De dråpligaste ögonblicken i Tranås lokalbandshistoria.

5. JOHAN AHL ÄR FÖRSVUNNEN

De flesta av banden på den här tiden hade replokal i Sobelhuset, då känt som Musikcafét. Jag tror och hoppas att band fortfarande är verksamma i huset som präglat så många talanger: Palimpsest, Paddington, A Girl Called Johnny. Och så förstås The April Tears och Alter Ego.

En sen fredagseftermiddag mitt i vintern 1991 stod just nämnda två band och repade när mentor Mats Axfors kommer insvävande. Mannen tycks levitera en kort sekund innan han säger -Vill ni gigga ikväll?

Det visade sig att en massa missanpassade ungdomar från Uppsala skulle besöka rekreationscentrat Musikcafét senare under kvällen och det fanns utrymme för ett uppträdande. Båda banden tackar högljutt JA, trots att April Tears basist Johan Ahl är frånvarande. Det var alltså tvunget att finna Johan Ahl.

På den här tiden använde man sig inte av mobiltelefoner, kan tyckas fjärran men så var det. Och när inte basisten svarade i hemtelefonen hos mamma och pappa så var det bara att ge sig ut på jakt. Jimmy Monell och jag stack iväg medans de andra åkte hem och duschade, bytte om etc..

Var kunde nu Ahl tänkas vara? Vi gick en repa på stan, pizzerior, flipperhallen och andra tänkbara hak innan vi fick tipset om att han möjligen kunde befinna sig på bio. Det var Sverigepremiär på “Die Hard” på Tranås enda biograf, Royal. Vi gick dit.

Först hittade vi en dörr som ledde till biografmaskinisten. Den härjade halvlängdsmannen därinne höll på att dö av chock när en stressad Jismark dök upp med flåset i halsen: -Vi letar efter vår basist! -Vi har spelning ikväll och vi måste hitta vår basist!

Vi fick lov att ta oss in i biografen och söka efter Johan Ahl, detta trots att filmen börjat. Jimmy Monell drog ner mössan och skickade ner hakan i jackan när vi klev in. Jag misstänker att han höll på att skämmas ihjäl.
Vi gick rad upp och rad ner. Inget utslag. Jag började viska: Johan? Johan?? och folk började notera oss, en del sa
 

-Vad i helvete Jismark, vad fan håller du på med??

 Efter en liten stund. när vi rundat hela fullsatta salongen hörde jag en välbekant röst från ett av de bakre leden, men det var en för ljus röst för att vara Johan Ahls. Det var min före detta tjej Anahi. Hon sa:

-Andreas! Sluta! Sluta för fan! Du skämmer ut mig!

Ahl behagade inte dyka upp och det var svårt att se inne på biografen. Nu blev jag riktigt stressad och till Jimmys totala häpnad och förskräckelse ropade jag högt med händerna kupade runt munnen:

-JOHAN AHL! JOHAN AHL!! ÄR DU HÄR JOHAN AHL??

Förutom att hela salongen ilsket vände sig om så var det ingen reaktion. Ingen yngling som reste sig upp. Vi kunde konstatera att tipset vi fått inte gett nåt vidare utslag.

Vi hade tidigare även ringt polare, fått tag i en familjemedlem Ahl, men ingenstans var pojken att finna. Mycket, mycket besviken lommade jag hemåt till huset på Bäckagatan med Jimmy i släptåg. Han försökte muntra upp mig, men världen var svart för mig. Skulle vi tvingas att ha spelning utan vår basist?

Vi hade nästan nått fram till huset på Bäckagatan i Tranås, en promenad på tjugo minuter från centrum, en kväll med tio minusgrader, när vi såg en gestalt i kurvan vid vårt hus.

-Det är för fan Johan Ahl, sa Jimmy. Och det var det.

Vi gick fram till honom och började uppspelt berätta hur mycket vi letat efter honom. Johan Ahl berättade då att han hade gått skogsvägen från Tostås där han bodde till mitt hus. Nu ska alla ha väldigt klart för sig att 1) Det är helt kolsvart den vägen 2) Det är en promenad på säkert 50 minuter 3) Jag var aldrig hemma i huset på fredagskvällar,  4) INGEN, jag menar INGEN, hade för vana att gå en sån promenad och 5) Johan Ahl var stupfull.

Vi gick in i huset och slog på bastun. Min mamma och pappa var lyckligtvis inte hemma. Nu behövdes bara en dusch, en bastu och några öl på aggregatet för att komma i form. Ahl fick vara utan, så vi hade nån möjlighet att få honom in shape.

Efter fyrtio minuter satt så Monell och Jismark i bastun med varsin öl och varsinn handduk och svettades. Johan Ahl satt med hela bastu-sejouren på trettio minuter i mössa, vantar, tjock jacka, två par brallor, raggsockar och kängor.

En timma innan gig dyker vi upp på musikcafét, alla var församlade, stämningen var god , Axfors hade riggat scenen och skulle vara tekniker. Någon form av kontovers dök dock upp och jag minns verkligen inte alls var det var, men vips så var våran keyboardist Carl Johan Larsson försvunnen.

Just vid detta tillfälle filmades vi av Sjögge och på filmen går att höra mig när jag konstaterar: -Han är borta. Han har ställt synten därborta och är helt försvunnen. Pingvinen är borta. (Carl Johan kallades internt för pingvinen eftersom han oftast stod bakom raklång bakom synten och liksom slog med handflatorna mot låren när han inte spelade)

Det blev ny jakt. Lyckligtvis fann vi Carl Johan snabbare än Johan och efter ett peptalk kunde spelningen kunde genomföras. Alter Ego först. April Tears sen. Jag orkar inte bada i negativa superlativ igen, det räcker med att konstatera att det inte lät bra. 

Johan Ahl genomförde spelningen i en Poison t-shirt. Enbart på grund av detta, och alltså inte fylla eller försvinnande eller nåt, fick han sparken från April Tears. 

*

Nja, Johan var nog ganska delaktig själv också i att lämna bandet och t-shirten var säkert en form av tyst protest. Under de tidiga åren (90-92) var följande personer medlemmar i April Tears: Andreas Jismark, Patrik Hörenius, Kristian Nilsson, Andreas Nilsson, Alexander Durefelt, Carl Johan Larsson, Johan Ahl, Kristofer Pettersson, Jens Hellqvist, Jesper Eng, Sara Gunnarsson. En stort HURRA till alla dessa hjältar som lade grunden till Kollaps!

Oct 31, 2007 | April Tears, Top 10 Dråpligaste i Tranåsband

Kommentarer

5 kommentarer till “De dråpligaste ögonblicken i Tranås lokalbandshistoria.”

  1. Andreas 22 Nov 2007, 17:34

    Nu har jag druckit en öl och konstaterar; det här är fanimig helt osannolikt roligt. Och Sjögge har hört av sig och har ett intressant tillägg som han kommer publicera här imorgon.

  2. Andreas 22 Nov 2007, 17:35

    …fast den kommentaren handlar snarare om sjätteplatsen. En öl var det.. Skål!

  3. Jimmy 22 Nov 2007, 17:35

    Jag kommer ihåg denna kväl mycket väl. >Frågan är ifall jag någonsin sett Andreas mer uppstressad. Jag menar mannen skriker in på en fullsatt bio…. Till detta krävs mod eller en hjärna på fullvarv.

  4. Sjögge 22 Nov 2007, 17:35

    Jag kan intyga riktigheten i detta tidsdokument, eftersom jag ingick i Alter Ego. Men vad som inte framgår är att Religionsläraren på Ängarydsskolan efter showen sade “beklagar sorgen” till Jonas mamma Malene, som var också var lärare på skolan då.

  5. Jimmy 22 Nov 2007, 17:35

    Allt detta är sant. Beklagar sorgen. Jag kan ha upprört honom med poesin i en av mina texter “Salvation from religion”