Li-effekten
Hökaröva
Att vara kvinna och heta något med Li kan sannerligen vara gynnsamt för karriären. Är du en kontemporär ung singer songwriter eller dylikt kan du heta Lykke Li eller Miss Li.
Var du som hetast för tio eller tjugo år sen hette du Lisa Miskovsky, Lisa Ekdahl eller Lisa Nilsson
Har du mer pondus och tryck i rösten och har varit med ett tag heter du Lill Babs eller kanske Lill Lindfors.
Är du amerikanska som kan rappa är du kanske Li´l Kim eller singer/songwriter och heter Lisa Loeb.
Är du up and coming in the UK och ska ta över efter Kylie och Lisa Stansfield då heter du förstås Little Boots.
Bland kineserna duggar det tätt: Chen Li, Yu Li, Dea Li och Yundi Li. Eller kort och gott L.I
Bland killarna är det förstås Lee som dominerar: Lee Hazlewood, Jerry Lee Lewis, John Lee Hooker och vår egen Martin Lee Gore. Även här representeras de svenska singer/songwriter tjejerna med Jonna Lee.
Och vi i Lip Service kommer ju, dessvärre, inte undan heller.
In med Frusciante
Depeche Mode
Men vad fan. Det här är ju skitbra. Det är ju inget pubrockband. Har jag slutligen blivit för gammal nu? Eller hör jag något? Dynamik, ta mig fan. Ring trummisen.
Strip Music
Helghälsningar
Kitte skickade över en fin bild på Strip Music i sina glansdagar. Som ni kan se så har fotografen tagit ett helt korrekt beslut och placerat en välkammad Jens “El Scorcho” Hellqo, med kaxig uppsyn i fronten på bilden. Trevlig helg.
*
(Av någon anledning kan jag inte minska bilden just nu varför en svartläppad Henko lär hamna utanför bild på vissa datorer)
Vad fan håller P3 egentligen på med?
I en värld som kan gå åt helvete
Jag har mer och mer börjat förundra mig över vad som händer med vår före detta överlägset bästa radiostation: Sveriges Radio Program 3.
Jag skulle kunna dra igång en debatt om programledares pubertala tjafs, konstanta prat i munnen på varandra, fruktansvärda (påhittade?) dialekter, möjlig idiotkvotering och meningslösa programpunkter. Men det ska jag inte göra. Jag ska heller inte minnas Annika Lantz eller Tomas Tengby för mycket. Inte Amanda Rydman heller. Eller Frank.
Häromveckan sade en av programledarna “Nu ska vi lyssna på en låt av min polare!”. Sen kom den skitlåten på bästa sändningstid. Efter det sa han: “Vilken grym låt, alltså”. Sen sjöng han en egen låt själv. Efteråt jublade hans kvinnliga sidekick och verkligen mässade ut vilken talang han var och vilken grrrryym låt han just spelat.
Skitsamma med dem. Jag kanske är för gammal nu. Jag märker att P1 tilltalar mig mer och mer, i synnerhet i dessa sommarpratartider.
Nä fokus nu är kanalens spellistor. Hur tar man sig in där som ett litet independentskivbolag utan nån budget att tala om? Utan nån bra väg in i finrummet? Jag talar inte bara om Devotchka Records här.
Jag tänker lista några av radions medarbetare nu/de senaste åren och ställa frågan -är P3 en inavlad verkstad som inte längre förvaltar sitt statliga uppdrag?
Låt vara om ni tycker artisterna är bra, i de flesta fall tycker jag definitivt det själv.
Frågan är: Är det här den bästa genvägen till A-rotation ? Är det här etiskt? Är det här nån form av lobbyism? Är artisterna avlönade av P3-producenterna i stimpengar? Here goes:
TIMBUKTU – En av de mest spelade svenska artisterna i P3 de senaste åren.
ANNIKA NORLIN (Säkert! / Hello Saferide) -En av de mest spelade svenska artisterna i P3 de senaste åren.
MARKUS KRUNEGÅRD (Laakso/Solo) -En av de mest spelade svenska artisterna i P3 det senaste året.
LINDA SUNDBLAD (Solo/Lambretta) -Knappast en av de mest spelade svenska artisterna de senaste åren. Men har hon släppt musik sen hon började på P3?
LILLA AL FADJI (Ison & Fille) –Frekvent spelade på P3. Kommer det öka nu när Lilla Al är del av P3-familjen? Återstår att se.
KITTY JUTBRING – Julian Brandts eminenta första singel “Looks and Talent” syntes tyvärr inte på några listor. Men duetten med Kitty fick rotation per omgående på P3.
CHRISTER LUNDBERG (Universal Poplab) -En av de mest spelade låtarna i programmet Christer är väl Universal Poplabs Morrissey-cover “We hate it when our friends become successful”. Härligt.
*
Slumpmässigt vald Trackslista. Hur många har direkt anknytning till P3?
http://www.sr.se/p3/topplistor/tracks/?getListW=2&getListY=2009&showyear=2009&listID=1
**
Osvenskt skitroligt.
Lip Service
Lip Service Crew on Location: Mattias, Louise, Jimmy & Emma. Flankerade av DJ A2.
Saknade från HQ var b la: “El Scorcho”, Calle Nerwrak, Helena & Pelle, Freddan & förlagets Adel.
Bakom kameran: Mannen med det härligaste skrattet.
Det är väl lika bra att få det sagt direkt: Scener ur ett kändisskap innehåller utan tvivel några av de roligaste scenerna en svensk film uppvisat på länge. Är det inte Måns Nathanaelsson underhållande mimik som stjäl showen i en obekväm middagsscen så är det Jonas Malmsjös konstanta oerhört roliga överspel under vinprovning. För att inte tala om Örjan Rambergs magnifikt pompösa komediinsats som sig själv och rollgestaltningen Antonio, fullt av självdistans.
Ola Forssmed må vara en kille jag djupt beundrar, ända sen Ömo-musikalerna i ungdomen har han varit ett komiskt fars-geni, men hans sköna insats i filmen hamnar nästan helt i skuggan av Dramatengänget.
När Linus Wahlgren, av Malmsjö, slussas in i Stockholms teatermeckas mörka katakomber är det Larry Davidianska nivåer av humor vi talar om.
FarsSverige-Dramaten 0-1.
Jag är helt enkelt oerhört stolt över att ha med en låt i årets hittills bästa film. Scener ur ett kändisskap -Linus Wahlgrens fiktiva jakt på kredd- är värt en stor STOR publik. Så tryck er över till SF och boka er 1 timme och 33 minuter av stor underhållning. Dessutom då med “Silent Empire” på full volym i över en minut då Wahlgren stalkar Jonas Malmsjö från Dramaten till stambaren.
Sugen på vin?
Jens, Jesus & Jag
Webmaster Jens “El Scorcho” Hellqvist presenterar från och med nu eder nya vinkompass på nätet, ensamt i sitt slag vad jag vet! Kolla så förstår ni varför ni ska surfa in på vinkatten.se från och med idag. Cheers.
Arvika och Depeche 2010
Arvika 2009, Depeche Mode
>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>
>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>
Arvikafestivalen Line Up 2010
…TOM WAITS…
…DEVO…DAFT PUNK…
…JUSTICE…MEW…VIVE LA FETE…
ERASURE (Oldschool Reunion Performance)
…ROBYN…SÄKERT!…M.I.A…IAMX…LETHARGY
…THE JESUS AND MARY CHAIN…SILVERBULLIT…
…LETHARGY…MARSHEAUX……JAGZ KOONER DJ-set…
…THE NEON JUDGEMENT (Oldschool Performance)…
…LIP SERVICE…MOSCOW TV…ABSOLUTE BODY CONTROL…
*
Depeche Mode Flexar Setlisten varje afton och får nykick (med sånt som SAMMANLAGT inte tar mer än en dag för grabbarna att repa in)
Stories Of Old (Bare) / Clean (Bare)
Photographic / John The Revelator
I Want You Now/It doesnt Matter/Shake the Disease/Here Is the House (Martin acoustic)
Here is the House/Little 15/World full Of Nothing (Martin acoustic)
Sinner In Me/A Pain That Im Used To
Behind The Wheel/World In My Eyes
Arvika Del 4: Kungen heter Joakim.
Arvika 2009
Efter en fredagskväll och lördagsmorgon med mängder av hårda ordväxlingar kring gårdagens DM-show (ingen var mer än halvnöjd och då inkluderar jag Calle DMC, Alex, Jens Jimmy, Thobias, Nicklas, Louise, Robban, Emell, Lasse, Limpan….) så var det dags att ta nya tag och kolla lördagens utbyte. Och det var en hel del. Jag gillar Alice in Videoland. Jag jättegillar Florence Valentin -speciellt att Love är politisk. Jag skiter i att det ibland är mycket Clash eller Håkan eller Springsteen. Antell & co förtjänar att stå på största scenen nästa gång! Anna Ternheim är också mycket duktig även om det var väldigt mycket för soligt för hennes repertoar. Emmon visade syntpopparna hur det ska gå till. Och Detektivbyrån charmade sönder Andromedapubliken och mig med härliga instrumentala franska agaton sax-låtar. Svensk musik mår bra kan man konstatera.
Gamle Joakim Thåström var dock festivalens kung. Han uppvisade väl mer eller mindre allt av det som Depeche Mode saknade. Nummer som “Miss Huddinge centrum 1972”, “Aldrig Nånsin”, “Fan fan fan” och “Var är vargen” fick huden att knottra sig över hela kroppen. Scenbygget var kanske det snyggaste jag sett. Byggt och avslöjat under showens gång på ett genialiskt perfekt sätt.
Sammanfattningsvis så gav sveriges störste, trots en tämligen svag senaste platta, tillsammans med Santigold det bästa av Arvika 2009.
Sämst får man nog lov att säga att DAF tyvärr var. Deras föreställning var i form av ohörbara basgångar, en otajt Robert Görl på trummor och utan sina bästa låtar “Verschwende deine Jugend” och “Der Sheriff”. Lika bra så kanske. Förprogrammerade syntar och arga skrikande syntartyskar över femti bast har jag fått nog av för alltid tror jag. Welle:Erdball och De/Vision såg jag inte av principskäl. Jag återkommer till detta i framtiden.
Jag missade tyvärr Mobile Homes, Bob Hund och en bunt till pga att siktet var stenhårt inställt på Depeche på fredagen men sammantaget blir väl totalbetygen nåt sånt här:
*****
SANTIGOLD
THÅSTRÖM
TEJPAD VATTENFLASKA RUNT EL SCORCHOS HUVUD
VÄDRET & VÄNNERNA
****
FLORENCE VALENTIN
NINE INCH NAILS
DETEKTIVBYRÅN
CALLES ÖLGÖMMA
LOKALA PIZZERIAN
***
DEPECHE MODE
EMMON
ALICE IN VIDEOLAND
ANNA TERNHEIM
THAINUDLAR&KYCKLING
**
MOTOR
LANGOS
RAVEPARTY VID BILLYS PANPIZZA
*
DAF
MIGRÄNANFALL
VIP-MUSIKEN
Arvika Del 3: Depeche Mode is Dead. Long Live Depeche Mode.
Arvika 2009, Depeche Mode
Depeche Mode 2009 är blott en skugga av det som en gång var Depeche Mode, säg 1994 eller 1986 -välj själv.
Depeche Mode 2009 består av Martin Gore -som köpt 200 analoga gamla syntar men glömt bort hur man skriver mer än en bra låt. Dave Gahan -som lobotomerat kan genomföra en spelning med yay! alright! och “Good Evening ……..” på exakt samma ställe oavsett kväll. Andy “Fergie” Fletcher -som….är Andy “Fergie” Fletcher.
På scen har de med sig en blonderad tribaltatuerad österrikare med dubbla bastrummor och åtta hängpukor. De har med sig Peter Gordeno, en flinkfingrad, krulltottig orch med lika mycket utstrålning som en soltorkad tomat.
Martin Gore -som har ett bländande garnityr, en discobollskostym i silver, bebishattar med öronlapp och/eller påsydd tuppkam– är den ende i bandet som, i små partier, uppvisar värdighet och klass.
Martin Gore visade under “Home” att det iallafall finns lite själ och passion kvar i bandet.
Depeche Mode live 2009 visar inte upp någon som helst flexibilitet. Faktum är att de antagligen är världens mest förutsägbara band. En stelbent dinosaurie. De är, trots Daves genomklappning för ett tag sen, inte hungrigare att visa upp sig än en riksteaterskådis som gör sin tusende uppsättning av “I väntan på Godot”. Depeche mode kan spela en oväntad låt. De kan verkligen det. Men de gör inte det. Det har de aldrig gjort.
Därför, i ett förkortat set, stryks nyproduktionerna av “Strangelove” och “Master and Servant”. De stryker “Policy of Truth” och “Waiting for the Night”. De spelar dock “Hole To Feed och “Peace”. I den sistnämnda tvingar de en ovillig publik att sjunga den idiotiska refrängen inte mindre än åtta gånger. Dave & co fattar väl för fan att det inte funkar. Ändå gör det detta. Åh vilken dövhet, vilken arrogans!
Fan! Arvika var ju en chans att visa hur balla man var. Inte för att visa hur mycket man skiter i en “liten spelning i skogen” och svårheten i att hantera en blandad publik som inte är fanatiska.
Blondie från alperna tillåts att i små hängpuksorgier mörda åttondelar och övergångspartier i låtar som “Fly on the Windscreen” och “Stripped”. Det är skottpengar på den killen. Dave -du är medskyldig som låter din nya bästa kompis förstöra det som en gång var magi. Dave Gahan -förutsägbar på scen som ingen annan. Och Martin du konflikträdde -du må vara världens härligaste kille (som han mycket riktigt framstår som i nya dokumentärerna) men du skrev för fan “Peace”. Du skrev den sämsta låtjäveln i hela världen.
Foto: Heidi Matheson Røkke
DM saknar stora delar av scenbygget, stora delar av sin fanatiska publik och inramningen.
Men mest av allt saknar de hunger att visa vilka som är kungarna. De saknar glöd, entusiasm och spontanitet.
De har med sig två tomtar, varav en tillåts förstöra allt hans sunkiga arketypstudiotrummishänder rör vid, De har med sig ett oengagerat backdrop-arbete av Anton Corbijn.
Jag ryser inte en enda gång, det är aldrig nära. De framför pliktskyldigt sina hits -de låter snäppet sämre än vanligt (beroende på festivalljud eller inte känns som skitsamma). Depeche Mode 2009 är sannerligen inte innovativa och spännande. När de snuddar vid nåt som utvecklats -som nya versionen av “Personal Jesus”- så är det inte till det bättre. Och bredvid förhållandevis nya akter som Santigold, IAMX och Mew har de ingenting att hämta. De skulle kunna göra det. Men de kan inte. Depeche Mode live 2009 är nämligen världens minst flexibla akt. Och det suger hårt. För 1994 var de utan tvekan världens bästa -och största- band. Jag blir aldrig tjugo igen och Depeche blir aldrig Devotional igen. Bara att inse. I Arvika 2009 är de i efterhand inte ens bland mina fem favorituppträdanden under festivalen.
Kolla jag är lite innovativ. Bilden på snedden, oj! Stånga mig Dave, stånga mig!!
Med “Sounds of the Universe” i bagaget (lets face it -det finns bara en existensberättigad låt på den -kolla hur Daniel Miller och bandet själva mer eller mindre subtilt säger det själva i box-dokumentärerna) och den här turnén som efterspel är det dags att sluta hoppas på att nåt radikalt nånsin ska inträffa i Depeche Mode igen. Det är över nu. Det känns verkligen så.
*
Alan Wilder. Jag har inte nämnt Alan Wilder. Egentligen skulle jag kunnat byta ut vartenda ord i föregående skrift och bara låta det stå överallt: Alan Wilder alanwilder alan wilderalan alan. Wilder alan wilderalan. Alan Wilder, alan wilder! Alan…Wilderalanwilderalan Wilder; ALAN. Wilder Alan Wilderalan.
Alan.
Wilder.
Arvika Del 2: VIP DJ´s, NIN & MGRN
Arvika 2009
VIP-området AKA Backstage AKA Gästbarerna var på ett nytt ställe i år. Det fanns sköna hängmattor och ett par soffor. Där fann också, dessvärre, ett gäng dj:s som måste kommit fel. Var de inte på väg mot Båstad? Kallis i Visby? Stureplan? Om inte -vad i helvete gjorde en bunt överviktiga loungehousedjs i chinos och ljus, mönstrad skjorta på Arvikafestivalens vipområde? Ingen ville väl höra denna skitmusik? Ingen jag träffade iallafall. Jag, Jens, Jimmy & Louise kunde denna första festivaldag inte ens prata med varandra så högt som de spelade. Och då satt vi bakom ljudkällan(Ljudvolymen skulle minska på fredagen och lördagen). Men av oförklarlig anledning fortsatte idiot efter idiot att spela nollställd chill out techno och house för människor som hatar musik. Hade jag druckit sprit hade jag kissat i aggregatet.
Jimmy AKA Snuskhummern från Sommen AKA Dr Filsing softar på trappan till vårt boende i centrala Arvika.
Hur kul det kan bli backstage när det spelas bra musik fick vi uppleva på fredagen då Toril från Alice In Videoland lirade loss allt från Devo till DAF till M.I.A till Killing Joke. Jag blev så glad att jag tejpade fast en vattenflaska i huvudet på El Scorcho. Jag hade då också druckit några öl. Jag firade lite på fredagen när det vankades Depeche. Tillbaka till detta senare. Nu ska vi först avhandla torsdagskvällen: MIGRÄN.
Det föll sig nämligen så olyckligt att jag, redan innan Nine Inch Nails började, kände att jag inte var helt hundra i huvudet. Jag bet ihop, drack vatten och fick massage. Ibland får jag migrän. Eller ibland… Det händer kanske var tredje år eller nåt sånt. Men när det kommer är det katastrof. Nine inch nails botade faktiskt min huvudvärk när jag såg dem i Stockholm senast. Den här gången blev det dock tvärtom. Efter halva setet fick jag backa. Ljusshowen mördade min migränskalle. Jag försökte njuta långt bak, bortvänd. gick inte. Under “Wish” fick jag bryta. Fy fan! På vägen hem, under paniskt dåligt tillstånd, hörde jag avslutande delen av konserten. Svårt därför att ge ett giltigt omdöme om NiN men enligt den samlade expertisen så var det, trots avskedskonserten, inte mer än en svag fyra som presenterades.
Tack och lov hann jag njuta av en helt fantastisk “March of the pigs” innan jag blev för dålig.
Mitt migränanfall innebar också att samtidigt som mina vänner i Kite spelade så låg jag hemma i lägenheten och spydde med tidernas värsta huvudvärk. Jag har fortfarande alltså inte lyckats med att se Kite på scen. Migränen planades sent under natten ut med en lång, lång sval dusch. Jag vill poängtera att jag endast drack vatten och läsk denna dag. Slutsats: Det är farligt att vara nykter för länge i Arvika.
Jens AKA El Scorcho. I bakgrunden syns det rullande Black Cat HQ.
-
Polls
VCMG
- Stort! Spännande! (58%)
- Kul för dem. men inte många andra. (32%)
- Jag har aldrig brytt mig och tänker inte börja nu. (7%)
- I don´t care anymore (4%)
Loading ... -
Senaste kommentarerna
Warning: Undefined variable $pre_HTML in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/themes/kollaps/inc/sup_recent_comments.php on line 23
Warning: Undefined variable $post_HTML in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/themes/kollaps/inc/sup_recent_comments.php on line 34