Earthling
100 av de 1000 bästa låtarna
34. David Bowie – Ashes To Ashes (1980)
*
35. Transvision Vamp – Baby I Don´t Care (1989)
36. Suede – Still Life (1994)
37. The Ronettes – Be My Baby (1963)
38. Elvis Presley – Always On My Mind (1972)
39. Mew – Am I Wry? No. (2000/2003)
40. Fad Gadget – Collapsing New People (1984)
41. Neil Young – Heart Of Gold (1970)
42. Alphaville – A Victory OfLove (1984)
43. The Neon Judgement – The Fashion Party (1982)
44. Poesie Noire – Love Is Colder Than Death (1989)
45. T-Rex – Children Of The Revolution (1972)
46. The Ramones – I Wanna Be Sedated (1978)
47. The KLF – Justified & Ancient (1991)
48. Pulp – Common People (1995)
49. The Pixies – Hey! (1989)
50. See See Rider – She Sings Alone (1990)
51. Tom Waits – Telephone Call From Istanbul (1987)
52. Soft Cell- Tainted Love (1981)
53. The House Of Love – Christine (1988)
54. The Stone Roses – I Wanna Be Adored (1989)
55. Snow Patrol – Chasing Cars (2006)
56. Emmylou Harris – Where Will I Be (1995)
57. Dolly Parton – I Will Always Love You (1974)
58. Einsturzende Neubauten – Haus Der Leuge (1989)
59. DAF – Verschwende Deine Jugend (1981)
60. Nitzer Ebb – Warzaw Ghetto (1985)
61. Radiohead – Street Spirit (1995)
62. Front 242 – Masterhit (1987)
63. Glasvegas – Geraldine (2008)
64. The Clash – Straight To Hell (1982)
65. M.I.A – Paper Planes (2007)
66. The Specials – Ghosttown (1981)
67. Jean-Michel Jarre – Rendez Vous IV (1986)
68. The Beatles – Revolution (1968)
69. Oasis – Live Forever (1994)
70. Dexys Midnight Runners – Come On Eileen (1982)
71. Verve – Bittersweet Symphony (1997)
72. Joy Division – Atmosphere (1980)
73. The Smiths – There Is a Light That Never Goes Out (1986)
74. Björk – Hyperballad (1996)
75. Blur – Tender (1999)
76. Erasure – Stop! (1988)
77. Fad Gadget – Ad Nauseaum (1984)
78. Nina Simone – Feeling Good (1965)
79. Massive Attack – Risingson (1998)
80. Smashing Pumpkins – Pug (1998)
81. Sylvian & Sakamoto – Forbidden Colours (1983)
82. A-Ha – Summer Moved On (1998)
83. Nirvana – Breed (1991)
84. Simon & Garfunkel – The Sound Of Silence (1965)
85. Sigue Sigue Sputnik – Love Missile F1-11 (1986)
86. Kim Wilde – Words Fell Down (1982)
87. Nick Cave and the Bad Seeds – The Mercy Seat (1988)
88. Tanita Tikaram – Cathedral Song (1988)
89. Coldplay – Viva La Vida (2008)
90. Lloyd Cole – No Blue Skies (1990)
91. The Human League – Empire State Human (1979)
92. Bernard Butler & David McAlmont – Yes (1995)
93. Chicks On Speed – Fashion Rules (2001)
94. Gary Numan – Cars (1979)
95. Curve – Missing Link (1993)
96. Devo – That´s Good (1982)
97. Iggy Pop – Sixteen (1977)
98. The Shangri La´s – Leader Of The Pack (1964)
99. Eurythmics – Love Is a Stranger (1982)
100. Serge Gainsbourg & Brigitte Bardot – Bonnie and Clyde (1968)
Inte bara en planch på väggen
100 av de 1000 bästa låtarna
35. Transvision Vamp – Baby I Don´t Care (1989)
Vi var många unga pojkar som skickades ut i vuxenvärlden på grund av Wendy James. Men Transvision Vamp var inte bara Wendy, de var ett fullständigt briljant band och på mina listor kommer de alltid vara före Blondie, som är ofrånkomliga i jämförelse. Vi ska återkomma till ämnet femalefrontade rockband och deras chockerande korta tid i musikhistorien, tro mig.
Ni som kan er April Tears vet förstås att samtliga medlemmar i vårt lilla band under de tidiga åren fullständigt avgudade Transvision Vamp (trummisjäveln undantagen) och det kunde man förstås både se och höra.
“Baby I Don´t Care” använder sig av så många megaövertalande rock och popklichéer att det är fullständigt omöjligt att inte charmeras. Det är “Louie Louie“, glam, punk och hitlistepop nedbakad till cirka tre minuters fantastisk musik.
Butler/Anderson 94
100 av de 1000 bästa låtarna
36. Suede – Still Life (1994)
Det fanns en tid för inte allt för länge sen då ett band som hette Suede gjorde allt rätt. De var ett av de mest perfekta popbanden som någonsin visat sig. Året var 1994 och den formidabla andraskivan “Dog Man Star” avslutades av en fullständigt megaepisk sång som hette “Still Life“.
Problemen hade dock tornat upp sig redan innan skivan släpptes då bandets sanna geni Bernard Butler valde att lämna kvartetten. Otroligt nog överlevde de med en ny spoling till gitarrist och fortsatte att göra både habila och riktigt, riktigt bra låtar. Butler klarade sig, föga överraskande ännu bättre på egen hand. Men det var dömt att hamna i ett förfall till slut -och det gjorde det. Butler/Anderson (Enligt NME & många andra det tidiga nittitalets motsvarighet till 80:talets Marr/Morrissey och 60:talets Lennon/McCartney) återförenades – men ingen brydde sig.
Men 1994, åh! “Dog Man Star“! “Still Life“…det är absolut mästarklass. Episk popmusik när den är (nästan) som bäst.
Be My Baby
100 av de 1000 bästa låtarna
http://www.youtube.com/watch?v=MCUO7F2xjzw
37. Ronettes – Be My Baby (1963)
Sonny, Cher & Darlene Love på backing vocals. Bara en sån sak.
Denna Phil Spectors tidiga flaggskepp sett över hela Wall Of Sound-eran: The Ronettes “Be My Baby”. Nästan varenda skotskt band vi älskat har travesterat eller spelat den här låten. Ingen lista över världens bästa låtar kan nånsin bli komplett utan “Be My Baby“. Det är popmusik i sin själva essens. Jag behöver inte säga varför, eller hur?
The King is Dead: Long Live The King!
100 av de 1000 bästa låtarna
38. Elvis Presley – Always On My Mind (1972)
The King.
Den som inte känner någonting när de lyssnar på “Always On My Mind” och dessutom skrockar att “han har ju inte ens skrivit den själv“- Jag tycker synd om er. På riktigt. Ni är tvättäkta popcyniker. Det kan inte vara roligt.
“Always On My mind” plockade kungen och hans stab upp snabbt (endast ett halvår tidigare släpptes den av Brenda Lee) och mannen var väl minst sagt på väg utför när den spelades in. 68-Comebacken var en succé. Elvis var tillbaka snyggare och coolare än någonsin efter alla de där, vad var det, 38 skitfilmerna.
Hans timma på bästa sändningstid i etern uppvisade -i mitt tycke- den snyggast packeterade rockstjärnan genom alla tider. Den svarta läderoutfiten när han körde på Catwalken är ju en klassiker bland andra. Efter detta blev det turné och sedermera Vegas, uppbrottet från Priscilla och sen fritt-fall-förfall: Fylle-karaten i breda, glimrande bälten är väl den mest tragikomiska bilden av den feta Elvis. Innan patetiken tog över helt hade Presley en av sina största stunder – “Always On My Mind“. Det är i mycket, mycket få fall musik blir större än så här.
Diamond Ring
100 av de 1000 bästa låtarna
39. Mew – Am I Wry? No. (2000/2003)
Shit. Jag kan inte höra tre sekunder på det här utan att ögonen vattnas och halsen blir tjock. Ni som var på mitt och Louise bröllop vet att det här var låten som smällde igång när hon anlände till stranden den där fullkomligt magiska dagen för snart tre år sen.
Det fanns flera anledningar till att vi valde Mew som intro (och outro) till vår vigsel. En av dem var att Louise & jag en höstkväll för fyra och ett halvt år sen bara fick för oss att vi var tvungna att gå o kolla det där bandet som vi gillade. Vi sket bildligen unisont på oss av intrycket bandet gav på Klubben, Fryshuset.
En annan av anledningarna var att Freddan var vännen som presenterade det danska bandet för mig sommaren jag var på botten 2005. Jag åkte till Gotland för att vända på skutan (ursäkta ordvitsarna). Jag jobbade på Jockes go-cartbana och hos Lasses farsa med att såga ved. Jag var en spillra till människa som söp upp de få kronorna jag tjänat under dagen samma kväll. Så höll jag på tills jag sakta började resa mig, komma till insikt, komma tillbaka.
En av de många helt ljuvliga dagar/kvällar jag haft i Freddans (egentligen Renja & Uffes) badhus på tomten i Gnisvärd spelade han upp Mew för första gången. Ty de hade helt passerat mig. Jag föll som en fura (men återupptog alltså inte tråden förrän jag träffat Louise).
Mews album “Frengers” (en hopsammansaättning och upp-proddad version av deras två första skivor) blev deras stora genombrott. Tro fan det när man såg vem som drog i spakarna bakom kulisserna: Alan McGee. Vet ni inte vem det är så kan ni ju slå upp det.
I vilket fall, senare den sommaren 2005 träffade jag mitt livs kärlek. Jag hade shejpat upp mig någorlunda efter Gotlandsvistelsen och hade en stor portion magisk tur. När vi senare bestämde att vi skulle gifta oss fanns det till slut bara ett självklart alternativ – Gotland. Gnisvärd. Ett par kilometer från där Freddan först spelade upp Mew.
Den 4:e Augusti 2007 pumpades således “Am I wry? No.” ut över det glittrande havet när världens vackraste brud anlände i en gul Impala till sin väntande man. I princip på pricken två år efter vi träffats.
Mew, när de är som bäst, presenterar en helt egen jävla värld. Det är inte många band som kan säga det. Mew har dessutom, med hjälp av sina omslag & liveprojektioner visualiserat denna (mar)drömslikna sagovärld på ett så övertagande sätt att man inte är snett ute när man påstår att de är ett av de bästa livebanden man någonsin sett.
“Am I Wry? No” är inledningsspåret på “Frengers” och bjuder på allt när Mew är som bäst: En avig, vacker, manglande liten drömsk popfabrik. Det finns anledning att få tårar i ögonen även för er som inte har såna minnen som jag till låten.
*
Fotnot: Ni som var på bröllopet kan ju nu, om ni inte tänkt tanken redan, börja rada upp låtar som potentiellt kan komma på den här listan. Snälla, gör inte det. : )
En Kollaps Till.
100 av de 1000 bästa låtarna
40. Fad Gadget – Collapsing New People (1984)
Ibland kan jag tycka det här är världens bästa låt. På den här listan räckte det till plats fötti. Säger en del om vad vi har framför oss. Men herregud vad det här är bra. Frank Tovey -en sann pionjär. Tack för allt du gjorde och all den inspirationen du sände vidare. Du är för alltid saknad.
Hjärta av Guld
100 av de 1000 bästa låtarna
41. Neil Young – Heart Of Gold (1970)
Munspel: Vilket underbart instrument. Neil Young: Vilken legend. “Heart Of Gold“: Vilket oemotståndligt litet stycke klassisk rockmusik. Utan något som helst tvivel världens 41:a bästa låt. Typ.
Vem i helvete var Frank Mertens?
100 av de 1000 bästa låtarna
42. Alphaville – A Victory Of Love (1984)
1984 slog blixten ner. “Big In Japan“. “Sounds Like a Melody“. “Forever Young“. Och sen den där helt fantastiska första låten på LP:n med det där magiska “taktbytet”. Alphaville hade anlänt. Jag hade cyklat till lokala skivhandlaren och handlat 7″ och 12″ (Men herregud minns ni så JÄVLA bra b-sidorna var?? Seeds och Elevator. Det är sjukt starka 5+ och inget annat!) Tracks var en lista fylld av fantastiska låtar: Howard Jones. Depeche såklart. Nasa. +1. Sedermera Pet Shop Boys. Erasure. Duran Duran. Indochine.
Ja, det var magiska tider. Jag var 11 år och gick på minidisco och dansade tryckare till “Forever Young” som alla andra. Jag hade redan börjat med min högtalardans också som mer eller mindre fortsatt sen dess. Den är sannerligen inte komplicerad. Man ställer sig framför den största högtalaren som låter mest och bara sugs in i musiken genom halvrytmiskt diggande med blundande ögon och hyttande nävar. “A Victory Of Love” var, och är, i sanning en sån låt. Stråkarna i låtens crescendoavsnitt är så förbannat jävla fina även 2010.
1984 var Alphavilles år. Sen hoppade Frank Mertens av. Vem var då denna blonda german? Han måste ha varit en begåvning utöver det vanliga. För precis som när Prince farsa övergav låtskriveriet till sin son så tappade Alphaville stinget efter hans depart. Visst, nån enstaka “Dance With Me” kunde dämpa fallet. Men i övrigt en lång plåga till karriär som för länge sen nådde Viking Line-stadiet.
I år är det visst nån nostalgiturné på gång men jag håller mig långt, långt borta. Jag behöver inga rosa benvärmare eller vida, gula byxor för att minnas 1984. Jag tar fram “A Victory Of Love” och minns när Alphaville var så bra att självaste Depeche Mode var avståndstagande till gruppen i pressuttalanden: –Vi tycker att de bara härmar oss vill jag minnas att de sa. Det måste ha varit Fletcher som fått micken framför käften.
Leuven till Tranås, kom.
100 av de 1000 bästa låtarna
44. Poesie Noire – Love Is Colder Than Death (1989)
43. The Neon Judgement – The Fashion Party (1982)
Leuven, Belgien till Tranås, Småland, Sverige. Kom. “Chinese Black” till May Flower. Kom. “Radio Active Flood” till Royal Café, kom. “Hiroshima” till Sing Lee, kom. “Kid Shyleen” till Pizzeria Hawaii kom in.
The Neon Judgement och Poesie Noire och min, och mina vänner i Tranås, starka relation till dessa band har jag skrivit spaltmeter om. Dagen då cowboysarna från framtiden klev in och beställde en Mamma Mia på Pizzeria Hawaii är antagligen den största i det gudsförgätna Tranås historia.
Där Ramones och T-Rex har betydit startskott för attitude & songwriting för tusentals band världen över har väl de här båda banden inte betytt ett skit för rockhistorien. Tittar man på Poesie Noire´s gamla videos förstår man varför. (Se nu för fan inte det här som kontraproduktiv information. Titta INTE på till exempel “Tragedy” Gör inte det. Det finns en anledning till att jag valde en Mangavideo ovan, Jo Casters kallades inte La Bete Noir för intet)
The Neon Judgement däremot har alltid varit förbannat coola.
Poesie Noire och deras betydelse för mig kan ni läsa om här. Och när ni gjort det vet ni varför jag valde just den ljuva “Love Is Colder Than Death” och hur mycket den här musiken betyder för mig.
“Fashion Party” då. Varför inte “Chinese Black“? “Miss Brown“? “Awful Day“? “TV Treated“? Lyssna igen så förstår ni. “The Fashion Party” är The Neon Judgements största stund. Och satan i helvete vad det svänger!
-
Polls
VCMG
- Stort! Spännande! (58%)
- Kul för dem. men inte många andra. (32%)
- Jag har aldrig brytt mig och tänker inte börja nu. (7%)
- I don´t care anymore (4%)
Loading ... -
Senaste kommentarerna
Warning: Undefined variable $pre_HTML in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/themes/kollaps/inc/sup_recent_comments.php on line 23
Warning: Undefined variable $post_HTML in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/themes/kollaps/inc/sup_recent_comments.php on line 34