Category archive: 78 Svenska Låtar
+ 60. Stakka Bo – Mute
Stakka Bo är en Da Vincimänniska. Och såna kan man ju bli lite avis på. Killen började rappa dåliga låtar med E-type, tro det eller ej. Sen blev han Sveriges Stereo MC´s. Och sen blev han skitbra. Inte bara musikaliskt iochmed “The Great Blondino”. Nej, karln började även göra några av de mest estetiska videos man hade sett. Och idag har han lämnat musikartisteriet som Stakka bakom sig helt och har gjort en film. Johan Renck. En av Sveriges mest coola och välklädda män i över femton år. Och utöver detta har han fingrarna i en hel hylla syltburkar. Beundran. Avundsjuka. Och en liten förundran, jag menar jag tycker jag är hyfsat mångsidig, men det här är ju världsklass. En Renck Da Vinci.
Det är näst intill omöjligt för mig att bestämma om det ska vara “Mute” eller “Killer” som är Stakkas bästa låt. “Mute” är nog snäppet bättre i sin lätta återhållsamhet, snygga produktion och stora refräng.
Men “We Vie” är ändå det bästa Stockholmssonen varit inblandad i. Drömduettuppställningen med Titiyo (deras röster funkar väl ändå rätt jävla snyggt ihop?) tillsammans med mjukt technopump signerat Nåid och stråkar från mästarna i Fläskkvartetten. Mamma Mia! Ett typexempel på “statiskt sväng” som Jimpan och jag kallade det. Det är blytungt samtidigt som fjäderlätt. Det är Kraftwerk och Soulwail på samma gång. Och då vinner man. Speciellt med Fläskfyran som le grande flavour.
*
79. Honey Is Cool – Nach Heart
Första låt utanför topp 78 är “Nach Heart” med Honey Is Cool.
Det fanns en tid då Karin Dreijer och Håkan Hellström kamperade ihop. Det kan tyckas fjärran nu, men det är hög tid att återigen inse hur pass inavlad Svenska rockscenen är. Honey Is Cool var ett ojämnt band, men flera gånger träffade de rätt. Som här. I deras bästa låt. Körerna mot slutet av låten -fucking aye!
Derrida Dance Corps? Vad fan är det här nu då, hör jag många av er fråga sig själva framför datorn.
Jo, för er som inte vet, så är det då här: I början/mitten av nittitalet prånglade små svenska syntbolag ut samlingsskivor bestående av upp till 20 stycken osignade syntband från olika delar av bandet. Det mesta lät nåt för sjujävla illa, men ibland lös det till. Som på skivan “Autumn Leaves” utgiven av Memento Materia.
Mina mycket goda vänner i Alter Ego, Jimpa Monell och Henrik “Sjögge” Sjögren, hade köpt in sig med en låt. Jag tror den hamnade som nummer tretton på skivan. Och när vi lyssnade igenom plattan kunde vi med glädje konstatera att Tranås-synten stod högt i kurs. Det skulle inte bara vara stadens stoltheter Children Within som skulle synas och höras i syntsverige längre. Ja så muntert kändes det – tills vi hörde låten som kom efter.
Det var nämligen så att Linköpingsbandet Derrida Dance Corps helt nonchalant satt ihop en låt som fullständigt utklassade allt annat material som gavs ut på dessa skivor. Inte så svårt kanske, men det var inte bara Alter Ego som lät helt okej, utan det var även så att band som Covenant startade sin karriär på dessa samlingsskivor.
Derrida Dance Corps har jag aldrig hört mer om varken före eller efter denna skiva, däremot vet jag att sångerskan i projektet, för ett sånt borde det varit, hette Lisa. jag kommer återkomma till henne senare. Deras låt hade -sade första intrycket- en utomordentligt löjlig titel “Teenage Mutant Bikini Island Kids”. Men det intrycket var inte korrekt. Låten var inte bara en helt vansinnigt klockren poplåt med en refräng man sent glömmer, utan även med en text som var rolig, fyndig och faktiskt med en rejält mörk underton. Det var kort sagt intelligent. Och skiitbra.
*
Bikini Island is the northeasternmost and largest island of Bikini Atoll. It is the best-known and most important island of the atoll, and measures about four kilometres. About twelve kilometres to the northwest is Aomen, the first island in that direction, and to the south of Bikini is Bukonfuaaku.
Bikini Island is well-known for being the subject of nuclear bomb tests, and because the bikini swimsuit was named after the island in 1946. The two piece swimsuit was introduced within days of the first nuclear test on the atoll, and the name of the island was in the news.
Between 1946 and 1958, twenty-three nuclear devices were detonated at Bikini Atoll. The March 1st, 1954 detonation codenamed Castle Bravo, was the first test of a practical hydrogen bomb. The largest nuclear explosion ever set off by the United States, it was much more powerful than predicted, and created widespread radioactive contamination.
Ja det är Jocke Åhlund på bilden.
Är det här fullständigt genialt? Ja.
Är det en låt som lever ett fullständigt eget liv och ständigt dyker upp i nya versioner? Ja.
Är det här alltså bättre än alla “Punkrocker” & “Dansbander”? Ja.
Är det här Svensk “crossover” at it´s best? Ja.
Tycker hiphop-falangen om det lika mycket som såna som tycker som jag? Antagligen inte.
*
Annat bra som inkluderar Rusiak & Teddybears:
Mange Schmidt – Jag Talar Ut – En av mina favoritrappare helt klart. Så slö, så blasé, så fyndig, så rolig.
Teddybears feat. Paola – Yours To keep – Uppumpade versionen trycker på ordentligt.
Paola – Above The Candystore – Inte illa alls.
I mitten av nittitalet, när Jimmy och jag flyttat upp till Stockholm klädde vi oss ofta i varsina färgglada lackbyxor, silver och blå, och gick ut på små technoklubbar. Där satt vi och diggade med ett glas vatten, öl hade vi inte råd att dricka. Ofta stötte vi då på Leila K och hennes vapendragare Vladimir Schenke. Hon brukade skrika enstaka budskap som “Drugs are baaad” och “Exsqueeeeze meeee” och sedan passera. Ibland stod hon bara mitt framför oss och glodde tomt i nån minut.
Idag är Leila K en än mer oberäknelig människa som sällan syns till. Det sägs att hon är hemlös, det sägs att hon är narkoman. Jag vet inte vad som stämmer. Men en gång i tiden var hon en superstar; när hon gjorde “Electric”. Denna Dennis Pop-produktion fångade in det mesta som var det bästa med Leila, delvis när hon skrek “LEEEEIILLLAA KKKKAAAYYY LLLEEEIILLA KAAAAYYY” så högt och vansinnigt att den redan innan hesa rösten sprack upp i en underbart snygg krackelering. Fantastiska Tatu lärde sig läxan och visade sin publik var skåpet skulle stå ett tiotal år senare med “Not Gonna get Us”.
Leila K har även hon, alldeles definitivt, därmed sin plats i den svenska musikhistorien.
Jamen det här är jag ju rejält svag för. Saint Etienne-doftande luftig housesynt/melodiös triphop med mjuk, odynamisk och blasé visksång. “Hello!” är lätt Daybehaviours bästa låt -vilken refräng!- och hade de fortsatt göra så här hade de förhoppningsvis kommit längre i karriären. Vi var bolagskamrater på Jimmy Fun och jag hörde det som skulle komma att bli deras andra album. Tyvärr kom inte de grejerna med, vad jag vet. Och det är synd för det lät skitbra.
Anders Wendin är i sanning en good looking bastard. Och musik kan han göra också, mannen med Joe Strummer-rösten. “They´re Building Walls Around Us” heter hans bästa låt. När den kom och månaderna efter det kunde jag svurit på att jag skulle sitta här idag, några år senare, och hävdat att det var en av de tio bästa låtarna som gjorts av en svensk artist. Så blev det inte riktigt. När jag lyssnade på den nyligen kändes den faktiskt inte riktigt så fantastisk som jag mindes den.
Likväl är det en helt grym låt. Fullt ställ. Stråkar! Blås! Stora Körer! Och det låter långt långtifrån något som är skrivet av en man uppvuxen i Ludvika, Dalarna.
Naturtalanger som Laleh Pourkarim växer inte på träd. Efter att ha synts i “Jalla Jalla” dök hon upp nåt år senare, ensam med en gitarr i ett tv-program som jag inte minns vad det hette. Jag minns dock att jag bara satt och gapade efter att ha sett henne framföra låten “Bostadsansökan”. Svårt Cornelis-smittat, visst, men så extremt sällsynt begåvat.
När det sedan kom till att släppa debutalbumet visade Laleh upp en sällan skådad mångsidighet och karaktär hos en ung tjej. Förlåt mig om jag poängterar extra att det handlar om en ung tjej, men det är fanimig inte vanligt att kliva upp på Warner Chappel, styra kontraktet helt till sin egen väg, producera sin egenskrivna platta, spela så gott som varenda instrument själv, glida över genrer, språk och tonläge utan att misslyckas nånstans. Vem mer har gjort det i nuvarande förnedrade idol-musikklimat, kille, gubbe, tjej eller kärring? Ingen, mig veterligen. R-e-s-p-e-c-t!
Jag såg henne, vid tiden runt första albumet, göra en helt legendarisk, tårdrypande konsert på södra teatern. Spelningen avslutades med, efter Lalehs (improviserade?) order, att bandet spelade på med Laleh mitt på scen sjungandes medans publiken fick gå ut. Minst sagt innovativt och överrumplande. Banbrytande rentav.
Lalehs enda problem, som jag ser det, är ett gigantiskt: Det blir lite frijazzigt ibland. Och då är jag inte med då jag intensivt avskyr frijazz. Men så länge jag slipper den har jag bara gott att säga vare sig hon låter Simon & Garfunkel, Blå tåget, The Police, Cornelis, Peter Gabriel eller bara som sig själv.
Och i “Hide Away”, avslutningslåten på debuten, låter hon kanske allra mest som sig själv. Vid ett sparsmakat arrangemang med ett brustet hjärta. En riktigt stor stund i svensk musikhistoria. Och Lalehs resa har fortfarande bara börjat.
*
Nu när vi finner oss på plats 52 kan jag avslöja att nu förändras listan något. Det är nämligen så att
nu kommer resten av placeringarna domineras av ett antal band och artister som höjer sig snäppet högre än alla andraq enligt mitt tycke. Faktum är att antalet med flera låtar på listan understiger femton. Och faktum är att flera av dessa spelar i en helt annan dimension av min musikvärld. (Det finns några undantag med band som klämt in en skitbra låt mot toppen)
Med de flesta av dessa artister är det fullkomligt omöjligt att få med alla låtar jag anser är bland de femtio bästa. Det är lite trist, men fy fan vad tråkigt det skulle bli att skriva och läsa om tillslut. Placeringarna 78-53 skulle alltså hamna nånstans kring 180-196. Därför har jag, som tidigare förvarnat, skurit ner max antal per artist/band till fem låtar. Faktum är att jag, i de flesta fall, skurit det hela ännu mera.
The Cardigans är ett riktigt bra band. Som utvecklats nåt enormt sedan starten. De var bra redan när de spelade jazzpop och var gylliga. De blev ännu bättre när de stal April Tears ljudbild. Och plattan efter det blev de för jävla bra.
Peter Svensson, Nina Persson & de andra har en otvivelaktig förmåga att snickra ihop bra låtar i nya kostymer om och om igen. Jag har begränsat deras antal på min lista till två. Tough shit, men när jag tittar på återstoden av låtarna på min lista bredvid mig förstår jag varför. “Hanging Around” är först ut. Den är iskallt läcker, i synnerhet med Polanski´s “Repulsion” tema i videon. Gitarrplinket är mumma för alla som någonsin gillat de där halvackorden som gör musik så bra.
*
51. The Mobile Homes – Getting Nowhere
Straight up: Mobile Homes är Sveriges bästa syntband genom tiderna. Och gillar man Depeche Mode så fanatiskt mycket som jag gillar man ju oftast Mobile Homes. Och det har jag alltid gjort. Från första sökande singlarna till de senaste alstren. Men som bäst var väl bandet under “Nothing But Something” eran i början på nittitalet.
Hasse Erkendahl & co var dock egentligen inte bara en svensk version av Depeche Mode när man synar dem närmare. Egentligen spelade de ofta The Smiths ackord från klaviaturen! Och i deras allra finaste stund, “Feeling Better”, är det kanske som mest uppenbart.
“Getting Nowhere” är betydligt tyngre och exakt i det landet där elektronisk musik oftast är som bäst. Och då låter det betydligt mer Basildonskt.
Är jag orättvis mot Mobile Homes med att prata så mycket om de här andra banden. Njae, det tycker jag faktiskt inte. Jag har alltid älskat bandet och jag tror även de själva skriver under på de brittiska bandens betydelse för deras karriär, även om de senare årens alster innebar gitarrbaserat på annat sätt än Marr/Morrissey (med Karl Bartos!) och sedermera Kraftwerkskt (utan Karl Bartos!) med Sapporo 72.
Sator “Slammer” 1988. Det är “mitt” Sator, även om det efterföljande var bra det med.
Sator Codex splittrades ju i mitten av åttitalet upp i två fraktioner, det ena blev till fortsättningen Sator, det andra blev till Blue Crow Men -som heller inte blev nåt tråkigt band alls, den korta tid de varade.
Sator på “Slammer” var hårdaste killen i stan. En fyrling slynglar härdade i Borlänge smällde ihop en riktig smällkaramell med eko av allt från Ramones till The Neon Judgement. Stenhårt. “Bughouse Baby”, “It´s So Cold Without a Gun”, “What You Are Is What You Get”, “Wasting Time” och – “Pigvalley Beach”. Fucking hell vad det rockade.
Jag och några polare sprang ner till gamla fina Marilyn i Tranås och tjoade när våra favoriter kom till stan. Vi mötte ett mycket vänligt gäng med Chips K, som även lirade med Blue For Two vid tiden, i täten. Chips träffade jag förresten igen för ett tag sen i samband med en videoinspelning.
“Pigvalley Beach”. Bara introt är topp 50. Och det är innan de tuggar igång den STORA mangeln och krossar en hel pingstförsamling med stenhårda punkgitarrer, sockande virvlar och rullande as tung bas. Amerika från Borlänge har aldrig låtit bättre.
-
Polls
VCMG
- Stort! Spännande! (58%)
- Kul för dem. men inte många andra. (32%)
- Jag har aldrig brytt mig och tänker inte börja nu. (7%)
- I don´t care anymore (4%)
Loading ... -
Senaste kommentarerna
Warning: Undefined variable $pre_HTML in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/themes/kollaps/inc/sup_recent_comments.php on line 23
Warning: Undefined variable $post_HTML in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/themes/kollaps/inc/sup_recent_comments.php on line 34