Gutt

#82. A-ha – Summer Moved On (1998)

Morten Harket har inte bara blivit snyggare för varje år som gått, karljäveln har dessutom bara sjungit bättre och bättre. A-ha är visserligen ett populärt band men jag tycker ändå att de i många sammanhang är kraftigt underskattade. Förutom detta sena mästerverk, innehållande en Harket i absolut högform -LYSSNA på långa tonen mot slutet!!, har de även gjort “Stay On These Roads“, “Hunting High and Low“, The Sun Always Shines On TV” , “Ive Been Losing You” och “The Living Daylights” som samtliga är i diskussionen kring att vara bland de 1000 bästa låtarna. Norge represent!

May 19, 2010 | 4 Comments

Eidsfjord gamle kyrke med forsamling onsker en skjön sonndag. Nya äventyr väntar nästa vecka…

Eidsfjord gamla kyrke önskar en skön söndag. Nya äventyr väntar nästa vecka...

Oct 28, 2007 | Comments Off on Eidsfjord gamle kyrke med forsamling onsker en skjön sonndag. Nya äventyr väntar nästa vecka…

Cumbria Yaki-da! (Cheers Wales!)

Cumbria Yakhi-da! (Cheers Wales!)

Oct 27, 2007 | 2 Comments

Sabrosa i Wales (dag 2)

Järngänget slog sakta upp ögonen på förmiddagen. Jag har för vana att vakna tidigt, vare sig jag vill eller inte och tog för givet när jag masade mig upp att jag var först upp i huset. Jag smög mig förbi Simon och Lasse som snusade sött i sina slafar och tog mig ner för trappen. Däri soffan med jeans, skjorta och hela schabraket ligger Freddan utslagen och snarkar högt. På andra delen Jocke, även han i full mundering, utbräsad över ett parti kuddar. Jag öppnar ytterdörren och kisar ut.

Morning! säger Richard i bara arbetsbyxor och med vattenslangen i högsta hugg. Sen klättrar han upp sin på “cleaningbin” buss och spänner fast något, sen hoppar han ner, parkerar om bilen och spolar sen gatan ren. Jag hinner under denna tid ta två bloss.

Richard hade en egen firma, han åkte helt enkelt runt bland fölk och tömde skiten. Den här veckan skulle dessvärre hans kunder få brottas med överfyllda sophinkar, för jag tror inte han jobbade mer än nån dag, han tog det som sin livsuppgift att ta hand om Sabrosa. Och vilken guldkille det är, det måste jag säga igen.

Huset börjar vakna till liv. Idag var det två gig ,ett i Cwmbran på tidiga eftermiddagen och ett på kvällen på ett ställe som, ens om jag kunde minnas det aldrig skulle kunna skriva det, än mindre säga det. Låt oss kalla det Killingwrermmbrwa. Tro mig när jag säger att det säkert hette så också.

Efter att slutligen fått upp sju-sovarna och fått på oss kläder och packat Richards cleaning-bin buss var vi redo. Då säger Freddan att han bara ska gå på toaletten och ett besviket sus hördes genom samlingen. När Freddan går på toalett så brukar man få vänta 30-45 minuter. Och det var precis det vi fick göra även den här gången. Det slutade mer eller mindre med att vi fick släpa ut honom från tjottan.

Cwmbran, där Simon växte upp, hade någon form av Lördagsfestival, och det var man ur huse i den lilla staden. Sabrosa var inklämt på en scen i ett program som bland annat föregicks av en rödklädd grupp tonårstjejer som körde ett gympaprogram på torget.

Redan under gårdagen hade Simons bror, Jonathan, börjat filma Sabrosas spelning. Jag reagerade över att han spatserade omkring på scenen och filmade oss, det kändes inte helt 100%, jag tyckte killen kanske kunde stå nedanför scenen. Denna dag verkade han fast besluten att inte bara fortsätta filma gigen, utan även allt vi gjorde och göra en dokumentär eller nåt. Hans kamera fanns överallt hela dagen.

Vi körde våra låtar och uppskattades väl. Jag vet inte jag, men vi fick skriva lite autografer och sen blåste vi vidare mot Killingwrermmbrwa. Väl där möttes vi upp av arrangörerna Abi och Angela, och iallafall Abi verkade fast besluten att göra en “make-up” för gårdagen. Abi var egentligen bara oerfaren i branchen och hajade nog ganska väl att Angela inte var seriös. Den jävla surkärringen pratade vi knappt med, vi betraktade henne från dag som ett skämt. Abi hade inrett en loge till oss med frukt och godis och en hel platta bärs. Det var vi MYCKET nöjda med.

Scenen såg också bra ut, vi ställde av oss instrumenten och gick upp i logen för att chilla med bärsen. Nu var vi på gott humör. Spegel, soffa, öl. Så ja. Och huset vi skulle spela i var ett gammalt workmens hall, skitfint.. Jag andades ut och snackade en stund med Jocke “Jag behöver en succé NU!” sa jag bland annat.

Jag hann knappt öppna ölen förrän Abi kom flåsande upp för trappen till logen och hämtade hela plattan och försvann springande ut genom dörren.. Vi bara stirrade på varandra. Neeeej…vad i heeeelvete nu då?

Det visade sig att de som hyrde ut lokalen inte godkände något öldrickande i huset och det blev ett jävla liv.
Angela och Abi satte sig i krismöte med tanten och gubben som drev Workmens Hall i Killingwrermmbrwa.

Sabrosa lommade med hängande huvuden ut till Cleaning-bin bus och öppnade surt de få ölen vi själva hade lyckats få med.

Vi blev kallade till soundcheck, det hade varit väldigt tyst där oppe och det hade sin förklaring i att kablar och förgreningskontakter saknades, men det hade de slutligen lyckats rodda ihop. Pinsamt nog var det andra bandet som roddade hela scenen. Angela drog förstås inte ett strå till stacken och nu satt de alltså upptagna i ett möte. Situationen började redan bli ohållbar, snubbarna i andra bandet var goa gubbar och vi snackade med dem och det var cool allting, men vi kunde ju inte riktigt öppna upp oss fullt och såga hans morsa, som ju Angela var, hur som helst.

Jocke gick fram till trumsetet och satte sig. Han försvann bakom bastrumman Endast hans panna och ögon stack upp bakom virveltrumman. -Nämen för helvete… Jocke tog med ett handfast grepp tag i den lilla pianostolen och kastade den åt helvete och gick ut i ett förråd och hämtade en gammal trästol som han sedan satte sig på och börja trampa på baskagge-pedalen. I denna stol, med en vackert snidad rygg, skulle Jocke senare genomföra giget.

Angela och Abi´s möte med gubben och tanten drog ut på tiden. Det tog över fyra timmar. Ingen av oss kunde tro våra ögon vad det var som hände. Under denna tiden öppnades ingen bar, ingen släpptes in, restaurangpersonlaen hade inga besked att ge. Sabrosa satte sig i cleaning-bin bus och sörplade i sig det sista av ölen vi hade och frågade oss om det ö h t skulle bli nån spelning.

Tillsammans kom senare turnéarrangörerna ut och gav tummen upp. Showtime.
Första bandet går ganska snart upp på scen, baren öppnas -vi fick inte ens bärs, vi fick betala våran egen konsumtion, och folk började släppas in. In kommer: en rundlagd man med spretigt rött skägg och kaptensmössa, en kvinna med peruk och ett par ynglingar på sparkstötting.

Och mycket roligare än så blev det inte, visst, det kom några till, men jag tror aldrig att det under kvällen var mer än 30 personer. Och workmenshall var stort, vi snackar Kåren i Göteborg/Debaser Medis minst!

Simons bror Jonathan hade fortsatt filma under dagen och min irritation hade stigit. Jag sa till honom, vänligt men bestämt, att hålla sig från scenen ikväll. Han nickade som han förstod -men int fan hade han gjort det int.

Sabrosa går upp på scen och börjar på “Sympathetic Symphony” framför en fåhövdad skara människor. Upp på scen hoppar vår dokumentärfilmare och ställer sig och filmar med ryggen mot publiken PRECIS FRAMFÖR VÅR SÅNGARE!

De få jävla stackare som var där kunde alltså inte ens se lead-singer James när han sjöng. Nu var jag mäkta irriterad och ropade ut svordomar till de andra på scen. När så Jonathan kom till min sida scenen och började filma min gitarrhals på 20 centimeters avstånd så gick jag demonstrativt bort från honom. Fan tro´t men han fattar inte hinten och kommer efter. Då gör jag vad varje gitarrburen man drivs till för att freda sig. Jag hockeytacklar snubben så han flyger i backen. Jag får in en grym höft-tackling och känslan är enormt befriande.

Nu fattade han ju inte ens där att lämna bandet i fred, men min hörna var från och med nu obevakad. Efter giget sa jag till honom att han är portad från vår scen “for life”.

Strax kring 12 efter lite festande bestämde vi oss för att dra tillbaka till Richard´s place, grabbarna överraskade mig med sång precis efter tolvslaget “Happy birthday to you”. Jag blev mycket glad för jag hade inte haft en tanke på att jag fyllde år. 31 bast. “Jag behöver en succé nu” 31.

Festen fortsatte hos Richard och Jocke var i färd med att presentera en “Jockefylla” för andra dagen i rad!

Vi gick upp på baksidan av Richards hus, det var kolsvart, jag vet i helvete vad vi skulle göra där. Men falken flaxade till och Richards hund, som ingen lagt märke till skällde. Detta fick följande effekt: Jocke, som kan vara lite rädd och hypokondrisk av sig -för att uttrycka sig milt- hoppar rätt upp i famnen på James och skriker gällt “iiiiiiih”.

Han släpptes ned, vi andra kunde konstatera att han nu hade nåt nått fasen då trollkarlsfingrarna kommer fram. Det är lite svårt att beskriva endast i text, men det får som följd att Jocke rör på fingrarna väldigt frenetiskt och mycket. Som han pekar med olika fingrar i olika riktningar hela tiden.Fast väldigt snabbt. Armföringen ska vara hög och fingrarna fortsätter liksom att fara kring även om en cigarett eller öl finns i handlingen.

Efter en liten stund beslutar sig sällskapet för att vandra de fyra trappstegen från Richards egenhändigt byggda veranda ner till framsidan av huset för att gå och lägga sig. Jocke står kvar ovanför trappen och gör osynliga trick. Hans blick är velig, hans kroppsföring är långsam. Nån ropar trött:

-Men för fan, kom igen nu Jocke!

Jocke tar mycket varsamt och långsamt första trappsteget. Sen tittar han mot sällskapet.

-För helvete Jocke, kom igen nu!!

Med motoriken och snabbheten av en mänsklig sköldpadda förflyttar sig trollkarlen ett trappsteg till.
När han når det tredje trappsteget har det tagit en minut.

–JOCKE! För FAAN!

Jocke tar så slutligen det fjärde trappsteget, böjer sig sakta, sakta ner, fingrarna och underarmarna far omkring i orytmiska banor, han hamnar i en hukande position, är stilla en kort sekund, tittar mot sällskapet, sen välter han högerut.

Jocke hamnade i en rosenbuske. Nu blev det liv i luckan. AAAAAAAAAAHHHHHHJJJJJJJJ!!! skriker han, helt stilla från busken. James och Richard går och lyfter upp honom och bär surt in honom i huset.

En länk till Jonathans video av “Let it Free” som är sammansatt endast av
filmningarna denna dagen i Cwmbran och i Killingwrermmbrwa.:

http://www.youtube.com/watch?v=lSVPgSmCN1k

Oct 27, 2007 | 1 Comment

Wave thy flags of peace, butt!

Oct 26, 2007 | Comments Off on Wave thy flags of peace, butt!

Sabrosa i Wales (dag 1)

Sabrosa bildades runt år 2000. Jag hade några låtar jag ville göra på sidan av April Tears och jag satte mig i studion på Tom Bone, ute i Mariehäll, och satte ihop några låtar med Mattias Halla. En av dem hette “Die Pop Music”, b la innehållande textraden “You can shove your Britney´s upp your ass”. Planen var ett tag att fabricera ett Östtyskt punk-tonårsband med rötter i Togo som var vansinnigt arga på Mainstream-världen i skivbranchen. Så blev det aldrig.

En annan av låtarna hette förresten “Copy Kill Original”.

Istället för Togoneser från Östtyskland fann jag under en filminspelning Simon Lewis från Wales. Han verkade vara en trevlig prick och när vi pratat en stund sa han att hans polare kunde sjunga precis som snubben i Stereophonics. Jag tyckte det lät intressant så jag bjöd ner de bägge Walesarna till replokalen efter att ha träffat dem på Kelly´s för ett par öl.

James sjöng verkligen bra och jag fick lusten att starta ett band kring hans röst och göra lite mer rockorienterad musik. Vi bytte namn till Star Avenue, men efter ett tag undrade vi varför i helvete vi hette nåt så dumt så då bytte vi tillbaka.

Lasse hette en ny talang på förlaget, jag frågade om han lirade gura, jag frågade om han gillade The Jesus And Mary Chain, han svarade ja på båda sen var han med i bandet.

Lasses kompis Ola förstärkte på trummor, och nyinflyttade Freddan på bas. Det var egentligen omvända positioner för Lasse och Freddan, något vi rättade till efter ett tag. Och sedermera byttes Ola ut mot Jocke. För er som inte har koll på vilka Lasse, Freddan och Jocke är får bläddra ner lite på bloggen och kolla in skönheterna.

Vi jobbade på ett par år och fick ihop en bunt låtar som inte alls är pjåkiga, “Let it Free“, “Spread Your Wings“, “Take Off” och “Triumph” är alla potentiella superhits i min bok. Kanske blir det tillfälle nån dag att släppa de här låtarna, det förtjänar dem.

I vilket fall så var Simon & James dröm att ta oss till Wales. De har ju båda bott i Sverige i ganska många år nu, men de var aldrig verksamma som musiker i sitt hemland och nu ville de hemskt gärna visa upp oss för alla där samt visa oss Wales. Och möjligheten kom 2004 när Simon´s syster Abi började assistera en bokare. Snart var en turné bokad och vi åkte dit. Detta var i tidiga Juni. Och det skulle bli fullständigt legendariskt såklart. Vad annat var egentligen att vänta? Vi pratar om en grupp människor som får Lip Service och April Tears att framstå som sprungna ur granit.

Eftersom jag var den ende i bandet med tidigare vana av turné, eller nja, det var jag egentligen inte eftersom framförallt Jocke varit ute ett tag. Men ändå: Eftersom jag var den ende i bandet som spelat i United Kingdom så hade jag, eftersom Simon hade all kontakt med Wales innan vi landade i England, velat försäkra mig om vissa kvalitetsminimum. Jag hade ställt några raka frågor till bokarna som handlade om utrustning, scen, tekniker osv.. Väldigt standard. Jag sa att jag skulle vara tveksam till att åka om jag inte fick den här “minimumkvalitéten”, men jag fick aldrig de svar jag begärde mer än att “you´re gonna be satisfied”, “you´re gonna be ok” och “we´re gonna sort you out”. Så när vi flög iväg hade vi egentligen inte några garantier om någonting alls.

Vi formade bas hemma hos James brorsa Richard, han bodde i ett eget litet mysigt hus i en valley tillsammans med en hund, en falk och två illrar. Låt mig återkomma till dem lite senare, tro mig, det finns det anledning till.

Richard fungerade som våran turnéledare. Han är en underbar kille, verkligen. Men sitta still och ta det lugnt är inte hans grej. Jag vet inte vilken diagnos som ställts på honom men jävlar vad krut han har i kroppen. Bara att se honom spola av bilen var något av en show. Richard är även en paraglidare och en gång i tiden räddade han Simons liv när denne fastnade på ett liten ensam gren som sticker ut från en fyrtio meter hög klippvägg. En annan historia.

Nåväl, vårt första gig var i… herregud, vartfan var det? Newport tror jag. Men det skulle ju på något sätt sätta standard för vad det var för turné vi gett oss in på. Vi rullade in i stan och jag var typ “Ok. Let this place show us what´s coming up”. Simon och James var givetvis mån om att visa upp sitt hemland från bästa sidan, men eftersom de inte riktigt hade koll på läget så bad de nog en stilla bön att “Jizzy” & co skulle bli nöjda med vad det än nu var vi skulle se.

Vi rullade in vid en imponerande byggnad. Bra början! Det såg ut som en combo av ett folkets hus och en simhall. Vi parkerade bussen och gick ut för att säga hej till Simons syrra Abi och turnéarrangören Angela. Hennes sons band var för övrigt det andra bandet på turnén. Ingen skugga över dem. Snälla killar. Första kvällen skulle dessutom ett etablerat hårdrocksband från norra Wales dela sloten.

Jag fick inget jättebra intryck av Angela, men jag bestämde mig för att ligga lågt och bad om att få kolla in scenen så vi gick in.

Jag minns så väl vad jag sa innan dörrarna gled upp: – Vad vi än kommer få se här inne så kan jag lova att det kommer sätta standard för den här resan. Dörrarna gled upp… Jomenvisst det var en schysst lokal, lite bingohallsvarning men rymligt och en stor scen. Simon och James tycktes pusta ut. Jag synade scenen och ställde snabbt en fråga till Angela:

–Where is the PA system?

–Oh, it´s downstairs, svarade hon.

Märkligt, sa jag till Lasse, Jocke och Freddan, det är ju bara nån timme till utsatt soundchecktid. –Can we check it out?

–It´s not here yet, svarade Angela.

Okej. Lite halvdåliga vibbar. Men fem minuter senare ringde det på en telefon och ljudsystemet hade anlänt och vi gick ner för att checka det. Så fort vi kom ner stod en uppbackad liten lastbil vid lastbryggan.

–OK boys, start carrying!

….Vilken förnedring. Här kommer det svenska bandet och beordras som första instans att sätta upp hela skiten. De andra banden var inte i närheten. Antagligen visa av hur det fungerade. Okej, vi började bära, men jag kokade. Aldrig att jag är en diva, tvärtom är jag oftast alldeles för snäll, men här gick gränsen. Ett drygt och oseriöst mottagande sen börja bära PA. Jag tjurade ihop och ställde av mig ett par monitorer och gick ut till busen och tog en smoke och började kontemplera en snabb sorti från landet.

Efter ett tag kom Lasse & Freddan till bussen och vi talade igenom läget. Vi var rörande överens om att att arrangemanget inte såg bra ut. De lyckades ändå tala över mig till laget och vi gick in. Där byggdes en scen sakta, sakta upp. Soundchecks-deadlinen var redan körd. Två timmar till öppning. Sabrosa tog ett enhälligt beslut. “Look we are going to a pub to drink some beer, you can call us once the stage is ready for us to soundcheck”. Sen marcherade vi ut.

Vi satt på ett riktigt trevligt hak och spydde lite galla, samtidigt som vi skrattade också. Fan vi ska ju köra en turné på två veckor, men samtidigt ska vi ju ha roligt b la b la. Efter två timmar kommer Abi och hämtar oss och säger att det är dags för soundcheck. Cirka 45 minuter innan stället ska öppna.

Vi kommer dit, hårdrocksbandet soundcheckar. Scenen är fan inte i närheten av att vara redo för ett Sabrosa soundcheck. Nu var det lurigt. Att vara trevlig samtidigt som det är sjaskiga omständigheter vill jag hoppas att jag brukar jag fixa, men sällan den här dagen. Vi satt och tjurade med armarna i kors vid ett bord tills hårdrockarna var klara. Det tog säkert 20 minuter om inte mer, jag tror till och med det tog en timme. Efter det började den tatuerade hardcoretrummisen plocka av cymbalerna. Och det var droppen. En av “kvalitetsminimumsgrejerna” var kraven på att Jocke skulle slippa att spela på leksakstrumset och Jocke hade för längesen dömt ut det här setet, men ändå, under de givna omständigheterna gått med på att köra ändå. Men då på villkor att det var med cymbalerna som ändå var okej.

Jag ställde mig upp och skrek “DET VAR DÅ SJÄLVASTE HELVETESJÄVLAFANVILKAJÄVLAIDIOTERJAGBLIRFANTOKIGHURJÄVLA FÖRBANNATDUMIHUVUDETKANMANBLIIDIOTJÄVLAHELVETES
FANKUKRÖVFITTAHELVETESJÄVVVLABAJSMONGOKUKFAAN!!!”
Jocke tittade storögt på mig. Alla i lokalen stannade upp och tittade storögt på mig. Och trummisen började skruva tillbaka cymbalerna. Efteråt var den storväxte mannen mycket ödmjuk och trevlig.

Sabrosas soundcheck framfördes en timma efter utsatt öppningstid i en lokal fortfarande full av bråte framför scenen. Vårt krav om att INTE släppa in publiken, vi var inte ansvariga för förseningarna slog inte riktigt igenom. Mitt under soundcheck strömmar 50-100 betalande personer in i den upplysta lokalen. Proffessionell, jag? Good evening Wales liksom, we are the Swedes. Fucking hell, svor jag med ryggen mot publiken.

Loge, att fräscha upp sig, att byta om var bara att glömma. Hela Simon och James familjer var på plats, så nu var det bara att svälja situationen och vara “Hi, how nice to me you all” och efter en stund kunde man tagga ner och ha trevligt. De flesta Walesare är ett mycket givmilt och trevligt folk, men det är som Simon och James säger “There are only two kinds of people in Wales. The givers,,,and the takers”. Inom loppet av bara några timmar var det något vi fullständigt kunde konstatera.

Okej, efter en stund var det gig. Vi var först ut och levererade efter omständigheterna ett helt OK gig inför en publik från åldrarna 0 till 95. Det är en av grejerna jag verkligen gillar med Storbrittannien, det är ingen direkt ålders-segregation på många ställen.

Efteråt var det självklart läge att fira turnépremiären och vi åkte de fyra, fem milen tillbaka till Richard´s place och började dricka på allvar. Richard själv lyste med sin frånvaro. Han hade försvunnit med nån donna under kvällen.

Richards hus låg i en länga om kanske 10 små semi-detached hus med en kulle bakom som sträckte sig kanske 80 meter, en liten smal gata låg framför huset och därefter var det en valley 50 meter djup och 100 meter bred och på andra sidan var det också en väg och bakom den en stor jävla kulle till med en massa får. För att komma till richards hus var man tvungen att köra runt hela den här valleyn så det tog lätt tio minuter med bil över till andra sidan trots att det bara var 100 meter fågelsträckan. Att klättra över djupet var bara att fetglömma, den vandringen skulle säkert tagit flera timmar om man ens skulle lyckas med det.

I vilket fall var det fest i kåken. Jocke, Freddan, Lasse, Simon, James och jag. I övrigt helt tyst överallt. Jocke var ihögform. Helt otroligt rolig och det var inte bara spex. Han hade hamnat i en så kallad “Jocke-fylla” vilket händer sällan, men gode gud om ni har lyckan att vara med när det händer. Det går inte förklara, men jag skrattade så mycket att jag fick magknip. Lyckligtvis är allt detta dokumenterat, som det mesta i Wales, då Lasse filmade hela tiden med kameran. Och det som nu skulle hända finns allt på film.

Samtidigt som allt öldrickande och spexande växer en oro i gruppen för vart i helvete Richard tog vägen, han hade inte svarat på mobilen på bra jävla länge nu och klockan var riktigt sen. Freddan hade tagit fem eller sex groggar för mycket och Jocke var alltså i högform. Här var vi, Sabrosa, mitt i hillbilly-land, snorfulla, när det plötsligt hördes en röst från andra sidan valleyn.

-OY!

Ssschh, sa jag.

-OOOOYYYY!

Det stod några lads på andra sidan. Förmodligen lika fulla som vi. Innan vi hade lämnat hade jag varnat Freddan om att inte vara så sarkastisk och ironisk som vi är internt mot Walesare eller britter över huvudtaget. Är det något jag lärt mig så är det att Svengelsk humor/Ironiska generationens sarkasm inte funkar med dem. Det hade Freddan glömt nu. Han ropade tillbaka:

-OY!

Nu började vårt sällskap tystna, mest på grund av att James informerade oss att det där gänget med största sannolikhet inte var att leka med. Han gick runt och viskade och hyssjade oss men Freddan hade redan hittat formen.

Andra sidan frågade på riktig Walesisk grötvälska:

-Who´s there, butt?

Freddan svarade

-You blow goat!

Jag gömde ansiktet i händerna. Vad i helvete säger karln?
Grabbarna på andra sidan blev tysta i nån sekund och ropade igen för att kontrollera om de möjligen kan ha hört rätt.

—Huh? Oy, wot did ya say, butt?

Freddan:

–YOOU BLOOOW GOOAT och ekot slog över hela valleyn (goat..goat..goat..)

sedan förtydligade den överförfriskade gotlänningen, som några timmar tidigare på dagen nöjt “kommit på” vad vissa kråkfåglar säger. Tydligen är det inte hest kvitter vi hör utan ett tydligt “fuck oof fuck off” och det är precis vad han ropade.

-FUCK OFF! FUCK OFF! (som en kraxande skata)

och är det något Walesare hatar så är det att bli kallade “sheepshaggers”, något engelsmän har tråkat det koloniserade stackars landet med i århundranden. Så när grabbarna på andra sidan svarar:

-What the fuck are you saying, butt? Where are you from? What the fuuuck?

så ropar Freddan

–BÄÄÄÄÄÄÄÄ! BÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ! BÄÄÄÄÄÄÄÄÄ! YOU BLOW GOAT!

…..och tror att han är skitrolig.

Jag stirrade förbluffat på honom, tog honom sen i midjan och bar in honom i huset och satte han på soffan och sa:
-Är du helt dum i huvudet, eller? Sitt här och skäms!

Utanför hade Jocke blivit förvirrad. Han ropade:

–IS THIS RICHARD? IS THIS RICHARD? med en tom röst

-Nej för helvete, det är inte Richard, tyst på dig, väser Lasse som fortfarande, mind you, filmar hela spektaklet.

James ögon är nu rädda. Vad är det för idioter han tagit hit som muckar med the local lads. Han vet att om de bestämmer sig så kommer de över och vänder upp och ner på hela huset och möblerar om käften på oss. Han kliver in och försöker medla.

–My name is James, it is. I´m from Newport, my brother lives here!

Det fick det laddade gänget på andra sidan att sänka garden något och de förde en konversation. James gled snyggt in och spelade halvt snäll och halvt kaxig lad genom att ställa motfrågor som “Where are YOU from?”

Allt såg ut att gå bra, Freddan satt och skämdes på soffan, Simon hade gått och gömt/lagt sig, jag hade hållt i Jocke ett tag. Jocke ropar då förvirrat:

–IS THIS RICHARD????

Då får ladsen nog och förkunnar högt och ilsket:

–WERE FUCKING COMING OVER!!!!! och börjar kuta längs vägen.

Jocke för helvete, vad gör du, säger Lasse, och nånstans här stängs kameran av.
Lasse är skraj.
James blir livrädd.
Jag blir makalöst rädd.
Matador Freddan somnar i soffan.

James stuvade snabbt in oss alla i huset, stängde dörren, tog undan burkar och fimpar, släckte alla ljus, stängde av musiken. Puh. Nu när de kommer fram skulle Richards hus se ut precis som de andra i längan, de skulle inte kunna ta rätt hus. Eller?

Jocke som nu insett någorlunda vad det handlade om kände sig manad att ställa sina två frågor till James:

-Do they have knives?

-And if so, what type of knives?

Jag gick upp på övervåningen och kröp ner i min slaf och hoppades på det bästa. Lyckligtvis hittade aldrig gänget huset och Sabrosa kunde vakna nästa dag och vara redo för nya äventyr. Vilka jag har all anledning i världen att återkomma till.

Oct 26, 2007 | 9 Comments

Ja, de är från Tyskland.

Sugen på att upptäcka ett nytt band i helgen?

Oct 25, 2007 | 4 Comments

Fast i Norge

Den här historien är väl rubricerad som en “klassiker” av er som redan hört den, men det är väl lika bra att få den överstökad här också, det är ju få, om någon, som sammanfattar The April Tears karriär på ett bättre sätt. So here we go:

The April Tears åker i mars 2000 i en cheva-buss från Stockholm med destination Bergen, Norge för att spela på festivalen ByLarm. Turnéledare/tekniker/ Peter Månsson AKA Mr Kidd AKA Manzoni kör fordonet, något som han ofta gör, och han gör det bra, och fy fan vilken tur att han körde den här gången. Sara, jag, Kitte, Tuben och Jimmy sitter bekvämt i Chevabussen med TV, video och god dricka. det skulle ju ta en stund att köra, kanske upp mot 8-9 timmar.

Informationen innan från bokningsbolaget United Stage var att det var “lite jobbig sträcka mellan svenska gränsen och Oslo” annars skulle det inte vara några problem. Ben Marlene på bandets förlag sa att det var en piece of cake. Pär Stavborg från skivbolaget flög själv sträckan.

Senare skulle det visa sig att även April Tears hade fått flyga flygplan till Bergen, det ingick i bokningen från festivalen. Det nådde aldrig fram till bandet dessvärre och än idag är det oklart vem som glömde säga det.

Sträckan Stockholm-Karlstad gick smärtfritt, även Karlstad-Oslo, hell, till och med jag rattade en bit på den vägen. Vi skrattade gott åt vår tidigare oro, det var ju cool precis som Ben sa!

I Oslo stod vi och spanade på Holmenkollen vid en mack när vi noterade att ett lätt snöfall tog sin början. Vi gick in till macken och frågade om rätt väg mot Bergen. No probs. En man där inne skrattade ioförsig och sa “Det går inte köra bil över Hardangervidda så här års” men vi hörde väl inte vad han sa utan bockade och tackade. Han skrattade högt och sa “Go tur!” Vi körde iväg, med nya påsar chips, cola och öl.

Efter ett tag kom vi till en konstig skylt som det stod nåt om ett vägval på och typ “Kolon min 2.3” på och så en bild på en lastbil. Vi stannade bilen och stod en stund och kliade hakan. Av någon outgrundlig anledning kom vi fram till att stora lastbilar inte skulle få köra sträckan denna kväll.

Snöfallet började nu tillta rätt så ordentligt och vips som det var befann vi oss i ett totalt jävla snökaos. Och rätt som det var tvingades vi stanna. Framför oss stod, vad vi kunde se, ett par lastbilar stilla. Jag klev ur minibussen, höll på att blåsa iväg direkt, men jag stretade mig fram i snöblåsten till en norrbagge med reflexväst. Jag märkte då ljusen från säkert 30 lastbilar som stod stilla på vägen. – “Vad händer” skrek jag “Kolonntjorning” skrek han. Jaha.

Tillbaka i bussen som snömannen informerar jag gänget att situationen framöver inte riktigt skulle se ut som vi kanske hade gissat. Vi fick lov att åka med som sista fordon trots att vi var för lätta och låga, bakom 30 sixteen-wheelers fullpackade med diverse fraktgods. Farten skulle bli maklig på sin höjd och vädret skulle bli helvetiskt över hardanger-vidda.

Jag kände mig riktigt orolig här faktiskt, men jag sa inget, jag tror att vi, trots lite spelad yta, alla fick lite tyst respekt för vad vi skulle ge oss in i .

Glashala vägar, sikt på tre-fyra meter i snö-orkan, sist bakom alla dessa lastbilar. Först låg en vägskrapande “lots” som åkte i 10 km/h… i backar i 90 grader både uppåt och neråt, med raviner på 30-70 meter på sidorna om den smala vägen skulle det visa sig..

Jag vågar nog påstå att Mr Manzoni mer eller mindre räddade livet på oss allihopa den natten, vilken jävla tur att vi hade med oss en mästerchaufför. När vi efter cirka 14 timmars färd äntligen var över Hardanger-vidda stannade vi bussen i morgondiset och tog några bloss. En av frågorna vi alla haft under färden var vad som hade hänt om vi hade kört fast där uppe. Det hade fan inte varit en själ som märkt det.

Väl framme I Bergen runt nio på morgonen sov vi några timmar, åt sen lunch, mötte upp med Pär Stavborg och gick ut och kollade in Bergen. Det är onekligen en rätt vacker stad med sin köttbasàr nere i hamnen.
Vi återvände till vårt vandrarhem, Pär till Radisson, och vilade en stund igen innan vi for till stället vi skulle spela på.

Vi gjorde vårt soundcheck, tog ett par öl, körde vårt set på 25 minuter inför en halventutiastisk publik, packade ihop och åkte tillbaka till vandrarhemmet.

När vi vaknade morgonen därpå var det dags att packa ihop allt och fara mot Stockholm igen. Eftersom vi var klart märkta av färden dit, och flera av oss mycket tveksamma över att över huvud taget åka bil tillbaka, så kollade vi upp möjligheten att sätta kärran på ett tåg. Nej det gick inte. Vi gick till Politi och frågade om alternativa vägar etc.. de bara skrattade och sa “Naj naj, det går ikke att tjöra över hardangervidda så här ors! Det går ikke!!” När vi ändå sa att vi inte hade mycket till val och om de ändå hade något råd att ge skrattade stationen och vinkade och sa “Go tur Go tur”

Vi tittade upp mot bergstopparna. Spricker det inte upp? Ta mig fan, visst är det så! Nu tar vi och åker, det kan ju inte bli snöstorm som förra gången. Pär Stavborg vinkade av oss när vår Cheva satte fart tillbaka. Upp. På. Hardanger-vidda. Igen.

Jodå, visst var det soligt en stund. Men det innebär inte att inte det var glashalt på vägarna. Men vi rullade framåt. Efter ett par timmar hade jag och Sara somnat bak i chevan. Då sa det schliipp och sen bom dasssh! Och vi vaknade upp med chevan stående i en snöhög samtidigt som en stor långtradare brakade förbi på andra sidan i över 100 knyck.

-Det var ju tur att vi kraschade på rätt sida vägen, konstaterade någon nyktert. -Annars hade vi blivit krossade.

-Inte bara det, kolla här, sa någon som tagit sig över vägen för att titta vad som fanns där.

En ravin. Hade vi smällt över där hade vi kultat neråt 80 meter. Det är inte bra.

Nu var det inte roligt alls längre. Ilskan i bussen var stor mot de som tvingat ut oss på de här vägarna. Motvilligt bestämde vi oss för att det fanns inte mycket till alternativ än att fortsätta över Hardanger-vidda.

Men nu var jag skräckslagen, i varje kurva vek jag mig inåt i bussen, jag vågade inte längre titta ut på sidorna, det kändes som vi åkte på en enkelriktad liten väg 300 meter upp i luften på glashala vägar. Och sanningen var fan inte långt där ifrån. Till slut kom vi till en färja vi var tvungna att åka över med.

På färjan nås vi av flera olika rykten att “vej 73 er avstäng po grunn a uveir!”, “vej 69 er avstäng er avstäng po grunn a uveir!”, vad var då detta?

Jodå. VARENDA JÄVLA VÄG ÖVER HARDANGERVIDDA VAR NU AVSTÄNGD PÅ GRUND AV OVÄDER!

Det går inte att åka bil över Hardanger-vidda så här års!

Vi åkte av färjan. Var är vi? Va? Vad sa du? Aidsfjord? AIDSFJORD?? Jaha. Vi måste hitta ett hotell ändå.

Nu åkte vi in i centrum av metropolen Eidsfjord, vägarna mot Bergen stängda, vägarna mot Oslo stängda. Det var fredag eftermiddag, flera av oss, framförallt Peter hade jobb i Stockholm i helgen. Sara stor födelsedagsfest Lördag kväll. Jag ringde Ben. Som vanligt var vi ju panka och situationen var katastrofal.

Psykologen Ben Marlene tog emot samtalet med ungefär följande upprörda ord: “Andreas du måste planera för sånt här!!” samt “Jag sa ju att det inte går att åka bil över Hardangervidda så här års!!”

Vi fick ändå, i sista jävla sekund, pengar överförda så vi kunde ta in på hotell. Vi ringde Pär Stavborg i Bergen och informerade att detta med stor sannolikhet skulle hamna på Telstars nota. Inga jätteglada miner där heller direkt.

Vi var ju inte direkt superglada, men utan vår svarta humor hade det varit klart värre. Nu skulle det dock visa sig att hela samhället Eidsfjord mer eller mindre var nedstängt, vi åkte runt i kylan och hittade inte ett vandrarhem eller hotell som var öppet. Det här började bli löjligt. Till slut fick vi tips om ett hotell utanför stan som skulle kunna ha öppet. Vi åkte dit.

Det var stängt. Men det satt en lapp på dörren: “Ring detta nummer”. Det gjorde vi. En man sa att visst kunde vi få sova på hotellet, det var visserligen stängt för säsongen, men visst kunde vi slagga där.

Efter en kvart kommer en skrotig amazon och pustar sig uppför backen till entrén. Ut ur bilen kommer, och jag ljuger inte, en präst med gul näsa och svarta ruttna framtänder.

Mannen såg inte direkt ut som en svärmorsdröm och vissa av oss skrämdes lätt av karln, men vad fan hade vi för alternativ? Vi checkade in.

På det helt nedstängda hotellet hade vi en tröst. Öl. Och den började vi inta direkt och försökte hitta linjer ut för att ringa hem till oroliga flickvänner som undrade vart fan vi hade tagit vägen. Kvällen kom och plötsligt hörde vi glada tillrop från hotellets bar.

Det visade sig nu, precis som vi befarat, att vi hamnat mitt i “den sista färden”. Ute i baren satt nu bybefolkningen; tomatnäsor, sexfingrade, krokryggade, vindögda och tandalösa varelser och glodde misstänksamt på oss.

Med några bärs i kroppen fanns bara ett alternativ -“if you cant beat them, join them”- vilket vi gjorde. Vi satte på vår musik, vi dansade disco och sen dansade vi hambo. Sen somnade vi i våra rum med stolsryggar för dörrhandtagen.

Lördagsmorgonen kom med besked. En strålande sol. Manzoni Månsson kollade text TV ,vi ringde vägupplysningen, vi ringde Stavborg. “Vej 73 avstäng po grunn av uveir”.

Men till slut runt elvatiden kom en öppning. Stavborg hade ordnat platser på ett plan åt oss i Bergen vid tretiden. Och vädret var bra. Vägarna var tydligen öppna. Bara ett problem, det hade tagit oss mer än fem timmar att nå Eidsfjord, hade vi nån möjlighet att hinna tillbaka? I ett bättre väglag i ilfart med stabile Mr Kidd bakom ratten. Kanske.

Vi tackade för oss och lämnade deliverance-gänget med en rivstart. Och sjuhelvets vad vi körde. Peter gjorde underverk och vi nådde Bergen med en kvart kvar till avgång. Stavborg, som då befann sig på flygplatsen, hade lyckats spärra av en väg för oss så vi bara hade att ta instrumenten och springa rätt in i planet. Bussen med stärkare och annat tungt skulle vi lämna kvar. Hoppet levde. I synnerhet för Sara som på lördagskvällen hade ett stort firande hemma med massa vänner.

Vi svängde av mot flygplatsen i en fart av 90 knyck och slirade in vid terminalen. Då märkte vi att något var fel. Där stod en jävla helikopter! Vi hade svängt av en för tidigt och hamnat på helikopterflygplatsen! In i bilen! Gasen i botten!! Jag svär, när vi svängde ut från helikoptrarna var bara två hjul i backen. Nu var det James Bond läge.

Vi kom fram till rätt terminal, vi hann inte ens öppna dörren förrän vi såg planet lyfta. Ett tyst hulkande hördes från baksätet. Sara skulle missa sin födelsedagsfest.

Vi mötte en nu helt bedrövad Pär Stavborg, han hade ju annat jobb att utföra i Bergen också. På nåt sätt lyckades han ändå hitta en väg hem för Sara. Hon flögs med helikopter till Trondheim eller om det var Stavanger, sen flyg till Köpenhamn och svävare till Malmö. Sara välkomnade léende gästerna med en drink i handen 19.00.

Kvar i Bergen fanns nu Manzoni, Tuben, Jimmy, Kitte, Andreas. Pär Stavborg försökte checka in denna muntra skara på vandrarhemmet. Fullt. Det fick bli Pärs hotell för oss också. Radisson.

Nu blev vi med ens lite gladare och gick ner rekreationsavdelningen och badade, till baren och drack öl. Under kvällen jobbades så även våran resväg hem. Flyg till Oslo, sen till Stockholm. Stavborg pustade ut när han vinkade av oss för andra gången. Nu var han kvitt April Tears.

Söndag eftermiddag landar vi i Stockholm, två dygn försenade. Vi får glädjefnatt och mot alla sunda människors logik firade vi återkomsten med en öl på Arlanda. Det blev visst två och kanske tre. Runt sextiden ser jag ett familjärt ansikte i folkmassan vid arrivals. “Pär!” “Pääär, hallå!!!”

Stavborg var tillbaka i Sverige, April Tears var kvar på flygplatsen. Han måste frågat sig hur detta var möjligt.
Han avvek snabbt från platsen.

Fotnot:

Två veckor senare kom bussen med alla stärkare tillbaka till Stockholm, nån stackars roddare från United Stage hade tvingats köra den över Hardanger-vidda. När vi skulle hämta ut grejerna kom dock ett nytt chock-besked från Odenplans biluthyrning:

-Den har vi hyrt ut, grabbar.

Det visade sig att bussen var uthyrd med all vår utrustning där i. Till ett företag i Salem. Som åkt till Sälen i en vecka! Ha ha ha ha!!!! Är det inte helt jävla omöjligt så säg mig.

Cirka tre veckor efter avresedagen från Stockholm så är alltså gitarrförstärkarna på plats i replokalen igen. Priset för ett ganska meningslöst promotion-gig på 25 minuter översteg vida 70.000 kronor.

United Stages representanter meddelade även de efter vår återkomst att det var “omöjligt att åka över Hardanger-vidda så här års”.

Charlie Watts i Rolling Stones sa en gång “Ive been in a rock and roll band for 5 years and i´ve been waiting for 25 years”

Oct 25, 2007 | 8 Comments

Lip Service och Hyland

Oct 25, 2007 | Comments Off on Lip Service och Hyland

Depeche Mode och Einstein

Oct 25, 2007 | 13 Comments

Karlsson på taket med fel på propellern, Uffe, Hökaröva-Louise, Moppe-Jens & Kitte. Smågårde 5 Augusti 04.21

356976-11

Oct 24, 2007 | 1 Comment

Drabbad av Hökaröva

Har ni nånsin hört talas om uttrycket hökaröva?

När jag 1987 första gången hörde “Music For The Masses” så var det efter en vinglig mopedfärd med Jens, lika maniskt Depeche-fan som jag när det begav sig.

Jens hade ringt mig och flåsat “Nu är den här” varpå jag blev euforisk vid telefonen i köket och antecknade ned varje titel med darrande hand

Det var en vacker tid det där, man visste inte jack shit om hur skivan såg ut, än mindre hur den lät. Och telefonerna hade inte ens några knappar, bara tjugo år sen mind you.

I vilket fall skrek jag att det var bara att komma och hämta mig och köra mig till skivan.

Jens ägde ingen moped, kommer inte håg vems det var han kom farandes på, men jag utgår från att det var plattans innehavare Jonas Sjögren och det var därifrån samtalet kom.

Jonas Sjögrens kusin Henrik skulle några år senare bli en av mina bästa vänner. (Han höll ett helt oförglömligt bröllopstal i somras som ingen gäst glömmer i första taget, bland annat berättade “Sjögge” om gången jag sa att “det här går inte, du ser för töntig ut, du måste ha dig en riktig syntfrilla” varpå jag rakade honom så snett och hackigt att folk som såg honom ryggade till.)

Och en gång runt den här tiden, 1987, befann sig de båda kusinerna hemma hos sin farmor på storgatan i Tranås. De drack saft och åt kaka när farmor oväntat skrek till av fasa. Jonas hade suttit och pillat lite på ett värmeljus.

– Leeek inte med elden pööjk, då får du hökaröva! Uut och piska mattorna helt sonika!!

Något som de tvenne ynglingarna tvingades göra också för att botgöra sig.

Det där har jag aldrig glömt när Sjögge berättade för mig, nånstans skrattar jag fortfarande. Det är ett av de absolut dummaste och roligaste ord jag nånsin hört. Och jag vet än idag inte vad fan som händer när man drabbas av Hökaröva så därför har jag kommit på det själv.

Min fru Louise är en citatmaskin och hemma har jag en bok där jag samlar de absolut dummaste, smartaste och roligaste grejer hon säger. Jag kallar boken “Drabbad av Hökaröva” och jag tänkte som en liten följetong kasta in ett citat här ibland.

Och som introduktion till denna feature blir det en premiär med hela tre citat:

Ibland sover jag lite häftigt och oroligt, om detta säger min kärlek:

“Det är som att sova bredvid Karlsson på taket fast med fel på propellern, lyfter bara ibland”

Jag åt mjukost på mackan, Louise som ofta känner sig extremt mätt sa:

“Jag känner mig som en kavlitub som man inte klämt på mitten utan i ändarna”

samt

“Det känns som jag svalt en flodhäst. Fast en rund. Liten”

Jag älskar henne.

Och därmed avslutas min blogg-trilogi om Music For The Masses 07, 97, 87 och tillbaka till samtiden -snyggt va?

Oct 24, 2007 | 3 Comments

PUK Studios överblick.

Oct 24, 2007 | Comments Off on PUK Studios överblick.

Kontrollrummet i PUK.

Oct 24, 2007 | Comments Off on Kontrollrummet i PUK.

April Tears anno 1997, a carcrash waiting to happen

Oct 24, 2007 | Comments Off on April Tears anno 1997, a carcrash waiting to happen

Hans namn var Stieg Heil.

The April Tears spelade in material i två veckor i PUK studios 1997. Det är alltså i samma studio på danska landsbygden som Depeche Mode spelade in “Music For The Masses” och delar av “Violator”.

Vi anlände ganska sent en kväll med ett blandband DM på högsta volym, jag, Sara, Jimmy, Tuben, Kitte, medproducent Charlie Storm och producent Michael Ilbert. Vi hade stannat en kort stund i Randers och sedan svängt in på en landsväg som kantades av samma vetefält som i “Never Let me Down Again” videon. Man kan väl beskriva stämningen i minibussen som extatisk.

Väl framme vid komplexet, för det var ett sånt, hälsades vi välkomna av studiobossen Peter Iversen och visades in i stora studion. Det första vi såg var bashögtalarna. Jimmy raglade till och var nära och slå i backen. Det var de största vi nånsin sett.

Kontrollrummet låg i en gryta i mitten av studion, panoramaförnster vette mot vetefälten och helikopterplattan utanför. En stor flygel till vänster där också ja, ett gigantiskt inspelningsrum med 10 meter i tak, biljardbord, flipperspel.. Hmm…det blir nog bra det här.

Vi blev visade till våra små hus där vi bodde två och två på två våningar. En välfylld kyl, bara öl och coca cola, bang olufsen anläggningar och en futuristisk inredning. Här ska vi väl trivas, grabbar?

Iversen visade oss in i relax-avdelningen och nu hade jag bitit mig så länge i kinderna för att låtsas vara cool och inte få fnatt att jag börjat blöda – där fanns en stor swimmingpool, en jacuzzi, bastu, mera panoramafönster, solarium och ett gym som Elton John lämnat efter sig. Eller om det var Janet Jackson, jag kommer inte riktigt ihåg. Och självklart ännu fler kylar med öl.

Jaha. Sen fick vi alla gå in i matsalen och hälsa på vår egen kock – Simon – och inta en första ljuv måltid. Vid det här laget garvade vi bara och sa “de har för fan tagit fel på personer, vi är ju bara ett gäng idioter från Tranås, hur i helvete har vi hamnat här??”

I två veckor var vi där och spelade in vad som skulle bli vår andra skiva, “Eyes Cold Kisses”, och släppas 1998. Som kanske många av er känner till blev det aldrig så. “Consume Desire” släpptes 2002 och den historian och vad fan som hände under de “mörka” åren däremellan är många andra historier som vi inte ska vidröra nu.

Nej nu ska vi prata om kvällen då Stieg Heil kom springandes barfota över de danska slätterna.

Redan ett par, tre dagar in i inspelningen så började vi lattja runt, det gjorde vi ioforsig alltid. Och Jimmy och jag drog det alltid längst. Vi var dessutom huskompisar och några sena kvällar, i sällskap med öl, så spökade vi ut oss på olika sätt och fånade oss. Det var tandkräm och clearasil på ögonbryn och som mustasch, det var bandanas, konstiga frisyrer, överdrivna poser, konstiga dialekter och märkliga gångstilar. Här nånstans växte karaktären Stieg Heil fram.

Stieg Heil blev Jimmys alter ego dessa veckor, en till synes otrevlig och suspekt figur, men harmlös och snäll egentligen. Han bar ett par gula glasögon, hade skägg i form av clearasil och vita ögonbryn i form av colgate. Ibland, om jag minns rätt, hade han även kluttar av tandkräm som en medecinman på kindknotorna. Ibland bar han mössa, ibland bandana. Och ibland hade han ett galet ansikte som blottade hela tandraden i överkäken.

En effekt alla kan uppnå genom att göra övre gommen torr med luft och sedan dra pekfingret under överläppen längs med framtänderna. Då stannar läppen över tänderna på den torra gommen. Gapa sedan stort och titta sen i spegeln hur du ser ut. Det är inte skrämmande men fan är det inte roligt, så säg? Lägg till en överdriven machopose och du kan börja förstå hur den gode Mister Monells alter ego såg ut. Jimmy sjöng förresten en gång i tiden i ett band som hette Alter Ego.

Nåväl, dagarna gick och Stieg Heil existerade aldrig i producent Michael Ilberts närvaro, även om Ilbert flera gånger fick höra talas om Stieg under pågående studioarbete när vi i bandet lattjade. Det kunde vara

-Såg du Stieg igår?

-Ja, nu var han ute och sprang igen.

-Han är ute och springer på fälten. Snabbt, mycket snabbt.

-Stieg Heil är en otäck jävel.

etc etc

Och allt som sagts under uppenbara interna, ironiska skämtstunder, visst hörde och förstod Ilbert detta, det var ingenting vi överhuvudtaget reflekterade över.

Men Ilbert hade inte hängt med i svängarna alls skulle det visa sig.

När typ tre dagar är kvar av inspelningarna sätter den gode Ilbert på “Återtåget” på videon i mitt och Jimmys hus. Detta var alltså Gyllene Tiders återkomst-turné. Ilbert hade skött ljudet under hela turnén och dessutom producerat “Gå o fiska”.

Nånstans under Mats MP Perssons fjortonde bleka gitarrsolo tittade jag o Jimmy sömnigt på varandra. Ilbert hade pratat en hel massa som tråkat ut oss rejält och det var väl bara Tuben som fortfarande låtsades vara intresserad. Konserten var väl inte helt i våran smak heller, jag förnekar inte Per Gessles låtar & genialitet, kommer aldrig att göra, men MPs gitarrsolo, jösses maria… I vilket fall började vi sticka in lite oväntade kommentarer som “Stieg är på väg nu”, “Jag hör honom, han närmar sig”, “Hans nakna fötter rör sig i rask takt mot vårat hus”, “Han kommer om en halvtimme”..

Och Jimmy smög iväg och gjorde en halvhjärtad ombytning, jag menar han såg verkligen ut som Jimmy med tandkräm och clearasil i käften, inte mer. Ilbert märkte i allt sitt pladdrande inget av detta och återtåget snurrade på. Sara sov nog vid det här laget tror jag, men Kitte och jag hade glödande ögon. Äntligen skulle nåt kul hända!

Mind you att vi inte på något sätt var ute efter att skrämmas utan bara skoja lite, och då inte med Ilbert utan mer med oss själva. Effekten när Stieg Heil så slutligen knackade på glasdörren från mörkret där ute blev därför helt oväntad och helt i vår smak. Ilbert skrek “NEEEJ! SLÄPP INTE IN HAN!!”

Vi tittade på varandra ganska överraskade, Ilbert var trots allt med på vår humor och ironi! Tuben öppnade dörren och välkomnade Stieg in. Ilbert skrek “NEJ! VAD FAN GÖÖÖR DU! från sin snurrstol. Vi andra skrattade gott. Stieg spatserade in och synade sällskapet med händerna på ryggen och en sträng blick. “Hej Hej” sa han.

Ilbert satt skräckslagen i stolen och drog fötterna till sig. Någon stängde av ljudet från Gyllene Tiders “Gå o fiska”.
Nånstans här började vi andra med skräckblandad förtjusning inse att Ilbert inte skojade. Karln var livrädd för Stieg Heil!

“Hej på dig du” sa Stieg till Ilbert och spände ögonen i honom. “RÖÖR MIG INTE!!” skrek Ilbert till Stieg som alltså helt uppenbart för vem som helst som inte var blind var Jimmy Monell som Ilbert jobbat intensivt tillsammans med i nästan två veckor.

Situationen blev nu något obekväm och jag kände mig tvungen att säga “Men ser du inte att det är Jimmy?” Ilbert tystnade något och såg tveksam ut. “Han är inte farlig, det är Jimmy” förtydligar Tuben och kramar om Jimpan som nu lagt alla eventuella poser åt sidan.

“Det vet jag väl” sa Ilbert med darr på rösten och tryckte på play.

Oct 24, 2007 | 13 Comments