Warning: Undefined array key "HTTP_REFERER" in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/themes/kollaps/functions.php on line 20
Recension Sounds Of The Universe
Det finns förstås en hel massa olika sätt att angripa det här. Vinklar från alla håll och kanter. Åsikter som talar mot varandra.
Jag skulle kunna prata om att det är fantastiskt att Depeche Mode fortfarande existerar och att de har rätt till det även om de md allra största sannolikhet redan sagt allt de kan säga. Samtidigt skulle jag kunna vädra åsikten att det är vedervärdigt att göra en skiva som misstänkt mycket låter som en skiva där man skiter lite i huruvida det blir superbra eller inte. Det finns ju pengar att hämta på en turné. Kanske kan, vill, eller orkar man inte syssla med annat när man fyllt 45 år.
Jag skulle kunna säga att det vore bra att Martin Gore börjar supa igen. Kanske till och med lite knark till Dave Gahan. Men vad vore jag för egoistiskt svin att säga det? Det allra viktigaste är ju faktiskt inte att Depeche Mode gör depraverad, svart, fantastisk musik utan att Martin & Dave mår bra.
Jag skulle kunna prata om friktion och meningsskiljaktigheter och betydelsen av dessa i en studio samtidigt som jag senare skulle säga hur viktigt det är med samarbete och god stämning i arbetet inom bandet och med producenten.
Jag skulle kunna skrika om Alan Wilder. Jag kanske framförallt skulle skrika om friktionen som uppstod när denna i och hans stora impact var del av Depeche Mode. Jag skulle samtidigt kunna prata om att Alan Wilder släppt tre elektrobluesplattor för mycket och på ett mycket påtagligt sätt visat att han är helt oduglig på egen hand förutom förmågan som ljudkonstnär och producent.
Alan Wilder skulle dock inte trollat fram särdeles mycket pop ur låtar som inte har några refränger.
Jag skulle kunna skrika i timmar om den fullständiga genialitet som “Wrong” uppvisar och vilka förhoppningar denna medförde. En låt utan refräng. En låt som bara var en stor refräng. En skitig blues, elektrogospel med analoga krackelerande syntar från helvetet. Jag skulle kunna tala om att det inte var konstigt att “Wrong” blev singel. Det finns ingen annan låt på “Sounds Of The Universe” som skulle kunnat vara första singel.
Ska jag då attackera Martin Gore´s låtskriveri? David Gahans input? Ben Hilliers produktion? Valet av trygg inspelningsplats? Fel studio? Dåligt med krav från Daniel Miller? Martin Gores fabless (och ersättning för drickat?) för fyrkantiga gitarrer, moduler, pedaler och gamla syntar? Bandets fabulösa hälsa? Ålder? Dumt att anlita en producent en andra gång? Utmanar Depeche Mode sig inte längre? Eller är det just det de gjort?
Fuck.
Stop.
Nalen, Stockholm, 2009, 18 April, 00:50:
Dj:s tillika vänner som Alex, Calle, Limpan, Strage, Anders och Lasse har pumpat ut en rad låtar: Nothing, Told You So, The Landscape Is Changing, No Disco, Stories Of Old, Puppets, Strangelove, Behind The Wheel. Så gott som alla låtar är från 1980-1987. Så gott som alla låtar fullständigt krossar varenda ton på “Sounds Of The Universe”. Tämligen obskyra (för gemene man) spår som “If You Want To”, “Now This Is Fun” och “In Your memory” hade fullständigt malt sönder motstånd som “Peace”, “In Sympathy” och “Corrupt”. Och det är ändå inte de svagaste spåren på “Sounds Of The Universe”.
Jag fattade att det var kris på gång cirka två veckor innan släppet när rapporterna började läcka. Två välmeriterade snubbar på depeche-mode.com gick ut med varsin minst sagt ljummen recension. Förstod från Strage & Kilander att det inte var i deras smak. Alls. Läste kommentarer av så pass tunga namn som Wittgren, Panov och Söderström. Hörde negg från Isgren, Racov. Och till slut stod jag bredvid de som står upp som starkast när det blåser. De som, liksom jag, i ren dumhet kan hävda att något som smakar runkbulle ändå är ganska gott: Lindstedt, Nilsson, Wollhed, Jante, Nilsson, Picha. De mer objektiva: Hellqvist, Monell. De som lyssnat och visste: Ringbloms, Broberg.
Det började lysande: “In Chains” framkallade rysningar och glädjerop. Monell fyrade av ett léende och gjorde tummen upp. Även hårdföre Hellqvist visade med tydlighet att det här bara strök under “Wrong” och Depeche Modes vitalitet. efter denna började dock sakta, men mycket säkert, ett mycket gyttjefyllt dike att sänka stämning på Nalen och fart på skivan. Det tuggade och tuggade och gick så sakta. Efter sju, åtta låtar orkade man inte fokusera mer. Så låt mig hoppa fram tre dagar. Till nu. För så här tycker jag nu:
IN CHAINS: Grymt bra låt. Klassisk Depeche Mode på alla sätt och vis. Visst, det analoga orkesterdiket i början kanske inte låter läckert men jag älskar tanken. Det är nåt vackert med gamla analoga syntar även i en ultradigital slutproduktion. Introt kan man ju enkelt hoppa över i dessa tider dessutom. Kvar är en låt som är både själfylld, hård, melodisk och med såna där små underbara syntslingor som det från leksakspianot. Det är full pott.
HOLE TO FEED: Säger inte mig mycket alls. Vissa vänner höjer upp den och det är ju roligt. Roligt för Gahan. Men denna kommer alltså bli singel. Jag tcker det är en mycket, mycket svag singel som inte kommer lämna avtryck någonstans för någon. Fullständigt försumligt, sa Bull.
WRONG: En klassiker. Möjligen en av Depeche Mode´s tio-femton bästa singlar.
FRAGILE TENSION: En fullstänigt oväsentlig låt som inte betyder något i historien om Depeche Mode.
LITTLE SOUL: Som jag har förstått det är det många som verkligen avskyr denna. Det gör inte jag. Tycker den är rätt bra. Kanske en av Depeche Modes 145 bästa låtar rentav.
IN SYMPATHY: Lovar mer än den håller. En nice liten poplåt jag ärligt talat hade överlevt utan.
PEACE: De sista trettio sekunderna kan vara det sämsta Depeche Mode nånsin gjort. Jag ryser av obehag när Martin Gore mässar ut att hans död är en “inevitability”. I bitar är låten bra, även om lite väl mycket är snott av “Across the Universe”. Över huvud taget är det alldeles på tok för mycket Lennon och Bowie stölder.
COME BACK: Den där jävla idiotgitarren är fantamig ingenting som påminner om My Bloody Valentine i alla fall. Det är ett historiskt uselt produktionsbeslut som mördar en låt som i sin akustiska version uppvisar en helt annan femma och kvalitét. Olyssningsbart var ordet.
SPACEWALKER: En av skivans bättre stunder, även om vi hört den ungefär 10 gånger förut med början på “Violator”.
PERFECT: Helt lysande verser. Kunde blivit wunderbar. Kunde blivit en “Policy of Truth” eller “Its No good” eller nåt. Istället blir det en sjukt lättköpt, platt och poppig refräng. Så jävla slarvigt. Så jävla synd.
MILES WAY/THE TRUTH IS: Slutet är satansbra. I övrigt ingen låt jag kommer lyssna mycket på. Tror jag.
JEZEBEL: NU -in i sista ronden-reser sig- TACK OCH LOV- Martin Gore sig upp och levererar ett kusinbarn till “Dressed In Black” och “It Doesnt Matter Two”. Vansinnigt vackert. Jag blir helt tillfreds i kroppen och när det instrumentala partiet förstärks den andra gången är det en absolut topp på skivan. Oerhört bra.
CORRUPT: Ett intro i absolut värdsklass lovar mycket men håller tunt. “Corrupt” är inte mycket starkare än “The Darkest Star”. Alltså är det den näst svagaste avslutningen på en Depecheskiva nånsin.
Sounds Of The Universe kan aldrig bli något annat än i den absoluta botten av bandets sammanlagda produktion. De som hävdar något annat måste gilla ett annat band än jag. Det bandet som gjorde “Speak and Spell”, “A Broken Frame”, “Construction Time Again”, “Some Great Reward” och “Black celebration”. De första fem som det anspelats på att SOTU´s retrosound skulle hämtat inspiration från. Sound möjligen. Låtar? Ha ha ha ha ha. Nej nej.
*
FOTNOT: Så illa som “Exciter” är det absolut icke. “Wrong”, “In Chains” och “Jezebel” är 8, 9 eller 10/10. Och sånt finns inget där. Men “Ultra” och “Playing the Angel” kommer den sällan klättra förbi.
Fatal error: Uncaught Error: Cannot use a scalar value as an array in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/plugins/yet-another-related-posts-plugin/includes/related_functions.php:80 Stack trace: #0 /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/themes/kollaps/single.php(14): related_posts(3) #1 /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-includes/template-loader.php(106): include('/var/www/html/s...') #2 /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-blog-header.php(19): require_once('/var/www/html/s...') #3 /var/www/html/superautomatic.com/public_html/index.php(17): require('/var/www/html/s...') #4 {main} thrown in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/plugins/yet-another-related-posts-plugin/includes/related_functions.php on line 80