My Case Is Easy To See
Jag och Kenta satte oss ner på heltäckningsmattan framför stereon. Kentas hela Depeche Mode-samling mitt framför oss. Hundratals vinyler. Promos. Testpressar. Livebootlegs. Tysklandspressar. Japanpressar. Ja till och med några acetat. Idag var de inte i fokus.
Utanför, en strålande vårdag. Det var fredag eftermiddag, vi hade tack vare av ett klanteri från tanterna i Åhlens skivdisk fått labbarna på varsitt ex av Depeche Mode´s nya album tre dagar innan release.
Med skälvande händer och en sjukt stor förväntan stoppade vi in cd:n och tryckte på play. Kenta la in en färsk snus, jag tog en klunk cola. Första låten hade vi såklart hört innan, men självfallet ska en platta vid första lyssningen höras i sin helhet. Vi tog in den höga volymen och bläddrade genom häftet innan det magiska ögonblicket.
Ett piano. En dov, liksom rullande bas. Ett svängigt beat. En riktigt bra vers. Vi stirrade med våra största ögon rätt in i högtalaren. Vi kände att NU kommer refrängen! Och det gjorde den verkligen. Ut ur högtalaren sparkade “You´ll stumble in my footsteps” för första gången någonsin till oss på käften. Kenta bara gapade. Såtillvida att snusen gled ut från överläppen, ner på hakan och hamnade i en klump på golvet. Själv började jag blöda näsblod. Det är sant.
Och efter låten var vi tvungna att avbryta den planerade genomlyssningen av skivan i sin helhet. Vi fick ta paus och springa runt i rummet, sedan ut ur huset för att hoppa jämfota och hytta med nävarna, skrika Ronjaskrik i vårsolen och kramas i gräset innan låt tre skulle kunna spelas. Vi hade just hört “Walking In My Shoes” med Depeche Mode för första gången. Jag glömmer det aldrig.
*
Senare på våren befann sig jag, Kenta, Hanna och Linda i en bil på väg till Scandinavium, Göteborg för att beskåda Depeche Mode live. Förväntningarna var monstruösa och de skulle infrias. Jo, Tjenare.. När “Walking In My Shoes” började, när fågelkvinnorna kom vandrande fram från skärmarna, slog jag nytt personligt rekord i helkroppsrysning. Jag bara skrek rätt ut. Just det ögonblicket, i introt av låten, när skärmarna aktiverades, när Dave vandrade med de röda kvinnorna, är nog det snyggaste och coolaste jag någonsin sett.
Innan konserten hade jag och Kenta varit på Depeche Mode-jakt. Och vi stod utanför hotellets entré när två limousiner gled upp. Vakterna satte upp rep och backade oss och de andra fansen tio meter innan Martin Gore klev ut ur sin bil och hastigt spankulerade in på hotellet. Sen tog vakterna bort repen och vi fick återigen stå fritt. Då kom Andy Fletcher ur bilen och noterades glatt utan nån större hysteri från fansen. Han skrev några autografer.
Då kom en cool snubbe travande på Kungsportsavenyn. Bara jag, av alla, kände igen honom: Alan Wilder.
Jag gick fram till honom och på vägen dit tappade jag hela mitt ordförråd. Det enda jag lyckade klämma ur mig när jag gick fram och skakade hans lealösa hand var ett tafatt “t-thank y-you”.
Detta var ändå ett mycket lyckat slut på vår jakt och vi kunde triumferande vandra mot Scandinavium med erfarenheten att ha “träffat” åtminstone delar av Depeche Mode. Kenta hade med en hel bunt skivor och han hade fått ett par stycken signerade av “Fletch”.
Denna pseudohändelse skulle dock några timmar senare inte längre betyda mycket. Det kom sig nämligen så att efter spelningen, när vi ramlat ut från konserten, svettiga och överlyckliga, att en engelsk man, klarligen en roadie, kom fram till Hanna och Linda och gav dem varsitt Backstagepass.
Kenta insåg direkt vidden av detta och skrek till Linda: –TUSEN SPÄNN! Du får tusen spänn för den där!
Righteous Idiot som jag är förklarade jag för Kenta att detta inte skulle vara rätt eftersom vi antagligen inte var den typen av personer Depeche Mode vill chilla med efter ett gig. Så han accepterade detta. Vi vinkade hej till våra blonda medpassagerare och satte oss med ryggen mot Scandinavium. Helt tomma. Tysta. Och så satt vi i en timme innan tjejerna kom ut. Då kom vi på att Kentas kasse med skivor aldrig hade påtänkts att skicka med brudarna. Så de förblir signerade endast av Andrew “Fletch” Fletcher. Värdet har alltså sjunkit på rariteterna.
Linda och Hanna var lyckliga. De hade varsin liten pappersbit med hela bandets autografer.
Nu fanns ingen tid att förlora. Tjejerna hade umgåtts med Depeche Mode. Kenta och jag slet åt oss deras pass och satte raketfart mot backstageområdet. Och vi kom hela vägen till sista dörren, just därinne som Depeche befann sig innan vi stoppades.
Som en liten klen tröst fick jag syn på Jason Pierce från Spiritualized (det utbuade och soon to be kickade/avhoppade förbandet) på vägen ut . Jag hälsade på honom och tackade för giget. Han bara stirrade förvånat på mig. Sedan såg jag att han stod och pratade med Andy Franks, mr Tour Manager himself. Kanske gavs beskedet just där och då att Spiritualized inte längre skulle vara med på turnén.
Med sänkta huvuden mötte jag och Kenta upp med de fortfarande uppspelta Linda och Hanna. De kunde berätta det vi redan anat, att det bara befann sig snygga tjejer därinne. Och i princip bara blonda sådana. Jag gillade inte klichén.
Jag hade under spelningens gång noterat att fyra stycken blonderade tjejer suttit bakom mixerbordet. Alla klädda i korta, svarta klänningar och knähöga svarta stövlar. Jag tyckte det såg skumt ut. Förbeställt. Linda & Hanna kunde bekräfta att dessa fyra befann sig i rummet och satt tysta för sig själva vid ett bord. Senare, när jag såg Depeche igen i Paris, såg jag fyra stycken likadant klädda blonderade tjejer bakom mixerbordet.
Vad hade då hänt därinne? Jo Martin, Alan & Fletch hade spelat biljard, fussball och druckit öl. De hade varit på bra humör och småpratat med alla eleganta damer. David Gahan hade kort, som en typ av Meet and greet, befunnit sig i rummet och signerat lite papper, armar och skivor.
Jag kan så här, år efteråt, ha större förståelse för denna enorma ytlighet från grabbarnas sida. Kenta och jag representerade den sorten som i Martin Gore´s värld skulle vara de absolut sista han skulle hänga med efter en spelning.
*
Och det går ju inte att skriva om låten utan att nämna det infernaliskt snygga e-bow liknande gitarrsolot från Martin Gore. Snyggaste i kategorin nånsin? Ja jag tror det.
8. WALKING IN MY SHOES.
Fatal error: Uncaught Error: Cannot use a scalar value as an array in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/plugins/yet-another-related-posts-plugin/includes/related_functions.php:80 Stack trace: #0 /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/themes/kollaps/single.php(14): related_posts(3) #1 /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-includes/template-loader.php(106): include('/var/www/html/s...') #2 /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-blog-header.php(19): require_once('/var/www/html/s...') #3 /var/www/html/superautomatic.com/public_html/index.php(17): require('/var/www/html/s...') #4 {main} thrown in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/plugins/yet-another-related-posts-plugin/includes/related_functions.php on line 80