Gör som de andra säger..
Musik i Film
..eller gör det på ditt eget sätt. Som Scott & Fran i Strictly Ballroom. Det australiska geniet Baz Luhrmanns första film är för mig, och kommer nog alltid vara, den individuella, mänskliga triumfen fångad på film. I den minst sagt klyschigt klassiska storyn med den fula ankungen så finns den största av alla grandiosa finaler.
Det är inte konstigt att jag valde att ägna ett helt år med kidsen att göra det ganska vansinniga projektet att sätta upp en scenversion av filmen. Jag hyrde in danspedagog, eleverna (i trean/fyran/femman) tränade rumba, paso doble, samba, vals och tango extra på kvällar. Föräldrar hoppade in och spelade roller. Jag ser det som en av mitt livs största lyckanden. Resultatet, 12 mer eller mindre utsålda föreställningar, var stundtals magiskt bra. Om jag får skryta så var representanter från dans och musikskolor på plats mer eller mindre mållösa efter att ha sett Strictly Ballroom med Kvarnbackaskolan i Kistas elever. (Detta var innan Lets Dance och inget annat)
Det kanske ni inte visste om mig, Kollaps har väl inte direkt gett sken av det alla gånger, men jag fullkomligt älskar dans när den är som mest rörande. Flamenco. Paso Doble -tjurfäktaren och tjuren. Och mer rörande än slutet på Strictly blir det inte. Precis som med slutet i Döda Poeters Sällskap gråter jag varenda gång. Och jag har sett filmen minst 500 gånger (delvis beroende på manusöversättande i skolarbetet då).
Baz Luhrmann gick vidare och gjorde modern Shakespearetolkning med Romeo och Julia och den sensationella, makalösa ångvältsmusikalen Moulin Rouge innan han slutade fick flipp och gjorde fjolårets brakfiasko Australia.
Det är överspel, vansinniga karikatyrer och den lovande unga dansarens/osäkra ankungetjejens kamp mot skitsystemet. Det är till tonerna av den dramatiska pasodoblen och John Paul Youngs euforiskt lyckliga”Love is in the air” Det är Strictly Ballroom. Och jag avgudar det.
#2 Scott och Fran skiter i dansförbundets regler och gör det på sitt sätt.
Slav till Kärlek.
Musik i Film
Roman Polanski. Hugh Grant. I en historia med högst tveksam (sexuell) moral. Jag ser förbi verklighetens faktum och ser bara till filmskapande, OK? Divine Brown, Sharon Tate, minderåriga & prostitutions-snacket tar vi nån annanstans nån annangång.
Hyresgästen, Repulsion, Chinatown… Polanski har gjort många minnesvärda filmer. För min smak träffar han dock allra bäst i “Bitter Moon”. Det är en twistad kärlekshistoria, till stor del utspelad i Frankrike (som många av mina absoluta favoritfilmer) som har en avslutning så grandios att det finns ju inte.
Hugh Grant, stiffare, klumpigare och modestare britt än i någon annan av hans filmgestaltningar (det vill m a o inte säga lite) förförs av den amerikanske åldrande författarens historia (och dennes sensuella yngre franska hustru). Grant (och genom honom hans fru) dras in i en perverterad värld. Förhållandet mellan mannen och den sexiga yngre frun är en minst sagt våldsam och vild historia. Men ack så lockande för Grant. Och till slut -självfallet- slutar det i total ångest.
När den förledde och förförde och fördummade brittiske mannen tror han ska få sitt grand price, sin Mimi, får han se sig sviken av “löftet” på samma sätt som han, genom sin åtrå, svikit sin fru. Och hans ytterst gudfruktiga och tråkiga (enligt hans egen åsikt iallafall) fru dansar plötsligt, efter tolvslaget på nyårsafton med den utmanande fransyskan. Det sker till tonerna av Bryan Ferry sjungande “Slave To Love”. Det är filmmagi.
#3. Hugh Grant, den kåte äkta mannen, får se sin timida och svikna fru ragga upp kvinnan han åtrått och blivit förförd och lurad av i flera dagar under en kryssning.
Musik i Film: Topp tre kvar
Musik i Film
Med endast prispallen kvar vill jag passa på att rada upp placeringarna 4-10 samt släppa loss ett hedersomnämnande som är utan tävlan: Bästa opening credits någonsin.
I en film som på sitt sätt, och definitivt i sin genre, är den bästa någonsin visar regissören med all önskvärd tydlighet vad vi har att vänta oss. Första gången jag såg filmen hade jag gett den full pott bara efter det här:
Musik i film plats 4-10
# 4 Zorg (Jean Hughues Anglade) är ensam kvar efter att ha “befriat” Betty (Beatrice Dalle) från sina plågor.
GABRIEL YARED: MAIN THEME FROM BETTY BLUE 37.2 LE MATIN Betty Blue (1986)
#5. Tom Cruise hamnar, som crescendo på en ångestladdad kåtjakt, på ett slott mitt i en Hieros Gamos ceremoni.
JOCELYN POOK: TITLE ? Eyes Wide Shut (1999)
#6. I början av Natural Born Killers, på ett truckstop-fik, till tonerna av Leonard Cohen´s “Waiting for a Miracle”. Juliette Lewis dansar vid jukeboxen. Äckliga gubbar är på plats och på väg in. Något ligger i luften och det känns ont på ett härligt sätt.
LEONARD COHEN: WAITING FOR THE MIRACLE Natural Born Killers (1984)
# 7. Ewan McGregor är inlåst på sitt pojkrum av sina föräldrar för att tvingas ur sitt heroinmissbruk.
UNDERWORLD: DARK TRAIN Trainspotting (1996)
#8 Elin och Agnes kommer ut till tonerna av Broder Daniels indie-epos “Underground”.
BRODER DANIEL : UNDERGROUND Fucking Åmål (1998)
#9 Ridley Scott & Vangelis visar ljuset efter över två timmars förförande vacker, ångesttyngd, mörk dystopi. Ljuset: Från världen efter denna eller världen av dåtiden, innan den som komma skall?
VANGELIS : BLADE RUNNER END TITLES Blade Runner (1982)
#10. Edward Norton spränger systemet, skjuter ut halva sin hjärna och får sin kärlek, Helena Bonham Carter, till tonerna av en av The Pixies största stunder. THE PIXIES : WHERE IS MY MIND Fight Club (1999)
Betty Blue
Musik i Film
Det finns bra fimer. Det finns ruggigt bra filmer. Och sen finns det filmer som är mer eller mindre livsförändrande. Jag har väl fem såna. Betty Blue, 37, 2 på morgonen är definitivt en av dem. Jag såg den runt 1990. Beatrice Dalles Betty sveper in som en virvelvind i Jean-Hughues Anglades Zorgs stillsamma liv. Musiken, scenografin, skådespeleriet, känslan rakt över hela filmen är fem plus. Jag har sett den säkert hundra gånger -det finns bara två, tre bättre och mer betydelsefulla för mig i filmhistorien.
Efter Betty Blue såg jag all fransk film jag kunde komma över men jag hittade aldrig någon som var lika bra. Visst, “De älskande på Pont Neuf” och “Amelie från Montmartre” är ljuvliga. Men de är inte Betty Blue. Kompositör: Gabriel Yared Regi: Jean Jaques Beineix: Livet efter Betty.
# 4 Zorg är ensam kvar efter att ha “befriat” Betty från sina plågor.
Kubrick.
Musik i Film
Stanley Kubrick. Ett geni. Med mani. En perfektionist. I varje bild. I varje detalj. I varje sekund av varje film karln gjort. I det här nedanstående klippet blev det som allra bäst/läskigast/snyggast, även om jag var nära att välja skräckintrot/Så talade Zarathustra från 2001.
Eyes Wide Shut, Kubricks sista film: En mer överraskande och läskig vändning mitt i en film har jag knappt varit med om. Jimpa och jag satt stumma i bandbostaden utanför Vallarum när vi såg den en sen natt. Livrädda bland folkölen, kok-korven och askfaten.
#5. Tom Cruise hamnar, som crescendo på en ångestladdad kåtjakt, på ett slott mitt i en Hieros Gamos ceremoni.
Kompositören till detta otäcka, otäcka verk lär, föga överraskande, vara en ungrare, ni får gärna förtälja hans namn om ni har kunskaper kring detta.
Lennart.
AIK
Jag har inte skrivit något om det på Kollaps. Här ska skratten och diskussionen dominera. Men nu har Petter Karlsson, också gammal Tranåsbo, skrivit så fint i DN om våra älskade Bröderna Olsson. Läs detta om Erik, Lennart, deras livsöde & i viss mån vårt AIK-gäng.
Mickey & Mallory
Musik i Film
#6. I början av Natural Born Killers, på ett truckstop-fik, till tonerna av Leonard Cohen´s “Waiting for a Miracle”. Juliette Lewis dansar vid jukeboxen. Äckliga gubbar är på plats och på väg in. Något ligger i luften och det känns ont på ett härligt sätt.
Olivers Stone kanske inte var direkt hyllad av Quentin Tarantino för sin regi av dennes manus “Mickey & Mallory”, men jag och många med mig är helt begeistrade i den helt makalöst snygga filmen Stone fick ihop. Visst, överspel så det sjunger om det från bland annat Robert Downey JR och Tommy Lee Jones. Men det är ju grymt!
Vi matas med bildspel -skivomslag var tredje ruta, de snyggaste rockvideos som inte är rock videos som världen sett, provocerande splatter och klippning i slowmotion, fisheye, vidvinkel. Projektioner på himlen, indianer, ormar, Nine Inch Nails, ett vidrigt -men inte osant- porträtt av hur media fungerar när det är som vidrigast, storyn i sig, Juliette Lewis (Vem älskar inte Juliette Lewis?!) och Woody Harrelson i sin livs gestaltning. Natural Born Killers var 90-talets Bonnie and Clyde. Natural Born Killers var filmen som var så snygg, cool och stenhårdQuentin Tarantinos manus faktiskt inte behövdes när allt kom kring. Natural Born Killers är en klassiker och i inledningen, till tonerna av min husgud Leonard Cohens smäktande “Waiting For a Miracle” vet man att det är det magi i närmare två timmar på gång.
Stalkerscenen
Lip Service, Musik i Film
Fri från listan, även om jag på ett personligt plan skulle kunna ha med den där, är scenen från “Scener ur ett Kändisskap” där Linus Wahlgren bestämt sig för att förfölja Jonas Malmsjö i jakten på att bli en kredibel skådis. Det är så grymt att “Silent Empire” valdes till detta klipp, det passar bra in i storyn. Filmen som sådan var som jag redan sagt på Kollaps, skitrolig och riktigt bra varför jag hoppas att en större publik får chansen att se den i DVD format då de stora massorna uteblev från biograferna i somras.
Cold Turkey
Musik i Film
# 7: Ewan McGregor är inlåst på sitt pojkrum av sina föräldrar för att tvingas ur sitt heroinmissbruk.
Det här är bland det mest obehagliga någonsin visat i film. Ewan McGregor tvingas till en cold turkey och är inlåst på sitt rum. Han svettas, fryser. Väggarna krymper, rummet svajar. Och till slut kommer samvetet över bebisen som dog i knarkarkvarten krypande i taket.
Att missa Trainspotting på en lista över Musik i film vore ju fullständigt skamligt. Filmen definierar väl själva begreppet tillsammans med andra soundtrackdrivna fenomenfilmer som exemplevis Pulp Fiction. Det vimlar helt enkelt av klassiska scener helt perfekt tonsatta. Surfrocken efter “Zed´s Dead”-partiet i Pulp Fiction. Born Slippy i Trainspotting medans huvudpersonen radar upp vardagsSvenssons livsinnehåll han skall bli en del av. Uma Thurman & John Travolta (i Pulp) i Girl You´ll be a woman Soon. Perfect Day (Trainspotting)under en mörk skotsk tripp.
Det är filmer (och Soundtrack) som sätter outplånliga intryck på såna som mig och många, många andra. För att det är briljant berättat, briljant framfört och briljant tonsatt. Underworld. Dark Train. Plats 7.
Slow Down My Beating Heart 09 10 11 Nu är den här
Lip Service
Regisserad av Tony Ahola, Producerad av Lip Service & Jimmy Monell, Mastrad av Mattias Svensson, nu är den ute.
Som video, som köpesingel på devotchka.se, på Spotify i veckan etc.. etc..
Missa för fan inte att lyssna på två briljanta remixer på vår MySpace: en av Jens Hellqvist & en av oss själva. I en April Tears tappning. Jens var ju för övrigt med
det året (1995) som April Tears lät som mest som remixen. Och Jens mix är möjligen inte kommersiell men fan vad jag älskar den ändå. På remix ep:n ingår även en mer konventionell rockversion av Chuck Dredd. Han var inte med i April Tears. Men han är duktig ändå.
Det blir för mycket info att ta in. Börja med videon så återkommer vi till remixarna.
-
Polls
VCMG
- Stort! Spännande! (58%)
- Kul för dem. men inte många andra. (32%)
- Jag har aldrig brytt mig och tänker inte börja nu. (7%)
- I don´t care anymore (4%)
Loading ... -
Senaste kommentarerna
Warning: Undefined variable $pre_HTML in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/themes/kollaps/inc/sup_recent_comments.php on line 23
Warning: Undefined variable $post_HTML in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/themes/kollaps/inc/sup_recent_comments.php on line 34