historiskt, nådde Erasure sitt klimax med “sin Violator”; “Chorus“. En internationell megasuccé, en fantastisk platta och en alldeles egen evergreen “Love To Hate You“. Efter “Chorus” var det klart för Erasure, med undantag för “Abba-Esque” det blev aldrig riktigt detsamma igen. Men från mitten av åtti talet fram till 1992, Åh så bra de var!
8. Come Alive
Han klev in och proddade en låt, sen ville Nitzergrabbarna självfallet ha Alan att köra ett helt album. Vilket också blev fallet. “Ebbhead” är en klassiker i Mutekatalogen. Men allt började med fantastiska “Come Alive” och så här tjugo år efteråt så är det oerhört uppenbart vad Mr. Alan Wilder var och är kapabel till. Vi vet nu alla vad många av oss visste/anade/tyckte på den här tiden – det att Alans signum på Depeche Mode´s sound var en lika vital del som Daves sång och Martins låtar.
För hur mycket “Depeche” låter det om “Come Alive”? Bara Wilder, kids, bara Wilder.
Ingen Gore, Ingen Gahan. Frågan är väl hur mycket McCarthy & Harris det är också om man ska vara brutalt ärlig.
*
http://www.youtube.com/watch?v=aXv2AKoQvg0
Alan remixade en av Nitzers nya låtar för “Industrial Complex”. Se det som en uppladdning inför 2011 års största hype: Wilder´s version av “In Chains“. Herregud.
-
Polls
VCMG
- Stort! Spännande! (58%)
- Kul för dem. men inte många andra. (32%)
- Jag har aldrig brytt mig och tänker inte börja nu. (7%)
- I don´t care anymore (4%)
Loading ... -
Senaste kommentarerna
Warning: Undefined variable $pre_HTML in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/themes/kollaps/inc/sup_recent_comments.php on line 23
Warning: Undefined variable $post_HTML in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/themes/kollaps/inc/sup_recent_comments.php on line 34