Category archive: 100 av de 1000 bästa låtarna

Viola!

#71. The Verve – Bittersweet Symphony (1997)

Ska vi försöka prata om låten utan att nämna den fantastiska videon? Nej, det gick visst inte. Här får ni den med spansk subtext. Grattis Kollaps läsare!

“Bittersweet Symphony“…varje gång jag hör introt är jag jag såld. Det är förmodligen världens bästa intro någonsin, ja det är så bra att det driver låten hela vägen till slutet. Sen är det ju förstås en skitbra låt som spelas under tiden också. Richard Ashcroft och hans mannar var under några månader 1997 världens bästa band uteslutande tack vare den här låten. Som går att tröttna på? Berätta gärna om när ni tröttnade. Jag har nämligen aldrig gjort det.

May 20, 2010 | 6 Comments | 100 av de 1000 bästa låtarna

Kevin i landet mellan genialitet och galenskap

#70. Dexys Midnight Runners – Come On Eileen (1982)

Antalet festkvällar på klubben M4TM som slutade med att Come On Eileen toppade crescendot efter Kylie´s “Locomotion”, Proclaimers “100 Miles” och Håkans “Kom Igen Lena” var väldigt många. Ibland kunde det vara bara jag, Racov, Lasse och Pekka. Men det spelade ingen roll, det var lika roligt och lika ösigt varje gång. 1982 levererar ännu en legendarisk låt till listan -jag måste säga att jag är överraskad själv.

71. Verve – Bittersweet Symphony (1997)
72. Joy Division – Atmosphere (1980)
73. The Smiths – There Is a Light That Never Goes Out (1986)
74. Björk – Hyperballad (1996)
75. Blur – Tender (1999)
76. Erasure – Stop! (1988)
77. Fad Gadget – Ad Nauseaum (1984)
78. Nina Simone – Feeling Good (1965)
79. Massive Attack – Risingson (1998)
80. Smashing Pumpkins – Pug (1998)
81. Sylvian & Sakamoto – Forbidden Colours (1983)
82. A-Ha – Summer Moved On (1998)
83. Nirvana – Breed (1991)
84. Simon & Garfunkel – The Sound Of Silence (1965)
85. Sigue Sigue Sputnik – Love Missile F1-11 (1986)
86. Kim Wilde – Words Fell Down (1982)
87. Nick Cave and the Bad Seeds – The Mercy Seat (1988)
88. Tanita Tikaram – Cathedral Song (1988)
89. Coldplay – Viva La Vida (2008)
90. Lloyd Cole – No Blue Skies (1990)
91. The Human League – Empire State Human (1979)
92. Bernard Butler & David McAlmont – Yes (1995)
93. Chicks On Speed – Fashion Rules (2001)
94. Gary Numan – Cars (1979)
95. Curve – Missing Link (1993)
96. Devo – That´s Good (1982)
97. Iggy Pop – Sixteen (1977)
98. The Shangri La´s – Leader Of The Pack (1964)
99. Eurythmics – Love Is a Stranger (1982)
100. Serge Gainsbourg & Brigitte Bardot – Bonnie and Clyde (1968)

May 20, 2010 | 7 Comments | 100 av de 1000 bästa låtarna

Liam & Noel

#69. Oasis – Live Forever (1994)

Året var 1994 och jag bodde fortfarande i Tranås. Flytten mot Stockholm var nära förestående. När det var snack om “The Next Big Thing” var dock vi bonnläppar med i matchen, mycket tack vara 120 Minutes/Alternative Nation på MTV. Vi var med från allra första början med Suede. Och vi var framför TV-apparaterna kvällen då Oasis spelade “Live Forever” akustiskt på MTV. Vi i vårt gäng med omnejd tappade kollektivt hakan. Man kan knappast påstå att vi var ensamma om det. Här fanns helt plötsligt ett band som var så bra att det var chockartat. I svallvågorna efter den största indievågen hade många nästan glömt bort vad riktigt bra låtskriveri är. Populära band som Ride, Charlatans och Happy Mondays var bara att lägga åt sidan. Oasis hade kommit -and didn´t they know it? Med ett sådant band med sådana karaktärer till bröder kan det förstås bara gå på ett sätt. Spikrakt uppåt och sen ett långt fall neråt. Det gick visserligen oerhört lång tid innan Oasis nådde botten, men ändå. 1994 var de the next big thing -och det visste de om. “Live Forever” hade inte ett intellektuellt popspråk, tvärtom ganska banalt. Men det var samma budskap och det nådde alla.

*

Några år efter detta, efter släppet av “Whats the Story (Morning Glory)” hände det:

Indiepopparen tappade beppehatten, LP-väskan och de rutiga byxorna och försvann räddhågsen i mörkret efter vrålet från en skock fulla huliganbritter i vita tight t-shirts med en unisona tribaltatueringar på de muskulösa överarmarna slagit sig in på Manchesterfestens dansgolv. Ladskulturen var född.

May 20, 2010 | 4 Comments | 100 av de 1000 bästa låtarna

Revolution

#68. The Beatles – Revolution (1968)

Som ni kanske har noterat är vi inne i ett kraftigt britt-svep på listan nu. Det är ingen slump direkt, den moderna musikhistorien har i stora drag dikterats i villkor från de brittiska öarna. Nånstans började det självfallet på andra sidan sjön: Chuck Berry, Little Richard, Elvis och Bob Dylan var några av de Amerikanska artister som byggde de första bärande väggarna i rockens hus. Formatet, estetiken, budskapet fanns där. Men The Beatles återuppfann allting, vände upp på och ner på begreppen och gjorde i princip allt -varenda stadie, klyscha or not- varenda rockcombo någonsin efter dem gjort. The Beatles är popbandet. The Beatles uppfann tamigfan fenomenet. Och “Revolution” svänger så hårt att det fladdrar i kalsongerna.

May 21, 2010 | 24 Comments | 100 av de 1000 bästa låtarna

Megalomanins Musik

67. Jean-Michel Jarre – Rendez Vous IV (1986)

Den moderna musikhistorien skulla vara fan så mycket fattigare utan fransmannen Jean-Michel Jarre. Hans famösa megakonserter går inte annat än älska. Mannen befinner sig i ett konstant tillstånd av genialitet och galenskap. När han kom till Stockholm ville de ha han till att spela i globen. Det ville inte Jarre, han ville ha “den där vita kulan där borta som bioduk”. Pretentionsribban går inte lägga högre. Kolla bara på klippet och se in i megalomanins ögon. Jag älskar det!

 “Rendez Vous IV” är så satans intensivt bra så jag alltid har euforikänsla från första till sista sekund i låtjäveln. Vilka sanslösa melodier! Om triumfen var tonsatt skulle den låta så här. Soundtracket till lycka överträffar till och med andra högtidsstunder från Jarre som “Oxygene 2”. Magnifique!

May 21, 2010 | 20 Comments | 100 av de 1000 bästa låtarna

Margaret on the Guillotine

#66. The Specials – Ghosttown (1981)

#65. M.I.A – Paper Planes (2007)

#64. The Clash – Straight To Hell (1982)

Låt oss prata om mycket dåliga saker som blir till mycket bra saker. Thatchers England må ha varit ett helvete för de flesta med en tunn plånbok och/eller ett sunt förnuft. Ett land som segregerades ekonomiskt, politiskt, åldersmässigt och -inte minst-, och till stor del på grund av givna orsaker, blev ett riktigt rasistiskt skithål till land att vistas i. Jamaicaner, “Pakis” -utsttötta. Gruvarbetare lämnade till ett stort svart hål. Upplopp. Krig. Mellan plommonstopen och tuppkammen. Mellan Croxthethgingern och Rastafarin. Mellan det tillrättalagda och det upproriska.

Det föddes självklart mängder av stor musik ur detta. Kanske ska vi likt till de ansvariga för slavhandeln i Afrika på 1700talet sända en ironisk hommage till Margaret Thatcher som det indirekta drivmedlet för b la Sex Pistols (och därigenom The Cure, New Order, Siouxsie & The Banshees och The Smiths), The Clash (som åkte till Kingston och kom hem med ett nytt sound som skulle ändra delar av världen för all framtid -antalet band som startades pga The Clash låter jag vara osagt men ska vi gissa på 40.000? Ebba Grön/Imperiet byggde exempelvis hela sin existens på Clash och vi vet ju deras avtryck i Svensk musikhistoria), The Specials (som i odödliga Ghosttown behandlar delar av den tomhetskänslan som fanns i UK 1981), Billy Bragg (vars musikpolitiska arv knappast går av för hackor), Primal Scream etc etc…

M.I.A är förstås en sentida politisk artist. Men hon håller när hon är i sitt esse -som listan mycket riktigt visar- precis lika hög klass som sina föregångare. Och som tjej 2010, med SriLankansk bakgrund, i en poptelevision som domineras av porr-åmande sjuttonåringar är hon minst lika viktig som någonsin Joe Strummer 1983.

May 21, 2010 | 13 Comments | 100 av de 1000 bästa låtarna

Still waiting for the Ice Cream Van to come

#63. Glasvegas – Geraldine (2008)

Japp. Precis så här bra känns det två år efter hypen. Glasvegas gjorde en klassiker med den här låten och väckte en viss kammare i mig som inte varit vaken på länge. Attributen är välkända. Det kan inte gå fel när man gör så här rätt!

May 22, 2010 | 7 Comments | 100 av de 1000 bästa låtarna

Tändör! Tännnndööööör!

#62. Front 242 – Masterhit (1987)

Att Upptäckta Front 242 och den belgiska scenen i mitten/slutet på åttiotalet var helt övertagande för den 14-15 åriga Andreas Jismark. Här kommer dessa tre (ja ja jag vet Calle men nu skiter vi i Bressanutti) snubbar med laserpistoler, baseballvästar och armbindlar och framstår som en guerilla snarare än ett popband. Front 242 var ett fantastiskt band, estetiskt och musikaliskt, och deras låtskatt visar detta klarligen även 2010. Just med “Masterhit” tror jag F242 var i sitt Xanadou, sitt crescendo. “Official Version” gjorde dem till ett väldigt populärt band. och vi var många som lyssnade på introt till “Masterhit” om och om igen för att känna hur det drar igång. Det är då själva helvete vad det svänger alltså! 1987 var helt enkelt Front 242 guerillarörelsen som höll på att ta över makten. De var farliga, ascoola (detta till trots att de hade Patrick Codenys -OCH Daniel Bressanutti i bandet -inte illa pinkat!) och gjorde ett ouplånligt intryck på fansen som inte var sena med att, tyvärr, bilda sina egna BETYDLIGT sämre F242kopierade band Europa över.

Jag har skrivit mer om Front tidigare på Kollaps:

*

I övrigt lämnar jag ordet till DMC som förhoppningsvis har mer att säga än att bara prata om Electronic Body Music-eran som enligt DMC själv varade endast 1984 och då med endast en skiva!

May 23, 2010 | 3 Comments | 100 av de 1000 bästa låtarna

The Bends

#61. Radiohead – Street Spirit (1995)

Under största”The Bends“-hysterin bodde jag i London och pendlade till Bristol och spelade in en April Tears platta hemma hos Mesh. Överallt hörde och såg man Radiohead. De var så stora och så sjukt bra att det bara fanns en väg att gå: Att bli världens största rockband. Det ville som bekant inte Radiohead och påbörjade sakta men säkert en av de mer introverta vändningarna den moderna musikhistorien har sett. Det ska de förstås äras för -att låta konsten segra före sellouten. Men grejen var att Radiohead krånglade till sig själva onödigt mycket. Så synd. Lyssna bara på “Street Spirit” och minns vilket sjukt bra band det här en gång var. Och det här är väl om inte världens bästa video så en av de 10?

May 23, 2010 | 6 Comments | 100 av de 1000 bästa låtarna

Det var Lars Von Trier som sa det…

#60. Nitzer Ebb – Warzaw Ghetto

Jaha. Vad har jag sagt om mig och mitt förhållande till Nitzer Ebb under framförallt 1988-1992 här på Kollaps? Jag har väl redan sagt men om inte här kommer det igen, i korta drag:

* Jag hade vitt linne, svarta kortbyxor, Dctor Martens-kängor, rakade sidor och ganska långt hår uppepå skallen rakt upp (i förhållande till den fånigare dåvarande varianten den sk “råsyntarluggen” -den här dyker upp i en alldeles för stort omfång för att det ska kännas bekvämt under varje Arvikafestival).

* Jag var en sk EbbHead vilket innebar att jag var medlem i en speciell fanclub som hette Edition 500. Jag blev då inbjuden till när Nitzer kom och spelade. I Göteborg 90 hängde jag med dem en hel dag från soundcheck, käk, vila, backstage, live till Douglas famösa whiskeytömning.

* Jag såg dem i Malmö och fick Douglas att skriva i min “Mina Vänner” bok för jag hade alldeles för många signerade skivor.

* Jag samlade allt som kom i min väg vinylmässigt. (Nån som vill köpa? Jag säljer med glädje hela min Nitzer-samling till någon som kan ta väl hand om den!)

Det vore lögn att påstå att allt detta började med “Warzaw Ghetto” för det gjorde det inte. På något sätt känns det ändå som min stora Nitzermani började efter jag hört den. Jag har alltid gillat “That Total Age” precis som alla andra men samtidigt har jag ändå tyckt att den ibland känts lite…hmm..väl..kall. Missförstå mig rätt, det finns några låtar där som inte kan vara något annat än iskalla. Men “Warzaw Ghetto”, “Control Im Here”, “Getting Closer” och “Come Alive” är nog mina fyra Nitzer Ebb-favvisar om jag skulle tvingas rada upp dem snabbt. “Warzaw Ghetto” är ju knappast den varmaste av de där (det är ju föga överraskande Wilderprodden på “Come Alive”) men det erbjuder ändå något som är fundamentet till Nitzer Ebb:s sound -och detta så pass tidigt som 1985. Grabbarna fick inte köpa öl på systemet i Sverige men hade redan snappat upp arvet från DAF bättre än någon någonsin gjort efteråt. Ao a a ao! Ao a a ao!  Kagge, basgång, stön & vrål. Räcker så. När det blir bra.

Fotnot:

 Nu behöver inte några band köra det här receptet för 111:e gången år 2010. Jag är helt oförstående till den Bodykultur som främjer Svenska karbonkopieband som ska veva det här soundet om och om och om igen och sedan åka till Wave Gothic Treffen och få tjugotre svinfulla kängzüntare från Lützen att vråla med -på svenska dessutom!

Det är väl en sak om bandet i fråga är runt 19 och har bodysynt som sin punk/palestinasjals tonårstrots/provokationstid.

En helt annan om man är kring de fötti och har dragit en bit över 100 pannor. Då skall man icke stå på en scen i linne, svarta kortbrallor i sin gamla råsyntarlugg och stöna ao ao ao ao. Inte ens om man låtsas man står i Lützens dimma för fan! Det är inte punk. Det är inte revolt. Det är…ja ni vet..det är bara att lyssna till Dansken..

…Lars von Trier var det ja. Vad var det nu han sa?

May 25, 2010 | 7 Comments | 100 av de 1000 bästa låtarna

← Previous Page — Next Page →