Category archive: Hökaröva

Mårten skickade mig detta klipp med orden “Om det här inte platsar på Kollaps! så vet jag inte vad”
Jag kan bara säga HERREGUD vad roligt…Varsågoda, en liten helgpresent.

Min vän Milan mejlade och sa att han tyckte snubben i videon var lik mig. Om detta vet jag inte, men det blir ju inte tråkigare för er som kallar mig Jizz eller Jizzy p g a mitt efternamn.

Ni som saknar rolig läsning om klåpare till musiker och närbesläktat imbecillt betéende och inte gillar Depeche Mode sitter säkert och undrar vad det här blivit för dårhus nu. Tro mig, jag vet att det var längesen en någorlunda kvalitativ och underhållande text om nåt gig i Tyskland eller Västervik publicerades på Kollaps. Anledningen är rätt enkel -jag hinner inte med allt. Jag jobbar med ny platta.  Jag hoppas dock att ni härdar ut och hänger kvar. Det finns mycket som inte berättats kvar att skriva! Tills dess uppmanar jag er till att klicka er in i arkivet och läsa där. Kanske finns där texter ni missat.

Ni som ser fram mot en Depeche Mode bok i vår ser ut att få vänta. : (  Jag hittar inte tid till redigeringsarbete..

Cheers/

a.

2gayes

Ikväll smäller det på KGB igen. Depechesnack & Quiztime med Pekka Pekkalito! Start 20.00.

Nån galning har grävt fram en helt osannolik koppling. Värre än Garton Gore konspirationen.
Alan Wilder och Per Gessle är en och samma person.

big_0005525424

article_image_c3e4381c00bad94a

KOLLAPS: PER GESSLE IS BACK IN BLACK.

e78d2127-e5b6-44d6-ae5e-24972a1265eb

I helgen har jag börjat lyssna genom The Prodigy och Thåströms skivor. I båda fallen känns musiken oerhört bekant.

Och det är ju för att både Prodigy och Thåström travesterar sig själva. Löjeväckande mycket. Jag kan inte ens lyssna på vissa låtar på Thåströms skiva utan att gömma ansiktet i händerna.
Jag älskade förra skivan. Men jag behöver inte höra “The Haters” igen. Och igen.

Det doftar inte heller så lite Nick Cave & Neubauten om skivan. Jag älskade “Nordlicht”. Jag älskar även titelspåret “Kärlek Är För Dem” på denna skiva.
Men nånstans på vägen blir det fan fel. “Långtbort” -en mix av “The Ship Song” och “The Weeping Song”. Hur tufft känns det?

Thåström är en av de största vi har i det här landet.  Varför frågar jag mig tar han då efter sina ikoner igen?? I rakt nedåstigande led följer härmed några av Thåströms olika skepnader de senaste 30 åren: Johnny Rotten (Ebba Grön), Joe Strummer (Imperiet), Al Jourgensen (Peace Love and Pitbulls), Blixa Bargeld (Sällskapet) och Nick Cave (2009). Och på denna skiva upprepar han sin standardfrasering från förra skivan så många gånger att han blir den i särklass mest imitationsvänliga artisten i Sverige. Freddan Broberg kommer mörda de här låtarna och jag kommer skratta ihjäl mig. “Vad bryr jag mig om Island, Vad bryr jag mig om Grönland..Det här är en Färöarna sång.”

Och ja, jag ska lyssna mer, men just nu är jag rädd att den här skivan är bra mycket mer “Red Sonic Underwear” än “Synd”.

The Prodigy då? “Invaders Must Die”?

the-prodigy-invaders-must-die-1

Här efterapas knappast Nick Cave and the Bad Seeds. Istället låter The Prodigy som en mash up av sina egna tidigare låtar. Bandet har re-producerat sina starkaste kort sen starten med “Charlie”, “Out Of Space” via “No Good”, “Voodoo People” och fram till heavygitarr/Bigbeatsen på “Fat Of The Land”.

Det är samma BOMtjackBOMBOMtjack. Samma blippljud. Samma reggaemelodi som i “Out Of Space” som i “Thunder”. Samme Keeeef Flint. Samma gitarrer. Rave 2009 av 30-somethings. Inte någonstans är det egentligen okej att göra så och dessutom ha mage att gå ut med att säga “Det här är vår bästa skiva någonsin”. The Prodigy som utvecklare av dansmusik är döda.

Ibland smäller det till och jag gillar ändå i korta partier att lyssna på skivan. Det är samma med Thåström förvisso. Det är ju inte skitdåligt någonstans. Men hade jag kunnat klara mig utan de här två skivorna? Svar: JA! Skulle jag klarat mig utan senaste U2-plattan? Svar: JÄTTEJA! Skulle jag, trots att den är starkast lysande i den här fyrlingen klarat mig utan Morriseys senaste alster? Svar: JA.

Då kan några frågeställningar börja diskuteras:

-Skulle samtliga av dessa artister aldrig gett ut dessa skivor?
-Är det inte underbart att de fortfarande håller på och gör musik även om de inte är lika vitala som för, säg, 15 år sen?
-Ska jag sluta bry mig om mina gamla hjältar och leta efter årets nya stjärnskott istället för att springa i ekorrhjul?

och

-Är jag livrädd att Depeche Mode inte levererar mycket mer än fantastiska “Wrong”?

Jag är helt klart skakad iallafall. Gubbåret 2009 har börjat illa. Oroväckande illa.

Jag minns det såväl. Arbetslösa Jimpan och arbetslösa jag sitter uppe på vardagsnätterna och skrattar åt skitprogrammen på de få kanaler vi hade i våra krypin i Tranås. Frankie i Kvinnorfängelset var en stor favorit och utbrottet när hon börjar skaka och kasta stolar är en klassiker. Ja. det var till och med roligare än det Hulkavsnitt som presenterade en andra lite grönare, lite äldre och bra mycket bredare och mindre Hulk som bråkade och jävlades med “vanliga” Hulken.

Och tro det eller ej. Jag hittade det klippet när Frankie får spel!

Och det här gamla Hulk-klippet är inte heller så illa: Thor!!

91019347_6dc3d95e10

Robert Young Pelton är en machosnubbe som har besökt många av världens farligaste platser.

Han har skrivit böcker som lusläses av allt från CIA-agenter till din granne och de handlar om hur man behärskar olika livsfarliga utmaningar.

Här är Roberts råd hur du ska göra när anakondan anfaller:

1. Spring inte. Ormen är snabbare än du.

2. Ligg platt, håll armarna tätt intill sidorna och benen tätt ihop.

3. Håll in hakan.

4. Ormen kommer att närma sig och kräla över din kropp.

5. Få inte panik.

6. Ormen kommer att svälja dina fötter först.

7. Du måste vara absolut stilla. Det här tar lång tid.

8. När ormen har nått upp till dina knän, sträck dig ner, ta ut din kniv, stick in den på sidan av ormens mun på kanten mellan munnen och dina ben. Skär snabbt uppåt och trasa sönder ormens huvud.

Dubbel uppsättning

← Previous PageNext Page →