Bilder

Vi har lite problem med bildfunktionen på Kollaps för tillfället och avvaktar med vidare publikationer tills detta löst sig. Vilket borde vara ganska snart.

Trevlig helg!

/a.

Aug 9, 2008 | Comments Off on Bilder

Belsebubs Konvulsioner (En studie i skräck)

Berättelsen som nu ska förtäljas är ett av Hugas mastodontverk. Den började skrivas under natten i Paris då Sjögge och jag var inhysta mellan Depeche Modes stagetrucks. Det kan ni ju läsa mer om här:

http://kollaps.superautomatic.com/category/tagluff-93/

Det följande har även en åldersgräns på cirka 15 år. Det är vidrigt otäckt:

BELSEBUBS KONVULSIONER

Av: Henrik Sjögren & Andreas Jismark 1993

Del 1

Det knackade på dörren. Vi låg och sov på Thailändskt vis på ett vandrarhem i Kina.

Olsson ryggade till, själv behöll jag lugnet. Vi mådde båda ganska så pyton efter föregående kvälls strapatser som bland annat ledde till vår tredje kompanjon Yarafats försvinnande.

Det knackade igen. Jag sparkade av mig täcket och tassade mot dörren. Jag fumlade fram nyckeln, satte den i låset och öppnade. Bara för att lika snabbt stänga igen. Det jag såg där ute var en fasansfull syn. En skräckinjagande figur stod där ute i mörkret. Hela hans kropp konvulserade sakta i vågliknande rörelser. Hans anlete syntes härjat av en monsun. Det måste varit ett hundratal flugor som surrade kring käften på varelsen. Han hade tre röda ögon varav ett var beläget mitt på magen. Det ögat blinkade mycket fort.

Jag ställde mig med ryggen mot dörren. Läpparna vitnade av sammanbitning. Jag var panikslagen. Utanför hördes inget.

Tystnad.

Olsson viskade upprört med sin karaktäristiska heshet: -Vaa ii HILLVÄTTÄ är dä som LUKTAR??

Det märktes tydligt att Leroy Olsson var skärrad. Hans buskiga högra ögonbryn ryckte kraftigt. Hans groteskt stora underläpp darrade av fasa och förundran. Jag blundade och önskade att jag var hemma i Istanbul.

Vi var inte vana att resa och när något sånt här inträffar grips Olsson och jag av panik. Yarafat däremot höll huvudet kallt i situationer som kräver det. Och då menar jag bokstavligt. Ty han bar mestadels en suspekt mössa fylld med iskubar, han var handelsresande i dito. Nu är ju dock Yanne, som vi så lättjefullt kallar honom, försvunnen.

Jag kände mig tvungen att öppna dörren igen. Skälvande närmade sig min hand handtaget. Dörren gled upp. Knniiiiirrrk. Tomt. Jag hörde snabba steg i trappuppgången.

Fuktig som en val återvände jag till dubbelsängen. -Vad hiändee?? Olssons röst krävde ett svar. Och då sa jag: -Det föreligger en risk att jag har skådat Belsebub, mörkrets furste, ondskans röda hand. Min blick blev tom: –Kort sagt så är SATAN är i huset!

-O HERRE MIN JE!! vrålade Olsson och strök sina runkvalkiga fingrar genom sin fullvuxna mustasch som sträckte sig från näsborrarna bort till öronsnibbarna. Han såg tuff ut. Månen speglade sig på hans skalliga huvud.

Fortsättning -för den som vill – följer….

Aug 8, 2008 | 2 Comments

8. Snubbarna på restaurangen i Bodrum

Vi bodde i en liten fiskeby under veckan vi var i Turkiet: Güllück. Ett oftast mycket trevligt och härligt litet ställe. Sami, som vi lärde känna, var något av Borgmästare i Güllück och en mycket trevlig bekantskap.

Gladast under vår vistelse i Turkiet var han helt klart efter matchen med stort M då Turkarna gjorde en av historiens mest fantastiska vändningar i ett stort fotbollsmästerskap. Från 0-2 till 3-2 mot Tjeckien på tio minuter. När vi såg detta satt vi på en restaurang i turistorten Bodrum. Vi var på stranden kan man säga och vi hade avnjutit en riktigt välsmakande middag.

Men låt mig backa klockan till ett par timmar innan match. Vi sitter i en minibuss med en förare som ligger i 200 knyck i kurvorna. Jag svettas ymnigt och inväntar endera en snar ankomst eller en fasansfull olycka med oss i en ravin. Louise har gjort sig fin för kvällen: sin rosa klänning och ett par fina klackskor. Jag sa till henne innan avresa att reaktionen på turistorten kanske skulle kunna bli lite av den jobbiga karaktären för att uttrycka sig milt. Louise sa att det skulle hon nog kunna klara av. Jag sa att hon inte riktigt skulle vara så säker på vad hon gav sig in i. Man kan väl säga så här: Jag fick rätt.

Bara på promenaden från busstationen -ja vi kom fram levande!- till ett första pitstop (Kalla Efes!) så klädde ett hundratal män i varierande åldrar ogenerat av Louise med blicken. Nån gick in i en stolpe, nån blev arg, nån ropade av chock och förtjusning.

Våran resa till Turkiet gjordes alltså via flyg tillsammans med många av våra härliga arbetskamrater och vi hade fem härliga dagar innan de flesta av dem reste hem. Det här var en av de kvällarna då samtliga av våra jobbpolare gick tillsammans med oss. Vi kände att det varit lite mycket av den varan och gav oss efter pitstop iväg på tu man hand för att kolla in shoppingen. Det blev outhärdligt. Outhärdligt!

Den trevligaste mannen vi träffade på tvingade mig att göra High-five med mig för att jag var ihop med Julia Roberts. En av de otrevligare häll fast mig i händerna inne i en butik. Jag slet mig loss och sa att jag aldrig i hela livet skulle komma att köpa något av honom för så behandlar man fan inte en kund.

Vi blev helt enkelt tvungna att avbryta eventuell shopping. Vi träffade på några av våra arbetskamrater och tog en tillflyktsort på första bästa restaurang som verkade trevlig och lugn. Vid ett ställe stod en kvinna och bjöd in oss. Tack gode gud för en kvinna -inga skrik, inga slickande tungor, inga vidriga kommentarer . Vi gick in!

Restaurangchefen var en man med skalligt huvud och stor mustasch. Han stod nonchalant och spelade tuff vid en förmodligen intrampad position på restaurangen. Vi kom in och hann knappt pusta ut innan han tappade menyn i golvet och skrek med uppspärrade ögon:

-OOH MY GOD!! OH MY GOOOD! OOOH MY GOD!!! OH MY GODOHMYGODOHMYGOOOOOOOOOOOD!!

Han stod i en frusen position med gapande mun, spretande fingrar. Han liksom svajade i balansen, nästan hukad. Hans ögon var klotformade. Blodsprängda. Och karln skrek:

-MEHMET!! MEEEEEHMMMMETTT!!! MEHMMEEEETTT! OPEN YOUR EYES! OPEN YOUR EYES! OPEN YOUR EYES!

Vi blev otroligt nog övertalade av våra vänner att ändå stanna. Efter det följde en hel skara av kypare och servitörer som, kanske i åratal uppmuntrade av bleka, fula och fulla brittiskor på charter, vältrade sig i osmakliga flirtningar mot inte bara Louise utan hela vårt bord. En liten kille, kan inte varit mer än de arton, jobbade där med de enkla, förtappade äldre männen. Han var jättesöt och trevlig. Han var behandlad som en idiot av de andra och de stressade honom till att tappa en brödskål. De lyfte nästan stackarn i nacksinnet efter det.

Saken var klar, vi hade hittat vår servitör. Vi såg till att hela tiden beställa Efes av honom som serverades prydligt och respektfullt, som förväntat när man är på restaurang, och efteråt gav vi honom rejält med dricks med meddelandet “For you-Only for you. Dont stop doing it your way“. Sami gav honom sitt kort och sa att han hade jobb bara han ringde.

Vi var naiva. Inget snack om den saken. Men ska egentligen inte en tjej få vara klädd i en kjol som går till knäna även i ett, förvisso mycket “västerlandiserat” men likväl, muslimskt land? Jo det ska hon. Och många kvinnor, svenska som brittiska som turkiska gjorde det -många BRA mycket mer lättklädda än Louise. Är det arrogant och rentav fullständigt idiotiskt att -trots vetskapen eller aningen om reaktionen- ändå göra detta? Där har ni en av våra starkaste drivkrafter med att ha ett band och skriva texter om just detta. Humanism, vänner! Humanism and equal rights for everyone!

Aug 7, 2008 | 3 Comments

Den Ståtlige Höjdhopparn

Det här är väl runt 1992-93 nånstans. Vi körde en friidrottsdag en lördag bland polarna i Tranås. Jag var faktiskt bra i höjd trots min plattfot. Klarade väl 1.75 tror jag. Jag blev tvåa efter Bosse Aztor. Värre var det i längdhopp där jag var hopplöst sist på runt 2 meter eller nåt. 800 -mardrömsdistansen- tog knäcken på oss alla.

Men outfiten tog väl också knäcken på alla skulle jag gissa.

Aug 7, 2008 | 6 Comments

Huuuuuga 2

Huga-redaktionen fortsätter sin publikation. Här är Hugas andra berättelse för Kollaps!:

1. Hej!

Jag var vid denna tidpunkt på dygnet fullkomligt lamslagen ty mina trenne bröder drev på ett flak söderut. Regnet piskade och vinden ven kring deras rödrosiga kinder. Själv satt jag bakom ett panoramafönster som vette mot sjön. Far låg raklång i farstun med sina groteska labbar parkerade i fickorna i en högst onaturlig vinkel. Motorolja svärtade hans svullnande läppar.

Nog om far, problemet fanns på Hjälmarens upprörda yta. Mina bröder stod därute på flaket med tomma blickar riktade mot sin tilltänkta destination. Plötsligt faller den yngste pladask i det becksvarta bråddjupet. Stämningen på flaket sjönk något men de tappra tu drev vidare mot horisonten.

Min uppmärksamhet riktades utan förvarning plötsligt mot farstun. Far satt upp på sin stjärt. Svart salivblandad motorolja rann från hans mun i rännilar utlängs halsen, utmed bröstriket, tvärs över naveln och rätt ner i kalsongerna. Därvidlag utgav han ett formidabelt skri som skar rätt genom mitt hjärta. Gubbjävel tänkte jag och vände mig nonchalant från honom iklädd den numer förbjudna potatisnäsan.

När jag åter tittade mot flaket stod där endast en varulv. Min trinda mage exploderade av vällust.

Hur jag en dag skulle få se återstoden av min brödraskara är en helt annan historia.

Jag hör av mig vidare, morsan/

Eskil Roos

Aug 7, 2008 | 2 Comments

Den Turkiska Konduktören och Tullarna

Vi klev på tåget i Istanbul efter en låång dag. Vi var väl inte överförtjusta i den gigantiska staden. Trafik, kaos, människor överallt. Vi kollade blå moskén och kvarteren runt stationen innan vi uppgivet satte oss och drack öl. Klockan 22.00 avgick tåget mot Belgrad och vi var inbokade.

Konduktören, en ganska kort man med vältrimmad mustasch tog våra pass och interrailkort till sin lilla kupé som sig bör. Vi tittade lite i hans mobil på Turkiet-Kroatien, kvartsfinal i Fotbolls-EM. Sen gick jag och Louise in i vår slaf och somnade. Under sömndrucket tillstånd kunde jag höra hur det tjoades och tjimmades i varenda stad/håla vi passerade. Turkarna hade gjort en bravad till och vänt i sista sekunden. Vilket lag! En av de största behållningarna i Euro 2008.

När klockan var typ 04.00 passerade vi Bulgariska gränsen och vi fick gå ut och stämpla i passen. Vi fick efter order och en lätt språngmarch byta perrong för att ta oss till tullarna och det var lite halv-creepy då vi var tvungna att lämna allt vårt bagage obevakat. För är det nånstans i Europa man inte vill ha problem så bör det vara vid denna gränsen. Vi blev ordentligt försenade då ett turkiskt ungdomslandslag framför oss tog rejält med tid på sig. Stressade löpte vi tillbaka till vår vagn och hoppade på. Efter en liten stund somnade vi om.

Sen knackade det på dörren. Jag vaknar, öppnar och in kommer en man som vill se våra pass igen. Det var inga konstigheter. Han vände, jag stängde dörren efter honom och somnade om. Sen, efter en kvart kanske, knackade det på dörren igen. Samma procedur. Och denna skulle upprepas inte mindre än fyra gånger.

Den sista in var strängast. Han frågade om vi hade köpt nåt heroin eller kokain i Turkiet. Det hade hela tiden verkat som en mycket dum idé att göra detta så det hade vi inte gjort, nej. “But we are high on love” svarade en lätt skärrad och halvt sovande Louise. Mannen tittade barskt på oss och började rota i våra säckar, knacka på rör i vår lilla kupé. Han ställde några frågor till och bestämde sig sen för att vi inte var några smugglare eller potheads.

Vi kom över gränsen. Men sen kom vi ju in i Bulgarien. Nytt land. Och samma procedur en gång till.

Färden gick vidare in i Bulgarien, vi for förbi Sofia och ett par andra städer. Annars mest landsbygd. Vi skulle ursprungligen åkt till Sofia men vi insåg att vi skulle vara dumma om vi inte åkte till vår vagns slutdestination Belgrad när vi bara ville framåt då vi hade datum att passa i Berlin och skulle hinna med några dagar med Louise syster i Saarbrücken.

Därför gick jag bort till vår vän den turkiske konduktören för att fråga om vi behövde betala något extra för detta. Jag fann honom med korslagda ben på sin slaf imundigandes en mycket enkel rätt. Uniformen var hängd åt sidan och han hade bara ett vitt linne och ett par kalsonger på sig. Mellan tuggorna kunde jag förstå att han skulle ha lite pengar för vår vidare resa. Han nöjde sig med runt 10 euro. Senare skulle jag förstå att vi inte skulle behövt betala något extra, skitsamma han var en sköning.

För till slut nådde vi serbiska gränsen. Där kom lite mer, ska vi säga, moderna tullare med datorer där de checkade passen. De gick genom vår vagn tillsammans med vår vän den turkiske konduktören -fortfarande klädd endast i linne och kalsonger. Han åt på en brödbit. Klarligen följde han “sin” vagn till slutdestinationen men nog hade han ändå mönstrat av.

Vid nästa passage blev det drama. Väl inne i Serbien stod jag med en australiensare och skojade om alla gränsarbetare som kollade tåget under och över och inuti och som kom och tittade på pass om och om igen. For no apparent reason. Och precis när jag levererat ett mördande skämt ropar Louise från kupén: -Älskling kom och kolla, de kommer och bär på en bunt gevär!

Minsann.

Sedan kom de med en helt bunt k-pistar. Och sedan kom de ut med tre gangsters. Två snubbar och en tjej. Vapensmugglare. På vårt tåg. Återigen fick sig min påstådda cynism en törn. Jag är en naiv människa. Tullarna hittade dem gömda inne i en vägg fick vi höra senare. Vapnen alltså.

Vi passerade in i Serbien och nådde till slut Belgrad där det var dags för byte av tåg. Vi såg vår vän konduktören ta på sig en rutig keps och försvinna ut med en resväska i den väldoftande Belgrad-natten.

Aug 6, 2008 | 2 Comments

Dårarnas Sammansvärjning vid Malmö Station

Obehagliga människor. Märkliga människor. Farliga människor. Störiga människor. Vi stötte på en bunt under vår månadslånga resa i juni, Louise och jag. Vi hade väldigt roligt på resan också men det är en annan sak.

Här börjar en nedräkning som ger mig lätt ångest och kli bakom örat:

10. DÅRARNAS SAMMANSVÄRJNING VID MALMÖ STATION

Vi var trötta. Som man alltid är efter en lång tripp. Vi hade först varit i Turkiet i tio dagar, sen luffat genom Balkan, tvärsöver Österrike mitt under brinnande EM. Vi stannade i München, Saarbrücken och framförallt i Berlin. Men närmast var vi komna från en natt på hotell i Köpenhamn. Våra tunga ryggsäckar var inte i närheten av våra bästa kompisar. Och skåningarna som frodades på stationen var av den märkligare typen.

Vi gick ut för att ta en cigg. Tvärsöver gatan står en karl och lutar sig mot ett räcke. Han har ett lättsamt léende på sina läppar. Han har på sig en tunn rock, uppknäppt. Han är rätt smal. En tröja med nåt tryck. Jeans. Han tycks vara nånstans kring de fyrtio. Normal frisyr. Normala skor. Men:

Mannen har gigantiska bröst. Jag menar GIGANTISKA. Det ser ut som han har stoppat upp två uppblåsta jätteballonger under tröjan.

Jag hostar till när jag konstaterat att jag sett rätt. Sen tar jag på mig solbrillorna och glor lite till. Jag vågar inte vända mig mot Louise för jag bara vet att hon sett samma sak som jag. Det var ett sånt där läge när ett rejält gapflabb hade utbrytit om våra ögon skulle mötas.

Karln börjar röra sig sidledes framåt. Han verkar vara på väg att kliva på en buss. Men icke. Han strövar sakta förbi och vänder sedan på klacken och går tillbaka till sin ursprungliga position. Nu möts mina och Louise ögon och vi biter ihop. Jag viskar till henne om hon kan förklara vad det är som händer. Det visste hon inte.

Mannen med jättebrösten gjorde inte mycket mer väsen av sig men han var klarligen där för att stolt visa upp sig. Vad hans uppsåt var är fortfarande inte klarlagt. Kanske nån i Malmö känner till denna person?

Inne på stationen flockades instabila och mysko figurer kring oss.

En man gick fram till Louise med en knöglig bild på en modell gåendes på en catwalk. Han frågar om Louise har sett henne, han skulle möta upp kvinnan på bilden vid den här tiden. Nej, tyvärr svarar Louise. –Hon har bakåtspänt hår och höga klackar, förtydligar mannen och beskriver utséendet på bilden till fullo.

Nej tyvärr jag har inte sett henne säger Louise efgter ytterligare en snabb titt. –Hon brukar ha höga klackar, säger mannen en gång till. Jag anar här oråd. Mannen frågar nämligen ingen annan på stationen om de sett kvinnan på bilden. Han vänder sig, tackar och är på väg bort. Men han hejdar sig i sitt steg och vänder sig mot min fru:

-Du är alltså säker på att du inte sett henne? Hon brukar ha höga klackar på sig. Hennes hår är bakåtspänt.

Louise bar inte sin rygga iklädd höga klackar om nu nån undrade över detta.

Vi gick mot en dator för att söka information om eventuella bussar. Jag betalade nitton spänn, fick en kod och loggade in. Rakt över mig satt en skäggig påg och mumlade. På skärmen hade han en bild av någon som liknade en modell uppvisande sin frisyr. –Hömma hullo götta poppa smuggo lampa, lät det från mannen.

Vi satt kvar i kanske tio minuter. Oavbrutet talade mannen på andra sidan. Och every once in a while fanns där ett ord man kände igen: -kimma loffa yppy mamma kofta loostiko worwo. Han var obehaglig och jag gillade inte hans uppsyn.

Efter att ha stött på ett halvt dussin till suspekta karaktärer kunde vi sedermera lämna Malmö Station bakom oss. Det var skönt det.

Aug 5, 2008 | 7 Comments

Huuuga!

Bildskafferiet har öppnats, så har även Huga-filerna. Så vad var då Huga för något? Jo det var herrar Sjögren och Jismarks vansinniga, ultra-pubertala forum för fiktiva berättelser. Vi massproducerade under några år under gymnasiet och nåt år därefter. I magasin, på film, på målningar, på foto, på kassett, på pappersark.

Avslutningsåret på Holavedsskolan i Tranås satte vi oss i hangaren -skolkorridoren- med ett hundratal tidningar och utgav oss för att sitta på en Cellstoff , delvis den tidning som årligen kom ut nära studenten och innehöll en massa skit om skolans elever. Vår tidning Huga Magazin gjorde inte det. Den innehöll berättelser av nedanstående karaktär. Tjogvis med elever köpte förväntansfulla och fnissiga tidningen för att sedan återvända för att endera slå oss med den eller idiotförklara oss. För pengarna -utlovade att gå till välgörande ändamål- köpte vi oss ett par gigantiska, långa fikastunder på Cafe Royal på storgatan i Tranås.

En varning är på sin plats innan ni läser. Det är makalöst barnslig och icke-korrekt läsning ni står framför. Likväl kan jag fan inte hjälpa att jag fortfarande tycker det är kul. Räkna med en smakuppdelning bland läsarna ty här följer alster nummer ett från Hugas massiva produktionshög:

SÅLD TILL HÖGSTBJUDANDE

Av: Henrik Sjögren & Andreas Jismark nånstans runt 1993

Stina Sirius Bältros var en kvinna full av skit. Tjock, fet, ful kärring. Hon var fjättrad till händer och fötter vid PV:n av sin lömske, men äkta hälft, Benny Bältros.

Tro fan det.

Kärringen hade ju inte lagat mat på flera dagar. Istället hade hon stått och smällt i sig popcorn direkt från kastrullen.

Nu skulle hon till att säljas och grannarna hade flockats runt Bältrosarnas skulle. Bredvid PV:n stod en kanon ifrån vilken tanten skulle skjutas iväg ifall hon inte blev såld. Budgivning uppstod:

– Äh va i hillväättää, ho kan få jobba mä grisa! skrek Brasse i tvärgårn och tände sin majspipa.
-Ett tjog räkor bjudet! fortfor han.

–Ett tjog räkor bjudet, förkunnade Benny Bältros buttert.

–TVÅ TJOG! ylade Brasse och slog med käppar sina knän blodiga. –TÅÅÅ TJOG SA JAG!!

–Cut the crap, Brasse, cut the crap väste Benny och applicerade kärringstycket i mörsaren. -Nu skjuter jag!

–Vänta! väste götaskalden Aaron Bricklarp. Jag har ett seriöst bud.

–Låt höra, svarade Benny med stor tändsticka mot stort plån.

-Fyra lakan!

-BAAH!!

Ett sus gick genom flocken som samlats när deras blickar fångade den värnlösa kroppen i skyn.

–Nu går vi hem efter denna patetiska uppvisning i dumhet, viskade Gorm i kärret till Brasse som kontrade med följande sensmoral:

-Säga vad man vill om Bältrosarna men ju högre de flyger desto mer ser man av röva.

Aug 5, 2008 | 5 Comments

Stieg Heil Returns

Nu har Kollaps skafferi öppnat. Det första jag fann därinne var en skräckinjagande bild på Stieg Heil från kvällen då han skrämde Ilbert till vanvett. (Läs “Hans namn var Stieg Heil” under April Tears)

Stickan Heil har själv signerat kortet syns det och han sänder soliga hälsningar. Jo man tackar!

Skafferiet kommer skicka fram fler omskakande bildbevis framöver och tydligen lär ingen gå helt säker.

Aug 5, 2008 | 2 Comments