Ao Ao Ao!

#86. Kim Wilde – Words Fell Down

Select. Vilken skiva. Kim Wilde. Vilken artist hon var! I sommar spelar hon på en stor festival, det är en riktigt kul bokning. Från Viking Line till Peace & Love liksom. Ni ska veta att vi var förhållandevis nära att få henne till Depechereleasepartyt på Nalen förra året som hemlig gäst!

In any case.

Kim Wilde skulle säkert ha minst tre låtar bland de tusen bästa. De andra är kanske “Cambodia” och “Love Is Holy”. Eller “Ego” . Eller “View From a Bridge”. Jag väljer ändå “Words Fell Down”. The Sounds ringde precis och tackade Kim för karriären -och kanske denna låt i synnerhet! Det är pop. Det är syntpop. Och det är så grymt bra. Fortfarande!

…and the ass saw the angel.

#87. Nick Cave & The Bad Seeds – The Mercy Seat

När Nick Cave var som bäst, när Bad Seeds var som bäst, när gothgospeln”The Mercy Seat” lät så här på Lollipop typ samma år…Ja då har jag svårt att se ett bättre, coolare och mer fascinerande band. Crescendot i den här låten får håren att ställa sig upp över armarna. Hör den maniska desperationen i samtliga instrumentalister och vokalist! Blixas gitarr förihelvetet!! Om jag skulle tänka ut tio enskilda liveögonblick som är de största jag varit med om (hmm…ett ämne för en framtida lista?) så är den här med där uppe. Lätt.

Tanita

#88. Tanita Tikaram – Cathedral Song

Som en okänd dotter till Van the Man dök hon plötsligt upp 1988. Jag köpte skivan per omgående eftersom att min största idol och inspiration som femtonåring hette Douglas Mccarthy och sjöng i Nitzer Ebb. Just det folks, Doug tipsade inte om tidiga DAF eller ens Red Hot Chilipeppers när man frågade. Han tipsade om Tanita: Underbarnet med den sällsynta, närmast unika förmågan att som sjuttonåring sjunga med sånt djup och pondus som vore hon minst fyrtio. “Twist In My Sobriety“, “World oustide My Window“, “Good Tradition” och -framförallt- den så vackra “Cathedral Song”.

Tanita hyllades, spelades överallt, sen försvann hon och har aldrig setts till igen. Inte ens när “folk-kvinna med gitarr-kompisarna” Tracy Chapman och Suzanne Vega ploppar upp för en nostalgiafton nånstans i nån avkrok  syns hon till.

Leve livet!

 

#89. Coldplay – Viva La Vida

Av någon fullständigt obegriplig anledning har Coldplay sorterats bort av många som av andra eller sig själva anses tillhöra kulturelit. Chris Martin & co är med andra ord enligt dessa inte tillräckligt innovativa, coola eller bra. De kan knappast lyssnat på “Viva La Vida”. Det går inte värja sig från att det här är så episkt det kan bli.  Är inte det här 2000-talets U2 så vet inte jag vad.  Å andra sidan är det väl just det här som belackarna vänder sig mot. Men för oss andra som gillar musik och inte bara “rätt” smutsig Pete Dohertysk rockstarattityd: Körerna i slutet, Eno-arret, melodin…allt är en enda stor rysning över hela kroppen!

Blå Himmel Blues

#90. Lloyd Cole – No Blue Skies

Det är något med den här låten som får mig att känna mig som en vacker och perfekt sommardag.  Tittar man utanför rutan i Stockholm idag ser man blå himmel, det gjorde inte Lloyd Cole i sin största stund. Ett fullständigt omelodiöst och tråkigt stick till trots är det här en fantastisk låt och vinner varje dag i veckan mot sina feelingkusiner “Wicked Game” och “Free Falling”.

Listen to the Boys Of Buddha

#91. The Human League – Empire State Human

Gänget som var först ut i England på den nya elektroniska scenen var inga andra än Human League och hur mycket jag än gillar “Dare” så är och förblir “Empire State Human” deras största verk för mig. Vill du ha mer klassiska klipp från eran så kan du ju passa på att kliva hit också när du ändå är igång -det är ju mer eller mindre precis lika bra.

Yes Man

#92. Butler & McAlmont – Yes

Bernard Butler är ingen minimalist direkt. När han är som bäst så vräker han på allt som bara går: hans omisskänsliga gitarr, stråkar, stora körer, en text som får sammanbrutna människor att växla från tårar till seger framför spegeln. Mannen bakom mikrofonen i det här minst sagt maffiga numret heter David McAlmont och den flamboyante karln har som ni hör en sagolik röst. Låten heter Yes.

Fashion is for Fashion People!

#93. Chicks On Speed – Fashion Rules

De tre Berlinbaserade världsmedborgarna i Chicks On Speed har gjort en magnifik version på “Kaltes Klares Wasser” men deras allra största stund firar de i detta asgrymma electroanthem!

Cars

#94. Gary Numan – Cars

1979 var den här killen coolaste katten i stan. Gary Numan släppte samma år låten som skulle göra honom till en evig popstjärna. På gott och ont så klart, Gary håller ju fortfarande på. Vi andra tittar helst på den här. På Gary för han är cool. På trummisen för han är en klåpare av guds nåde och får mig att skratta varje gång. Och självfallet -därför att “Cars” är en av de hundra bästa låtarna som har gjorts.

Det ljuva nittitalet

#95. Curve – Missing Link

Curve var ett fenomenalt band. Toni Hallidays svävande röst, Andy Garcias tunga basgångar, ett konstant gitarrlarm och trummaskiner med fönsterkrossarljud och klassiska Kraftwerk-tjopp. Flood och Alan Moulder i studion.  På plattan “Cuckoo” var de som bäst och första singeln tillika öppningsspåret “Missing Link” lät det ännu hårdare än normalt. Och ta mig fan ännu bättre.

We are not men We are Devo. D E V O.

#96. Devo – That´s Good

Folk pratar ofta om “Mongoloid“. Eller “Whip It“. Eller möjligen “Peek-a-boo“. Inget fel nånstans. Jag säger ändå “That´s Good“! Devo är som vanligt omisskännliga och här ser vi dem bygga en hel stilistisk karriär till The Hives på fyra minuter hos en ung Letterman. Satan vad det är bra!

Sexton

#97. Iggy Pop – Sixteen

Han lever och ser likadan ut fortfarande. Det var otroligt redan 1977. Iggy Pop är mannen som trotsar naturens lagar. Under “Lust For Life”-eran var han i mitt tycke som allra bäst. Bowie fixade Iggy och på plattan återfinns några av hans finaste stunder; “Some Weird Sin“, “The Passenger” och titelspåret. Medans de två sistnämnda varit uttjatade i över femton år  så har “Sixteen” bara förblivit “Sixteen” 100% Iggy Pop. 100% så jävla bra.

Betty! Is that Jimmy´s ring you´re wearing?

#98. The Shangri La´s – The Leader of the Pack

Shangri La´s var, i sin strikta mundering, mer rock and roll än Dee Sniders gula peruk och filade tänder nånsin var eller kommer att bli. Slutforceringen i den här popklassikern har inte betytt någonting för The Jesus and Mary Chain.

Dave & Annie

#99. Eurythmics – Love Is a Stranger

Firma Lennox/Stewart kokade ihop ett helt dussin kanonlåtor under sin existens. Många menar att deras bästa låt heter “Sweet Dreams”. Jag menar att den heter “Love Is a Stranger”.

Hundra sa en Flundra

…Kommentarer funkar av någon anledning inte på förra inlägget funkar det här?

Hundra makalösa låtar!

Äntligen nytt listande på Kollaps! Nu räknar vi ner i rasande fart inför sommaren och semestertider genom att prata helt fantastiska låtar! Det är ju självfallet omöjligt att lista de 100 bästa låtarna som har gjorts. Därför har jag bestämt mig att lista 100 av de 1000 bästa låtarna som har gjorts.

Detta med några undantag:

1. Jag har utelämnat Depeche Mode helt från listan -mina och många andras favoritband har upptagit nog med plats på listor här på Kollaps.För att läsa Depeche rekommenderas återigen 151-listan.

2. Det blir heller inget med Pet Shop Boys eftersom de också är listade på Kollaps!

3. Heller inga Svenska låtar. De är representerade på 78 Svenska Låtar.

4. Jag tänker lämna The Jesus And Mary Chain utanför också. De är ju också på Kollaps med en egen lista.

5. Inte tänker jag heller överdriva i att ha med låtar som varit med på andra listor exempelvis bästa låtarna 2009 eller som i stor utsträckning har att göra med 5o bästa filmerna eller magiska ögonblick på film.

Nu åker vi!

#100: Serge Gainsbourg & Brigitte Bardot-Bonnie and Clyde

Den Franske snuskhummern Gainsbourg hade inte bara en gubbsjuka av episka mått i sin fabless för damer, han har verkligen skrivit en hel del bra musik också – “Je Taime” med Jane Birkin är ju t ex oförglömlig. Det är lite lätt att glömma bort i tider då YouTube-träffar på Serge mer skakar fram när han sitter packad i direktsändning och säger till en chockad ung Whitney Houston att han vill fucka henne. Brigitte Bardots musikaliska katalog är inte tråkig den heller. “Harley Davidson” och “Je Me Donne a qui me Plait” är två av hennes andra absolut bästa låtar. I “Bonnie and Clyde” är de nog i sin största stund i sitt samarbete och är de inte vansinnigt coola i sitt framförande här från 1968?

Albert Camus i Revy

Förhoppningsvis har du redan hittat den här fantastiska sidan. Om inte så är det helt klart läge att göra det nu. Här kommer mina personliga favoriter från mästerliga Lou Reed i Tweed

Anton La Vey som Farbror Frej

James Joyce i Noice

Ziggy Stardust på Matrast

Mick Karn som barn

Nick Cave på rave

Sist (och möjligen även minst) : Jenny Wilson som Herr Nilsson!

Bon Harris talar ut om USA & The Fall

Release Music Magazine har pratat med Bon Harris i Nitzer Ebb och i en riktigt bra intervju kan man b la plocka två sköna citat från mannen som en gång i tiden var den mest hårdslående digitaltrummisen i världen:

You’ve been living in the US for quite some time now. Do you miss anything from back home in the UK?

– Not necessarily the UK but more Europe in general. In Europe, everywhere you go you can be sure that you will meet people that you will be able to have a stimulating conversation with and that are socially responsible with a general intelligence and awareness. In the States this really varies but it is OK when you’re in cities like LA, New York or Chicago.

Is there anyone special that you’d love to work with?

– I’d love to do something with Mark E Smith of The Fall!

Upploppshunden

Ska man skratta, gråta eller förfäras? Jag måste säga att jag skrattade. Ni måste bara kolla in den helt oförglömliga bildserien om hunden som aldrig missar ett riot:

Flykten från Vulkanen

Det finns en kung och hans namn är Alan Wilder. Här är han igen -med bil genom Europa. Notera introt på gautmusikanternas låt i slutet. Tyckte ni som jag den första sekunden?

← Previous PageNext Page →