The April Tears i London (del 3)

The April Tears showcase för Telstar Records i januari 2000. Jag glömmer aldrig den dagen:

Det var en kall januarifredag i Fulham, London och den nya stora skandinaviska satsningen skulle i form av vårt band visa upp sig för the big boss -londonchefen, men även andra investerare, bossar i andra länder, alla anställda på bolaget samt en bunt viktiga och tillhörande mäniskor till. Människor flögs in under dagen för att bevittna svenskarna.

Eftersom det var i ett “hemligt” rehearsal-room där Supergrass m fl laddade upp inför turnéer så kunde inga utomstående, förutom en god vän till Kitte, hitta oss eller se giget.

Mycket stod på spel för Pär Stavborg, tämligen nyanställd av Telstar och högst ansvarig för signingen och utvecklingen av The April Tears och han såg till att vi var tidigt på plats för att köra genom setet tillsammans med vår ljudtekniker Tristan. Vi var spända, förväntansfulla, nervösa och taggade. Och eftersom vi kunde våra låtar utan och innan, vi hade kört igenom det så jävla mycket så var det hela betraktat som en “piece of cake”, så satte vi oss istället och softade timmarna innan anländandet av britterna.

Då händer sakta något med Kitte. Han blir likblek. Ja han är ju iochförsig närmast likblek i vanliga fall också men nu blev han helt vit. Killen mår inte bra. Inte bra alls. Han meddelar bandet om sitt hälsotillstånd och får ta lite luft. Inget hjälper. Kitte har fått en panikångestattack.

Det var inte på grund av sällsynt darriga nerver, utan hade med andra saker att göra. Det visste jag inte då, ej heller förstod jag alls vad detta innebar för Kitte i detta läget. För mig fanns bara “samla ihop dig för fan och kör!” mentaliteten. Show must go on.

Självklart borde jag som bandledare läst av situationen bättre, men vi satt i en situation som var do or die. Vad skulle vi göra? Som tur var kunde Tuben pinna ut lite närmare vad som hänt med Kitte och hur han mådde. Han tog basisten på en “luftrunda” runt kvarteret. Paniken spreds i övriga bandet. Sara kom ur fas. Jimmy la flyhänt in en snus. Jag ringde Stavborg och informerade.

Ni kan ju tänka er att det inte fanns annat än “se till att få ordning på honom så fort som möjligt. Vi är där om tjugo minuter.” läget. Stavborg ljög ihop en historia för bossarna om att Kitte drabbats av akut influensa.

Senare skulle Pär berätta för bandet att om vi inte kunnat genomföra showcaset hade Telstar rivit kontraktet.

I våran lokal kom man in genom en dörr på en baksida. Man kom in i en välkomsthall med en soffa och en läskapparat. Svängde sedan höger in, möttes av en stor soffgrupp och ljudbordet till höger, scenen rakt fram.

När första lasten big boss anlände låg en likblek, tunn basist på rygg med öppen mun i välkomsthallens soffa och kippade efter luft. Omhändertagen av bandets högst empatiske trummis.

Stavborg insåg katastrofens vidd och samlade mig och Sara för att komma till sans. Vi gick runt och hälsade och minglade en stund. Fotograferades. Sa vänliga ord. Log. Bakom kulisserna kämpade Kitte med att överhuvudtaget kunna stå upp. 10 minuter senare var han på scen.

Vi genomförde vårt showcase. Har ni någon gång drabbats av kraftig ångest i form av panik så vet ni vilket braveheart som stod på scenen och spelade bas. Det var kanske hälften av tonerna som hamnade rätt, men han gjorde det. Stor eloge & big up, Kitte.

Direkt efter avslutad spelning kördes han hem till hotellet med Tuben som sällskap medans vi andra fortsatte med mingel och léenden och “we´re very sorry Christian is ill, he did everything he could to be with us here today.” Stavborgs vita lögn gav kraften tillbaka till vår sida. Bolaget var nöjda med var de sett, vi hade uppenbarligen karisma och kunde lira.

Telstar Records hade en heltidsanställd festfixare –these must´ve been the last days of the really good times at the record companies om man säger så. Bolaget hade Craig Davids färska succé i bagaget och bevisligen gott ställt. Denne festfixarman hade fått i uppdrag att ta oss ut på en helkväll. Vi for iväg mot Soho, Tuben anslöt, Kitte var inkvarterad i sitt rum på hotellet för återhämtning. Han hade sällskap av sin vän som kom till giget så vi andra kände vi kunde slappna av.

I England heter en av de mest kända personerna Chris Evans. Han har rött hår och stora glasögon och ni har säkert sett honom i nåt musikprogram nån gång på nittiotalet. I dag är han säkert chef på Channel 4 eller nåt. I vilket fall var vår första anhalt hans nyöppnade restaurang mitt i London. April Tears, Stavborg, festfixaren, en bunt a& r:s och några till från bolaget anlände till bordet. Chris Evans själv var på plats och satt och underhöll några yngre damer i baren.

Jag hamnade ganska nära kanten av vårt bort och kunde därför på nära håll iakta vårt grannbord. Där satt femton stycken vackra tjejer, rejält uppklädda med dyra klänningar, diamanter, utsläppt hår och bara ben. Att döma av mina fördomar var max en-två britter. Mitt i detta hav av skönheter satt en liten flintskallig man i kostym. Brunbränd, något ärrad och ständigt uppvaktad av samtliga i hans harem. Vad i helvete som hände där har min hjärna fortfarande inte rett ut, men jag gissar att det var en snubbe som hörde nåt maffialiknande till. Det hände en del könstiga grejer där som får mig att dra den slutsatsen.

Jag beställde -tro mig eller ej- en fish and chips. En speciell sådan, men likväl denna sunkiga nationalrätt när jag hade chansen att äta den finaste fisken i hela London. Hjärnan hade väl här börjat slå av vissa områden.

Måltiden intogs under vänligt tjatter och glada skålar och efter två-tre timmar kom budet från Mr. Party att vi skulle dra ut på klubb. Vi tog en promenix till stället. Nu var jag ganska trött och hade verkligen ingen större lust att fortsätta firandet, utan gå hem och lägga mig. Det fanns dock inte mycket till alternativ, chaufförerna var entledigade.

Vi kom fram till en kö av londons hippaste människor. Den sträckte sig femtio meter fram till en dörr, bakom den en trappa upp. Mr paid Party dude växlade några ord med vakten och vips är hela hans entourage förbisläppta hela kön.

Vi fick veta att klubben var Meg Matthews nystartade, hon var dåvarande fru till Noel Gallagher i Oasis. Det var innan Manchesterbandets kreativa förfall -Oasis hade alltså fortfarande mycket stort anséende.

Väl däruppe var det nåt så in-i-helvete mycket folk och jsg kände att jag verkligen inte hade ork till detta. Dessutom hade inte nån fylla slagit in. Precis när jag börjat plantera tanken på att ta mig hem -jag hade inte ens en öl ihanden, hade inte råd, hade inte fått nån- så vinkade festfixarmannen till sig oss. Vi makar oss igenom folkhoperna, får på vägen dit se hela klubbens dansgolv bakom den gigantiska kvadrata baren. Speglar, ljuskanoner, kolsyrad rök, go-go dansare och bara superhippa Londoners överallt.

Vi kom fram till vår partydude-polare. Bredvid honom stod en man i vacker rock, med ett rep i handen. Han knäppte till i ändan av det och vek undan, åt sidan till. Nu såg vi vart han vänligt visade oss att gå: in på ett uppbyggt vip-område mitt mellan dansgolvet och en mindre bar. Bekväma soffgrupp, flera bord -bara för oss.

Nu var jag mer intresserad av att stanna. Jag fick lov att beställa nåt att dricka. Jag tog en Vodka Cranberry -min favoritdrink, likt många andra på den här tiden- och slog mig ner. Tände en cigg och skrattade förbluffat tillsammans med bandet. Tänka sig, det här livet kan man ju vänja sig vid.

När jag avslutat min drink och ställde den på glasbordet framför mig, stod där en ny likadan. Så skulle det fortsätta hela kvällen.

Det lilla indiebandet från Sverige började nu dra till sig förundrade och beundrande blickar från klaserna av människor runt omkring och det dröjde inte länge innan nån partydude släppt upp de tjejer han antagligen tyckte var läckrast. Vips satt jag och pratade med nån tjej från Motala och nån irländska som jobbade som modeller i London.

April Tears hade hela världen framför sig, syntes det. Men natten hade andra planer för de nyblivna megalomanerna från Tranås.

*

(To be continued…)

Dec 12, 2007 | April Tears

Kommentarer

2 kommentarer till “The April Tears i London (del 3)”

  1. Mårten 12 Dec 2007, 18:27

    nu är det ju sjukt jävla spännande!

    fortsättning NU!

  2. Jocke 13 Dec 2007, 21:40

    Glamour FTW! Roligt ord det där förresten, megalomanerna :)