Hotellet, Snusgubben & Tjyvkärringen

Jag har bott på många märkliga ställen i Stockholm. Det har väl de flesta inflyttade från landsorten. Mitt första boende, hos den senila damen, föll igenom. Mitt andra boende hos gamla faster Margit, 90 år, varade i en vecka. Sen förflyttades jag, genom farsans kontakter, till Årsta Partihallar. 

Det föll sig så att en Tranåsbo, bekant till pappa, höll på att rusta upp ett gammalt hotell som fungerat som flyktingförlggning under några år. Jag fick bo i ett av de restaurerade hotellrummen. Själv bodde Staffan, som han hette, tillsammans med byggaren som hjälpte honom, i hotellets Penthouse på översta våningen.  Resten av hotellet var i skick-skalan illa till bedrövligt illa.

Jag betalade inget för att bo där, istället hjälpte jag till att fixa iordning saker när jag kunde. Min tumme sitter mitt i handen, men jag klarar iallafall av att slänga skräp och sälja ut grejer på loppis

När Staffan & byggaren åkte hem till Tranås på helgerna var det ensamt på hotellet. Det var jag och 2000 kvadratmeter. Större plejs har jag aldrig haft. Men det var ju creepy såklart att åka hissen ner och i mörkret på första våningen orientera sig fram till kylskåpet och hotellköket. Jag hade ju bara en micro på rummet. Ingen kyl, ingen frys.

Det fungerade dock helt okej och inga spöken tog mig. En natt svävade jag dock i potentiell livsfara. Stureplansmorden, minns ni dem? Vet ni vad det första de gjorde var, efter att ha mejat ner oskyldiga nattklubbsvisitörer? Jo de åkte direkt till Årsta Partihallar. Precis utanför hotellet väntade en annan flyktbil. De stannade alltså vid den obemannade macken utanför och bytte bli. Jag undrar just om de ett kort ögonblick funderade på att gömma sig på det övergivna hotellet.

Jag kunde efter ett par månader flytta från hotellrummet. Jag hade genom bekanta hittat ett billigt boende i Kärrtorp, i närheten till min arbetsplats i Skarpnäck. En etta på tjugo kvadrat utan dusch till det facila priset av 900 kronor i månaden. Kåken skulle rivas och beboddes, skulle det visa sig, av riktigt skumt folk.

Mig veterligen står kåken fortfarande kvar där. Jag såg den för nåt år sen när jag svängde förbi i bil.

I Kärrtorp, i den lägenheten, utspelades några oerhört komiska stunder som jag ska berätta om längre fram.

*

På “tobaken” i Skarpnäck rullade vansinnet dagligen vidare. Min mage var ett ständigt problem. Jag var rätt så dålig på att äta ordentligt och ta vara på mig själv och självklart förenklades inget genom att jag inte hade mat hemma och att jag bara drack cola och käkade kexchoklad och godis på jobbet.

Kunderna gjorde inte heller livet enklare:

Christer

Varje morgon, precis efter jag öppnat, några minuter över sju kom morgonpendlarna. En av dem var Christer, södra Stockholms sävligaste man. Allt han gjorde gick i slowmotion. Han sa precis samma sak varje gång.

–Heeeej…..Jaaaaaag….skuuuullllleeeee…..viiilllljjjjjaaaa…haaaaaa…….
eeeeeeen……snuuuuuus.

Jag svarade att javisst, vilken skulle han ha?

-Eeeeenn……eetttttaaannnnnssss……..pooooorrtiiooooon.

Tack. Jag slängde fram dosan och sa: -Det blir sjutton kronor.

Då öppnade han sin plånbok och räknade högt. Oftast hade han fyra femkronor. När han fick tillbaka tre kronor sa han:

-Eeennnnn….ttvvvååååå…..trrreeeee…..vvvvadddd fåååååår jaaaag fööööööör deeeeeet?

Jag visade lite godisbitar. Ibland tog han något, ibland gjorde han inte det.

Detta scenario utspelade sig alltså varje vardagsmorgon i två år. Och eftersom han växlade mellan Ettan och Grovsnus kunde jag inte, tro mig jag försökte, slänga fram en dosa direkt. Jag fick snällt vänta ut honom. Han var, tillsammans med trissköparna, spelnarkomanerna och snattarkärringen, hon med hunden anledningen till att jag slutade. Jag kände att jag var så förbannat otrevlig mot kunderna att det inte var rätt mot någon att ha mig kvar.

Så, without further due I give you:

Snattarkärringen, hon med hunden

Ett par gånger i veckan kom hon in. En kärring med riktigt retligt utséende. Varje gång släppte hon lös sin lilla äckliga hund som direkt sprang in bakom disken för att hälsa. Första gångerna var jag snäll och hälsade, jag gillar hundar generellt, men den här farsoten var ett rejält undantag. Efter ett par månader började jag överväga att strypa den.

Om hunden var ett problem, så var kärringen etter värre. Hon var mycket snorkig och otrevlig. Gick före i kön och pickade på uppmärksamhet. Jag störde mig rejält på henne ett helt år innan jag upptäckte vad som hände mellan betalningarna av tipset i ena kassan och godiset i andra. Kärringfan snattade chokladrullar.

Efter jag fattat misstankar veckan innan höll jag henne när hon kom in nästa gång under “smyguppsikt” och kunde mycket riktigt konstatera att hennes små knögliga händer fattade tag i ett par chokladrullar av typen mjölkchoklad och stoppade ner dessa i fickan på sin rutiga kappa.

Jag lät henne betala, började med nästa kund. Väntade in henne ordentligt tills hon öppnade dörren och gick ut. Nu! Nu jävlar har jag henne, tänkte jag och rusade mot henne.

-Ska du betala för dom där?

-Vilka?

-De där chokladrullarna du har i fickan.

-J-jag har inga chokladrullar i fickan.

-Lägg av för fan, sätt ner handen i fickan och känn efter.

-Oj! Hur har dom hamnat där?

-Ja du snattade dom ju för fan!

-Nej, jag har inte tagit dem. Jag förstår inte hur de hamnat där…

-Kom in och sätt dig. Nu ska vi ringa polisen.

Under stor uppståndelse bökade jag tillbaka partiet tjyv, under dennes protester. Jag placerade henne barskt vid bordet i tipshörnan och gick för att hämta telefonen. De andra kunderna följde det hela storögt. När jag kommit runt disken, ursäktat mig för kön, tog kärringastycket chansen och rusade ut ur butiken.

-Stanna!!! Stanna sa jag!

..skrek jag. men det hade jag inte mycket för. Jag hade fått en rymling på halsen.

Hon belägrade sig på andra sidan gatan, vid Konsum. Jag ropade efter henne men hon svarade att hon inte tagit något. Jag ringde chefen och informerade om läget. Han, som var alldeles för snäll, sa att jag skulle släppa ärendet. Så det gjorde jag, med stor besvikelse.

–Stick härifrån! ropade jag till henne, folk på ölhaket raktöver glodde. –Nu hade du tur!

–

Veckan gick mot sitt slut. Allt var så pass normalt som det kunde i butiken. “Knackaren” kom in och brände pengar på spelet. Han knackade mer maniskt än vanligt på knappen. Helt plötsligt vänder han sig mot mig och riktigt väser:

-Jag tycker du ska tänka dig för väldigt noga nästa gång du anklagar min mor för snatteri.

Något överrumplad över detta oväntade släktband bland kunderna svarade jag ändå korrekt:

-Jag är 100% säker på att hon stulit chokladrullar. Förmodligen har det pågått länge.

“Knackaren” var inte övertygad, alltmedans han förlorade en hundralapp sa han:

–Min mor har pengar. Hon behöver inte stjäla.

-Det kanske hon har, sa jag, men hon kanske är kleptoman.

“Knackaren” förtäljde då:

-Det är på sin plats att du får veta vad du ställt till med. Den här incidenten och de här anklagelserna har gått hårt åt på min mor. Hon äter inte och lämnar inte lägenheten. Hon är mycket uppriven och ledsen. Som det verkar så måste vi ta henne till sjukhus.

Suckande kunde jag tyst konstatera att om tanten skulle kila vidare skulle det inte vara det första dödsoffret jag indirekt är “skyldig” för.

*

To be continued…

Feb 20, 2008 | Första åren i Stockholm

Kommentarer

3 kommentarer till “Hotellet, Snusgubben & Tjyvkärringen”

  1. Jens 20 Feb 2008, 17:08

    You’re on fire!

  2. Mårten 21 Feb 2008, 12:07

    om jag inte helt missminner mig så har jag bott på det där jävla hotellet när vi 1994 fick se tomas brolin bryta foten på råsunda och hans karriär där spikrakt dök neråt.

    och sjukt nog såg jag inte bara den matchen som signalerade slutet på brolins karriär, utan även den match som var hans sista i tävlingssammanhang. crystal palace-manchester united 0-3

    undras om det var mitt fel att det gick åt helvete för han. jag skiter i vilket om jag ska vara ärlig.

  3. Jens 21 Feb 2008, 16:09

    Det stämmer Mårten, vi bodde där tillsammans med… ja jag minns inte riktigt vem som var med.
    Men jag minns att det var spöklikt i korridorerna trots att vi hade sällskap på rummen. Av både vänner och vägglöss.