6. Silverbullit – Star

7. Silverbullit – Knucklebuster

 


 

1992, Aneby Folkets Hus: Jimmy Monell och jag har precis uppträtt i tävlingen Musik Direkt. Vi tyckte verkligen vi var “the odd ones out” bland unga konsertpianister i frack och städade, välklippta kristna rockband. Vi kallade oss You:Inside och vi spelade två ganska tunga syntpjäser fyllda av ironi och humor. Jimmy hade på sig ett extremt litet linne som det stod skateboard på och jag kastade ut mammas bullar till publiken. Vi planerade att avsluta setet med ett trumsolo men eftersom man fick spela högst typ 7 minuter bröt arrangören vårt gig innan vi hann påbörja detta. Efteråt var vi nöjda och tyckte vi hade ställt oss utanför ramarna och visat alla andra tävlande och publiken, som till största del bestod av deras finklädda föräldrar, var skåpet skulle stå. Vi var alternativa. Vi ville inte vinna. Punkt.

En av de sista punkterna i programmet var The Stooges. Jimmy & jag, samt andra bandkamrater från våra andra projekt,  som tex Niklas Olausson och Jakob Åberg, hade mjuggléendes tagit plats längst bak i salongen för att se dem. The Stooges bestod nämligen av vår polare Andreas Nilsson och hans lokala compadres. Vi visste inte riktigt vad vi hade att vänta men eftersom Andreas kanske var den av oss alla som var mest indie så skulle det antagligen inte bli en besvikelse. Det blev det inte.

Konfrencieren ropade ut: -THE STOOOGES, välkomna upp på scen!!

Upp kommer då en snubbe, troligen eretriansk, med en gigantisk afrofrilla. Klädd i nån form av dräkt. Han ställer sig mitt på scenen och börjar mässa på ett främmande språk. Han verkar kalla ner andar. Vi tyckte det var skiiitroligt och jublade förtjusta. Upp på scen kommer bandet och intar sina positioner i maklig takt. Sen sa det bara BOOM och musiken smällde loss.

Det är kanske överdrivet att säga att allt lät perfekt men det var snart uppenbart att You:Inside var en stillsam bris i salongerna jämfört med detta. Sångaren Simon Ohlsson kastade ut sina skor på den kostymerade, svårt chockade föräldrapubliken. Han skrek allt vad han kunde, hans ögon snurrade runt, hans kropp var okontrollerbar. Han kastade ut sina strumpor på publiken. Bandet spelade sina stenhårda två ackord bakom honom.

Vi längst bak stod upp på stolarna och bara skrek rätt ut av eufori. Rock and roll hade kommit till Aneby Folkets Hus.

The Stooges fick snart byta namn.

De kallade sig då istället det fullständigt formidabla Simon & The Wild Angels. De spelade senare på Folkets Hus i Tranås. Det var mangel, Simon var fantastisk på scen. Det fanns inte en tjalle att räkna ut vad han skulle göra härnäst. Det gick något år och snart hette de Silverbullet. Det ordnades en festival i Tranås. Silverbullet spelade och besökande indie-elit som Broder Daniel, Yvonne, The Ark och Electric Eskimoes kollade in det omtalade galna lokala bandet. Efteråt var de alla saliga. Henrik Berggren skrek ut sin förtjusning – Vilket jävla band alltså!!

Det tog inte lång tid innan Silverbullet började gigga runtom Sverige. Inom kort tid hade de, mycket välförtjänt, etablerad sig som Sveriges mest hypade band. De släppte sin debutplatta, som inte riktigt åtyergav det fullständigt vanvettiga på scen, men bra nära. Redan här började folk prata om Suicide istället för Stooges, men det var bara början på bandets musikaliska utveckling.

För när de efter några för många år -skivbolagsstrul har mördat många band mind you- släppte uppföljaren “Citizen Bird” och blivit till Silverbullit så hade de förlöst ännu mer kraft från sina kroppshyddor. De hade blivit ännu bättre. Man kan väl säga att de var Sveriges bästa band. “Star”:Tjenare. “Knucklebuster”, hur bra är det här? Även “Magnetic City” och “Joy” är så bra att det är helt makalöst.

Kommentarer

6 kommentarer till “6. Silverbullit – Star”

  1. Peter S 9 Jun 2008, 09:20

    Härlig läsning! Detta är utan tvekan Sveriges bästa band genom tiderna. Hoppas att de tar hem plats 1-3 också :)

  2. Jocke J 9 Jun 2008, 20:46

    Grymt band. Jo Peter det hade varit kul.

  3. ze german 9 Jun 2008, 22:36

    Jag ska vara snäll i mitt omdöme (för att lite grann avvika från min normala personlighet). :-)

    “Star” och “Run(tror jag den heter)” är väl rätt lyssningsbara, men resten ? Mer än tveksamt.

    Jag såg de ett år på Arvika i Apollotältet, och det är ingen spelning jag vill uppleva igen. Men smaken är bekant som baken. ;-)

  4. Jens 10 Jun 2008, 10:03

    Överlägsna.

  5. Jens 10 Jun 2008, 10:04

    ze german > “rätt lyssningsbara”? Godnatt och sov gott.

  6. Martin S 10 Jun 2008, 10:44

    Jag kan inget annat än instämma med emo-Jens.

Pingbacks & Trackbacks