När jag var nära att ta livet av Ove Ågren

 

-Ove Ågren är nu 15 meter uppe i luften…16, 17… 18… 19….20 meter, mina damer och herrar!

Ingvar Oldsberg torkade sin blanka hjässa med en pappersduk, tog en dramatisk paus och tittade uppåt mot den tidiga kvällshimlen. Det gjorde de 5000 i publiken runt fotbollsplanen också. Uppe i den gula luftkranen stod stuntmannen Ove Ågren i en vit overall och tömde luft. Han tittade ner mot paden -en kartonhög hopsnurrad av en presenning. Närmast avspärrningarna runt denna stod fyra likadant vitklädda unga män. Polkagrisreklamen på ryggen. Oldsberg började nedräkningen: -10 9 8 7 6 5 4 3….2……1….. Total tystnad. Sen skrek Ove Ågren och hoppade

-AAAAAAAAAHHHH!

Genom att skrika allt vad han pallade gav han inte bara publiken maximal effekt utan tömde även den sista av luften i lungorna inför landningen på rygg. Helt vitalt. Det var hans tionde hopp på ungefär lika många dagar. Den tidiga kvällens föreställning var i Vansbro, Gundes hemstad. Ove var förband till kändismatchen i fotboll varje kväll. Oldsberg var speaker. Farsan var arrangör. Och jag var klädd i overall med polkagrisar.

Mitt jobb var att, tillsammans med koordinatorn på marken, stuntmannen Jonas och dennes sidekick, den notoriske lögnaren Paul Ståhl -han påstådde bland annat sig ha rymt från främlingslegionen-, hoppa upp på kartonghögen och kolla så Ove Ågren var okej. Det var han alltid. Det var bara en extra dramatisk effekt så publiken kunde hinna oroa sig -Nåt har gått fel…tänk om nåt har gått fel! Han var alltid okej. Men inte i Vansbro. Låt mig berätta varför:

Jag vaknade i nightridern klockan halv fem på morgonen. Vi hade åkt flera mil från föregående kvälls hopp, match och party efteråt. I lyxbussen snarkade än den ena, än den andra. Hoa Hoa, Oldsberg, backhopparna, Richard Herrey, farsan. Jag satt i en stol och hade hört den där förbaskade Paul Ståhl sitta och skrävla hela natten. Det hade blivit ordentlig fest dagen innan och han & Jonas hade strulat med brudar.

Jag var 14 år och var med på en resa jag aldrig glömmer. Föredettingar, nystjärnor, stora superstjärnor som betedde sig som en bunt nyblivna miljonärsartonåringar på grönbete. Den här turnén handlade inte om fotboll. Den handlade om ett hejdlöst party. Det var “vill du följa med och titta på bussen?” hit och “vilken kuksugarmun hon har” dit.

Nu var ju inte alla i kändislaget 87 såna och därför utesluter jag att nämna namn på de som betedde sig så där. En sak är säker att det satte sina spår i en fjortis från Tranås att vara “en i gänget”.

Paul Ståhls skrävlande hade väckt farsan och vår granne i Tranås, Berra Malm, som var med under turnén och hjälpte far min. De tvenne konstaterade att vi närmade oss Vansbro. De gick fram och satte sig vid chaufförn. Efter en stund såg de en snubbe som åkte rullskidor i vägrenen. Klockan var väl tio över fem. De bad chaffisen sakta in och ropade till sig den vanvettiga människan, de behövde veta vägen till fotbollsplanen. Han stannade och stakade sig fram till bussen.

Gunde Svan. Vem annars?

I den strålande dalamorgonen rullade nightridern in. De från laget som befann sig på bussen sov vidare. Stuntkillarna, jag, farsan och Berra satte igång att jobba.

För mig innebar det att sätta ihop tomkartonger i tre lager, spänna ett par rep stenhårt kring dessa och därefter lägga på en presenning. Detta gjorde jag med min medresande kompis, vare sig Stefan Wigren, Peter Margolis eller Jens Hellqvist, i Vansbro tror jag det var Peter. Och Jonas, Paul Ståhl och Ove själv såklart.

Farsan ordnade samtidigt med massa saker runt matchen. Sen åkte vi och käkade frukost. Stjärnorna tog sig långsamt upp framåt lunch, sen var det allehanda olika arrangemang under dagarna. Forsränning, kanottävling, signering på Konsum.

Och efter ett stadigt mål var det avresa för samtliga till arenan. I Vansbro var det speciellt. Billan Westin, den nya skidstjärnan var där, och i henne var jag förälskad. Jag lyckades ta en bild på henne. Jag var nervös, men jag lyckades få med håret, pannan och ögonen i den nedre delen av kortet.

Medans Gunde, Billan, Shadrach Odihambo och de andra bytte om till fotbollskläder var det dags för dagens viktigaste stund. Ove åkte upp i kranen och släppte en sten i ett snöre. Med denna kunde han och koordinator Jonas på marken avgöra hur vinden låg. Ganska viktigt om man vill överleva ett sådant här hopp. Men i Vansbro var Jonas & Paul Ståhl försvunna. Antagligen rejält bakis i nån skugga nånstans. Det fanns inte någon annan än jag att tillgå för jobbet. Jag fattade inte mycket men Ove hade inte mycket till val, dessutom var det praktiskt taget vindstilla.

Stenen kastades ut från kranen och jag läste av vinden och gjorde tummen upp. Ove sänktes ner klappade mig på axeln och gick och bytte om. Publiken tilltog. Klockslaget för hoppet närmade sig. Jonas & Paul Ståhl dök upp precis när Ove åkte iväg uppåt till Oldsbergs introducering…

10 9 8 7 6 5 4 3 2 1….

Ove hoppade och Jonas kunde grimaserande konstatera att det här skulle gå åt helvete. AAAAAAAAH! Ove Ågren slog ner i kanten av kartonghögen. Vi hoppade upp.

Han låg med vidöppna ögon, kände försiktigt efter så han var intakt. Ena benet hängde utanför. I vanlig ordning hoppade Ove upp och mottog publikens applåder. Sen haltade han iväg, vinkandes & léendes. Det kostade ett par revben och en del småskavanker men han var vid liv. Ett par decimeter till åt sidan och han hade åkt rakt genom gräsmattan till en alltför tidigt beställd grav.

Jag fick inte ansvaret igen och de tvenne frånvarande läxades upp ordentligt.

*

Efteråt kunde samtliga inblandade konstatera att det var oerhört, oerhört dumt att lämna ansvaret till mig. De sade att jag absolut inte skulle känna nån skuld över det inträffade då jag, när allt kom kring, var fjorton år gammal.

Mar 3, 2008 | Livat med Farsan

Kommentarer

5 kommentarer till “När jag var nära att ta livet av Ove Ågren”

  1. DMC 4 Mar 2008, 08:54

    Ingvar Oldsberg är jävligt lik Martin Dahlin!

  2. Jölle 9 Mar 2008, 10:08

    vilken story! a ha ha ha ha ha ha ha!!!!

  3. Ove Ågren 8 Jun 2008, 22:08

    Ja det var trevliga tider!! och ja jag överlevde hoppas allt är väl med dig.
    Kom färbi på en fika om du åker förbi Jönköping
    MVH Ove Ågren

  4. Paul Stål 4 Aug 2008, 11:36

    Låter spännande! Synd att man inte var med.Paul

  5. Jonas 20 Aug 2012, 16:15

    Men gud !! haha det var kul läsning :-) Ja , det var en livlig sommar det där.. Tack