Category archive: The Battle Of The Jesus And Mary Chain
Nu tillbaka till verkligheten, off topic Depeche Mode!
Joe Strummer & Mo Tucker.
Gubbar hit och dit. Det finns ju yngre förmågor också. Vi har talat om dem innan, nu är det dags igen: GLASVEGAS. I helgen ska vi då äntligen få se dem “på riktigt” här i Sverige. Själv åker jag & Louise till Götlaborg för att beskåda popfenomenet. Glasvegas fick ju mig, och många andra, i extas när vi hörde framförallt “Geraldine” sommaren 2008. Det är inte så ofta sånt där händer. Då när man först bara gapar, sen hoppar, sen blir tvungen att ringa sina vänner för att i vrålande röst förkunna att “Nu har det hänt igen”!
Jag satt och lurade lite på några gånger jag kan minnas så här direkt när det har hänt och här följer dessa: (Depeche Mode är undantaget eftersom det berättats om otaliga gånger under Depeche Mode 151)
NEW ORDER “Get Ready” 2001
Jag bodde vid tillfället i Jakobsberg och kom hem till den lilla lägenheten med New Order´s nya CD. “Crystal” tyckte jag redan var ju en grym comebacksingel. Och efter att ha spisat “60 miles an hour”, “Vicious Streak” och “Primitive Notion” var det klart redan där. Extas. Hoppa omkring. Ringa och skrika.
SILVERBULLIT “Arclight” 2004
Den här har jag ju iochförsig talat mig varm för om och om igen. Men den onsdagskvällen när jag som vanligt kom ner till klubben i källaren på KGB och rullade igång den nyinköpta skivan hamnade jag i chocktillstånd. Den ena låten var bättre än den andra hela skivan igenom. Det spelades inte mycket annan musik den kvällen på klubben kan jag säga. Och jag drack nog fem öl på en halvtimme av bara farten.
THE JESUS AND MARY CHAIN “Head On” 1989
Fredagseftermiddag, sexton år, i soffan framför The Tube med Paula Yates ser jag bröderna Reid framföra “Head On” playback. Jim Reid, som är helt oengagerad -och knallfull-, mimar inte ens sista versen och crescendot. Han vacklar av scenen och försvinner i publiken. En helt ny estetik-ribba var lagd. Inget skulle bli detsamma. “Head On” spelades om och om igen. Och igen. Än idag har jag inte tröttnat på den.
NITZER EBB LIVE SCANDINAVIUM 1988
Duc Nahn chockade flickorna i sommarklänning till tårar. Bon bankade skiten ur padsen och Douglas McCarthy vrålade fram en ny sanning. Sällan har ett så extremt och tungt band fått en så stor scen och möjlighet (förband till Depeche Mode) att breaka på.
Nitzer Ebb blev mitt nya idéal, både musik, frisyr och klädmässigt. Vitt linne, svarta kortbrallor och Doc Martens passar skitbra på en femtonåring. Inte på en trettiofemåring dock.
NIRVANA “Smells Like Teen Spririt”1991
Den som inte var “med i matchen” kommer nog aldrig förstå hur udda och speciella Nirvana var när de tokbreakade. Inget kunde undkomma det. De vände upponer på hela den kommersiella musikvärlden. Jag var med från början. Jag har ända tills dags datum aldrig varit med om en sån lavineffekt som “Smells Like Teen Spirit” skapade.
När vi började battla kring Jesus, Jens och jag, trodde vi nog båda på att det skulle bli vår vanliga vokala jargong i trådarna fram till första platsen. Delvis mindre tilltalande nya smeknamn, stora överdrifter och utsvävningar, arga utspel och så vidare. Visst blev det lite av den varan, men det märktes snart att de flesta hårda och pardonlösa diskussioner utspelade sig per telefon. Vi förblev alltså ganska välartikulerade i våra inlägg. Men så är det ju. I skrift blir det hårdare och mer svårtolkat än mouth-to-mouth. Jag menar..när jag säger “Håll käften din jävla idiot” till Jens, som jag ofta gör, så är det med en helt annan laddning med röst än med skrift. Faktum är att det inte ser alltför roligt ut enbart i skrift.
Sen var vi ganska så mycket överens också. Samma etta och tvåa! Igen ska väl tilläggas eftersom vi är överens om att “Enjoy The Silence” är Depeches största stund och att “Being Boring” är Pet Shop Boys bästa.
Men nu måste tsunamisurfaren Jens få svara upp ordentligt på några punkter.
1. VAD HÄNDE MED “HEAD ON”?
2. VAD HÄNDE MED “THE HARDEST WALK”? (Älskar inte du den, Jens?)
och det oförsvarliga
3. VAR ÄR “CHERRY CAME TOO” PÅ DIN LISTA?
Peace.
/a.
ANDREAS:
DARKLANDS
“Darklands” är mer än en låt. Det är ett tillstånd. Ett tillstånd som jag tror att de flesta av oss konstant befinner oss i. Likaväl som 1987 som 1652 som 2008 är orden sanna och, dessvärre får man väl säga, aktuella:
And I awake from dreams
To a scary world of screams
And heaven I think
Is too close to hell
Detta ambivalenta jag, fyllt av tvära kast; motsägelsefull och spot on:
I want to move I want to go
I want to go
Oh something wont let me
Go to the place
Where the darklands are
Och med hjälp av en av de enklaste, coolaste och vackraste melodier kan man nynna sig genom de gladaste dagarna, de ledsnaste nätterna. De soligaste julidagar och de mörkaste decemberkvällar:
du du du dududu
du du du dududu
The Jesus and Mary Chain, Jim, William & alla andra som medverkat genom åren, är ett av de allra finaste band som vi fått. “Darklands” är deras programförklaring, deras “Black Celebration”, deras absolut bästa stund.
*
JENS
“I’m going to the darklands
To talk in rhyme
With my chaotic soul”
Nummer ett. Den bästa låten någonsin med The Jesus and Mary Chain. Darklands.
Många av er kommer eventuellt skrapa lite förnärmat med foten i golvet nu, men den här låten är hyresvärd i mitt hjärta och den kommer aldrig aldrig flytta därifrån. Det här är låten som definierar hela min person, och man kan tycka vad man vill om det, men så är det. Det är alldeles för mörkt och bittersweet för mitt eget bästa, det vet jag nog, men det är också alldeles för sent att ändra på det (om jag nån gång skulle bli galen nog att vilja det).
Jag fick albumet “Darklands” på julafton, av mormor och morfar som hade varit i Mjölby och köpt skivan åt mig. Självklart hade jag förklarat hur dom skulle gå till väga, men ändå. Och jag minns fortfarande känslan när nålen mötte de första tonerna i inledande titelspåret som om det ägt rum för några minuter sedan. Känslan av att redan efter 10 sekunder vilja spela låten igen; den här låten var så bra att jag blev rastlös av att inte omedelbart få spela den en gång till. Jag vet inte hur många gånger jag lyssnade på “Darklands” den julaftonskvällen, men fingrar och tår räcker med största sannolikhet inte till.
Bara en sak till: När The Jesus and Mary Chain kom ut för att spela extranummer på The Roundhouse i Camden för drygt en månad sedan var det Darklands dom öppnade med, och jag är fullständigt uppriktig när jag säger att det började snurra i mitt huvud. Jag blev alldeles yr. Och jag fällde faktiskt ett par lyckotårar.
ANDREAS:
JUST LIKE HONEY
“Where Is My Mind? Where Is My Mind? Wheeere is my mind??”
The Pixies i slutscenerna till “Fight Club”
Nej, men det går inte att undvika att prata om “Lost In Translation”. När Bill möter Scarlett en sista gång, viskar i hennes öra, åker i väg i en taxi. Då avslutas inte bara en helt fantastisk film -förmodligen den bästa någonsin- utan även ett helt magiskt soundtrack med “Just Like Honey”. Det räcker för att börja gråta bara det.
Musik är, summa summarum, som kraftfullast i en audio-visuell upplevelse. Och “Just Like Honey” precis där kan vara den bäst placerade låten i en film någonsin. Tro fan det skulle hända grejer när Sofia Coppola tog hjälp av Kevin Shields (My Bloody Valentine) att sätta ihop scoren. Men att karln skulle vara del i att sätta ihop det snyggaste soundtracket någonsin var väl mycket att begära.
När Jim och William en dag för länge sen började skrapa ihop bitarna till vad som slutligen skulle bli “Psychocandy” så hade de bland alla vackra melodier, bland alla susande distboxar, bland alla Spectortrummor, kritat ihop en evergreen. Den skiljer sig egentligen inte nämnvärt från ett halvdussin samtida låtar men den har det där lilla extra. Och jag vill starkt poängtera -det hade den även långt innan Bill Murray, Scarlett Johansson och Sofia Coppola gjorde den odödlig. “Just Like Honey”. Hade den varit nummer två på listan utan filmen? Ja, jag tror det.
Men den låten som faktiskt kunde blivit bortglömd som en ljuvlig liten indieklassiker från 1985 är numer ljudkulissen i en av filmhistoriens vackraste stunder. Och kanske ska vi tacka Kevin Shields för att bandet återförenades, för nog måste “Lost In Translation” satt igång både det ena och andra hos Broder Jim och Broder William?
*
JENS:
Just Like Honey
“Listen to the girl
As she takes on half the world”
Minns ni när jag pratade om att få rysningar till låtar? Den gången handlade det om Sometimes Always, och att det räckte med några sekunder av låten för att hårstråna på armarna skulle resa sig. När det gäller “Just Like Honey” och slutscenen i “Lost in Translation” räcker det med att jag tänker på den för att samma sak ska hända.
Och det blir kanske lite väl mycket fokus på Coppolafilmen nu, men kom ihåg att precis som Andreas säger var det här en av de allra största stunderna långt långt innan filmen. Bland det enklaste och vackraste man överhuvudtaget kan tänka sig.
ANDREAS
APRIL SKIES
Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.
Det var alltså här det började. En gemensam beställning till Ginza 1988. Ett par restnoteringar fanns, men sjutummaren “April Skies” anlände. Tio spänn. Vi stod i trappen hemma hos Jens på Grännavägen 14 i Tranås och rev fram skivorna. The Jesus and Mary Chain visste vi jack shit om men vi tyckte det var ett asballt bandnamn så vi hade varit tvungna att beställa. Det blev, kan man väl konstatera, jackpot.
Ett och ett halvt år senare hade jag bildat mitt första rockband. Vi döpte oss efter låten, vi spelade låten, vi var inte mycket mer. Jag var sångare. Det lät fruktansvärt, gräsligt, hideous. Men jag ville så gärna vara Jim Reid. Eller TB Frank. Eller Douglas McCarthy. Eller Dave Gahan. Eller Tim Booth. Eller, tyvärr, allihop på en och samma gång. Vi splittrades direkt efter spelningen. April Tears came to an end.
Men det var inte på grund av giget i sig självt. Keta, Andreas Nilsson och de andra fick blodad tonårstand och ville likt alla andra blodade tonårständer börja lira “800 grader” och “Staten och Kapitalet”. Det vägrade jag. (Av någon anledning är det på nåt sätt istället där jag hamnat idag -18 år senare..Cheers Eas!) Jag hoppade alltså följdaktligen av bandet.
Efter ett kort möte blev kom det dock upp på bordet att de kvarvarande medlemmarna inte tänkte behålla bandnamnet så jag snodde tillbaka det och lade till ett The framför. (Senare framkom det att fd April Tears -numer A Girl Called Johnnys sätt att gå vidare var att spela “Happy When It Rains” istället med en av mina bästa polare Harry på sång. Det lät fan inte mycket bättre. “Happy When It Rains är -skrik NU Jens- en blek kopia av “April Skies” och Harry´s sång var lika nasal och tondöv som min stämma)
Jens och jag har dividerat lite hur det kom sig att han inte var del av The April Tears från början. Vi hade ju ändå haft en radda syntprojekt ihop innan; Blue Front Convention (Herregud), nedbantade versionen Convention, Acid Evolution och säkert nåt till. Jag tror det var så att vi kom ifrån varandra lite i början av gymnastiet. Jens happy-go-lucky teknist i gul overall med knappar. Jag svartklädd och, i sammanhanget, en trovärdig och grubblande samhällsvetare.
I vilket fall sprang Jens sin väg barfota genom stan in i The April Tears. Han hörde “Lost In My Dreams” och sen var han med.
Vi spenderade flera år, likt bröderna Reid, och filade på vår ljudbild. Problemet, kan man väl tydligt i efterhand säga, var att William och Jim filade på en unik grej medans jag och Jens filade på att låta så mycket som Jim och Williams grej som möjligt. Ibland var vi nära -något som Jens bevisade med “Red Velvet Swing” på mitt bröllop förra sommaren. Jag förstod inte förrän 2 minuter in i framförandet att det inte var en gammal Jesus låt.
“April Skies” har alltså en gigantisk plats i mitt hjärta. Och låten bär upp placeringen på listan. Den är sagolikt bra. Det är The Jesus and Mary Chain i sin själva essens. De två låtarna på platserna över kanske griper tag lite till i alltihopa; hjärtat, själen. Men frågan är, för mig, om en låt tvunget ska definiera arvet från Reids. Ja ta mig fan. Då måste det nog bli “April Skies”.
Just nu sitter jag och sjunger låten från början till slut i huvudet. Det är en sån låt. Jag kan sjunga och spela allt i låten. Det var det första jag lärde mig som musiker. Det var det första jag sjöng på scen. Det var det första jag lärde mig på gitarr. Det var det första jag programmerade på min trummaskin. För helvete -jag döpte mitt band efter låten.
Nu ska jag gå och tatuera min handflata.
“Hey honey whatcha tryin´to say”.
*
JENS:
Happy When it Rains
Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.
I fucking knew it! Klart som korvspad att du skulle välja April Skies här, och lika klart var väl att du skulle sätta igång och dissa min trea Happy When it Rains. För när allt kommer till kritan är det precis detta det handlar om. Happy When it Rains vs April Skies. Inte Darklands vs Psychocandy. Du påstår att Happy When it Rains är en blek kopia av April Skies, och jag vet att det är en kraftfull och välsluggad provokation, men jag kan inte på något vis hålla med dig. Jag tycker snarare att AS (och ursäkta nu förkortningarna) är som en fredagsraggande Shape-Up-pumpad anabolatyp, medans HWIR är en smal, snygg, svartklädd och välartikulerad tänkare. AS är Rammstein, HWIR är Einstürzende Neubauten.
Jag förnekar inte April Skies historiska betydelse, men faktum kvarstår: Happy When it Rains är på alla tänkbara vis en betydligt bättre låt i min bok. Det är inte för inte att till och med bröderna Reid själva är på min sida när dom väljer att spela den sistnämnda på sina spelningar. Och har man nån gång hört demon på HWIR, där den går långsammare, i moll och med William på sång kan man aldrig mer förneka denna briljanta låts storhet. Det är ett sant mästerverk. Den tredje bästa låt världens bästa band någonsin spelat in. Det är dessutom den vackraste låten om trasig kärlek som finns. Bara en sån sak.
“and we tried so hard
and we looked so good
and we lived our lives in black
but something about you felt like pain
you were my sunny day rain
you were the clouds in the sky
you were the darkest sky
but your lips spoke gold and honey
that’s why i’m happy when it rains”
Endast tre låtar återstår på herrar Jismark/Hellqvists listning av The Jesus and Mary Chains 25 bästa. Och så här har det sett ut hitills:
ANDREAS:
4. Between Planets
5. Head On
6. Virtually Unreal
7. Sometimes Always
8. About You
9. Blues From a Gun
10. Cherry Came Too
11. Reverence
12. Here Comes Alice
13. Far Gone And Out
14. Good For My Soul
15. Teenage Lust
16. Never Understand
17. Halfway To Crazy
18. My Girl
19. Some Candy Talking
20. Taste The Floor
21. Black
22. Sidewalking
23. Why´d You Want Me
24. Cracking Up
25. Rollercoaster
JENS:
4. Some Candy Talking
5. You Trip Me Up
6. Blues From a Gun
7. Sometimes Always
8. Upside Down
9. Between Planets
10. Far Gone And Out
11. Nine Million Rainy Days
12. Here Comes Alice
13. Never Understand
14. I Hate Rock’n Roll
15. April Skies
16. Sundown
17. Save Me
18. Something I Can’t Have
19. My Girl
20. Cracking Up
21. Little Stars
22. Rollercoaster
23. Something’s wrong
24. Dream Lover
25. Snakedriver
Enigheten finns där:
4/9 Between Places
7/7 Sometimes Always
9/6 Blues From a Gun
13/10 Far Gone And Out
12/12 Here Comes Alice
13/16 Never Understand
19/18 My Girl
20/24 Cracking Up
22/25 Rollercoaster
Och så en ganska stor åsiktskillnad:
Andreas Virtually Unreal och placering av Some Candy Talking har vållat debatt, från Jens, från läsare.
Men Jensch har, likt en hal ål, surfat sig förbi kommentatorernas tsunamis. Nu är bara frågan hur karln ska få in topptrion när han icke listat varken “Head On” eller “Cherry Came Too”. För det finns ju, förutom såna redan på min lista, minst fyra, från båda, olistade klassiker.
Innan Fredag eftermiddag vet vi vad vi tycker!
JENS:
4. Some Candy Talking
Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.
Här har vi den igen! Nu på en betydligt lämpligare plats än senast, då A Jismark under en förmodad feber- och yrselattack lade den på plats nummer 19. Den klarade sig inte upp på pallen, men mycket närmare kan man inte komma.
Some Candy Talking är, tillsammans med återstående tre låtar på min lista, i en klass för sig. Bring on the Lucie.
ANDREAS
Jag tänker inte bara lista min femma utan även min fyra ty det känns enklare för mitt resonemang:
4. BETWEEN PLANETS
Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.
5. HEAD ON
Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.
I en tidigare text talade jag om explosioner, orgasmer och fullt jävla ställ. Jag menade att gitarrer ska låta så här, trummor ska låtar så här, bas ska låta så här, text ska vara skriven så här. Jag hävdade vidare att “Automatic” förmodligen är världens bästa rockplatta. Ja. Och dessa två låtar är bäst på den skivan. Och i “Between Planets” fall är det så att låten på egna ben har precis allting i beskrivningen av “Automatic”. Låten är en extas från första till sista anslag. Jens pratade om att det är livsfarligt att köra bil till den. Sure. Men man svävar fan även i fara bara man går på stan med i-pod.
“Head On”, en låt så fantastisk att innovatörerna i The Pixies var tvungna att per omgående göra en egen version av den, framstår så här snart 20 år efteråt som snäppet mindre stark bredvid “Between Planets”. Låten är ändå ett anthem. Jag skulle kunna hävda att jag köpte en gitarr och en trummaskin bara på grund av den. Och det är riktigt bra nära sanningen. Mest sant är nog dock att The Jesus and Mary Chain fick mig att börja älska rockmusik. Tack gode Gud för Jesus.
*
JENS:
5. You Trip Me Up
“Sometimes I walk sideways to avoid you when I’ve annoyed you”
Nu ska jag inte tjata mer om Psycho Candy, låt mig bara konstatera att “You Trip Me Up” är näst bästa låten på skivan i min bok. Det finns alltid ett par låtar som definierar ett band, och vilka det blir följer som vi redan vet och bevisat inte alltid logikens regler, men You Trip Me Up är en av de låtar som alltid ligger långt, långt fram i pannloben så fort jag tänker på JAMC. Det är 2:24 av ren och skär popdistortionsglädje. En sann klassiker. Och videon! Herregud, kan man annat än älska när dom surmulet strosar omkring på en portugisisk strand i skinnkläder och sticker ner gitarrer i sanden?
*
Bonus! För er som inte orkar med mer psychocandydistortionen längre bjuder jag också på den akustiska Peel-session versionen av “You Trip Me Up”. Om inte annat så för att bevisa tesen “beachboysdoftande melodier dolda i oväsen” en gång för alla.
Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.
ANDREAS:
VIRTUALLY UNREAL
Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.
Apropå den pågående debatten bland kommentarerna just nu så kommer låten som möjligen kan förena de två sidorna. Så jag säger som så här: “syntarsvin”: LYSSNA PÅ DEN HÄR LÅTEN!
Nu vet jag ju att de flesta som kommenterar icke är så trångsynta, ursäkta ordvitsen, som motståndarsidan vill få det till. I själva verket är 99% av exempelvis M4TM:s stammisar oerhörd breda i smak & kunnande.
Därför är det väl yttermera märkligt att The Jesus and Mary Chain inte hittats/fullt uppskattats av alla. Bandet är ju, på flera sätt, en absolut länk mellan det elektroniska och rockiga. Som The Sisters Of Mercy, The Cure, Nine Inch Nails, Vive La Fete och, i allra högsta grad -när de vill- Depeche Mode.
Och “Virtually Unreal” är den bästa låten den skotska duon gjort på -håll i er- nitton år!
Den är dessutom den absolut hårdaste låt de någonsin gjort. Det är fullständigt kompromisslöst. Inte är det heller konstigt att Jim Reid några år efteråt äntligen kopplade ihop sig med Bobby G och sjöng Primal Scream´s helt vanvettigt bra “Detroit”. Jag skulle kunna tro att Bobby fick idén när han lyssnade på “Virtually Unreal”. Och troligen hörde han mer än Jim´s röst ty här radar JAMC upp ett sound som visserligen minner om gamla tider men även pekade vägen för hur man bäst kombinerar klassisk rock and roll med stenhårt elektroniskt driv.
“Virtually Unreal” är min nummer sex. Jens Hellqvist kommer vara oförstående först, sen kommer han förstås att inse att det är klart som korvspad att den är det.
*
JENS:
Blues From a Gun
Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.
Min första genomlyssning av Blues From a Gun skedde över en prasslande telefonlina från Jismarks residens till det Hellqvistska ditot. Den första kommentaren jag fällde när låten sprakat klart i luren var kort och koncis: “En konventionell hårdrockslåt”.
Det var ju helt åt helvete såklart, men låt oss strunta i det nu och istället prata om nåt som verkligen är käpprätt åt helvete: Att utnämna “Virtually Unreal” till den sjätte bästa Jesus-låten genom tiderna. För det är den ju såklart inte. Visst doftar den lite coolt av Primal Scream, visst är den ganska hård, visst är Jim Reid snäppet kyligare än vanligt. Visst har den sina poänger. Men kom igen! Munki är en hyfsat underskattad platta i JAMC katalogen, och många jag håller som fans bryr sig knappt om att den existerar. Men nu min gode Andreas fäktar du ursinnigt och vilt med ditt virtuella svärd mot väderkvarnar så stora att självaste Don Quixote hade höjt ett ögonbryn. Det känns mest som att du försöker lyfta en hyfsad låt till skyarna av principskäl, för att bevisa en tes, och det håller helt enkelt inte. Att “Detroit” är bra gör inte “Virtually Unreal” till ett mästerverk.
Tillbaka till skolbänken, Andreas Jismark!
ANDREAS:
SOMETIMES ALWAYS
Hope Sandoval. Var jag lite kär i henne när det begav sig? Och fick jag knotter på huden bara jag hörde talas om att hon skulle sjunga en duett med mitt The Jesus and Mary Chain?
Ska man till varje pris förbjuda tolvåringar från att dricka starksprit på en finlandsfärja? Passar det med dofilus-fil för en orolig mage? Kunde Sinisa Mihajlovic skjuta frisparkar? Etcetera.
“Sometimes Always” är en av de bästa duetterna som finns där ute. Den är dessutom gjord på helt rätt sätt. Möjligen skulle gitarren i mitten kunnat vara lite mer melodisk. Men i övrigt: Fan så snyggt, fan så bra.
Det SKA inte fattas en hedervärd duett i ett grymt bands låtkatalog. Och det gör det inte för Jesus heller. In i skolbänken Martin Gore.
*
JENS
SOMETIMES ALWAYS
Nu är det ju inte direkt för solonas skull man lyssnar på The Jesus and Mary Chain, men om vi nödvändigtvis ska diskutera solot i Sometimes Alway så tycker jag nog att det är bland Williams bästa. Det sitter som en smäck där i mitten av låten – pricken över i’et på en redan fantastisk låt. Och vilken låt sen! Sometimes Always är en av inte särskilt många låtar som i princip får mig att rysa varje gång jag hör den. Det räcker med dom två första sekunderna, med den genialt enka gitarren, shaker och slidebas för att hårstråna på armarna ska resa sig.
En av världens bästa duetter? Har John Cloud en rolig skinnhatt?
-
Polls
Loading ... -
Senaste kommentarerna
- I am really impressed along with your writing abilities and also
with the format on your blog. Is this a paid subject matter or did you customize it
your self? Either way stay up the excellent high quality writing, it's rare to look a great blog
/ Highest Pix on "Desmond" - It’s nice to find a blog that so clearly describes
exactly what these things are! We had no idea what they were before
and this discussion is a tremendous help! Thank you so much!
| I had no clue you could do this sort of thing to
your body! W
/ body modification on "Glasvegas" - It's an awesome paragraph designed for all the web viewers; they will take benefit from it I am sure.
/ Montaż on "Panorama och kusiner" - Nasi Goreng
/ Jonas Rofors on "Äggalunken" - Ler förnöjt, eller rättare sagt måste faktiskt hålla mig för skratt för att inte väcka de andra, när jag läser ditt inlägg om småstadslivsaktiviteter i påskatid, även om det var ett tag sedan. Faktum är att jag försökte googla årets datum för denna b
/ Anna Lofors Sjögren on "Äggalunken" - We stumbled over here different website and thought I
should check things out. I like what I see so i am just following you.
Look forward to going over your web page repeatedly.
/ cekic on "Apokalyps!" - Samma här. Men jag måste säga en sak och det är att David Gahan alltid har varit fantastisk under hela sin karriär med Depeche Mode och stundtals på egen hand.
Visst, ibland har han inte varit närvarande eller sångmässig till 100% men med tanke på
/ Jocke J on "Depeche Mode v3.0" - Kan bara hålla med Martin S :-)
/ devotion on "Depeche Mode v3.0" - Fuck me! Dave sjunger besjälat för första gången sedan 2006. Det räcker en bra bit bara det. Jag ger en försiktigt optimistisk första tumme upp.
/ Martin S on "Depeche Mode v3.0" - Här, Martin, har du början till din nya SOFAD: http://www.davegahan.com/
Habilt, visst. Spännande och ger mersmak? Inte för mig. Jag är trött.
/ Andreas on "Depeche Mode v3.0"
- I am really impressed along with your writing abilities and also
with the format on your blog. Is this a paid subject matter or did you customize it
your self? Either way stay up the excellent high quality writing, it's rare to look a great blog