Inte bara en planch på väggen

35. Transvision Vamp – Baby I Don´t Care (1989)

Vi var många unga pojkar som skickades ut i vuxenvärlden på grund av Wendy James. Men Transvision Vamp var inte bara Wendy, de var ett fullständigt briljant band och på mina listor kommer de alltid vara före Blondie, som är ofrånkomliga i jämförelse. Vi ska återkomma till ämnet femalefrontade rockband och deras chockerande korta tid i musikhistorien, tro mig.

Ni som kan er April Tears vet förstås att samtliga medlemmar i vårt lilla band under de tidiga åren fullständigt avgudade Transvision Vamp (trummisjäveln undantagen)  och det kunde man förstås både se och höra.

“Baby I Don´t Care” använder sig av så många megaövertalande rock och popklichéer att det är fullständigt omöjligt att inte charmeras. Det är “Louie Louie“, glam, punk och hitlistepop nedbakad till cirka tre minuters fantastisk musik.

Jun 2, 2010 | 4 Comments | 100 av de 1000 bästa låtarna

Butler/Anderson 94

36. Suede – Still Life (1994)

Det fanns en tid för inte allt för länge sen då ett band som hette Suede gjorde allt rätt. De var ett av de mest perfekta popbanden som någonsin visat sig. Året var 1994 och den formidabla andraskivan “Dog Man Star” avslutades av en fullständigt megaepisk sång som hette “Still Life“.

Problemen hade dock tornat upp sig redan innan skivan släpptes då bandets sanna geni Bernard Butler valde att lämna kvartetten. Otroligt nog överlevde de med en ny spoling till gitarrist och fortsatte att göra både habila och riktigt, riktigt bra låtar. Butler klarade sig, föga överraskande ännu bättre på egen hand. Men det var dömt att hamna i ett förfall till slut -och det gjorde det. Butler/Anderson (Enligt NME & många andra det tidiga nittitalets motsvarighet till 80:talets Marr/Morrissey och 60:talets Lennon/McCartney) återförenades – men ingen brydde sig.

Men 1994, åh! “Dog Man Star“! “Still Life“…det är absolut mästarklass. Episk popmusik när den är (nästan) som bäst.

Jun 1, 2010 | 5 Comments | 100 av de 1000 bästa låtarna

Be My Baby

http://www.youtube.com/watch?v=MCUO7F2xjzw

37. Ronettes – Be My Baby (1963)

Sonny, Cher & Darlene Love på backing vocals. Bara en sån sak.

Denna Phil Spectors tidiga flaggskepp sett över hela Wall Of Sound-eran: The Ronettes “Be My Baby”. Nästan varenda skotskt band vi älskat har travesterat eller spelat den här låten. Ingen lista över världens bästa låtar kan nånsin bli komplett utan “Be My Baby“. Det är popmusik i sin själva essens. Jag behöver inte säga varför, eller hur?

Jun 1, 2010 | 8 Comments | 100 av de 1000 bästa låtarna

The King is Dead: Long Live The King!

38. Elvis Presley – Always On My Mind (1972)

The King.

Den som inte känner någonting när de lyssnar på “Always On My Mind” och dessutom skrockar att “han har ju inte ens skrivit den själv“- Jag tycker synd om er. På riktigt. Ni är tvättäkta popcyniker. Det kan inte vara roligt.

“Always On My mind” plockade kungen och hans stab upp snabbt (endast ett halvår tidigare släpptes den av Brenda Lee) och mannen var väl minst sagt på väg utför när den spelades in. 68-Comebacken var en succé. Elvis var tillbaka snyggare och coolare än någonsin efter alla de där, vad var det, 38 skitfilmerna.

Hans timma på bästa sändningstid i etern uppvisade -i mitt tycke- den snyggast packeterade rockstjärnan genom alla tider. Den svarta läderoutfiten när han körde på Catwalken är ju en klassiker bland andra. Efter detta blev det turné och sedermera Vegas, uppbrottet från Priscilla och sen fritt-fall-förfall: Fylle-karaten i breda, glimrande bälten är väl den mest tragikomiska bilden av den feta Elvis. Innan patetiken tog över helt hade Presley en av sina största stunder – “Always On My Mind“. Det är i mycket, mycket få fall musik blir större än så här.

Jun 1, 2010 | 5 Comments | 100 av de 1000 bästa låtarna

Diamond Ring

39. Mew – Am I Wry? No. (2000/2003)

Shit. Jag kan inte höra tre sekunder på det här utan att ögonen vattnas och halsen blir tjock. Ni som var på mitt och Louise bröllop vet att det här var låten som smällde igång när hon anlände till stranden den där fullkomligt magiska dagen för snart tre år sen.

Det fanns flera anledningar till att vi valde Mew som intro (och outro) till vår vigsel. En av dem var att Louise & jag en höstkväll för fyra och ett halvt år sen bara fick för oss att vi var tvungna att gå o kolla det där bandet som vi gillade. Vi sket bildligen unisont på oss av intrycket bandet gav på Klubben, Fryshuset.

En annan av anledningarna var att Freddan var vännen som presenterade det danska bandet för mig sommaren jag var på botten 2005. Jag åkte till Gotland för att vända på skutan (ursäkta ordvitsarna). Jag jobbade på Jockes go-cartbana och hos Lasses farsa med att såga ved. Jag var en spillra till människa som söp upp de få kronorna jag tjänat under dagen samma kväll. Så höll jag på tills jag sakta började resa mig, komma till insikt, komma tillbaka.

En av de många helt ljuvliga dagar/kvällar jag haft i Freddans (egentligen Renja & Uffes) badhus på tomten i Gnisvärd spelade han upp Mew för första gången. Ty de hade helt passerat mig. Jag föll som en fura (men återupptog alltså inte tråden förrän jag träffat Louise).

Mews album “Frengers” (en hopsammansaättning och upp-proddad version av deras två första skivor) blev deras stora genombrott. Tro fan det när man såg vem som drog i spakarna bakom kulisserna: Alan McGee. Vet ni inte vem det är så kan ni ju slå upp det.

I vilket fall, senare den sommaren 2005 träffade jag mitt livs kärlek. Jag hade shejpat upp mig någorlunda efter Gotlandsvistelsen och hade en stor portion magisk tur. När vi senare bestämde att vi skulle gifta oss fanns det till slut bara ett självklart alternativ – Gotland. Gnisvärd. Ett par kilometer från där Freddan först spelade upp Mew.

Den 4:e Augusti 2007 pumpades således “Am I wry? No.” ut över det glittrande havet när världens vackraste brud anlände i en gul Impala till sin väntande man. I princip på pricken två år efter vi träffats.

Mew, när de är som bäst, presenterar en helt egen jävla värld. Det är inte många band som kan säga det. Mew har dessutom, med hjälp av sina omslag & liveprojektioner visualiserat denna (mar)drömslikna sagovärld på ett så övertagande sätt att man inte är snett ute när man påstår att de är ett av de bästa livebanden man någonsin sett.

“Am I Wry? No” är inledningsspåret på “Frengers” och bjuder på allt när Mew är som bäst: En avig, vacker, manglande liten drömsk popfabrik.  Det finns anledning att få tårar i ögonen även för er som inte har såna minnen som jag till låten.

*

Fotnot: Ni som var på bröllopet kan ju nu, om ni inte tänkt tanken redan, börja rada upp låtar som potentiellt kan komma på den här listan. Snälla, gör inte det. : )

Jun 1, 2010 | 16 Comments | 100 av de 1000 bästa låtarna

← Previous Page