4. Håkan Hellström – Kom Igen Lena!

Sommar, höst, vinter, vår. På dansgolv, från scen, från stereon, från grannens radio. “Kom Igen Lena” var, är och förblir ett förbannat mästerverk. Jag missbrukar ordet eufori just nu, men när Håkan spelade den här i Arvika med Dogge Doggelito svävade jag i luften av lycka. Det bästa som framförts på en scen av en svensk artist? Väldigt, väldigt nära!

Jun 9, 2008 | 5 Comments

5. Blue For Two – Ships

Syntare och andra lyss upp! Det här är den absolut bästa syntlåten i genren gjord av ett svenskt band. “Ships” sammanfattar stämningsvis, instrumentalt och sångmässigt precis vad det handlar om -om man nu vill ägna sig åt stenhård genrebedömning för en liten stund. “Ships”. Blue For Two. Så ska det låta. Stockholm-Göteborg 0-5.

Kanske hittar ni låten här, http://www.lastfm.se/music/Blue+for+Two/_/Ships kanske kan Jens lägga upp en länk. Annars får ni ge er ut och hitta den själva! Blue For Two syns och hörs för litet i cyberhazen.

Jun 9, 2008 | 2 Comments

6. Silverbullit – Star

7. Silverbullit – Knucklebuster

1992, Aneby Folkets Hus: Jimmy Monell och jag har precis uppträtt i tävlingen Musik Direkt. Vi tyckte verkligen vi var “the odd ones out” bland unga konsertpianister i frack och städade, välklippta kristna rockband. Vi kallade oss You:Inside och vi spelade två ganska tunga syntpjäser fyllda av ironi och humor. Jimmy hade på sig ett extremt litet linne som det stod skateboard på och jag kastade ut mammas bullar till publiken. Vi planerade att avsluta setet med ett trumsolo men eftersom man fick spela högst typ 7 minuter bröt arrangören vårt gig innan vi hann påbörja detta. Efteråt var vi nöjda och tyckte vi hade ställt oss utanför ramarna och visat alla andra tävlande och publiken, som till största del bestod av deras finklädda föräldrar, var skåpet skulle stå. Vi var alternativa. Vi ville inte vinna. Punkt.

En av de sista punkterna i programmet var The Stooges. Jimmy & jag, samt andra bandkamrater från våra andra projekt, som tex Niklas Olausson och Jakob Åberg, hade mjuggléendes tagit plats längst bak i salongen för att se dem. The Stooges bestod nämligen av vår polare Andreas Nilsson och hans lokala compadres. Vi visste inte riktigt vad vi hade att vänta men eftersom Andreas kanske var den av oss alla som var mest indie så skulle det antagligen inte bli en besvikelse. Det blev det inte.

Konfrencieren ropade ut: -THE STOOOGES, välkomna upp på scen!!

Upp kommer då en snubbe, troligen eretriansk, med en gigantisk afrofrilla. Klädd i nån form av dräkt. Han ställer sig mitt på scenen och börjar mässa på ett främmande språk. Han verkar kalla ner andar. Vi tyckte det var skiiitroligt och jublade förtjusta. Upp på scen kommer bandet och intar sina positioner i maklig takt. Sen sa det bara BOOM och musiken smällde loss.

Det är kanske överdrivet att säga att allt lät perfekt men det var snart uppenbart att You:Inside var en stillsam bris i salongerna jämfört med detta. Sångaren Simon Ohlsson kastade ut sina skor på den kostymerade, svårt chockade föräldrapubliken. Han skrek allt vad han kunde, hans ögon snurrade runt, hans kropp var okontrollerbar. Han kastade ut sina strumpor på publiken. Bandet spelade sina stenhårda två ackord bakom honom.

Vi längst bak stod upp på stolarna och bara skrek rätt ut av eufori. Rock and roll hade kommit till Aneby Folkets Hus.

The Stooges fick snart byta namn.

De kallade sig då istället det fullständigt formidabla Simon & The Wild Angels. De spelade senare på Folkets Hus i Tranås. Det var mangel, Simon var fantastisk på scen. Det fanns inte en tjalle att räkna ut vad han skulle göra härnäst. Det gick något år och snart hette de Silverbullet. Det ordnades en festival i Tranås. Silverbullet spelade och besökande indie-elit som Broder Daniel, Yvonne, The Ark och Electric Eskimoes kollade in det omtalade galna lokala bandet. Efteråt var de alla saliga. Henrik Berggren skrek ut sin förtjusning – Vilket jävla band alltså!!

Det tog inte lång tid innan Silverbullet började gigga runtom Sverige. Inom kort tid hade de, mycket välförtjänt, etablerad sig som Sveriges mest hypade band. De släppte sin debutplatta, som inte riktigt åtyergav det fullständigt vanvettiga på scen, men bra nära. Redan här började folk prata om Suicide istället för Stooges, men det var bara början på bandets musikaliska utveckling.

För när de efter några för många år -skivbolagsstrul har mördat många band mind you- släppte uppföljaren “Citizen Bird” och blivit till Silverbullit så hade de förlöst ännu mer kraft från sina kroppshyddor. De hade blivit ännu bättre. Man kan väl säga att de var Sveriges bästa band. “Star”:Tjenare. “Knucklebuster”, hur bra är det här? Även “Magnetic City” och “Joy” är så bra att det är helt makalöst.

Jun 9, 2008 | 6 Comments

Achtung Berlin!

Lip Service har fått ett gig i Berlin den 26:e Juni på Duncker Club.

Det är ju så att Louise & jag drar till Turkiet med jobbet på torsdag. Där kommer vi hänga i en vecka innan vi tågar oss upp mot Tyskland via Grekland, Serbien och Österrike b la. Vi ska alltså backpacka oss fram och har följdaktligen ingen synt nedpackad i väskan. Nu undrar vi om det finns nån goding därute som har nån connection till någon Berliner som kan låna ut en keyboard!

Vi ska spela enbart med cd som backtrack och utan våra compadres CZ och Tony. Vi hoppas kunna lägga ut lite trådar så vi får komma tillbaka till Tyskland igen med hela bandet.

Hilfe!

Cheers/

Jun 7, 2008 | 1 Comment

Trevlig Helg!

Nu fyller jag år och firar detta. Från måndag-onsdag kommer upplösningen av 78 Svenska låtar!

Jun 6, 2008 | 9 Comments

8. The Ark – Calleth You, Cometh I

…och så har vi nått så pass högt att det är dags att avhandla The Ark´s bästa låt. Huvva huvva HUVVA vad bra det här är. Inledningen är suverän, sen blir det ännu bättre och när det återstår cirka en minut är det så bra att vättar och pelikaner exploderar på löpande band över hela vårt rike.

Jun 5, 2008 | 1 Comment

9. Blue For Two – Into The Garden Of Your Mind

Blue For Two: Vilket band. “Into the Garden of Your Mind”: Vilken låt. Blue For Two har gjort en uppsjö helt svinbra låtar som “Someone Like You”, “The Drums”, “Catch Me Catch Me”, “Into the Dawn”, “Eye Of A Storm”, “Sink Or Swim”, “Don´t Look Now”, “Firebird”, “Pure Fascination” och “Five Days In a Row”. Och då talar jag bara om de första två plattorna. ALLA dessa är bland de femtio bästa låtarna som gjorts i Sverige. Freddie & Henryk var under dessa två album, “Blue For Two” och “Songs From a Pale and bitter Moon” Sveriges tveklöst bästa band. Det small, det rockade, det syntade, det var cirkus, det var piano i baren, det var ett jävla ös. Som i “Into the Garden..”

1987, tidig höst, en söndagkväll: Jag och Jens gick tillsammans till Musikcafét i Tranås för att för första gången i våra liv bevittna ett gig. Vi älskade Blue For Two. Vi hade med oss en GIGANTISK bandspelare. Den ställde vi på det lilla bord vi tog plats vid. De andra i publiken satt vid liknande bord och drack kaffe eller te. Det var alltså så här det var att gå på konsert.

Sen släcktes ljuset, ett sexmannaband strövade upp på scenen. Sångaren såg fullkomligt galen ut, klarligen från en annan planet, utan framtänder, med slumpmässiga tunna hårtussar på skallen och i randig stor psykopat-tvångs-tröja. Gitarristen var en halvlängdsman med hög hatt. Syntaren hade ett hav av keyboards. Sångaren skrek “AAAANDD HEEERREE`S JOOOHNNY!!!” sen satt vi alla som smällda flugor mot tapeten längst bak i lokalen. Blue For Two hade börjat sitt gig. Vi hade hunnit trycka Rec/Play.

Och här hittade jag låten, Blue For Two är sorgligt dåligt representerade på nätet:

http://www.myspace.com/bluefortwo

Jun 5, 2008 | 9 Comments

10-13: Thåström.

Skebokvarnsv. 209….

10. Brev Till 10.e Våningen
11. Fanfanfan
12. The Haters
13. Stjärna Som Är Din

Flera gånger under den här listans gång har jag låtit en låt (en riktigt bra låt som hade klarat sig själv också!) representera ett album eller rent av ett band/artist. I fallet Thåström “Skebokvarnsv. 209” kan jag inte göra det. För det här är musik och textförfattande när det är som mest monumentalt.

Vissa idioter hävdade att denna tillbakablick av den åldrande punkaren och hans akustiska gitarr var patetiskt. Var sitter hjärtat på sådana cyniska människor? En kort biografi i musik och ord av Sveriges genom tiderna mest mytomspunna och största rockstjärna. Den enda i vårt land som ens kan vara i närheten av att jämföras med andra levande legendarer som David Bowie, Lou Reed, Iggy Pop, Leonard Cohen, Bob Dylan.

Thåström har aldrig skrivit nån självbiografi. Thåström gör praktiskt taget inga intervjuer. Och under nittitalet gjorde Thåström musik som inte kom från hjärtat. Men. När han äntligen hittade “hem” igen så skrev han de vackraste, mest nakna och fantastiska små låtarna som någon svensk artist någonsin gjort. Patetiskt!?? Är varje tillbakablick i tanken patetisk? Är varje självbiografi skriven någonsin patetisk? Är man patetisk när man tänker tillbaka på när man bildade det första bandet och skriver en låt om det? När man träfade den där tjejen som gjorde ett oförglömligt intryck? När man skriver ett brev -inte ett mejl- till sin gamle vän?

Nej, det är inte patetiskt. Det är vackert. Det är för fan själva fundamentet i vital rockmusik. Att lämna ut sig själv. Att slita ut sitt hjärta och visa upp det. Så här:

Brev till 10:e våningen

Jag tänkte faktiskt att jag skulle skicka dig ett brev
Eftersom vi aldrig pratar eftersom vi aldrig ses
Hur går det runt nu, bäste broder
Vad ser du längst där uppifrån tornet
Ser du allt, allt det där som gjorde oss till det vi blev

Du har väl hört att jag flyttar hem igen i vår
Synd att du aldrig kunde komma ner och hälsa på
Men livet går isär och man har så fullt upp
med sin egen värld
Och jag vet att jag borde ringt dig
mycket mer än vad jag gjort

Det är kväll här och jag jag har fyllt
mitt huvud med tingeling
Och man blir sentimental av ingenting
Tungt sjukhus på Rådgsvedsgår’n
och söndagsfyllorna på Skebohov
Kommer du ihåg och Lena pling plong
var bara sjutton år

Är det is på fotbollsplan i år
Står trettonvånginshuset kvar
där det stod när jag drog
Jag minns en massa fester
där hos Elton på balkongen
Det var där jag rökte brajj för första gången
Och hur många timmar har man väntat
där nere på stationen
På nån eller nåt som aldrig aldrig kommer
Och det känns som om det var hundra år sen
eller om de va igår

Köpenhamn är bra om man inte vill vara med
Det kan gå dar här utan att jag pratar med en själ
Jag gillar barerna i mitt kvarter
Och månen här är den vackraste som jag vet
Man kan leva ett liv här i hemlighet

Om linje nitton tar mig hela vägen ut
Om det här vintern nånsin nångång
kommer att ta slut
Så ses vi nån dag där längst upp i tornet
Tills dess ha det gott
Och sköt om dig
Ta det lugnt
Hälsningar från mig

Fanfanfan

Fast jag inte sett dig på så länge
Tänker jag på dig ibland
Det var nånting som fastnat på mig
nåt som aldrig helt försvann
Fanfanfan det skulle varit du
Fanfanfan det skulle varit du

Fick jag spela om partiet
Fick jag chansen en gång till
Fick jag vrida tillbaks tiden om dom gav mig en ny giv
Fanfanfan det skulle varit du
Fanfanfan det skulle varit du

Alla klockor, körer
Alla himlens orglar skulle varit för oss
Alla trummor och trumpeter
Alla sagor, alla under
Allt på en och samma gång
Fanfanfan det skulle varit du

Fast det var så kort romans
var det nåt jag borde ha förstått
Såna chanser kommer en gång bara
Aldrig att dom kommer två
Fanfanfan det skulle varit du
Fanfanfan det skulle varit du

The Haters

Det var vi som föddes nån gång på den tysta tiden
Det var vi som kom från söder om stan
Det var vi som måste skrika livet ur oss
Bara för å veta att vi fanns och va

Det var vi som skulle stå längst fram
när hela skiten bara sa pang pang pang
Det var vi som skulle skriva vår egen bibel
Det var vi som hette Haters i en dag

Vi byggde vår stil på en helig allians
av tre ackord och sur Tirnave
Det sistnämnda var Systembolagets
just då billigaste medicin
med en pikant smak av terpentin

Vi hade en blond basist som höll på Gnaget
Han var den hårdaste grabben jag mött
Vi jobbade på Scholl fotvårdslager
Det var där vi startade bandet han och jag

Vi träffade en trummis med en
Sex Pistols-platta under armen
Han ville vara med i pakten, å sen så var det klart
Det var vi tre mot resten av hela världen
Basisten räkna in och vi drog ut i krig

Vi byggde vår stil på en helig allians...

Vi gjorde vår första platta, en fördagsmiddag i mars
Vräkte ner våra liv på två och en halv minuter plast
Vi betala 1500 spänn vi fick 500 ex
500 ex sjutums singel svart vinyl
Det var vi som var The Haters i en dag
Det var vi som var The Haters i en dag

Jun 5, 2008 | 17 Comments

På M4TM Ikväll…

http://www.bokus.com/b/9789185697038.html ….så blir det ett stycke sådan här att vinna! : D

Har just fått några stycken på posten från förlaget REVERB!

Själv kommer jag att titta förbi snabbt då jag har alldeles för många järn i elden för tillfället. Vi ses snabbt där ni som kommer. Och Pekka Pekman lär vinna även utan lag Kollaps stjärna! ; )

Jun 4, 2008 | 8 Comments