Category archive: 78 Svenska Låtar
Då var det dags för en ny maratonlista. Jag tänkte ge mig in i den svenska låtskatten. Svenska artister. Med sång på svenska, engelska eller annat. Jag tänkte presentera 78 låtar från 1978 till 2008 som möjligen är de 78 bästa låtarna som gjorts av Svenska artister under denna 30-åriga tidsperiod. Jag säger möjligen för det är ju förstås så att det är tämligen omöjligt att lyckas med att få med allt.
Jag har iallafall gjort ett tappert försök och när någon skriker om att en artist eller låt fattas så ska jag per omgående säga om jag tycker den borde vara med på min lista eller inte.
Som i tidigare fall här på Kollaps så är det min egna subjektiva åsikt som är herre över tyckandet. Därför är det fritt att tycka tvärtom eller att fullständigt hålla med.
Jag bör väl tillägga det att den största våndan inför den här listan har varit att vissa favoritartister mycket väl skulle kunna klämma in tio till femton låtar på listan. Det skulle bli tråkigt och nästan lite löjligt om jag skulle ha med så många. Därför har jag lagt ett max på fem låtar per artist som får representera de andra. Inte helt korrekt kanske, men det skiter jag i. Ni får iallfall roligare texter kan jag säga.
Det här ska bli kul. Snart kommer nummer 78!
Eddie Bengtsson, Marina Sjiptjenko. Malmö, mellan 1983 och 1987. Tre låtar, tre singlar, inte mycket mer.
Först ut var “Dansande Man”, sist var “Blå Fötter” därimellan “Som Skjuten Ur En Kanon”. Samtliga är ansedda som klassiker för en mindre skara människor, däribland jag. Page var på många sätt det första svenska syntbandet. Jag vet att det inte stämmer men det känns ändå så.
Marina Sjiptjenko ledde ju Syntetisk Resa i P3 och introducerade mängder med musik till mig och tusentals andra. Marina: Sveriges enda sanna syntdrottning. Eddie Bengtsson är möjligen inte kungen, men när han vill en fantastiskt skön poplåtsmakare.
På nittitalet började duon (jo, det blev en trio med Anders Eliasson och sen enmansband sen tappade jag kollen) shejpa upp sig och släppa ett par, tre album och vi fick äntligen se dem i Tranås. Banden som kom till Tranås var faktiskt många och betydelsen av detta kommer den här listan visa. Just Page var jag inblandad i själv att boka och det var en ära att ha dem på plats på Musikcafét. Det var närmast hysteri bland alla tonårsfansen.
Marina hoppade på kryckor men var ändå snyggare än någon varit genom tiderna på Musikcaféts stora scen. Eddie lånade en gitarr, jag tror det var Jens. Sara lämnade en egenplockad blombukett till Marina efter sista extranumret.
“Som Skjuten Ur En Kanon” är Pages bästa låt. Många skulle hävda “Dansande Man”, och visst det är en svängig sak, men att den skulle vara bäst är felaktigt såklart.
“Myror i min kropp
Fjärilar i min mage
Ring mig jag kommer till dig
Som skjuten ur en kanon”
1997, Skånegatan. Henrik De La Cour är stissig. Kommer pressen såga kommande albumet “Getting Out Getting Anywhere”? Bara ett par dagar kvar till release. Den värsta indieboomen har passerat söder. Yvonne passade egentligen aldrig in där heller egentligen även om genombrottet “Drifter” var shoegaze så det skrek om det.
Några år tidigare, jag var nyinflyttad i stan. Yvonne blev ganska omgående ett intressant inslag för mig i Stockholms yngre uteliv. Man satt på Gino, väntade på att Cranes eller Spiritualized skulle börja lira och helt plötsligt spatserade sex tonåringar i varierande längd och tjocklek förbi på rad. Alla i svart kostym, vit skjorta och svart slips. Eskilstuna hade kommit till stan.
Och visst var det så, 1995, att Yvonne var yngre, coolare och hetare än Kent på de flesta fronter. I alla fall för oss på Hannas Deli. Sextetten gjorde en godkänd debut och sedan ett ännu bättre andra album och inledningen på denna -“Transfixed”- var fucking jävla breathtaking att se framförd från scen. Den kändes som en sirén, ett skogsrå, en häxa. Du sögs in i dess magiska kraft, käkades upp och försvann. Yvonne har aldrig gjort en bättre låt.
Åren gick vidare, Yvonne stekte ursprungs-stajlen och gjorde “Bad Dream”, briljant på sitt sätt det också med David Lindh i en framflyttat position som rappande Clash-gubbe. Det var nära jag plockade “Bad Dream ska jag säga. “Sleepless Night”, “Modern Love”, briljant pop, visst, men Yvonne var som bäst när de var som farligast.
Och nu är de tillbaka i grundsättning -minus TrumAnders- på Debaser i sommar.
David har ett nytt projekt också. Jag gillar David, har alltid gjort:
Jag hatar melodifestivalen. Verkligen HATAR melodifestivalen. Sen älskar jag den. Förbehållslöst. Något ambivalent? Jag är inte ensam.
Att binda en poplåt enligt ett föreskrivet formula och klocka in den på tre minuter är ju en form av avrättning på konstarten musik. Men om man köper det och skiter i all form av avantgarde, all form av konstnärlig frihet och sätter sig ner och skriver “Hero”, ja då får man min schlagerdel av hjärnan att skicka ut signaler till mina tårkanaler. När det blir så jävla mycket schlager att man får rysningar längs armarna. Det är inte så illa det heller. Och en Andy Warholsk popart i sig.
Lena Philipsson har, förstås, framfört det bästa Svenska melodifestivalbidraget genom tiderna. Det var bäddat och dukat för succé när vetlandabon och stilikonen PH slog påsarna ihop med Orup. I andra sammanhang inte mycket att spärra upp ögonen för. Men i schlagervärlden -en ny dynamic duo. Ja deras karriärer bygger fortfarande på enbart den här låten. Utsålda hus med gemensam show och en gemensam platta på väg.
Orup har alltid varit en riktigt, riktigt bra låtskrivare. De tidiga dagarnas Ubangi och There Is No Orchestra har kanske inte lämnat de största fotavtrycken efter sig, men Tomas Eriksson på egna ben visade tidigt på en enorm potential. “Är du redo” var väl kanske inte en stor favorit när det begav sig, men sen öste mannen ur sig fantastiska poplåtar innan han slutligen, likt många andra före honom, ramlade ner i soulhålet. Jag menar – “Då står pojkarna på rad”, “MB”, “Jag blir hellre jagad av vargar”, “Från Djursholm till Danvikstull”, “Min Mor Sa Till Mig”, “Stanna Hos Dig”, “Upp Över mina Öron”; “Magaluf”, Stockholm”. Kom inte och säg att Orups låtskatt är betydelselös.
“Regn Hos Mig”. Vilken låt. VILKEN LÅT! Jag skulle vilja ha en förbannat bra förklaring till varför den inte skulle vara det. Big Up, Orup!
Och till slut mötte alltså hans väg Lena PH:s. Ynglingen med “Kåta Ögon”, enligt mogulen Bert Karlsson, som tidigare skördat framgångar i mellon med “Kärleken Är Evig” och “Dansa i Neon”. Jag kan direkt säga att jag håller även dessa två mycket högt i min lilla bok. “Kärleken Är Evig” -fucking hell vilken fantastisk schlager. Men den fulla potentialen uppnåddes alltså många år senare. Inte bara i Lenas magnifika, värdiga, skitsnygga, klassiska framträdande utan såklart även i melodi & produktion. Jag bara skrek rätt ut när jag hörde låten dra igång den där första gången jag hörde den. Svensk schlagerhistorias största, snyggaste och bästa ögonblick.
*
Övrigt i schlagern då?
Nanne Grönwall. “Avundsjuk” -kanske det sämsta jag hört. “Håll Om Mig” -den näst bästa schlager jag hört. Det är ju för fan ett beat värdigt Nine Inch Nails. Nej, skratta inte. Tänk efter. “Håll Om Mig” -en skiitbra låt.
“Viva La Diva” Dana International -möjligen den bästa av alla i schlagerhistorien.
Perrelli då? Fan, skitsnyggt framträdande värdigt en Kylie i riktigt bra form. Hon var bäst, tätt följt av B.W.O och bortglömda Suzzie Tapper. Lycka till i Belgrad säger jag. Jag kommer heja.
Arvet från brittisk musik är stort på oss svenskar. För att inte säga gigantiskt. Ibland lyckas vi ännu bättre än våra fellow brittans. Ibland låter vi som avkomman till Peter Hooks samlade verk vare sig medlem i New Order eller producent till Stone Roses tidiga verk. Som här: The Embassy från Göteborg. Det är snyggt, det är svängigt. Det är #74.
*
Tillåt mig börja den “gömda” listan också, en nedräkning från 110 till 79 i korthet:
110. The Sounds – Living In America
Jag följde på mycket nära håll utvecklingen av den här låten. Ja utvecklingen av hela The Sounds faktiskt. Jimmy Monell & Adel Dahdal gjorde en fin produktion och via Peter Månsson & Janne Kask kom denna monsterhit. En banal text, men en sjujädra låt. The Sounds hade även “Fire” och “Mine For Life” på debuten som jag stendiggade.
109. Reeperbahn – Kalla Kriget
Javisst är det bra. Javisst står Reeperbahn för något stort i svensk musikhistoria, men skrik er ångest ut nu herrar Söderberg och Isgren med flera. Den här låten representerar Olle, Dan & co på min lista. Jag tycker det är bra. I “Kalla Kriget” mycket bra. Det stannar där nånstans.
Jaha. Det engelska arvet är starkt som jag sa. När jag först hörde Shout out Louds för några år sen trodde jag verkligen att det var Robert Smith jag hörde sjunga. Det var det ju inte. Men det lät ju likväl riktigt skitbra. Sen såg jag dem live på Lyran i Arvika och intrycket förstärktes kraftigt. Shout Out Louds är ett av de bästa bandet som kommit fram de senaste fem åren. “100%” är skitbra, “Shut Your Eyes” skitbra. “The Comeback” skitbra. Jag har valt den sistnämnda till listan. Även om uppföljaren till debuten “Howl Howl Gaff Gaff” är fin den också så får låtar som “Tonight I Have To leave It”, fullständigt sönderspelad på P3 förra året, lämna plats 73.
*
108. Casey -Take Off
Nyköpings eget My Bloody Valentine kom inte långt i karriären. Synd. Synd som FAN. Men ni som inte upptäckt skatten får göra det på en gång och tjata på Micke Santo att dra igång det här igen. Det är ju löjligt bra: http://www.myspace.com/caseysweden
Nasa hade nånting på gång men det hände ett par saker på vägen som fuckade upp lanseringen: 1. De fick, av förklarliga skäl, inte heta Nasa utanför Sveriges gränser. Walkabout skulle det bli, men det blev det aldrig något av. Och 2. De slutade synta och började spela funk.
Eller funk, men bra jävla nära med rejält plottrig o skuttig ljudbild. Bättre då i begynnelsen när Nasa bara var ett riktigt bra syntband. Som i “Paula”, deras bästa låt. Och en av de första sjutummare jag ägde. “Take Off Your Clothes” och “The Bird” var andra fina låtar av Henzel/Thors men vid en återlyssning kändes debuten “Paula” från 1985 som starkaste kortet.
*
107. Fläskkvartetten med Freddie Wadling -Walk
Freddie Wadling. Vi återkommer till denne legend, I promise.
106. Covenant – Stalker
Tung svensk synt är väl inte det största som drabbat landet. Covenant, mina gamla bolagskamrater, har här dock hittat helt rätt. Kompromisslöst. Prodigy-snott. Svängigt. Hårt. “Stalker” är bra tung synt.
105. Antiloop – In My Mind
Jamen självklart! Komersiell techno är härmed representerad i listans bakvatten. Och det förtjänar den här gamla monsterhiten från Antilooparna. Videon är svår att glömma också. Jag, min idiot, köpte ett par såna där brillor. Dessvärre såg jag inte klok ut. No shit Sherlock.
104. Eldkvarn -Kärlekens Tunga
Pekings stoltheter lever än. Pluras svarta blogg ledde till en hedervärd comeback förra året. “Kärlekens Tunga” är fortfarande bäst även om flera av spåren på “Svart Blogg” lät riktigt bra.
103. Robyn – Be Mine
Robyn har hittat helt rätt till slut. Hennes senaste album rullade ordentligt i stereon för ett par somrar sen. Riktigt bra. Och första singeln var nog starkast ändå. Tunga stråkar och ett beat har alltid funkat på mig. Premiärframförd av Robyn på grammis iklädd en klänning som såg ut som en pumpa. Jag ramlade ur soffan av chocken.
Det visade sig senare att Robyn hade på sig en klänning designad av hennes kompis. Illa valt tillfälle ändå. Robyn har dessutom på senare tid med hjälp av en viss Kleerup sjungit in en annan riktigt bra låt på första platser omkring i världen. Kick their asses, Robyn!
102. Per Gessle – Här Kommer Alla Känslorna På En Och Samma Gång
Mannen har satt ihop mer än en oförglömlig melodi, vad man än har att säga om det. “Här kommer Alla Känslorna..” är proddad av min vän Christoffer Lunqdvist, kanske det enda sanna geniet jag har lärt känna. Sommarplågan tuffar fram som ett litet tåg och är en ljuvlig liten låt. Gessle har en hel uppsjö bra låtar i sin rooster. Men hur mycket jag än gillar dem så får de vila i toppen av den här listan. Som kunde -mind you- bestått av 1000 låtar. Så bra är faktiskt svenska låtar 78-08.
101. Bob Hund – Den Lilla Planeten
Bob Hund är den aviga och drömska hunden som ägs gemensamt av Florian Schneider och Joey Santiago. Han bor på Skånegatan på söder och han kommer nog dyka upp igen ska ni se.
100. Leila K – Car Plan Pour Moi
Detta är, liksom ovanstående inget originalverk. Tvärtom är det en version till på en och samma artist -Plastic Bertrand. Normalt sett på mina listor särbehandlas icke covers, varför skulle de, men på denna är det faktiskt rimligt att svenska artisters tolkningar icke premieras framför originalverk. Tur det kanske. För “Car Plan Por Moi” är en sjujävla helvetes bra låt. Leila K is in the house.
Runt 2001 behövde några gossar med kort lugg och långt hår en replokal. De var kompisar till Kitte och jag hjälpte dem att komma igång genom att fixa plats i repan i Ulvsunda. De hade hetat Tamboureens, numer Melody Club. De hade också ändrat musikstil fullständigt från sextiotalsdoftande gitarrpop till en korsning av Alphaville, ABBA och Queen.
De spelade tidigt upp några alster, “Palace Station” och “Stranded”. Jag tjongades ner i backen av potentialen och ringde direkt till mitt förlag. Nu blev de inte signade dit men det tog inte lång tid innan de hade både fått kontrakt och breakat. Och det var med “Palace Station”, i mitt tycke bandets bästa låt även idag, ett par plattor senare.
Det är oustanding snäll och medryckande pop. Det är gräsligt snygga syntmelodier i överflöd. Meldoy Club har välförtjänt tagit sin plats i den svenska musikhistorien.
*
99. Kjell Höglund – Genesarets Sjö
Det är helt enkelt en så makalös melodi. Kjell Höglund, geni eller galning? Nånstans däremellan tror jag om ni kräver ett snabbt svar. Sökandet mot den heliga Graal går vidare..
98. Alice In Videoland – MF
Det här är helt splirrans nytt. Hörde ioförsig den här redan förra sommaren då Toril spelade upp den dagen innan mitt bröllop. Så jävla svinbra. Dock inte rättvist att direkt plocka in den på topp 78. Jag får suga på karamellen några år till. “We are Rebels”, duetten med Maja från The Sounds, bör bli en sommarplåga i ett väl fungerande land. Och första singeln “She´s a Machine” är även den snorbra. “MF” är mitt soundtrack för dagen!
97. The Mobile Homes – Nothing But Something
För att återknyta till mitt bröllop så blev ju denna låt förevigad -igen- för mig då jag blev uppbjuden av Hasse Erkendahl att dansa till denna då bandet stod på scen på Debaser Medis. Allt arrangerat via mina kära vänner på svensexan. Louise tillropades av mig från scen och räddade mig, som många gånger innan, från total förnedring. Det är inte lätt, även efter många öl, att dansa på scen framför en publik som står och diggar ett comebackande band.
Låt oss backa tillbaka till filmen G. Vad hände egentligen med allihopa där?
Magnus Uggla var populär då och är populär idag. Olle Ljungström fick efter en framgångsrik karriär med Reeperbahn -Nürnberg 47 i filmen- en ännu mer framgångsrik karriär som soloartist. Han var visserligen spårlöst försvunnen under många år innan comebacken. Och idag går ryktena varma om vart han har tagit vägen -ännu en gång. Niklas Wahlgren..nja. Han har väl gjort det mesta från barnskivor till att åka motorcykel med bara hängslebyxor genom Tanto.
Niels Jensen, egensinnig i filmen, egensinnig i det musikaliska livet, har samarbetat med många och jobbat själv både inom musik och konst. Motorcykelbusen i filmen har ni nästan nyss läst om. Patrik Henzel i Nasa:s bror Dominik. Han syns i många reklamfilmer idag. Synsam till exempel.
Så vad hände då med Ulrika Örn? Jo, idag är hon musikjournalist. Men då, i början av åttiotalet, var hon med i syntgruppen Fake. Ett jävla legendariskt band om jag får säga det själv. De var nämligen rätt och slätt skitbra.
De slog aldrig här hemma men hade listframgångar i både Italien och Frankrike om jag minns rätt. Och de hade mer än en bra låt. Men “The Brick” är en av de 70 bästa låtarna gjord av en svensk artist.
*
96. Fake – Frogs In Spain
Trots det antagligen fulaste skivomslaget som någonsin gjorts är det här en riktigt bra låt.
95. Fake – Memories Of Pan
Så snyggt! Topp tio på bästa svenska “ursynt”-låtar som gjorts.
Läs mer om Fake här, där ni, dessvärre, även kan skåda omslaget på grodan:
http://web.comhem.se/~u13403502/
Alexander Bard är en snubbe man tar ställning till. Jag gillar honom verkligen -så länge han inte pratar om sin “internationella karriär” som han gjorde stup i kvarten när B.W.O var med i Mellon senast. Jag känner till det, Alexander. Jag känner också till att mannen är en provokatör. En estradör. En exhibitionist. En Motalaman. En mästare på att ständigt hitta nya projekt som på sitt sätt gör nästan samma sak. Barbie. Army Of Lovers. Midi, Maxi & Efti. Vacuum. Bodies Without Organs.
Army Of Lovers signades först till Mute Records av Daniel Miller. Helt sanslöst egentligen när man tänker efter.
Bandets utstrålning var La Camilla hur mycket än Jean-Pierre Barda trånade längs väggar och hur mycket Bard själv såg olycklig ut med bekymrade ögonbryn. La Camilla: en sann stjärna. Kanske tog hon för mycket plats då hon senare ersattes av Michela De La Cour, sen Dominika Pesczynski.
I “Obsession” har bandet sin tveklöst bästa låt. “Crucified”, “Ride The Bullet” och andra kan lägga sig i house/syntpop1990-byrålådan och vila en stund. “Obsession” var Sveriges svar på Beloved´s “Sweet Harmony”. Och då vet vi att det är bra. Riktigt bra. Soundet är till viss del tidsbundet men Army Of Lovers bästa låt håller fanan högt än i dag.
*
94. Midi, Maxi & Efti: The Culture Of Youth
Kiss my ass, motherfuckers! Jag har ett gitarrcase signerat av samtliga tre medlemmar i Midi, Maxi & Efti. Det skedde i Aneby Folkets Park när The April Tears var förband. Men skit i det nu.
Låt ångestvrålen skalla över Sveriges rike nu.
Sådär.
Tyst.
Nähä?
Ja nu skiter jag i det. Midi, Maxi & Efti var bra! Skitbra. Visserligen på sitt eget sätt och förmodligen ovetande om det själva. Men hur många fester har jag inte slängt på “Bad Boys”, “Masenko”, “We Belong To The Poppadink Tribe” och “Ragga Steady” och ömsom dansat vilt, skrikit av glädje & skratt och sjungit allsång med diverse vänner genom åren. Väldigt många.
“When I was a ittle girl they called me HAVALINA!”
-
Polls
VCMG
- Stort! Spännande! (58%)
- Kul för dem. men inte många andra. (32%)
- Jag har aldrig brytt mig och tänker inte börja nu. (7%)
- I don´t care anymore (4%)
Loading ... -
Senaste kommentarerna
Warning: Undefined variable $pre_HTML in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/themes/kollaps/inc/sup_recent_comments.php on line 23
Warning: Undefined variable $post_HTML in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/themes/kollaps/inc/sup_recent_comments.php on line 34