Lajvare är av herren sända.
Hökaröva, I en värld som kan gå åt helvete
Titta på den här. Titta gärna tre gånger. Den är 24 sekunder lång.
Sen ska du titta på den här:
Var ordentligt vaken mellan 0:16-0:19. Njut av insatsen från den lille svartklädde.
Vid 0:25 kan du närmast känna det febriga handslaget mot trumman.
0:36. Fantastiskt.
Sista tåget mot Gubbhöjden
I en värld som kan gå åt helvete
Nitzer Ebbs hemskt försenade skiva “Industrial Complex” kommer den 22:e Januari. Jag som älskat bandet högt i 22 år håller tummarna. Men förväntningarna är lågt ställda så debaclet blir mindre om det skiter sig.
“- We had Martin Gore sing backing vocals on the track “Once You Say” for the new album because we were looking for a ballsy female black gospel singer so Mart came straight to mind.” säger Douglas McCarthy.
2009
2009
Kollaps har börjat sammanställa en lista som behandlar de 10 bästa låtarna 2009. Kick off snart!
Samtidigt som denna lista smäckas det fram andra “årets….” utmärkelser. Stå redo för en månad av Fragile Tension!
Lip Service i soundtrack på DVD.
Lip Service
Nu kommer äntligen SCENER UR ETT KÄNDISSKAP på dvd. Det var inte så många som hade chansen att se den på bio, men nu har ni ingen ursäkt.
Regissörerna utlovar även en massa roligt extramatrial som inte ingår om ni skulle ha den usla smaken att tanka den på pirate bay.
Boka nu!
http://cdon.se/film/scener_ur_ett_k%C3%A4ndisskap-7329069
(Fri frakt kod: byRryr50 )
http://www.discshop.se/shop/ds_produkt.php?lang=&id=76818&lang=se&subsite=movies&&ref=
http://www.ginza.se/Product/Product.aspx?Identifier=317705
Röd
Good Shit
Det var längesen vi pratade om gubbåret 09. Inte så konstigt kanske då mer eller mindre varenda gubbe i matchen visade sig vara truly passé, tämligen intetsägande eller pinsamt usla.
Kent är väl egentligen inga gubbar ännu -lattepappor kallades de i nån kvällstidning- (och det låter ju helcharmigt, jag är gärna en sån) men om de med sina 35+ kvalar in i genren så är det med helt förkrossande överlägensenhet de mosar sina internationella stadiumrockarfarbröder i Depeche Mode och U2. Kent 2009 låter så jävla bra. Bättre än någonsin om ni frågar mig. Kents röda skiva kommer vara högt på mångas årsbästalistor -min inkluderad.
Betty
BEBBON
Hennes namn är Betty Elna Alison och hon är min dotter. Hon är också den självklara anledningen till stiltjet som råder på Kollaps! Och det kommer vara lugnt ett tag till. Ni som fått en liten bebis vet vad jag talar om. ; ) Men jag tycker ni ska passa på att kommentera i överflöd och ren dumhet! Och varför inte läsa gamla texter?
Jag vill också klargöra att Kollaps! innehåll inte kommer förändras till en småföräldrarblogg. Jag kommer fortsätta på precis samma sätt. Jag såg att “Dressed on Black” och “Clean” har spelats akustiskt av Martin Gore i Tyskland. Låter spännande. Kul för alla att DM repat in lite nytt till Europasvängen. För det var väl ingen som hoppades på mer än så? ; )
Guld!
AIK, BEBBON
De kom, de sågs, de segrade. Samma dag! Gud är stor! SM GULD AIK och KARATEPUNKARN: en flicka på 3 225, 50 centimeter lång.
1/11 2009: En godkänd dag. ; )
Ett Kollaps On Hold.
AIK, BEBBON
AIK spelar final om guldet i en final utan motstycke på Söndag.
BEBBON ska enligt rapporterna ankomma på Tisdag.
Som ni förstår är det inte första prioritet att gnälla på Depeche Mode den här veckan.
Men när ni minst anar det lägger jag in nåt. Hav tålamod och stanna kvar. Utan engagerade läsare -Inget Kollaps!
Lost In Translation
Musik i Film
Sofia Coppola. Bill Murray. Scarlett Johansson. I Tokyo. Med ett soundtrack till stor del utplockat av Kevin Shields. Det lät helt sjukt intressant redan på förhand och jag var rejält taggad när jag tog plats i biosalongen.
Innan “Lost In Translation” trodde jag att jag hade sett den bästa filmen som gjorts, vare sig “Betty Blue”, “Seven” eller “Strictly Ballroom”. Men en film mer perfekt och helt makalöst vacker som Lost In Translation? Det tror jag aldrig jag kommer se.
Jag har faktiskt inte så mycket mer att säga än att i filmens slut lämnar Bill Murray Tokyo och Scarlett bakom sig i Taxi till tonerna av “Just Like Honey” med The Jesus and Mary Chain. Innan dess har han hunnit avverka “More Than This” i en karaokeversion, lyssnat på Peaches “Fuck the Pain Away” på en dekadent klubb. Han har, tillsammans med Johansson och tidernas snyggaste bilder förflyttat sig runt Hyatt Hotel och Tokyo med omnejd. Äh..jag ska inte hålla på att beskriva mer. Det finns inga ord. Det är världens bästa film och efter jag sett den var jag förstummad i ett helt dygn.
#1. Bill Murray lämnar Scarlett i Tokyo till tonerna av “Just Like Honey”.
Tyvärr finns inte klippet tillgängligt på YouTube. Trevlig helg!
Det är skit med allt.
I en värld som kan gå åt helvete
Här ska ni få något att suga på: Thåström släpper ny box. Han har personligen varit med och valt ut sina egna favoriter under sina 20 år som soloartist. Hell, karln har t o m gått med på att låta DN:s Georg Cederskog intervjua honom. Texten är publicerad i boxen. I boxen finns även en skiva till med 13 outgivna låtar varav ett par överraskande covers. Det finns en DVD i boxen, “Be bop a lula Hela Jävla dan”, som innehåller liveinspelningar och annat.
Känns inte allt detta väldigt väldigt bekant för läsarna på Kollaps?
Parallellerna till “Sounds of the Universe”boxen är självklara: När man egentligen inte har någonting att sälja: låt kvantiteten dölja detta.
Joakim Thåström är utan tvivel en av de största artisterna någonsin i svensk musik. Han är en levande ikon. Hans förrförra platta är helt otroligt bra. Den senaste har uppenbara brister -på nya idéer till exempel- men är ändå okej. Och titelspåret/singeln “Kärlek är för dem” är fantastisk.
Det intressanta med det här släppet är ändå att även Thåström tillslut måste kapitulera för trycket. Exklusivitet och mystik är bara att glömma för dagens artister. Det går inte göra sig svår över huvud taget längre. Thåström är sannerligen en svår snubbe. Han vägrar intervjuer. Men här i boxen har han låtit sig intervjuas. Det behövs väl pengar. Skivbolag och artister av idag har inget annat alternativ än att kränga precis allt man har? Kentbox? Neil Young? Tom Petty? Beatles? Det har bara börjat. Allt ska upp på bordet, paketeras och säljas. Till oss -den sista generationen skivköpare. Det är sorgligt och förnedrande för alla inblandade.
Joakim Thåström har ändå min största respekt. Han har blåvägrat att återförena Ebba Grön, trots -ryktesvägen- stora summor pengar. Han har inte mycket sällskap i det. Artister med den integriteten finns det inte många av.
Vilka andra artister har inte comebackat eller sagt att de aldrig splittrats eller bara fortsatt trots att det egentligen var över för längesen? Jag ställde frågan på Facebook och tog mina favoritband från 87-91 -banden och musiken under tonåren som format mig till den person jag är. Det gör allas favoritband från tonåren, inte sant?
I mitt fall:
Depeche Mode. Ni vet alla vilken tragedi som hänt i år.
Nitzer Ebb gjorde strålande livecomeback 2006, sen gjorde de livecomeback 2007 och 2008 också. Nu senast var de i Malmö och Göteborg och sjöng sina gamla låtar också. Deras nya album -försenat med typ tre år- har inget skivbolag i världen viljat befatta sig med. Det förstår man om man lyssnat på några av spåren.)
The Cure, need i say more? Robert Smith som var så snygg och cool och vital 87-91 är idag en patetisk och utdömd man sedan över 10 år tillbaka
The Neon Judgement kom tillbaka i år med en skiva så usel och oförklarlig att det inte behöver nämnas mer. De kan inte ens stämma gitarren längre. Men det spelar ingen större roll. Ingen bryr sig längre om TNJ.
The Sisters Of Mercy gjorde en ytterst bejublad konsert i år med Eldritch och en samling ynglingar. Not! Jag var inte där. Jag har lärt mig ett och annat. Det var många gamla gother som önskade livet av sig på plats.
The Pixies har ändå klarat sig hyfsat. De har visserligen vikt sig och gjort comeback, men än så länge är de inte förnedrade som ovanstående band.
The Jesus and Mary Chain är väl något mer tveksamma (från viss förnedring) men de har ändå klarat comebacken genom att ha ett riktigt bra band med sig.
Kraftwerk har väl aldrig lagt av. Men är det tufft med självlysande kroppstrumpa och blinkande slips när man är över 60 år?
Morrissey är tjock och bittrare än någonsin. My Bloody Valentine har slagit Manowars världsrekord i att spela högt. Front 242 är över 50 år och har reflexvästar.
Så jag ställde alltså frågan till mina vänner på facebook -vilka favoritartister har INTE gjort comeback eller bara fortsatt när de i själva verket skulle lagt av för längesen. Svaret blev att jag är bitter. Då jag påtalade att jag inte var ute efter att om jag var bitter eller inte (Jag är inte bitter, jag är arg) så kom det upp två band som faktiskt var okej.
Swans – de lade tydligen av i rätt tid.
Portion Control -de har visserligen inte lagt av men de har tydligen ändå värdigheten kvar.
Swans. Portion Control. Med all respekt till Thobias och Erik men hand upp alla ni som berörts djupt av dessa två bands musik sedan era tonår (du räknas inte Calle!)
-
Polls
VCMG
- Stort! Spännande! (58%)
- Kul för dem. men inte många andra. (32%)
- Jag har aldrig brytt mig och tänker inte börja nu. (7%)
- I don´t care anymore (4%)
Loading ... -
Senaste kommentarerna
Warning: Undefined variable $pre_HTML in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/themes/kollaps/inc/sup_recent_comments.php on line 23
Warning: Undefined variable $post_HTML in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/themes/kollaps/inc/sup_recent_comments.php on line 34