See See Rider

Svårt att säga hur mycket den här låten har betytt i mitt låtskrivande. Men mycket är det. See See Rider var värda mycket mer än två briljanta singlar och ett abrupt slut.

Sep 7, 2009 | 14 Comments

Teaser

Sep 4, 2009 | 1 Comment

Fågel.

Så här kan det se ut i Husby där jag jobbar. En vänlig man vill påtala för en taxichaufför att en fågel sitter fast i grillen på bilen. Enligt klippet skall det vara en man av turkisk härkomst som vill rädda djuret. Det betvivlar jag starkt och är ganska så mycket säker på att det är en man med afrikanskt ursprung, möjligen västindiskt.

Sep 3, 2009 | 23 Comments

9/9 09 är en No No.

red_cross_flag

Dessvärre är vi i Lip Service försenade i arbetet och skjuter upp releasen av nya singeln “Slow Down My Beating Heart”. Ytterligare en hårddiskkrasch och överbelastning i annat arbete för bandet och producenterna Jimmy & Mattias gör att vi så här en vecka innan inser att vi knappast kommer hinna med att slutmixa klart (det är i den fasen vi befinner oss just nu) samt mastra låten i tid.

Vi faller sålunda ur ramen för det klassiska releasedatumet 090909 och överlämnar försäljningssiffrorna till våra kombattanter The Beatles.

Hela tjottabllongreleasen med video & andra versioner är ju sedan tidigare satt till 091011. Vi räknar dock med att “Slow Down My Beating Heart” i sin orginalversion kommer finnas ute för download och lyssning innan detta. Med god tur redan inom ett par veckor eller så!

Sep 3, 2009 | 4 Comments

Radioaktivitet

1. “Radio Activity” var den andra skivan i min skivsamling. Den första var “Blue Monday”. Detta är helt sant. Jag var 10 år och hade grymt folk i släkt och farsans vänskapskrets. Som vissa av er vet lyssnade jag på “Blue Monday” tolvan på 33varv i flera år.

2. Jag har aldrig varit emot politik i musik, kommer aldrig att bli. Speciellt inte när det gäller Kraftwerk.

3. Det här är bland det bästa som gjorts.

Sep 2, 2009 | 8 Comments

Det var nära att jazzen dödade Kraftwerk också.

I en tid, inte alls långt innan bygget av Kling Klang studios var påbörjad, lät Kraftwerk sisåhär. Florian Schneider på flöjt i en låt som inte alls är fjärran den allra härligaste, mest publikfriande typen av arena-frijazz, även om vissa väljer att kalla det kraut.

Jag gillar viss krautrock, precis som jag gillar viss jazz. Linjen kan för en imbecill tyckas tunn mellan Neu!s största stunder och detta verk. Ulrike Meyer och co kunde siktat in sig på Organisation, men vi som gillar “Autobahn” och “Computer Liebe” hade tur. Ralf & Florian överlevde.

Det här är alltså musik framförd av pårökta hippietyskar som spelar bongotrummor. Det låter säkert jättespännande om man själv satt i sig en mindre säck jazztobak.

Kraftwerk räddades senare till karriär och liv i insikten att de måste börja göra musik med hjälp av syntar.

Missa inte ångestsången som påbörjas kring fyra minuter in i verket.

Sep 1, 2009 | 13 Comments

I heard it from Sammy, who heard it from Dean.

sammydavisjr

Aug 31, 2009 | Comments Off on I heard it from Sammy, who heard it from Dean.

Det var Jazzen som dödade Depeche Mode.

JazzEnsem

Idag ska jag presentera en helt ny teori om Depeche Modes förfall. Eller historien om hur en mycket vit liten man från industrigatorna i Basildon blev en jazzig halvt svart man från Afrika.

Ett tag efter World Violation fick Martin Lee Gore klart för sig att den han, sedan barnsben, trott var hans pappa inte var hans biologiska far. Hans mor berättade hur landet låg, efter ett antal drinkar tillsammans med sonen, inför barnbarnet Viva Lee´s nedkomst (6 Juni 1991) så att Martin Gore inte skulle få panik om det visade sig att hans bebis skulle vara mörkhyad.

Det var ju nämligen så att en Jänkare, en marinsoldat, en African-American, var Martin´s riktiga far. Det var förstås traumatiskt för Gore, något år över de trettio, att få detta klart för sig. Förutom ett ivrigt krull och en stor pussmun fanns inte mycket som kunde avslöja den brittiske blekfisen att i själva verket vara en svart man.

Martin Gore hade visserligen skrivit electroblusesen”Personal Jesus”, baserat på ett enkelt Hooker-riff. Han hade skrivit “Black Celebration” och “Black Day” men ingen av dessa handlade om svarta pantrarna eller Malcolm X. Sanningen att säga var Gore inte ens särdeles hudfärgspolitisk ens under “Construction Time Again” eran. Och då var det framförallt Asien som gjorde intryck och avtryck hos låtskrivaren.

Om jag inte är helt snett ute här så hade alltså Gore, med undantag av vissa skivinköp i filmen 101, inga större kopplingar till gospel, blues och jazz-scenerna whatsoever.

Vad hände då sen? Jo, Gore hittade sitt egentliga arv långt från bilindustrin i Dagenham. Han träffade sin far i staterna. Han pennade nya låtar. “I Feel You” -smutsigare och hårdare blues än Leadbelly och Robert Johnson (om än i ett parallellt universum). Han skrev “Condemnation”, en gospel från mörkret som fick Dave Gahan att prestera sin livs sånginsats. Han skrev en mer rak gospel “Get Right With Me“. “Mercy In You”. Depeche Mode hade sannerligen aldrig låtit så. Till och med i de mest Depechiga ögonlicken, som i “Higher Love” och “Walking In My Shoes“, hade något hänt.

Depeche Mode hade hittat sin soul.

Sin själ. Sin gospel. Sin sanna blues. Depeche Mode hade nått en peak i karriären. Efter tio-tolv år som syntband (glöm nu att vissa pajasar skrek av ångest av gitarrerna på Violator) hade DM förvandlats till det mäktigaste, coolaste, mest välkomponerade, mest dekadanta rockbandet i hela världen. I en tid då Anton Corbijn framställde alla de största –U2, REM, Metallica– var det Depeche Mode som var mest blues, och mest soul (U2 lyssnade på Nitzer Ebb och Front 242 under “Achtung Baby” och hade sedan länge lirat av sig med BB King.)

Martin Gore hade sina år i Berlin bakom sig och sina år i Santa Barbara framför sig. Han, oväntad ättling av Afrika och Amerika, hade tagit till sig sitt arv, vare sig omedvetet eller inte.

***

Men ta mig fan om han inte hittat sin nemesis under den här tiden också. Jazzen. Det som började så harmlöst med finstämda “Death´s Door“.

Jazz. En musikart som i sin finaste och mest välstrukna kostym bjuder på en Monika Z som sakta går genom stan. En makalös Nina Simone som sjunger “Feeling Good”. Jazz -en musikart som rymmer storverk som Miles Davies “Kind Of Blue” och vår egen Jan Johanssons “Jazz på Svenska”. Men detta är även en musikstil som bjuder på de mest hiskeliga sidorna hos människan. Vi talar om de mest introverta och extroverta musikerna. Vi talar om saxofon-onanister. Vi talar om musik som inte längre bryr sig om låten utan om tekniken och svårigheten i framförandet. Vi talar om fucking free jazz, fusionjazz.

Hjälp! Jazz kan vara vidrigt.

Jazz kan, som Bengt Ohlsson skrev, vara farligt.

Och när Martin Gore pennade sin senaste sanna blues, “Barrel Of a Gun“, var han klar. Nästa gång han plockade upp gitarren och spelade E och G skrev han “Dream On“, en bagatell långt från svärta och dramatik. Det var över. Han hade blivit en jazzgubbe. Han hängde av sig sin svarta garderob och iklädde sig rollen som clownen, jokern, skojfarbrorn. Han köpte konstiga mössor, vita glansiga kostymer, satte på sig änglavingar, bar halslänkar som minde mer om surfare i Miami än fetischisterna i Hamburg. Karln bytte tänder. Ett léende som gjort Sammy Davis JR avundsjuk fann sig plötsligt tillrätta i låtskrivarens gom.

Bluesen, med sitt i grunden deppiga men ändå upplyftande anslag. Blues, bundet till sina regler om tolvor eller vers/refräng etc.. Bluesen som ledde fram till Rock and Roll hade förkastats till favör av djävulens riktigt sanna musik: Jazzen. Frijazz. Utan refränger. Utan verser. Utan hookar.

Gore´s far förstod med tiden att hans son var berömd och värd pengar. Han försökte kränga stålars av sin son. Sonen blev tvär och besviken och försvann igen ur hans liv lika snabbt som han kommit in i det.

Martin Gore pennade många nya låtar med jazzmannens bläck: “The Love Thieves”, “The Bottom Line”, “Zenstation”, “Slow Blow”, “Breathe”, “Comatose”, “Macro”.

Den magnifike kompostitören besinnade sig vid en ny livskris, skilsmässan från sin fru och det påtvingade låtskriveriet från entertainern Gahan, och kritade ner “A Pain that I´m Used To“, “John the Revelator” och “Precious“. Pop. Blues. Bombastiskt. Kanske inte nyskapande och historiskt stort som 90-talets första hälft men ändå på rätt sida floden Styx.

Nu, 2009, när Gore närmar sig de 50 har han slutat dricka alkohol och skrivit en kosmisk jazzplatta där låtar som “Peace“, “Little Soul” och “The Sun and the moon and the stars” vandrar i ett träsk som får mig att med darrande fingrar skriva: Det var arvet från jazzen som dödade Depeche Mode.

Om ni tror det skulle vara annorlunda med Alan Wilder i bandet får ni tänka igen. Lyssna bara på Recoils senaste bluffblues. När fan blir gammal blir han en jazzgubbe.

Aug 31, 2009 | 39 Comments