Ninja Master
Hökaröva
Den här känner ni ju förstås till men nog är det svårt att få nog av det här lilla klippet?
And From the Beginning there was…
April Tears
April Tears bildades 1990. Jag och min kompis Kristian Nilsson hade fått ett gig. Jag minns inte helt hur allt låg till men “Keta” hade fått en spelning om vi ville ha den. Jag minns inte ens om bandet fanns då. I vilket fall var vi tvungna att hitta bandmedlemmar och börja repa. Alexander Durefelt konsulterades som trummis. Patrik Hörenius på synt. Och Andreas Nilsson på bas. Patrik & Andreas gick på Holavedsskolan precis som vi, Alexander vet jag inte var han gick men det är möjligt det var i nionde klass på Ängarydsskolan.
Vi började nöta. Jag sjöng. Bandrutinerade Keta lirade gitarr och var något av bandledare. Själv hade jag bakgrund enkom som syntare med band som Acid Evolution (med Jens -vi gjorde nog aldrig en enda låt), Subway Core (med Kenta, vi gjorde en låt “Serpiente” där vi skrek på spanska och lät en sequenser rulla. Tranås lilla á; GRUMH… var vi i Kentas farsas Boris skomakerigarderob där vi repade)
Sen hade allt förstås börjat med Convention, först känt som Blue Front Convention. Jag och Jens var då förstärkta av Tobias Kleväng på sång.
Men aldrig hade jag fått nån recension. Det fick aldrig första upplagan av April Tears heller. Vi gjorde giget på gapskrattet i Tranås, utan Durefelt på trummor (han var bortrest). Istället hade vi min nya trummaskin TR-808 (AKA “Janne”) som komp. Eller fan om jag ens då köpt den än. Det kan ha varit nån annan Roland eller Korg eller nåt sånt.
I vilket fall rev vi av de egna verken “Unsecured Area” och “Rainsong”. Samt covers av “April Skies” med Jesus and Mary Chain och “23 BC” med Sator. Den fåhövdade publiken var imponerad. Mest av trummaskinen.
Andreas Nilsson gjorde “Fuck You” till lokalblaskan som plåtade mitt under en låt. Keta hade bakoframvänd keps och gräll Soup Dragons tröja och spelade korrekt. Själv brölade jag ut min vokala insats till de besökande Mercykidsens* glädje och övriga publikens bestörtning.
Efteråt resonerade bandet att vi gjort ett bra gig och skulle göra fler covers. “Staten och Kapitalet” och “800 grader” med Ebba Grön. Jag sa då att om så hände så jag lämnar bandet. Och det gjorde jag nån vecka senare. Jag ersattes av Andreas “Harry” Haraldsson som sjöng ungefär liknande som jag. Första covern de gav sig på var “Happy When It Rains” med Jesus and Mary Chain.
Själv bildade jag ett nytt band. Och när Keta & co förkastade April Tears som bandnamn och istället döpte sig till A Girl Called Johnny var jag snabb med att ta tillbaka namnet och lägga till ett The framför.
Carl Johan Larsson, Johan Ahl, en ny gitarr och en trummaskin anlände. Redan då kastade jag mig huvudlöst in i projekt och efter endast 2 månader av gitarrspelande, låtskrivande och trummaskinsprogrammering satt vi i studio och spelade in en demo. Ungefär samtidigt gjorde The April Tears sin första intervju, med ingen mindre än kompisen Johan Fransson, i Tranås Posten.
I denna går att läsa att vi inte vill placera oss i ett fack, att det är svårt att få spelningar i Tranås, att det bara är skit i skivaffärerna i stan, att man måste se positivt på eländet annars kan man lika gärna lägga av och att vi har budskap i texterna.
Inte mycket hände väl intervjumässigt de följande 14 åren för The April Tears, vilket den här lilla artikelserien kommer visa.
Nåväl. När demon var klarinspelad (I studio Slakthus 5 -det var ett gammalt slakthus), med hjälp av ljudteknikern och mentorn Mats Axfors, min dåvarande flickvän Sara Gunnarsson på lite kör och Kenta Janssons syntslingor på Neon Judgement inspirerade “The Forgotten Words”, så sände vi iväg den till några tidningar.
Sound Affects Ninni Brunnberg blev den första nånsin att bedöma Tranåsbandet T.A.T i skrift, vid demon egentligen reducerad till en duo. Johan Ahl spelade bas men ville bli gitarrist så vi skrev att Sara spelade bas -och vips var vi en trio igen. Knappt spelkunniga, mind you. I Saras fall fullständigt befriad från kunskap kring instrumentet ifråga.
*
Fortsättning följer…
*
*Mercykids var runt 13-14 år och älskade alla lokalband som hade en antydan till att likna The Sisters Of Mercy. De bar alla bandets t-shirts, hade svart kavaj, tjock kajal och smygrökte.
Dödskallarna i Nöjesguiden
April Tears, Hökaröva
Recensioner kan vara ett sattyg likväl som en källa till eufori för ett band. Alla har rätt att tycka vad de vill om vad de vill. Ibland kan det bli väldiga skillnader om vad som hatas och gillas starkt av recensenter. Se bara här:
THE APRIL TEARS : CONSUME DESIRE
(Recenserad i Nöjesguiden av Tom Pyl 2002)
Betyg: En Dödskalle
“Två svenska synthpopalbum anländer till kontoret i påkostade
digipackförpackningar. The April Tears Consume Desire och Mondials Always Dreaming of Something Else. De förstnämnda släpper nu sitt andra album och Mondial, med Janne Kasks syrra Lena Kask i spetsen, debuterar. Och det låter i det ena fallet riktigt, riktigt illa.
April Tears håller sig med en sångerska vid namn Sara Gunnarsson vars röst du inte glömmer i första taget. Jag är rädd för att jag kommer vakna kallsvettig med hennes ord ringande i öronen: “Sitting on a pedestal, smokin a pack of pall mall”. Och efter dessa inledande rader bär det sedan iväg på en resa där nödrimmen duggar tätt, banaliteterna avlöser varandra och Sara Gunnarssons korsning mellan en kvinnlig Jarvis Cocker och Jennifer Rush är det mest enerverande jag hört på flera år.
Och i kombination med musiken som pendlar mellan att vara schlagerpop, synthrock och allmänt oväsen, blir resultatet olidligt. Jag är ledsen, men det gör ont att lyssna på The April Tears.
I jämförelse med April Tears är Mondial värsta mjukisbyxorna. Harmlösa houserytmer, plockande gitarrer och lite filtereffekter. Allt är färgglatt, lite lagom poppig disco och oerhört tråkigt. Plus dock för att man inte mår speciellt dåligt av att höra Lena Kask sjunga.”
THE APRIL TEARS : CONSUME DESIRE
(Recenserad i Zero Magazine av Frans Jahnstedt)
Betyg : 5 av 5
“Efter två så starka singlar som “Model, Actress, Whatever” och “Seventeen” så hade man väntat sig en del, men inte ett helt album av minst samma kaliber. Med en fot kvar i det elektroniska underlandet och den andra på väg långt ut i det stora folkvimlet av rockfanatiker följer AT i Yvonnes fotspår till de stora festivalscenerna.Bakom de fina storstadskvarterens fasad döljer sig en skitig bakgrund, det är där man hamnar med en gudabenådad ljudbild som ledsagare. Man har fått hjälp av Jimmy Monell, bl.a. Roxette, med syntprogrammeringen och albumet är producerat av Brainpoolsångaren Christoffer Lundquist, en perfekt kombination som även lyfter i vissa fall något gamla låtar till det perfekta soundet. I Sara Gunnarsson har man en karismatisk sångare utan dess like, hon pendlar från skönsjungande popprinsessa till tuff rocksångerska utan att ens behöva byta läppstift. The April Tears FC kommer toppa allsvenskan i vår! Champions Leauge nästa?”
*
Nöjesguiden är en tidsskrift som jag, och många med mig, verkligen ogillar. Och det har, tro det eller ej, inte alls med usla recensioner att göra. Finns det månne något band med kompisar jag känner som blivit hyllade i nämnda tidning? Och finns det egentligen nån som inte skulle bli lätt oroad om man åkte på en hyllning i nämnda blaska?
STRIP MUSIC
(Recenserat av Quetzala Blanco)
Betyg : En riktigt sur gubbe
Nä det är väl inget större fel på Henrik De La Cours senaste band Strip Music. Förutom att de är omoderna, intetsägande och gör synt år 2004. Tio stycken låtar som liksom är på maskerad och har styrt ut sig i mycket sköra attribut bestående av lösnäsa (melodi), tokiga clownbrallor (refräng) och styltor (text).
Och förr eller senare måste man gå hem från maskeraden, det håller ju inte för evigt.
När jag började skriva det här trodde jag att jag bara var på dåligt humör och inte ville slösa bort en enda sekund till på ett band från Eskilstuna när Eddie Billup sitter och gråter i min stereo. Men det var inte så, tyvärr. Med nyktra ögon kan jag säga att Strip Music är något som Robert Smith kasserade i mitten av 80-talet.
Kiff
Hökaröva
Mental
Hökaröva, Lip Service
Veckan var avklarad och helgen på ingång. Helghälsningen på Kollaps! skriven. Veckans låt inlagd på kompis-siten (så gör vi varje fredag eftermiddag). Ölen öppnad. Spelningar precis inbokade i vår, i Schweiz och Tyskland, för Lip Service.
Då finner jag en recension som sågar vårt lilla band. Fair Enough! Sågningar och hyllningar på plattor jag varit delaktig i har jag läst sen 1990. The April Tears fick i sina dagar ta emot allt från helt sinnesjuka hyllningar till makalösa avgrunds-sågningar. Lip Service har än så länge hållt sig i skiktet 5-8 om ni förstår vad jag menar. Men just den här recensionen, från gratistidningen Groove, blir den första att bli behandlad på Kollaps. Något jag funderat på -alltså att recensera recensioner- sen vi fick läsa följande på synth.nu 2007 (en site som numer har hämtat sig rejält på alla sätt)
“Min första tanke: okey, detta gillar jag definitivt. Jag åkte direkt in på “Velvet Machine” som är spår ett där man kastas in i härliga body beats och små ljuddetaljer som faller öronen i smak. Jag valde mina stora hörlurar med flit idag för att just få den rätta känslan och inte missa dessa små, fantastiska ljud som band ofta lägger ner mycket energi och känsla på. Då jag har spelaren på random får man överraskning på överraskning… låt nummer 9 “Trace the fourteen lights” börjar med klassisk musik….”
En syn blev det istället den här gången, för att tala pokerspråk. Eller rent av en raise, en höjning? You decide, folks! Här följer det. : )
GROOVE MAGAZINE RECENSION
L-E MENTAL
Black Cat
(Devotchka/ Mile Music)
http://www.groove.se/site/recension.asp?recId=2963&mediumId=1
“Hård synt med technovibbar och kompromisslösa texter kan verka både spännande och lovande. Och visst är den djupa basen och de tunga syntarna sköna, men med de överdrivna texterna och öststatsinspirerade sången blir paketet Lip Service smått obegripligt. Konvolutet där sångerskan Louise Jismark och före detta The April Tears-medlemmen Andreas Jismark poserar i lack, läder, svans och solglasögon är så pass överdrivet att jag på allvar funderar på om skivan är en parodi.
Så är inte fallet vilket blir tydligt när musiken sätter igång. Musiken tittar bakåt, flörtar med 80-talet och ibland kan man skönja Depeche Mode mellan syntarna. Lip Service har vågat sig på att göra en cover på Never let me down again, men just där är det svårt att höra några rester från Depeches original. Covern är ändå skivans bästa spår, vilket kan bero på att sången fått stå tillbaka till fördel för bandets bättre sida, de mörka syntslingorna.”
MITT SVAR:
Ah..var detta alltså anledningen till att Groove inte damp ner i min brevlåda den här månaden, dit den kommit sen vi annonserade med eas/svart bröllop? En sågning av Lip Service senaste skiva, minsann!
Nu är jag ju alltför rutinerad för att bli monumentalt upprörd och ledsen över dylikt. Men samtidigt är jag för fåfäng och för besserwissrig för att inte låta bli att kommentera. Och jag vill, hemskt gärna, att detta framförs till recensenten Maria Petersson.
1. Vi har inte gjort en cover av “Never let me Down Again” med Depeche Mode utan på “Never let Me Down Again (Aggro Mix)” med Depeche Mode. Som det mycket tydligt står på skivan och den pressrelease jag förmodar ni har fått. En vital skillnad eftersom vår cover är närmast en modern kopia av sagda original. Något som är vida känt för Depeche Modes fans, men som även -med lite superenkel googleresearch- hade varit snabbt löst även för en oinsatt journalist.
2. Månne må vårt konvolut vara en parodi men jag har absolut inte på mig någon svans varför skribenten måste luppas igen för ett kraftigt syftningsfel.
“Andreas Jismark poserar i lack, läder, svans och solglasögon”
Varifrån lädret kom vet jag icke, men jag får väl vara glad över att det inte stod spandex.
3. Slutligen är det återigen fascinerande att se att det- mellan raderna- glasklara budskapet, det att kvinnor på sitt sätt, ska kunna kommentera samhällsklimat, sexualitet och könsdiskriminering utan att vara klädd och stöpt i en indirekt mansaccepterad kostym- återigen möter sin största fiende i sitt eget kön. Speciellt när man är klädd till fiktiv hjälte i svart lack och höga klackar.
Det är möjligen parodi, det vi sysslar med. Eller travesti. Kanske är det överdriven medvetenhet om genren vi verkar i. Men det är iallafall på våra villkor -rätten att få se ut och vara som man vill utan att klä i sig de samhällsaccepterade attributen.
So much for the alternative Groove, Maria!
Likt er publikation är tryckt som en recension av bandet L.E MENTAL, utgivet av Mile Music, (Ska ni såga oss kan ni väl iallafall skriva vårt namn och skivbolag rätt) tar jag mig friheten att publicera detta på min blogg kollaps.superautomatic.com.
Fridens Liljor/
Andreas Jismark
After Work
Helghälsningar
Just nu i Stockholm: Fredag 17.12: After Work. Delvis några bärs vid en bar. Antagligen med arbetskamrater.
Just nu i Tranås: Fredag 17.12: After Work. Man är lite krum och till åren, man har en liten hund med tovig päls. Man går med nämnda hund längs landsvägen (grusbelagd) hem mot sitt knut; en rödmålad stuga.
Ja iallafall om man ska tro på skylten som numer hälsar bilisterna välkomna till Tranås.
Låt oss titta närmare på saken.
Tranås kommun har klubbat genom att sätta upp en rejäl doning, för de till staden inkommande, som informerar via en bild om ovanstående. Jag fick ganska nyss informationen om detta av en, sedan multipla år, Tranåsboende; min svärmor. Sittandes vid just en bar intagandes en Stockholmsk after work. Jag skrattade och tänkte vad i hela havet som händer i min gamla hemkommun. Låt oss förmoda det mest sannolika:
1. Någon i stadshuset reser frågan om att det borde vara något mer än tranor och “Välkommen till Tranås, pärlan vid Sommens strand” som hälsar boende och resande välkomna in till kommunen vid stadsgränsen.
2. Några andra tycker det är en god idé och kommunfullmäktige moderaten Anders Wilander (jodå han är bror till Mats Wilander) klubbar förslaget vidare.
3. Någon konsulteras uppdraget och kommer upp med en fin skylt: En man, en hund, en grusväg, ett torp och en hälsning. Kort och gott “AFTER WORK”.
Vajjert.
Fråga ett:
* Vad åsyftas egentligen här?
Fråga två:
* Är det månne “irony for the people currently living in the city Tranås of Småland”?
En första slutsats: Ja, det är ironiskt. Man åsyftar oss i Stockholm och andra västerländska “världsstäder” och “metropoler” som dricker några öl efter jobbet ibland eller möjligen ganska ofta. Man understryker det faktum att man bor på landet, på vischan eller hur nu en 08 ser på det. I Tranås är det ganska säkert inte så att man tar sig en jävel på Mangal, man kanske dock gör det i hemmet på egen hand så ingen annan ser. Eller så gör man det inte alls. Man kanske bara går ut med hunden. Point taken.
En andra slutsats: Nej, det är inte ironi. Det är ett ställningstagande som säger: Låt fjollträsk, nollåttorna dricka sina öl, vi lever på landet, fast i en liten stad, och njuter av en mer mångsidig verksamhet om kvällarna.
Möjligen är det ironi inbakat där också, jag kan inte vara helt säker.
I vilket fall undrar jag -Varför just denna skylt med detta budskap? Varför isåfall skriva på engelska? Varför sätta den vid stadsgränsen till den gamla fina pälsstaden på småländska höglandet?
Svaren är oklara.
Vad som däremot är säkert, och för många uppvuxna i småstäder föga överraskande, är att det blossat upp en infekterad debatt i lokaltidningen mellan gamla prästachefen och kommunalrådet.
“Detta uppmuntrar till onykterhet. Ovärdigt! Vidrigt!!” skanderar kyrkans kvinna. (Jag kan inte citera korrekt eftersom Tranås Tidning och övrig lokal press inte är i närheten av att publicera några artiklar på Internet, World Wide Web, det sk “nätet”)
Stans man, Wilander, förhåller sig kallsinnig och undrande till utspelet från kyrkan och frågar sig sen när “After Work” var lika med öl och sprit.
Och här sitter jag i Stockholm och ser tillbaka på staden jag växte upp i med en öl i handen, Fredag 5 December 2008, 17.33.
Jodå, det tog 20 minuter att skriva detta inlägg.
TREVLIG HELG, MÅGAR!
*
Nästa Tranåsinlägg på Kollaps kommer behandla de skandalösa nyheterna om att när det äntligen öppnat en äkta brittisk sportbar som visar Premier League så tar de 500 kronor i inträde.
Däckad
Hökaröva
Kan nån vara så hemskt vänlig och förklara vad som har hänt här?
Två
Svart Bröllop
Imorgon Fredag kommer den tredje singeln från EAS/SVART BRÖLLOP och trots att jag är inblandad så vågar jag nog påstå att det är en av årets starkaste singlar från en svensk artist. Ni har väl för fan inte missat den här? eas/svart Bröllop: TVÅ
Quizet igår var fantastiskt och det är helt klart varför Nicklas för fjärde året stod vid spakarna. Rättvis seger till UltraChristmas som in i sista omgången skuggades av flera lag. Stämningen var minst sagt hög när Nicklas delade ut förslutna kuvert i sista omgången.. Kollaps! chansade med tidsbegränsningen och föll tungt.
M4TM JulQuiz!
M4TM
Så var det äntligen dags för Music For The Masses julquiz med Ultrachromes egen Nicklas som QuizMaster! För fjärde året i rad radar quizveteranen upp sin tillställning inför b la regerande mästarna Kollaps! I övrigt börjar kvällen lite tidigare med videotitt -Månne har någon ännu inte skådat senaste verket? ; ) – och lite mjukdisco i källaren.
Party. Quiz. Juligt.
Ses där!
Malmskillnadsgatan 45, Stockholm.
Hulken i Stockholm
Uncategorized
Vissa männsiskor klär ut sig lite grann när det är dags för maskeradfest. Andra är på en helt annan nivå. You gotta love den här gröngölingen. Kolla fötterna!
-
Polls
VCMG
- Stort! Spännande! (58%)
- Kul för dem. men inte många andra. (32%)
- Jag har aldrig brytt mig och tänker inte börja nu. (7%)
- I don´t care anymore (4%)
Loading ... -
Senaste kommentarerna
Warning: Undefined variable $pre_HTML in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/themes/kollaps/inc/sup_recent_comments.php on line 23
Warning: Undefined variable $post_HTML in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/themes/kollaps/inc/sup_recent_comments.php on line 34