Category archive: The Battle Of The Jesus And Mary Chain

GOOD FOR MY SOUL

[audio:Good_For_My Soul.mp3]

Också hämtad från “Honey´s Dead” är den vanvettigt snygga “Good for my Soul”. På The April Tears första ep finns en låt som heter “Vivacity” och den är enbart ett resultat av ett gäng tonåringar från Tranås som älskar uppbyggnaden och stilen på The Jesus And Mary Chain´s låt.

1991 hade jag antagligen haft den som nummer ett så mycket älskade jag. 2008 är den fortfarande stark men tretton låtar är aningens bättre. Nu är lekstugan över, återstående gäng är alla på skalan sinnesjukt bra till sinnes-sinnesjukt bra.

*

JENS:

“Good for my soul” är nog den låt som varit besvärligast på min lista. Precis som du så avgudade jag denna låten för femton år sedan. Den är fortfarande magnifik på många sätt, men mycket vatten har runnit under broarna sedan dess, och till slut hamnade den utanför min topp. Förlåt mig, “Good for my soul”!

*

ANDREAS:

Nämen denna låt, den näst bästa på albumet, måste väl ändå vara med på en respektfull lista!?
Den separata diskussionen kring “Stoned And Dethroned” får väl också dessvärre vatten på sin kvarn efter detta? Ty därifrån finns en låt på min topp 25 representerad. Och det tycker säkert en del därute är för lite. Därför skall jag redan nu ge er The Jesus and Mary Chains bästa skivor i rätt ordning:

1. DARKLANDS
mycket tätt följt av
2. AUTOMATIC
en bit efter
3. HONEY´S DEAD
ännu en bit efter
4. MUNKI
och, till mångas, till viss del min egen totala förtvivlan
5. PSYCHOCANDY
och, gud hjälpe mig då..
6. STONED AND DETHRONED
och skulle de räknas så..
7. THE SOUND OF SPEED
8. BARBED WIRE KISSES

*

JENS:

Jo visst kan man få tycka att “Good for my Soul” måste vara med på listan. Personligen håller jag dock “Sundown” från samma skiva högre, och därför är den med på min lista, och “Good for my Soul” fick helt enkelt stå tillbaka.

Albumlistan bör väl diskuteras mer, men…

1. Psychocandy
2. Darklands
3. Automatic
4. Honey’s Dead
5. Stoned & Dethroned
6. Munki

FAR GONE AND OUT

Den här låten har framförts av både mig & Jens vid ett flertal tillfällen och jag tänkte/hoppades på att kanske Jens kunde berätta om det här nedan!

“Far Gone And out” avrundar en trio grymma låtar från “Honey´s Dead”. Tre av de fyra bästa på skivan i fråga. Riktigt fina nummer som “Tumbledown” och “I Can´t Get Enough” får m a o stanna utanför topp 25. Det finns helt enkelt låtar, i denna mittfåra av det typiska JAMC, som är bättre.

“Far Gone And Out” är, tycker jag, en form av uppföljare till “Head On”. Och nånstans är den i princip lika bra, dock som sagt något av en repris. Men hey, vilken melodi. Hey, Vilket riff. och vilket hey hey heeeey!

*
JENS:

Ja, “Far, Gone and Out” på din lista ligger inte särdeles många placeringar från var jag har lagt den. Alltid något. Men jag börjar få klarhet i en del ganska stora skillnader mellan våra listor nu. Några ramaskri från vardera hållet kommer det bli, det kan jag i princip lova.

För mig lever “Far, Gone and Out” mycket på att det var helt rätt låt på helt rätt plats när den kom ut våren 1992, och det gjorde inte saken sämre att den backas av två makalösa b-sidor: “Sometimes” och “Why’d You Want Me”. Vilken rökarsingel! Några månader senare började April Tears låta som ett band för första gången, om än ett haltande sådant, och jag svär på att under de tre minuterna när vi tämligen berusade, i en fullsatt (ja, faktiskt) källare på postgatan i Tranås framförde vår cover på “Far, Gone and Out”, ja då var både jag och Andreas övertygade om att vi var Jim Reid båda två.

*
ANDREAS:

One Jim Reid too many som man skulle kunna säga. Och förutom detta exalterade uppträdande, som dessvärre också förevigades på kassettinspelning, så kommer jag också att tänka på Louise & mitt bröllop i somras. Jag undrar just varför? : )

Andra klassiska April Tears covers från tiden inkluderar bland annat “Halah” med Mazzy Star och tidigare nämnda “Love Is All Around” – som ändå var en cover på en cover får man väl säga.

*

JENS:

Jag antar att du syftar på “Head On”. Vill bara att du ska veta att mitt förslag var att just “Far, Gone and Out” skulle framföras (av ovan nämda skäl och fler därtill). Head On ville jag inte blanda mig i egentligen, så kom inte med oförskämda pikar om det.

REVERENCE

Ja inte är det kul att lämna det här stycket precis utanför topp 10, men jag är rädd för att jag gjort mitt val. Det här tycker jag är ett av bandets absolut hårdaste insatser. Med ljudväggen som från en uppdaterad “Psychocandy”, ett tidsenligt sväng á la Madchester -fast maskinellt- och en närmast industriellt stenhård en-ackordslåt (ja bra nära iallafall) släppte gossarna det här på en singel inför kommande album.

Och då gäller det “Honey´s Dead” igen -nu för sista gången eftersom det här i mina ögon är albumets finaste stund.

“Reverence” slog mig inte på käften direkt, men precis som med Madonnas “Music”, Primal Screams “Loaded” och Nine Inch Nail´s “March Of The Pigs” , som var i samma situationer i min hjärna/mina öron, insåg jag ganska snart hur jävla fucking skitbra låten var.

I avdelningarna positiva budskap genom musik och glad popmusik med en twist har möjligen “Reverence” inget att hämta:

“I wanna die just like Jesus Christ
I wanna die on a bed of spikes
I wanna die come see paradise
I wanna die just like Jesus Christ

I wanna die just like JFK
I wanna die on a sunny day
I wanna die just like JFK
I wanna die in the USA

I wanna die
I wanna die
I wanna die
I wanna die”

..men trots detta, föga upplyftande budskap, är låten en riktig dansgolvsrökare som, i rätt sällskap, förhäxar en folkmassa till att sätta pekfingret i luften och vråla med i texten som vanligt fölk gör -med något mer avslappnade pekfingrar- till vilken La la la la la med Kylie som helst.

Nu är jag makalöst intresserad av att skåda Jens 11-25. Jag utgår från att en mindre diskussion kommer att uppstå under dagen.

*

JENS:

Reverence ja. Bra låt. Fantastisk livelåt. Och ett otroligt grymt förstasingelsläpp. Men det som var makalöst 1992 behöver nödvändigtvis inte vara lika fantastiskt 16 år senare, och jag tycker oftare och oftare att “Reverence” känns en smula daterad. Den har så att säga jobbat klart och gått i pension.

Men nu till dagens väsentligheter. Som ni kanske förstått har jag parallellt gjort en egen lista, och från och med nästa placering (#10) så kommer listandet ske dubbelt. Först får ni Andreas nummer tio, sedan min i direkt anslutning till det. Vilket också innebär att jag inte längre kan smyga runt i buskagen och tjuvskjuta åt lite olika håll.

Och det har varit en sann vånda att sätta samman listan. Runt 50 låtar var kandidater till min topp 25, och det gör fan ta mig lite ont i magen nu, men… Here it comes:

Jens 11-25

11. Nine Million Rainy Days
12. Here Comes Alice
13. Never Understand
14. I Hate Rock’n Roll
15. April Skies
16. Sundown
17. Save Me
18. Something I Can’t Have
19. My Girl
20. Cracking Up
21. Little Stars
22. Rollercoaster
23. Something’s wrong
24. Dream Lover
25. Snakedriver

*

ANDREAS:

Först min publicerade 11-25, sen lite snack:

11. Reverence
12. Here Comes Alice
13. Far Gone And Out
14. Good For My Soul
15. Teenage Lust
16. Never Understand
17. Halfway To Crazy
18. My Girl
19. Some Candy Talking
20. Taste The Floor
21. Black
22. Sidewalking
23. Why´d You Want Me
24. Cracking Up
25. Rollercoaster

> Oj vad jag har sett fram mot att äntligen opponera mig mot en lista! About fucking time, I tells ya!

Så vad är vi överens om? Jo:

12/12 Here Comes Alice
13/16 Never Understand
19/18 My Girl
20/24 Cracking Up
22/25 Rollercoaster

5 av 15. Jovars 1/3 lika tankar iallfall. Vad kan man då säga om de andra 2/3? Jo:

En helt klart större fabless för “Stoned & Dethroned”-eran för Hellqvist, “Honey´s Dead” står högre för mig. Inte så förbannat mycket att gagga om. Möjligen att jag verkligen hoppas att inte Jens lider mer av “Reverence”-sjukan på sin topp tio.

“Something I Can´t Have” står som en stor pelare i mitten mellan 11-25 på Jens lista och tydligare än denna låt tror jag inte det går att beskriva vad som är “Jens” och vad som är “Andreas”. Vi tycker lika om mycket. Självfallet tycker jag om den här låten men jag väljer istället “Good For My Soul”.

Jens väljer “Snakedriver” när jag tar “Sidewalking”. Det där har vi redan diskuterat.

Och när Hellqvists äldste radar upp sina favvisar efter stor uteslutningsvånda kan jag inte säga att jag är överraskad att se “Sundown” och “Nine Million Rainy Days”. Det finns en linje, det finns en personlig tradition!

Att “April Skies” är på femtonde plats är ju självfallet ett hån. Mot The Jesus and Mary Chain, mot musikhistorien, mot mänskligheten. Jag skulle kalla det att trotsa Guds lag.

Ja, och där jag tar “Black” tar Jens “Dream Lover”. Möjligen är våra yttersta persondrag något luddigare där.

Och jag har redan lagt “Some Candy Talking” på artonde plats. Det vet vi redan vad Jens tycker om.

Snacka om att min temp inför topp 10 är höjd! Och jag har kraftiga aningar om några låtar som kan komma att dyka upp hos herr Hellqvist. Vi har nog en fyra-fem gemensamt. Kanske till och med mer men jag har alltså inte ovanstående knarkhyllarsång där. Ej heller “The Hardest Walk” som man vilt kan gissa sig till att m´sieur placerat där. Så då återstår åtta. Och jag har minst två som inte Jens har. Tror jag om jag följer den ologiska men ändå logiska logiken och logistiken.

*

JENS:

Att lägga Some Candy Talking på 18:e plats – det är att trots guds lag. Att däremot lägga April Skies på 15:e är snarare att inse fakta: det finns ett flertal låtar på Darklands som piskar den. Vi återkommer till detta.

Jag vet heller inte vad du menar att jag har en större fabless för “Stone & Dethroned” eran. Min enda låt därifrån (hittills) är Save Me. Man kan inte räkna “Something I Can’t Have” här tycker jag.

Vad kan jag mer konstatera? Hur är det med Wiliam/Jim diskussionen till exempel? Jo, jag har sju Williamlåtar. Andreas har fem. Men det är kanske ointressant när vi bara kommit två tredjedelar in i listan. Nu undrar jag mest hur det ska gå för min nummer 14, “I hate Rock’n Roll”. Det har i ett tidigare inlägg utlovats att det kommer ytterligare en låt från Munki som ska vara “riktigt jävla skitbra“. Är det den? Jag hoppas det, men är verkligen inte säker.

Men – nu skiter vi det. Bring on number 10!


ANDREAS:

#10 CHERRY CAME TOO

[audio:Cherry_Came_Too.mp3]

..är den tionde bästa låten med The Jesus And Mary Chain. Tredje spåret på “Darklands” b-sida är bland annat föregångare till “Halfway To Crazy” på “Automatic”. Ni vet, en såndär vansinnigt söt låt som det är väldigt svårt att inte älska. Resonemanget kring låttypen går att läsa mer om i motiveringen till sjuttondeplacerade “..Crazy” på min lista.

“Darklands” är en av de absolut bästa skivor som någonsin gjorts. Den given plats på min “tio plattor du tar med till en öde ö lista”. Där återfinns även Depeche Mode´s största stunder -ni vet själva vilka. “Disintegration” med The Cure. “The Downward Spiral” med Nine Inch Nails. Leonard Cohen´s “I´m Your Man”. Kanske Bowie´s “Hunky Dory” , Velvet Undergrounds bananalbum, Radiohead´s “The Bends”, Kraftwerks “Trans Europa Express” och ja, jag skulle fan verkligen överväga även Silverbullit´s “Archlight”.

“Darklands” visar upp ett band som har en osviklig förmåga att skriva klassiska poplåtar

. Ömsom insvepta i bomull, ömsom i taggtråd. En klyscha när det gäller att beskriva bröderna Reids musik. Men så är det ju. The Jesus And Mary Chain kommer för evigt stå inskrivna i rocklexikonet som fullständiga förnyare av en musik man redan hade hört men aldrig på det här sättet.

“Cherry Came Too” är en låt skriven av ett sant pophjärta. Och alla andra sanna pophjärtan dunkar lugnt i takt när de mjukt svarar: Vi älskar det här.

*

JENS:

#10 Far, Gone and Out

[audio:Far_Gone_and_Out.mp3]

Jag har ju i det närmaste redan avslöjat var den här låten skulle hamna i ett tidigare inlägg, så i det här läget kan jag väl bara konstatera två tre saker; dels att “Far, Gone and Out” är en makalös låt, och dels att vi får ytterligare en gemensam listvän. Och att fortsättningen kommer bli jävligt spännande och intressant.

ANDREAS:

#9 – BLUES FROM A GUN

[audio:Blues from a gun.mp3]

Svar ja! Bara riffet skulle garantera denna låt en topp 25 placering. På min buss är varken “Smoke On The Water”, “Walk Of Life”, “Sweet Child O´Mine”, Paranoid” eller “Walk This Way” i närheten att vara det bästa gitarr-riffet genom tiderna. “Blues from A Gun” är en kandidat. Och som de flesta andra skitenkla, men asgrymma riff är det baserat på samma gamla bluestolva. Och ur den här pistolen skjuter Jesus inte bara blues, utan även ett elektrorockande band i absolut högform.

Det är hårt, mörkt och hotande farligt. Det är attackerande gitarrer, smarta melodier, larmigt, pumpande bas och smattrande maskiner. Allt är som vanligt i Marychain-landet med andra ord. Men “Blues from A Gun” står ändå något för något helt eget om ni frågar mig. Kanske är det lite mindre pop än vanligtvis?

“Well I Guess That´s Why I Always Got The Blues” förkunnar Jim & William Reid om och om igen i låtens crescendo. Fucking aye.

JENS:

#9 – Between Planets

[audio:Between Planets.mp3]

Varför inte denna låt blev tredje singeln från Automatic är för mig en gåta. Här smackar bröderna Reid på 3:28 in merparten av de ingredienser dom har i kryddhyllan, och ut kommer en poppärla av allra yttersta klass. Jag utgår från att var det gamla vanliga skivbolagstrasslet som låg bakom, men synd är det. För visst hade “Between Planets” haft betydligt större listchanser i US än “Her way of Praying”?

“Between Planets” är också det slutgiltiga beviset på att Automatic är världens bästa köra-bil-fort-på-sommaren skivan. Stoppa det albumet i cd-spelaren, vrid upp volymen lite för mycket och försök sedan låta bli att trycka gasen i botten den som kan.

ANDREAS:

SOMETIMES ALWAYS

Hope Sandoval. Var jag lite kär i henne när det begav sig? Och fick jag knotter på huden bara jag hörde talas om att hon skulle sjunga en duett med mitt The Jesus and Mary Chain?

Ska man till varje pris förbjuda tolvåringar från att dricka starksprit på en finlandsfärja? Passar det med dofilus-fil för en orolig mage? Kunde Sinisa Mihajlovic skjuta frisparkar? Etcetera.

“Sometimes Always” är en av de bästa duetterna som finns där ute. Den är dessutom gjord på helt rätt sätt. Möjligen skulle gitarren i mitten kunnat vara lite mer melodisk. Men i övrigt: Fan så snyggt, fan så bra.

Det SKA inte fattas en hedervärd duett i ett grymt bands låtkatalog. Och det gör det inte för Jesus heller. In i skolbänken Martin Gore.

*

JENS

SOMETIMES ALWAYS

Nu är det ju inte direkt för solonas skull man lyssnar på The Jesus and Mary Chain, men om vi nödvändigtvis ska diskutera solot i Sometimes Alway så tycker jag nog att det är bland Williams bästa. Det sitter som en smäck där i mitten av låten – pricken över i’et på en redan fantastisk låt. Och vilken låt sen! Sometimes Always är en av inte särskilt många låtar som i princip får mig att rysa varje gång jag hör den. Det räcker med dom två första sekunderna, med den genialt enka gitarren, shaker och slidebas för att hårstråna på armarna ska resa sig.

En av världens bästa duetter? Har John Cloud en rolig skinnhatt?


ANDREAS:

VIRTUALLY UNREAL

[audio:Virtually Unreal.mp3]

Apropå den pågående debatten bland kommentarerna just nu så kommer låten som möjligen kan förena de två sidorna. Så jag säger som så här: “syntarsvin”: LYSSNA PÅ DEN HÄR LÅTEN!

Nu vet jag ju att de flesta som kommenterar icke är så trångsynta, ursäkta ordvitsen, som motståndarsidan vill få det till. I själva verket är 99% av exempelvis M4TM:s stammisar oerhörd breda i smak & kunnande.

Därför är det väl yttermera märkligt att The Jesus and Mary Chain inte hittats/fullt uppskattats av alla. Bandet är ju, på flera sätt, en absolut länk mellan det elektroniska och rockiga. Som The Sisters Of Mercy, The Cure, Nine Inch Nails, Vive La Fete och, i allra högsta grad -när de vill- Depeche Mode.

Och “Virtually Unreal” är den bästa låten den skotska duon gjort på -håll i er- nitton år!

Den är dessutom den absolut hårdaste låt de någonsin gjort. Det är fullständigt kompromisslöst. Inte är det heller konstigt att Jim Reid några år efteråt äntligen kopplade ihop sig med Bobby G och sjöng Primal Scream´s helt vanvettigt bra “Detroit”. Jag skulle kunna tro att Bobby fick idén när han lyssnade på “Virtually Unreal”. Och troligen hörde han mer än Jim´s röst ty här radar JAMC upp ett sound som visserligen minner om gamla tider men även pekade vägen för hur man bäst kombinerar klassisk rock and roll med stenhårt elektroniskt driv.

“Virtually Unreal” är min nummer sex. Jens Hellqvist kommer vara oförstående först, sen kommer han förstås att inse att det är klart som korvspad att den är det.

*

JENS:

Blues From a Gun

[audio:Blues from a gun.mp3]

Min första genomlyssning av Blues From a Gun skedde över en prasslande telefonlina från Jismarks residens till det Hellqvistska ditot. Den första kommentaren jag fällde när låten sprakat klart i luren var kort och koncis: “En konventionell hårdrockslåt”.

Det var ju helt åt helvete såklart, men låt oss strunta i det nu och istället prata om nåt som verkligen är käpprätt åt helvete: Att utnämna “Virtually Unreal” till den sjätte bästa Jesus-låten genom tiderna. För det är den ju såklart inte. Visst doftar den lite coolt av Primal Scream, visst är den ganska hård, visst är Jim Reid snäppet kyligare än vanligt. Visst har den sina poänger. Men kom igen! Munki är en hyfsat underskattad platta i JAMC katalogen, och många jag håller som fans bryr sig knappt om att den existerar

. Men nu min gode Andreas fäktar du ursinnigt och vilt med ditt virtuella svärd mot väderkvarnar så stora att självaste Don Quixote hade höjt ett ögonbryn. Det känns mest som att du försöker lyfta en hyfsad låt till skyarna av principskäl, för att bevisa en tes, och det håller helt enkelt inte. Att “Detroit” är bra gör inte “Virtually Unreal” till ett mästerverk.

Tillbaka till skolbänken, Andreas Jismark!

ANDREAS

Jag tänker inte bara lista min femma utan även min fyra ty det känns enklare för mitt resonemang:

4. BETWEEN PLANETS

[audio:Between Planets.mp3]

5. HEAD ON

[audio:Head On.mp3]

I en tidigare text talade jag om explosioner, orgasmer och fullt jävla ställ. Jag menade att gitarrer ska låta så här, trummor ska låtar så här, bas ska låta så här, text ska vara skriven så här. Jag hävdade vidare att “Automatic” förmodligen är världens bästa rockplatta. Ja. Och dessa två låtar är bäst på den skivan. Och i “Between Planets” fall är det så att låten på egna ben har precis allting i beskrivningen av “Automatic”. Låten är en extas från första till sista anslag. Jens pratade om att det är livsfarligt att köra bil till den. Sure. Men man svävar fan även i fara bara man går på stan med i-pod.

“Head On”, en låt så fantastisk att innovatörerna i The Pixies var tvungna att per omgående göra en egen version av den, framstår så här snart 20 år efteråt som snäppet mindre stark bredvid “Between Planets”. Låten är ändå ett anthem. Jag skulle kunna hävda att jag köpte en gitarr och en trummaskin bara på grund av den. Och det är riktigt bra nära sanningen. Mest sant är nog dock att The Jesus and Mary Chain fick mig att börja älska rockmusik. Tack gode Gud för Jesus.

*

JENS:

5. You Trip Me Up

“Sometimes I walk sideways to avoid you when I’ve annoyed you”

Nu ska jag inte tjata mer om Psycho Candy, låt mig bara konstatera att “You Trip Me Up” är näst bästa låten på skivan i min bok. Det finns alltid ett par låtar som definierar ett band, och vilka det blir följer som vi redan vet och bevisat inte alltid logikens regler, men You Trip Me Up är en av de låtar som alltid ligger långt, långt fram i pannloben så fort jag tänker på JAMC. Det är 2:24 av ren och skär popdistortionsglädje. En sann klassiker. Och videon! Herregud, kan man annat än älska när dom surmulet strosar omkring på en portugisisk strand i skinnkläder och sticker ner gitarrer i sanden?

*

Bonus! För er som inte orkar med mer psychocandydistortionen längre bjuder jag också på den akustiska Peel-session versionen av “You Trip Me Up”. Om inte annat så för att bevisa tesen “beachboysdoftande melodier dolda i oväsen” en gång för alla.

[audio:You Trip Me Up (acoustic).mp3]


JENS:

4. Some Candy Talking

[audio:Some_Candy_Talking.mp3]

Här har vi den igen! Nu på en betydligt lämpligare plats än senast, då A Jismark under en förmodad feber- och yrselattack lade den på plats nummer 19. Den klarade sig inte upp på pallen, men mycket närmare kan man inte komma.
Some Candy Talking är, tillsammans med återstående tre låtar på min lista, i en klass för sig

. Bring on the Lucie.

Endast tre låtar återstår på herrar Jismark/Hellqvists listning av The Jesus and Mary Chains 25 bästa. Och så här har det sett ut hitills:

ANDREAS:

4. Between Planets
5. Head On
6. Virtually Unreal
7. Sometimes Always
8. About You
9. Blues From a Gun
10. Cherry Came Too
11. Reverence
12. Here Comes Alice
13. Far Gone And Out
14. Good For My Soul
15. Teenage Lust
16. Never Understand
17. Halfway To Crazy
18. My Girl
19. Some Candy Talking
20. Taste The Floor
21. Black
22. Sidewalking
23. Why´d You Want Me
24. Cracking Up
25. Rollercoaster

JENS:

4. Some Candy Talking
5. You Trip Me Up
6. Blues From a Gun
7. Sometimes Always
8. Upside Down
9. Between Planets 
10. Far Gone And Out
11. Nine Million Rainy Days
12. Here Comes Alice
13. Never Understand
14. I Hate Rock’n Roll
15. April Skies
16. Sundown
17. Save Me
18. Something I Can’t Have
19. My Girl
20. Cracking Up
21. Little Stars
22. Rollercoaster
23. Something’s wrong
24. Dream Lover
25. Snakedriver

Enigheten finns där:

4/9 Between Places
7/7 Sometimes Always
9/6 Blues From a Gun
13/10 Far Gone And Out
12/12 Here Comes Alice
13/16 Never Understand
19/18 My Girl
20/24 Cracking Up
22/25 Rollercoaster

Och så en ganska stor åsiktskillnad:

Andreas Virtually Unreal och placering av Some Candy Talking har vållat debatt, från Jens, från läsare.
Men Jensch har, likt en hal ål, surfat sig förbi kommentatorernas tsunamis. Nu är bara frågan hur karln ska få in topptrion när han icke listat varken “Head On” eller “Cherry Came Too”. För det finns ju, förutom såna redan på min lista, minst fyra, från båda, olistade klassiker.

Innan Fredag eftermiddag vet vi vad vi tycker!

← Previous PageNext Page →