Category archive: The Battle Of The Jesus And Mary Chain
En snart kommande lista på Kollaps kommer bli speciell. Jag kommer att lista The Jesus And Mary Chain´s bästa låtar. Men det kommer inte riktigt bara handla om det.
Ända sen jag och Jens upptäckte bandet tillsammans runt 1988 har det stått klart att om vi skulle få varsinn stämpel i pannan baserat på detta bandets album skulle det stå “Darklands” i min panna och “Psychocandy” i Jens.
Och nånstans går detta tycke och denna smak utanför The Jesus And Mary Chain´s alster. Det mesta inom musikvärlden som vi tycker kan faktiskt härledas till Jesus första två plattor. Jag säger Nine InchNails, Jens säger Spiritualized. Jag säger The Pixies, Jens säger My Bloody Valentine. Och när jag säger Lost In Translation säger Jens Eternal Sunshine Of The Spotless Mind.
Vi tycker väldigt ofta väldigt lika men det hindrar inte att en enorm polemik uppstår. Och då kan det bli hårda ord.
I vilket fall ska ni få njuta/förfasas över typisk Jens/Andreas konversation en tid framöver då inläggen kommer att delas upp i form av vår mejlkonversation. Jag sätter upp listplaceringen, en kort motivering och sen har vi max 2 inlägg var, långa som korta, flamsiga som kärnfulla. Efter det blir det fritt för alla, som vanligt, att kommentera. Räkna dock med att mr. Hellqvist & mr. Jismark kommer att bryta lagen om 2 inlägg var efter placeringen och bryta in även i denna diskussion.
Over to you, Jens. Du har väl redan nåt att anmärka på, eller?
*
Kista, Söndag 6 April, 12:01
25. Rollercoaster
Nej jag tror inte att något band har varit coolare än vad The Jesus And Mary Chain är i videon till “Rollercoaster”. Vilket skitbra och enkelt recept. Jag menar: -Ställ snubbarna på trottoaren och filma runt dom och klipp in lite neonskyltar. Porr. Kors. Drugstores.
Bröderna Reid från East Kilbride, Skottland med sina vapendragare har satt spår djupare än kärleksärr på mig. Och då handlar det som sagt inte bara om musiken. Utan även om estetiken. Fucking Hell. The Jesus And Mary Chain anno 1990 nånstans var nog det snyggaste rockbandet nånsin.
“Rollercoaster” innehåller broder William popsjungandes vid mikrofonen, en pumpande trummaskin, en sextondels-shaker, en rak basgång och en bunt larmande gitarrer spelandes tre-fyra ackord. Det är såklart skitbra. Jag tror förvisso att The Jesus And Mary Chain har nån mer låt med samma ingredienser men jag får återkomma till det.
*
JENS:
Göteborg, Söndag 6 april 12:58
Hösten 1990 satte Kai och jag oss i hans gula Toyota Celica Liftback, trampade gasen i botten och styrde kosan mot smått legendariska Tilt Records i Huskvarna med ett enda mål i sikte: att köpa varsitt exemplar av The Jesus and Mary Chains ep Rollercoaster. Cirka två timmar efter avfärd var vi tillbaka i Kais pojkrum på Ängarydsgatan och kunde äntligen öppna upp varsin bärs och lyssna på plattan första gången, och jag minns att en i sammanhanget klassisk diskussion utbröt.
“Det här har jag hört förut” hävdade Kai, lite lätt ointresserad av vad som strömmade ut ur högtalarna.
“För helvete Kai! Det här är hur sjukt bra som helst!” svarade jag. Och på ett sätt är det så det alltid har varit med Jesus and Mary Chain - ständigt någon som påstår att de gjort samma låt om och om igen. Så Andreas: Ska vi ta den diskussionen direkt eller skita i den helt?
*
ANDREAS:
Stockholm, Stockholm 6 April, 13:10
Jag tror att den diskussionen kommer att dyka upp ett par gånger igen vare sig vi fortsätter på den nu eller inte. Nu ska man också komma ihåg att Kristian “Keta” Nilsson, som kanske inte var The Jesus And Mary Chain´s Paulus direkt, hävdade att just “Rollercoaster” faktiskt var lite annorlunda från resten av bandets material. Det här var fyra ackord, inte tre, hette det.
Förresten har väl du fler minnen kopplade till Jim Reid vad gäller Huskvarna?
*
JENS:
Göteborg, Söndag 6 april 16:12
Det stämmer, och det minns jag också att jag sa till Jim Reid; Att det var väldigt sjukt att se honom spela i Huskvarna, endast ett Jätten Vist-stenkast ifrån Tranås. Han höll med om att det var sjukt att vara i Huskvarna, men jag antar att han hade andra skäl till detta än jag.
Men tillbaka till låten. Rollercoaster är en fantastisk låt med en grym (och patenterad) JAMC-video. Om man skulle vilja förklara bröderna Reid’s koncept för någon helt oinsatt skulle det vara perfekt att spela upp Rollercoastervideon för dem.
Kista, Söndag 6 April, 18:37
24. Cracking Up
Jim eller William? William eller Jim?
Bröderna Reid är två coola snubbar med lite olika egenskaper. Nu när jag väljer en till William-sjungen låt så kanske en del får för sig att jag är en William-man. Men si, det är jag inte. Jag är en Jim-man -om jag skulle tvingas välja.
Visst är William, precis som jag en halvtafflig gitarrist som älskar och är bra på att riffa och feedbacka, men man ska komma ihåg att min ursprungliga dröm var att bli som Jim Reid. The April Tears allra första framträdande 1990 var The Jesus And Mary Chain´s “April Skies” och jag sjöng. Spelade ingen gitarr då. En del hävdar envist att jag inte sjöng heller förresten.
Men Jens är ju en William-man. Han är William och jag är Jim. Jag är snäppet coolare, helt klart längre och framför allt över ett år yngre. Jens har dessutom, precis som William, en något mer väsande röst när han sjunger. Vissa hävdar att det låter Gessle, men jag vet nog vem han försöker låta som. Tyvärr alltför länge sen vi hörde denna viktiga röst, JH!
“Cracking Up” imponerade inte alls på mig när den kom. Jag tyckte det lät oproducerat och flamsigt. På gränsen till ovärdigt. När jag sen insåg att det var en stor del av skivan “Munki” att ramla in och ur rim och reson så växte “Cracking Up”. Det är en förbannat cool låt.
Och nu kommer Jens hävda att han är en Jim-man. Bland annat.
*
JENS:
Göteborg, Söndag 6 April, 19:09
Till att börja med är det ju faktiskt William som sjunger även på Rollercoaster, men nåväl.
Jag är beredd att ge dig rätt när du säger att jag är en William-man (om jag skulle tvingas välja). Jag dras mer till hans svärta tror jag, och jag tycker han har lite mer djup i sitt låtskrivande på nåt sätt. “I hate rock’n roll” är ju mil coolare än “I love rock’n roll” till exempel. Samtidigt är det nog ändå Jim som vinner den personliga coolhetspokalen till slut, han är ju när allt kommer omkring nästan själva definitionen av cool i min bok.
Angående “Cracking Up” så är det en av de Jesus-låtar som står för sig själv lite grand, och jag har ofta svårt att jämföra den med andra låtar. Men topp 25 är det absolut. Topp 24 rent av.
Och - tio månader yngre. Det är inte mycket du. Sen vill jag minnas att vi är exakt lika långa. Och är det inte otroligt ocoolt att kalla sig själv för cool?
*
ANDREAS:
Kista, Söndag 6 April, 19:29
Nu måste du glömt läsglasögona igen. Jag valde en “William-sjungen låt till” så att jag hävdat nåt annat än att Will sjunger “Rollercoaster” är ju direkt felaktigt.
Men du har rätt i att “Cracking Up” står lite för sig själv. Som hela “Munki” på sätt och vis. De släppte på alla tidigare koncept och bara åkte kana ut i exprimentlabbet. Ibland blev det fullträff, ibland inte alls lyckat. Vi återkommer till det.
Vi har ställt upp oss rygg mot rygg många gånger och nog är det så att….aj aj aj nu skriker Louise åt mig att hon aldrig mer vill se detta patetiska tilltag från oss igen. Vissa bryter arm, vissa mäter andra saker. Vi mäter hela vår längd. Och jag är, som sagt, den längre av oss två. Aaajjj!!
Att kalla sig själv för cool är i de flesta sammanhang helt klart ocoolt. I detta sammanhang nådde det ialafall sitt syfte! För övrigt anser jag mig själv som oerhört ocool, tyvärr. Jag har försökt men det går inte. Grabbar som Jim Reid och Bobby Gillespie har det lättare för sig med medfödd bitterhet som koloniserade skottar. Visserligen har vi smålänningar en viss mängd bitterhet men det funkar väl inte riktigt lika bra att vara från Tranås och prata skotska. Eller? : D
*
JENS:
Göteborg, Söndag 6 April, 20:24
Ja det slog mig när jag var på väg till affären att det måste varit så du skrev. Jag tar på mig det. Ett misstag från min sida. Fruktansvärt ocoolt.
“Munki” är absolut den minst sammanhållna skivan dom gjort, och det beror väl mycket på att bandet antagligen redan var på väg att gå åt fanders. I princip är det en “Recurring”, där Jim och William på varsitt håll skrev och spelade in sina egna låtar. Och då gick det som det gick. Det är ingen dålig skiva, men kanske är det deras sämsta när allt kommer kring. Ska bli intressant att se om någon mer låt från Munki kvalar in på din topp 25. Jag kan berätta att på min egen gör det det.
Vi har pratat b-sidor innan. Att Depeche Mode visserligen har en bunt klassiker, men alldeles för få. Att Pet Shop Boys alltid varit hedervärda i singelformatet och har en uppsjö med snygga låtar där. Men jag tror jag vågar påstå att The Jesus And Mary Chain verkligen visar hur det ska gå till när man gör b-sidor. Kolla på bara på “Head On” boxen. 4 singlar med 4 olika baksidor, wow!
Till Depeche Mode´s försvar kan man väl säga att JAMC produktioner är aningens enklare att slutföra snabbt. För oftast gör bröderna Reid & co det bäst när de bara kopplar in ackeguran och bara kör. Som i “Why´d You Want Me”.
Konceptet, om man nu ska se det som ett sådant, hade förfinats under hela åttitalet när det till slut var dags att släppa album fyra, “Honey´s Dead”. Och “Far Gone And Out” singeln hade kanske de starkaste baksidorna nånsin vad det gäller skottarna. Och “Why´d You Want me” är ytterligare en William-låt, se där.
JENS:
Vilken glad äveraskning! Jag tycker du har helt rätt i att The Jesus And Mary Chain verkligen visar var b-sides-skåpet ska stå. Dom har gjort vansinniga mängder fantastiska b-sidor, och de båda samlingsskivorna (”Barbed Wire Kisses” & “The Sound of Speed”) står i princip på helt egna ben och borde nästan räknas som ordinära album, iallafall när det gäller låtkvaliteten. Sen är jag personligen extremt förtjust i den kategori av låtar som “Why’d You Want Me” representerar; Enkelt arrangerade och antagligen ganska kvickt nerplitade petitesser, som ändå många gånger blir bland det bästa de gjort.
Men jag börjar bli lite orolig över att vi är så rörande överens hittills. Det känns nästan lite otäckt.
ANDREAS:
Hehe..Ja det var väl inte tänkt så och det blir ju inte helt lyckat att tvinga fram provokationer!
JENS:
Det ordnar sig säkert ska du se. För övrigt är jag orimligt överaskad att denna lilla godbit kravlade sig upp på din topplista.
Sidewalking
Den här låten har, musikaliskt sett, skadat mig ordentligt. Nu finns det förvisso minst ett dussin låtar som jag har rippat när det gäller Jesus. Men riffet i “Sidewalking” har jag återanvänt hur många gånger som helst och det har än så länge aldrig blivit fel.
Jim Reid släp-bluesar sig genom dem extremt enkla melodin med en attityd de flesta bara kan drömma om. Jag tycker det är ascoolt. Jag tycker det är astungt. Min nummer 22.
*
JENS:
Ja jag väntade på den här, och om sanningen ska fram trodde jag du skulle haft den ännu högre. Jag är glad att du inte har det, för på min lista platsar den inte på topp 25. I min bok är inte det här en ascool och astung låt, det är en låt som försöker vara ascool och astung, men aldrig riktigt blir det. Jag ser Sidewalking som mamman till en ganska stor skara jävligt coola kids. Kids som skäms lite över morsan sin när hon plötsligt dyker upp på klassfesten.
ANDREAS:
Haha.. Ja, fair enough, Jens. Fair enough. Men det har nog till stor del att göra med produktionsåret. Vissa låtar från just de här årtalen har, soundmässgt, tagit stryk av tidens test. Möjligen tillhör “Sidewalking” denna kategori. Men om låten var min morsa skulle jag sannerligen inte skämmas för henne på klassfetsen. Jag skulle tvärtom skrika på alla att kolla vilken jävla skithäftig morsa jag har.
JENS:
Men då kommer nån annans morsa till festen, och hon heter “Snakedriver” och spöar skiten ur din morsa, och då är plötsligt inte “Sidewalking” så tuff längre.
Black
Yeah I´m a bad motherfucker now, but I once was cool.
När jag bestämde mig för att göra en lista på Jesus så gjorde jag som jag gjort även med Depeche Mode och Pet Shop Boys. Jag satte mig för att lyssna på hela låtkatalogen. Det behövs sannerligen. När jag lyssnade genom “Munki” blev jag rejält förvirrad. Lika förvirrad som skivan är i sig. Och jag fann det till en början omöjligt att plocka bort den ena låten från topp 25 när jag skulle behålla en annan.
Bröderna var 1998 på väg mot en splittring och på vägen dit släppte de allt det som var bandets trademarks i backen.
Resultatet blev, precis som man kunde förvänta sig, splittrat. Men det fanns pärlor på “Munki”. Flera pärlor. Och det fanns en befiande humor. Som i “Fizzy”; “My friend Ben think that beer is food, he´s allright, oh yeah he´s ok”. I andra spåret, “Birthday” brists det, som från ingenstans ut i “…and It´s Christmas time again..It´s christmas time again”. Medverkandet av deras egen Sister Vanilla tycker jag iochförsig lämnar en fadd eftersmak i munnen. Det gör det inte för Jens vad jag vet.
Framförallt William Reid framstod genom allt detta som något av dåren nummer ett. Hade han tappat koncepten? Han var på ett samtida eget verk naken och tjock på omslaget. Han flirtade med småtjejer från turnéscenen genom att slicka sig runt munnen och räcka ut tungan. Han revolterade väl mot sin gubbighet på ett pubertalt sätt. Jag vet inte. En fin jätteliten stickad mössa hade han också tryckt över jättekruset. Till och med Garton Gore ligger i lä i jämförelse.
Tiden hade på ett sätt sprungit ifatt och förbi The Jesus and Mary Chain, kanske framförallt i deras egna ögon. De mötte upp detta med kaos och en hel drös låtar som var riktigt jävla skitbra. Speciellt en, men den väntar vi ett tag till med att prata om.
Plats 21 kunde ha tilldelats “Fizzy”. Det kunde blivit “Birthday”. Det kunde varit “Degenerate” eller “Stardust Remedy”. De är ungefär lika bra allihop. Men “Black” tar platsen då den är så jävla mycket Jesus samtidigt som den är så jävla mycket inte Jesus. Jag vet inte om ni förstår vad jag menar men det känns som låten representerar exempelvis Teenage Fanclub också samtidigt. Och se där, det blev visst William igen.
“And my mood is black
And my eyes are black
And my life is black
And my love is black
Turn the good thing back
Kiss the good thing back
Make the good thing back
Be the good thing back”
*
JENS:
Här sätter du huvet rakt på spiken när du beskriver Munki i allmänhet och William i synnerhet. Det var 100mph rakt ut åt alla håll samtidigt som gällde tycks det. Och jag gissar att du inte som jag är ägare av allt som William släppte under namnet Lazycame åren som följde, men DÄR kan vi tala om dårskap (blandat med genialitet). Skivorna består av ömsom 15 minuter gitarrgnissel och tungotalliknande sång där knappt ett ord eller en melodislinga går urskilja, ömsöm genialt vackra popdiamanter. I en intervju har han erkänt att han var påverkad av det mesta under delar av inspelningarna av “Saturday the 13th”, “Yawn!” och “Finbegin”. Som om han skulle behöva skriva mig det på näsan.
Men åter till “Black”: När vi började prata om att göra denna lista gjorde jag en grov urgallring bland mina Jesusfavoriter. Den listan stannade på 61 låtar. Och “Black” var inte med bland dessa. Att döma av Martins S’s uttalande om just denna låt i kommentarerna på inlägg #24 kommer ni väl påstå att det är jag som har fel, men att dra kvalitetslikhetstecken mellan “Black” och exempelvis “Birthday” är i min värld mer galet än att från scen ragga på småtjejer medelst munslickningar.
*
SOME CANDY TALKING
Jag tror bara jag har varit en tvättäkta tjyv en gång i mitt liv. I slutet av åttitalet var jag på skivmässa i Jönköping. Vi åkte iväg en bunt Tranåsbor ungefär en gång i månaden på mässor i Linköping och Jönköping och fyndade vinyler. Jag köpte Fad Gadget singlar, Nitzer Ebb promotolvor och á;GRUMH…´s samlade katalog. Och The Jesus And Mary Chain singlar. Dubbelsingeln till “Some Candy Talking”; den betalade jag inte för.
En av mina resekamrater styrde in mig på det hela, en vanare tjyv som han var. Så han uppehöll försäljaren medans jag helt sonika knallade iväg i folkvimlet med skivan. Jag har dåligt samvete för detta än idag ty tjyvar är ett släkte som jag föga ser upp till.
“Some Candy Talking”. En tidig singel mellan första två albumen; snygg låt. En låt som tydligt hade Lou Reed och Phil Spector-arvet i sig samtidigt som den bildade skola för 500 efterföljande band. En klassiker i bröderna Reid´s katalog säger nog de flesta fans till bandet. Visst är det så. Nummer nitton på min lista.
*
JENS:
Nä nu jävlar! Har du fått en bjälke i huvudet? Eller är det ditt tjuvsamvete som spökar? Ty nu är du ute och cyklar. På mycket mycket tunn is. För vad har vi här egentligen? Jo, en klassiker-klassiker. JAMC-låtarnas JAMC-låt. Golden Gate-bron mellan bandets två bästa skivor. En melodi som slingrar sig som en übercool magdansös mellan de tre ackorden. En text som definerar själva essensen i The Jesus and Mary Chains existens. En medaljkandidat. På nittonde plats?!
Det här får du allt stå till svars för.
Talk!
*
ANDREAS:
Först av allt: Jag önskar jag kunde rada upp de 18 låtar som ligger över, men det vore ju att blåsa bort all eventuell dramaturgi. Så vad kan jag säga, förutom att jag tycker detta, ett av världshistoriens allra finaste band, har hela arton bättre låtar än den här klassikern?
Jag kanske kan använda mig av tidigare Depeche Mode-listande som stöd eftersom The Jesus And mary Chain´s låtkatalog är lika diger?
19. Behind The Wheel
21. Photographic
22. Precious
26. Everything Counts
59. A Question Of Lust
Jag kan säga att bara för att Jenny Kallur är bra jävla lik sin syster så är hon inte riktigt lika snabb.
Nu frågar du dig hur jag kan likna “Some Candy Talking” med Jenny Kallur och jag kan ärligen säga att det frågar jag mig själv också.
Men nog visste jag att det här skulle röra om lite i din kokande gryta. Min gryta har visst timjan istället för basilika och den smakar faktiskt ännu bättre. För det är min gryta!
*
JENS:
Du och din gryta. Du kan använda din gamla Depechelista, Jenny Kallur och all timjan i världen om du vill. Basilika kommer ändå alltid vara godare och “Some Candy Talking” kommer alltid vara värd en högre placering.
Men det blir mer och mer intressant det här. Keep it coming!
MY GIRL
Det här är väl ungefär så bra som det kan bli när två bröder sätter sig ner och plinkar fram en fin gammal låt på den akustiska gitarren. “My Girl” var en fantastisk sång redan innan Reid´s gjorde den på sitt sätt. Men det upptäckte jag först efter jag hört den här versionen. Och det är ju i sanning en härlig egenskap med covers. Att på köpet upptäcka Otis Redding soula loss till den svängigaste basgången nånsin i en långt tidigare version av detta anthem för kärlek.
En cover kan föra med sig ytterligare insikter: Som att inse hur mycket bättre “Sympathy For The Devil” var med Rolling Stones än med Slovenska låtsasnassar som bar slöja, kåpa, mustasch och armbindel.
En ganska samtida liknande tolkning var “Love Is All Around” med R.E.M. Den var sagolikt bra, men det hjälpte efter ett tag föga då låten slaktades, våldtogs och mördades när Wet Wet Wet kastade sig över den. I det här fallet är det i princip så att Walesarna kissade och bajsade på klassikern såtillvida mycket att det inte gick att lyssna mer på varken Michael Stipe eller andra versioner.
“My Girl” är nånstans dessutom minst halva manualen som The Jesus And Mary Chain pluggat in när de är på det humöret att det räcker med en gitarr och en röst. När de så gör the original istället för the copies; “Psychocandy” (låten, inte albumet!), “Taste Of Cindy (acoustic)”, “Don´t Ever Change” & “I´m Glad I Never” , så är det egentligen inte så konstigt att det blir ännu bättre än tidigare nämnda titlar.
Ja, “My Girl” är faktiskt den näst bästa strippade låten med The Jesus and Mary Chain.
JENS:
Jag förstår inte riktigt vad du skriver i näst sista stycket, men skit i det. “My Girl” i JAMC-tappning är, för att uttrycka det försiktigt, fantastisk. Ett formidabelt exempel på hur man gör covers. Och just hur man gör covers är ytterligare en sak andra band skulle kunna lära sig av bröderna Reid. Dom sätter sig bara ner, precis som du säger, och kör. Och det låter rakt av som The Jesus and Mary Chain, till och med när dom gör en evergreen som My Girl.
Egentligen skulle man kunna göra en egen lista bara med deras covers, för dom har gjort en del briljanata sådana genom åren: “Surfin USA”, “Tower of Song” och “Alphabet Street” är bara några få exempel på låtar dom kört i sin mixer tillsammans med rundgång, gitarrer och några välplacerade “hey hey heeey”.
“My Girl” är dessutom ett exempel på en annan av deras storheter som vi redan varit inne på, nämligen b-sidor. Vid tiden kring Darklands, Automatic och Honey’s Dead rådde i det närmaste formathysteri i England. Skivbolagen hade bestämt att singlarna skulle upp på topplistorna till varje pris, och det formligen sprutades ut sjutummare, tolvtummare, singelboxar, dubbelsinglar och mini-cd’s som om det inte fanns någon morgondag. Detta resulterade ofta i att en mängd tveksamma utfyllnadslåtar som aldrig borde släppts blev publika, men så icke i Jesus and Mary Chains fall. “My Girl” gömdes undan på mini-cd’n av “Blues From a Gun”, och på andra versioner av singeln hittade man “Shimmer”, “Penetration” och “Subway”. Sammantaget fem låtar som mycket väl kunnat vara ena halvan av ett album som absolut inte hade behövt skämmas för sig. Det är inte kattskit det.
17. HALFWAY TO CRAZY
——————-
18. MY GIRL
19. SOME CANDY TALKING
20. TASTE THE FLOOR
21. BLACK
22. SIDEWALKING
23. WHY´D YOU WANT ME?
24. CRACKING UP
25. ROLLERCOASTER
Då var det dags för låtar från ett av de två bästa albumen att äntra listan. Då talar jag om “Automatic” från 1989. På detta album befinner sig bandet i en hiskligt fin form. Jag kan säga, Jens, apropå din egen “Psychocandy”-diskussion, att ibland kan jag helt klart få för mig att “Automatic” är lika bra och kanske till och med bättre än “Darklands”. Där “Darklands” är varm är “Automatic” kall. But i dig, man, I dig, I can´t help myself and I don´t want to! I sluändan vinner väl dock värmen trots allt.
Och kall är icke “Halfway To Crazy”. Jag har alltid fått ungefär samma enorma vällust-känsla av denna godbit till låt.
Låten befinner sig nånstans mellan det något avskalade och det mer röjiga Jesus. Det är så jävla okomplicerat, så sjukt snyggt. Man kan hoppande ösa järnet eller bara ligga på sängen och lyssna. Det finns några såna låtar i bandets katalog som är helt perfekta. Ni återfinner dem såklart högre upp på listan.
*
JENS:
Med vårsolen gassande utanför fönstret och dagar som blir ljusare och ljusare kan jag inte annat än att hålla med. Vilken låt! Vilken skiva! Du säger att “Automatic” är kall. Jag tror att jag förstår vad du menar, men det är i så fall en jävligt uppiggande och glad kyla. Det spelar nästan ingen roll vilket humör man är på - när “Halfway to Crazy” drar igång åker giporna upp.
Remarkabelt är också att de gitarrmanglande rundgångsbröderna från East Kilbride på denna skiva inte nöjt sig med att ersatta trummisen med en trummaskin. Nu har även basisten fått kicken till förmån för programmerad synthbas. Det hade kunnat gå käpprätt åt hell, men funkar sjukt nog utomordentligt.
Jag säger som Ray Cokes sa om “Automatic” i en klassisk MTV-sändning: “This is a brilliant record. Every house should have one!”
15. TEENAGE LUST
Alright. Då var det dags att börja prata “Honey´s Dead” då. Det är en bra skiva. En jävligt bra skiva. I mina öron endast överträffad av “Darklands” och “Automatic”. Brödernas utveckling och albumvandring från “Psychocandy” till denna är helt klockren. “The Living End”>”Reverence”, “You Trip Me Up”>”I Can´t Get Enough”, analog>digital rundgång, golvpuka>stenhårt beat. Och i svänget alla dessa maraccas. Fan så överanvänt, men fan så bra.
Veckorna innan release åkte jag, Jens, Kai, Jesper, Lovisa och Sara (glömde jag någon? Var kanske Johan med?) till Kåren i Göteborg för att för första gången se bandet live. Konserten skulle lämna mer att önska, till exempel en trummis som var kapabel att trumma i takt med backtracksen, men hade ändå riktiga godbitar. Jag minns exempelvis att “Catchfire” var en tidig favorit och som lät grymt tung live.
Jag hade även lyckan att springa in i William och Jim timmarna innan gig och kunde konstatera att de skitnöjt gick omkring med två överfyllda kassar med folkbira. Från Konsum. Jag tog upp min gamla plåtkamera och bad att få ta en bild. Det fick jag och de ställde snällt upp sig. Men när min förbannade avtryckare jävlades fick Jim nog och vandrade ur bilden med ett klassiskt “Well, that´s fucking it..” Så min enda bild består av en snällt léendes William och en Jim som höjt näven och vänt bort huvudet och är på väg ur bild.
“Teenage Lust”, jadu… Vad har jag (och April Tears) lärt sig av denna? Mycket? Enormt mycket. Det är en sinnesjukt cool låt. Ja, nu sa jag cool igen när jag pratar om The Jesus And Mary Chain. Det finns nämligen inget annat ord att använda och ni lär höra det igen. Det här är so fucking cool, cool, cool!!!
Och är det sexigt? Snälla nån, den här låten är sex.
“Little skinny girl she’s doing it for the first time
little skinny girl she’s doing it and it feels fine
she’s taking hold and I’m holding on
holding on and my sense is gone
I got it you got it she’s got it
she’s taking hold of her sins now for the first time
well she’s been told about sins now but it feels fine
she’s taking hold and I’m holding on
holding on and my sense is gone
I got it you got it she’s got it”
*
JENS:
Det finns ett par låtar i JAMC-katalogen som alla verkar dyrka hämningslöst utom jag. Jag vet inte varför, men jag känner mig väldigt ensam långt därute på kanten när folk börjar yra om “Teenage Lust” och “Sidewalking” (och några till). Och jag vet att det är jag mot tiotusen, men jag tycker inte det här här fucking cool cool cool. Jag tycker att det är lite töntigt.
GOOD FOR MY SOUL
Också hämtad från “Honey´s Dead” är den vanvettigt snygga “Good for my Soul”. På The April Tears första ep finns en låt som heter “Vivacity” och den är enbart ett resultat av ett gäng tonåringar från Tranås som älskar uppbyggnaden och stilen på The Jesus And Mary Chain´s låt.
1991 hade jag antagligen haft den som nummer ett så mycket älskade jag. 2008 är den fortfarande stark men tretton låtar är aningens bättre. Nu är lekstugan över, återstående gäng är alla på skalan sinnesjukt bra till sinnes-sinnesjukt bra.
*
JENS:
“Good for my soul” är nog den låt som varit besvärligast på min lista. Precis som du så avgudade jag denna låten för femton år sedan. Den är fortfarande magnifik på många sätt, men mycket vatten har runnit under broarna sedan dess, och till slut hamnade den utanför min topp. Förlåt mig, “Good for my soul”!
*
ANDREAS:
Nämen denna låt, den näst bästa på albumet, måste väl ändå vara med på en respektfull lista!?
Den separata diskussionen kring “Stoned And Dethroned” får väl också dessvärre vatten på sin kvarn efter detta? Ty därifrån finns en låt på min topp 25 representerad. Och det tycker säkert en del därute är för lite. Därför skall jag redan nu ge er The Jesus and Mary Chains bästa skivor i rätt ordning:
1. DARKLANDS
mycket tätt följt av
2. AUTOMATIC
en bit efter
3. HONEY´S DEAD
ännu en bit efter
4. MUNKI
och, till mångas, till viss del min egen totala förtvivlan
5. PSYCHOCANDY
och, gud hjälpe mig då..
6. STONED AND DETHRONED
och skulle de räknas så..
7. THE SOUND OF SPEED
8. BARBED WIRE KISSES
*
JENS:
Jo visst kan man få tycka att “Good for my Soul” måste vara med på listan. Personligen håller jag dock “Sundown” från samma skiva högre, och därför är den med på min lista, och “Good for my Soul” fick helt enkelt stå tillbaka.
Albumlistan bör väl diskuteras mer, men…
1. Psychocandy
2. Darklands
3. Automatic
4. Honey’s Dead
5. Stoned & Dethroned
6. Munki
FAR GONE AND OUT
Den här låten har framförts av både mig & Jens vid ett flertal tillfällen och jag tänkte/hoppades på att kanske Jens kunde berätta om det här nedan!
“Far Gone And out” avrundar en trio grymma låtar från “Honey´s Dead”. Tre av de fyra bästa på skivan i fråga. Riktigt fina nummer som “Tumbledown” och “I Can´t Get Enough” får m a o stanna utanför topp 25. Det finns helt enkelt låtar, i denna mittfåra av det typiska JAMC, som är bättre.
“Far Gone And Out” är, tycker jag, en form av uppföljare till “Head On”. Och nånstans är den i princip lika bra, dock som sagt något av en repris. Men hey, vilken melodi. Hey, Vilket riff. och vilket hey hey heeeey!
*
JENS:
Ja, “Far, Gone and Out” på din lista ligger inte särdeles många placeringar från var jag har lagt den. Alltid något. Men jag börjar få klarhet i en del ganska stora skillnader mellan våra listor nu. Några ramaskri från vardera hållet kommer det bli, det kan jag i princip lova.
För mig lever “Far, Gone and Out” mycket på att det var helt rätt låt på helt rätt plats när den kom ut våren 1992, och det gjorde inte saken sämre att den backas av två makalösa b-sidor: “Sometimes” och “Why’d You Want Me”. Vilken rökarsingel! Några månader senare började April Tears låta som ett band för första gången, om än ett haltande sådant, och jag svär på att under de tre minuterna när vi tämligen berusade, i en fullsatt (ja, faktiskt) källare på postgatan i Tranås framförde vår cover på “Far, Gone and Out”, ja då var både jag och Andreas övertygade om att vi var Jim Reid båda två.
*
ANDREAS:
One Jim Reid too many som man skulle kunna säga. Och förutom detta exalterade uppträdande, som dessvärre också förevigades på kassettinspelning, så kommer jag också att tänka på Louise & mitt bröllop i somras. Jag undrar just varför? : )
Andra klassiska April Tears covers från tiden inkluderar bland annat “Halah” med Mazzy Star och tidigare nämnda “Love Is All Around” - som ändå var en cover på en cover får man väl säga.
*
JENS:
Jag antar att du syftar på “Head On”. Vill bara att du ska veta att mitt förslag var att just “Far, Gone and Out” skulle framföras (av ovan nämda skäl och fler därtill). Head On ville jag inte blanda mig i egentligen, så kom inte med oförskämda pikar om det.
REVERENCE
Ja inte är det kul att lämna det här stycket precis utanför topp 10, men jag är rädd för att jag gjort mitt val. Det här tycker jag är ett av bandets absolut hårdaste insatser. Med ljudväggen som från en uppdaterad “Psychocandy”, ett tidsenligt sväng á la Madchester -fast maskinellt- och en närmast industriellt stenhård en-ackordslåt (ja bra nära iallafall) släppte gossarna det här på en singel inför kommande album.
Och då gäller det “Honey´s Dead” igen -nu för sista gången eftersom det här i mina ögon är albumets finaste stund.
“Reverence” slog mig inte på käften direkt, men precis som med Madonnas “Music”, Primal Screams “Loaded” och Nine Inch Nail´s “March Of The Pigs” , som var i samma situationer i min hjärna/mina öron, insåg jag ganska snart hur jävla fucking skitbra låten var.
I avdelningarna positiva budskap genom musik och glad popmusik med en twist har möjligen “Reverence” inget att hämta:
“I wanna die just like Jesus Christ
I wanna die on a bed of spikes
I wanna die come see paradise
I wanna die just like Jesus Christ
I wanna die just like JFK
I wanna die on a sunny day
I wanna die just like JFK
I wanna die in the USA
I wanna die
I wanna die
I wanna die
I wanna die”
..men trots detta, föga upplyftande budskap, är låten en riktig dansgolvsrökare som, i rätt sällskap, förhäxar en folkmassa till att sätta pekfingret i luften och vråla med i texten som vanligt fölk gör -med något mer avslappnade pekfingrar- till vilken La la la la la med Kylie som helst.
Nu är jag makalöst intresserad av att skåda Jens 11-25. Jag utgår från att en mindre diskussion kommer att uppstå under dagen.
*
JENS:
Reverence ja. Bra låt. Fantastisk livelåt. Och ett otroligt grymt förstasingelsläpp. Men det som var makalöst 1992 behöver nödvändigtvis inte vara lika fantastiskt 16 år senare, och jag tycker oftare och oftare att “Reverence” känns en smula daterad. Den har så att säga jobbat klart och gått i pension.
Men nu till dagens väsentligheter. Som ni kanske förstått har jag parallellt gjort en egen lista, och från och med nästa placering (#10) så kommer listandet ske dubbelt. Först får ni Andreas nummer tio, sedan min i direkt anslutning till det. Vilket också innebär att jag inte längre kan smyga runt i buskagen och tjuvskjuta åt lite olika håll.
Och det har varit en sann vånda att sätta samman listan. Runt 50 låtar var kandidater till min topp 25, och det gör fan ta mig lite ont i magen nu, men… Here it comes:
Jens 11-25
11. Nine Million Rainy Days
12. Here Comes Alice
13. Never Understand
14. I Hate Rock’n Roll
15. April Skies
16. Sundown
17. Save Me
18. Something I Can’t Have
19. My Girl
20. Cracking Up
21. Little Stars
22. Rollercoaster
23. Something’s wrong
24. Dream Lover
25. Snakedriver
*
ANDREAS:
Först min publicerade 11-25, sen lite snack:
11. Reverence
12. Here Comes Alice
13. Far Gone And Out
14. Good For My Soul
15. Teenage Lust
16. Never Understand
17. Halfway To Crazy
18. My Girl
19. Some Candy Talking
20. Taste The Floor
21. Black
22. Sidewalking
23. Why´d You Want Me
24. Cracking Up
25. Rollercoaster
> Oj vad jag har sett fram mot att äntligen opponera mig mot en lista! About fucking time, I tells ya!
Så vad är vi överens om? Jo:
12/12 Here Comes Alice
13/16 Never Understand
19/18 My Girl
20/24 Cracking Up
22/25 Rollercoaster
5 av 15. Jovars 1/3 lika tankar iallfall. Vad kan man då säga om de andra 2/3? Jo:
En helt klart större fabless för “Stoned & Dethroned”-eran för Hellqvist, “Honey´s Dead” står högre för mig. Inte så förbannat mycket att gagga om. Möjligen att jag verkligen hoppas att inte Jens lider mer av “Reverence”-sjukan på sin topp tio.
“Something I Can´t Have” står som en stor pelare i mitten mellan 11-25 på Jens lista och tydligare än denna låt tror jag inte det går att beskriva vad som är “Jens” och vad som är “Andreas”. Vi tycker lika om mycket. Självfallet tycker jag om den här låten men jag väljer istället “Good For My Soul”.
Jens väljer “Snakedriver” när jag tar “Sidewalking”. Det där har vi redan diskuterat.
Och när Hellqvists äldste radar upp sina favvisar efter stor uteslutningsvånda kan jag inte säga att jag är överraskad att se “Sundown” och “Nine Million Rainy Days”. Det finns en linje, det finns en personlig tradition!
Att “April Skies” är på femtonde plats är ju självfallet ett hån. Mot The Jesus and Mary Chain, mot musikhistorien, mot mänskligheten. Jag skulle kalla det att trotsa Guds lag.
Ja, och där jag tar “Black” tar Jens “Dream Lover”. Möjligen är våra yttersta persondrag något luddigare där.
Och jag har redan lagt “Some Candy Talking” på artonde plats. Det vet vi redan vad Jens tycker om.
Snacka om att min temp inför topp 10 är höjd! Och jag har kraftiga aningar om några låtar som kan komma att dyka upp hos herr Hellqvist. Vi har nog en fyra-fem gemensamt. Kanske till och med mer men jag har alltså inte ovanstående knarkhyllarsång där. Ej heller “The Hardest Walk” som man vilt kan gissa sig till att m´sieur placerat där. Så då återstår åtta. Och jag har minst två som inte Jens har. Tror jag om jag följer den ologiska men ändå logiska logiken och logistiken.
*
JENS:
Att lägga Some Candy Talking på 18:e plats - det är att trots guds lag. Att däremot lägga April Skies på 15:e är snarare att inse fakta: det finns ett flertal låtar på Darklands som piskar den. Vi återkommer till detta.
Jag vet heller inte vad du menar att jag har en större fabless för “Stone & Dethroned” eran. Min enda låt därifrån (hittills) är Save Me. Man kan inte räkna “Something I Can’t Have” här tycker jag.
Vad kan jag mer konstatera? Hur är det med Wiliam/Jim diskussionen till exempel? Jo, jag har sju Williamlåtar. Andreas har fem. Men det är kanske ointressant när vi bara kommit två tredjedelar in i listan. Nu undrar jag mest hur det ska gå för min nummer 14, “I hate Rock’n Roll”. Det har i ett tidigare inlägg utlovats att det kommer ytterligare en låt från Munki som ska vara “riktigt jävla skitbra“. Är det den? Jag hoppas det, men är verkligen inte säker.
Men - nu skiter vi det. Bring on number 10!
ANDREAS:
#10 CHERRY CAME TOO
..är den tionde bästa låten med The Jesus And Mary Chain. Tredje spåret på “Darklands” b-sida är bland annat föregångare till “Halfway To Crazy” på “Automatic”. Ni vet, en såndär vansinnigt söt låt som det är väldigt svårt att inte älska. Resonemanget kring låttypen går att läsa mer om i motiveringen till sjuttondeplacerade “..Crazy” på min lista.
“Darklands” är en av de absolut bästa skivor som någonsin gjorts. Den given plats på min “tio plattor du tar med till en öde ö lista”. Där återfinns även Depeche Mode´s största stunder -ni vet själva vilka. “Disintegration” med The Cure. “The Downward Spiral” med Nine Inch Nails. Leonard Cohen´s “I´m Your Man”. Kanske Bowie´s “Hunky Dory” , Velvet Undergrounds bananalbum, Radiohead´s “The Bends”, Kraftwerks “Trans Europa Express” och ja, jag skulle fan verkligen överväga även Silverbullit´s “Archlight”.
“Darklands” visar upp ett band som har en osviklig förmåga att skriva klassiska poplåtar. Ömsom insvepta i bomull, ömsom i taggtråd. En klyscha när det gäller att beskriva bröderna Reids musik. Men så är det ju. The Jesus And Mary Chain kommer för evigt stå inskrivna i rocklexikonet som fullständiga förnyare av en musik man redan hade hört men aldrig på det här sättet.
“Cherry Came Too” är en låt skriven av ett sant pophjärta. Och alla andra sanna pophjärtan dunkar lugnt i takt när de mjukt svarar: Vi älskar det här.
*
JENS:
#10 Far, Gone and Out
Jag har ju i det närmaste redan avslöjat var den här låten skulle hamna i ett tidigare inlägg, så i det här läget kan jag väl bara konstatera två tre saker; dels att “Far, Gone and Out” är en makalös låt, och dels att vi får ytterligare en gemensam listvän. Och att fortsättningen kommer bli jävligt spännande och intressant.
ANDREAS:
#9 - BLUES FROM A GUN
Svar ja! Bara riffet skulle garantera denna låt en topp 25 placering. På min buss är varken “Smoke On The Water”, “Walk Of Life”, “Sweet Child O´Mine”, “Paranoid” eller “Walk This Way” i närheten att vara det bästa gitarr-riffet genom tiderna. “Blues from A Gun” är en kandidat. Och som de flesta andra skitenkla, men asgrymma riff är det baserat på samma gamla bluestolva. Och ur den här pistolen skjuter Jesus inte bara blues, utan även ett elektrorockande band i absolut högform.
Det är hårt, mörkt och hotande farligt. Det är attackerande gitarrer, smarta melodier, larmigt, pumpande bas och smattrande maskiner. Allt är som vanligt i Marychain-landet med andra ord. Men “Blues from A Gun” står ändå något för något helt eget om ni frågar mig. Kanske är det lite mindre pop än vanligtvis?
“Well I Guess That´s Why I Always Got The Blues” förkunnar Jim & William Reid om och om igen i låtens crescendo. Fucking aye.
JENS:
#9 - Between Planets
Varför inte denna låt blev tredje singeln från Automatic är för mig en gåta. Här smackar bröderna Reid på 3:28 in merparten av de ingredienser dom har i kryddhyllan, och ut kommer en poppärla av allra yttersta klass. Jag utgår från att var det gamla vanliga skivbolagstrasslet som låg bakom, men synd är det. För visst hade “Between Planets” haft betydligt större listchanser i US än “Her way of Praying”?
“Between Planets” är också det slutgiltiga beviset på att Automatic är världens bästa köra-bil-fort-på-sommaren skivan. Stoppa det albumet i cd-spelaren, vrid upp volymen lite för mycket och försök sedan låta bli att trycka gasen i botten den som kan.
ANDREAS:
SOMETIMES ALWAYS
Hope Sandoval. Var jag lite kär i henne när det begav sig? Och fick jag knotter på huden bara jag hörde talas om att hon skulle sjunga en duett med mitt The Jesus and Mary Chain?
Ska man till varje pris förbjuda tolvåringar från att dricka starksprit på en finlandsfärja? Passar det med dofilus-fil för en orolig mage? Kunde Sinisa Mihajlovic skjuta frisparkar? Etcetera.
“Sometimes Always” är en av de bästa duetterna som finns där ute. Den är dessutom gjord på helt rätt sätt. Möjligen skulle gitarren i mitten kunnat vara lite mer melodisk. Men i övrigt: Fan så snyggt, fan så bra.
Det SKA inte fattas en hedervärd duett i ett grymt bands låtkatalog. Och det gör det inte för Jesus heller. In i skolbänken Martin Gore.
*
JENS
SOMETIMES ALWAYS
Nu är det ju inte direkt för solonas skull man lyssnar på The Jesus and Mary Chain, men om vi nödvändigtvis ska diskutera solot i Sometimes Alway så tycker jag nog att det är bland Williams bästa. Det sitter som en smäck där i mitten av låten - pricken över i’et på en redan fantastisk låt. Och vilken låt sen! Sometimes Always är en av inte särskilt många låtar som i princip får mig att rysa varje gång jag hör den. Det räcker med dom två första sekunderna, med den genialt enka gitarren, shaker och slidebas för att hårstråna på armarna ska resa sig.
En av världens bästa duetter? Har John Cloud en rolig skinnhatt?
ANDREAS:
VIRTUALLY UNREAL
Apropå den pågående debatten bland kommentarerna just nu så kommer låten som möjligen kan förena de två sidorna. Så jag säger som så här: “syntarsvin”: LYSSNA PÅ DEN HÄR LÅTEN!
Nu vet jag ju att de flesta som kommenterar icke är så trångsynta, ursäkta ordvitsen, som motståndarsidan vill få det till. I själva verket är 99% av exempelvis M4TM:s stammisar oerhörd breda i smak & kunnande.
Därför är det väl yttermera märkligt att The Jesus and Mary Chain inte hittats/fullt uppskattats av alla. Bandet är ju, på flera sätt, en absolut länk mellan det elektroniska och rockiga. Som The Sisters Of Mercy, The Cure, Nine Inch Nails, Vive La Fete och, i allra högsta grad -när de vill- Depeche Mode.
Och “Virtually Unreal” är den bästa låten den skotska duon gjort på -håll i er- nitton år!
Den är dessutom den absolut hårdaste låt de någonsin gjort. Det är fullständigt kompromisslöst. Inte är det heller konstigt att Jim Reid några år efteråt äntligen kopplade ihop sig med Bobby G och sjöng Primal Scream´s helt vanvettigt bra “Detroit”. Jag skulle kunna tro att Bobby fick idén när han lyssnade på “Virtually Unreal”. Och troligen hörde han mer än Jim´s röst ty här radar JAMC upp ett sound som visserligen minner om gamla tider men även pekade vägen för hur man bäst kombinerar klassisk rock and roll med stenhårt elektroniskt driv.
“Virtually Unreal” är min nummer sex. Jens Hellqvist kommer vara oförstående först, sen kommer han förstås att inse att det är klart som korvspad att den är det.
*
JENS:
Blues From a Gun
Min första genomlyssning av Blues From a Gun skedde över en prasslande telefonlina från Jismarks residens till det Hellqvistska ditot. Den första kommentaren jag fällde när låten sprakat klart i luren var kort och koncis: “En konventionell hårdrockslåt”.
Det var ju helt åt helvete såklart, men låt oss strunta i det nu och istället prata om nåt som verkligen är käpprätt åt helvete: Att utnämna “Virtually Unreal” till den sjätte bästa Jesus-låten genom tiderna. För det är den ju såklart inte. Visst doftar den lite coolt av Primal Scream, visst är den ganska hård, visst är Jim Reid snäppet kyligare än vanligt. Visst har den sina poänger. Men kom igen! Munki är en hyfsat underskattad platta i JAMC katalogen, och många jag håller som fans bryr sig knappt om att den existerar. Men nu min gode Andreas fäktar du ursinnigt och vilt med ditt virtuella svärd mot väderkvarnar så stora att självaste Don Quixote hade höjt ett ögonbryn. Det känns mest som att du försöker lyfta en hyfsad låt till skyarna av principskäl, för att bevisa en tes, och det håller helt enkelt inte. Att “Detroit” är bra gör inte “Virtually Unreal” till ett mästerverk.
Tillbaka till skolbänken, Andreas Jismark!
ANDREAS
Jag tänker inte bara lista min femma utan även min fyra ty det känns enklare för mitt resonemang:
4. BETWEEN PLANETS
5. HEAD ON
I en tidigare text talade jag om explosioner, orgasmer och fullt jävla ställ. Jag menade att gitarrer ska låta så här, trummor ska låtar så här, bas ska låta så här, text ska vara skriven så här. Jag hävdade vidare att “Automatic” förmodligen är världens bästa rockplatta. Ja. Och dessa två låtar är bäst på den skivan. Och i “Between Planets” fall är det så att låten på egna ben har precis allting i beskrivningen av “Automatic”. Låten är en extas från första till sista anslag. Jens pratade om att det är livsfarligt att köra bil till den. Sure. Men man svävar fan även i fara bara man går på stan med i-pod.
“Head On”, en låt så fantastisk att innovatörerna i The Pixies var tvungna att per omgående göra en egen version av den, framstår så här snart 20 år efteråt som snäppet mindre stark bredvid “Between Planets”. Låten är ändå ett anthem. Jag skulle kunna hävda att jag köpte en gitarr och en trummaskin bara på grund av den. Och det är riktigt bra nära sanningen. Mest sant är nog dock att The Jesus and Mary Chain fick mig att börja älska rockmusik. Tack gode Gud för Jesus.
*
JENS:
5. You Trip Me Up
“Sometimes I walk sideways to avoid you when I’ve annoyed you”
Nu ska jag inte tjata mer om Psycho Candy, låt mig bara konstatera att “You Trip Me Up” är näst bästa låten på skivan i min bok. Det finns alltid ett par låtar som definierar ett band, och vilka det blir följer som vi redan vet och bevisat inte alltid logikens regler, men You Trip Me Up är en av de låtar som alltid ligger långt, långt fram i pannloben så fort jag tänker på JAMC. Det är 2:24 av ren och skär popdistortionsglädje. En sann klassiker. Och videon! Herregud, kan man annat än älska när dom surmulet strosar omkring på en portugisisk strand i skinnkläder och sticker ner gitarrer i sanden?
*
Bonus! För er som inte orkar med mer psychocandydistortionen längre bjuder jag också på den akustiska Peel-session versionen av “You Trip Me Up”. Om inte annat så för att bevisa tesen “beachboysdoftande melodier dolda i oväsen” en gång för alla.
JENS:
4. Some Candy Talking
Här har vi den igen! Nu på en betydligt lämpligare plats än senast, då A Jismark under en förmodad feber- och yrselattack lade den på plats nummer 19. Den klarade sig inte upp på pallen, men mycket närmare kan man inte komma.
Some Candy Talking är, tillsammans med återstående tre låtar på min lista, i en klass för sig. Bring on the Lucie.
Endast tre låtar återstår på herrar Jismark/Hellqvists listning av The Jesus and Mary Chains 25 bästa. Och så här har det sett ut hitills:
ANDREAS:
4. Between Planets
5. Head On
6. Virtually Unreal
7. Sometimes Always
8. About You
9. Blues From a Gun
10. Cherry Came Too
11. Reverence
12. Here Comes Alice
13. Far Gone And Out
14. Good For My Soul
15. Teenage Lust
16. Never Understand
17. Halfway To Crazy
18. My Girl
19. Some Candy Talking
20. Taste The Floor
21. Black
22. Sidewalking
23. Why´d You Want Me
24. Cracking Up
25. Rollercoaster
JENS:
4. Some Candy Talking
5. You Trip Me Up
6. Blues From a Gun
7. Sometimes Always
8. Upside Down
9. Between Planets
10. Far Gone And Out
11. Nine Million Rainy Days
12. Here Comes Alice
13. Never Understand
14. I Hate Rock’n Roll
15. April Skies
16. Sundown
17. Save Me
18. Something I Can’t Have
19. My Girl
20. Cracking Up
21. Little Stars
22. Rollercoaster
23. Something’s wrong
24. Dream Lover
25. Snakedriver
Enigheten finns där:
4/9 Between Places
7/7 Sometimes Always
9/6 Blues From a Gun
13/10 Far Gone And Out
12/12 Here Comes Alice
13/16 Never Understand
19/18 My Girl
20/24 Cracking Up
22/25 Rollercoaster
Och så en ganska stor åsiktskillnad:
Andreas Virtually Unreal och placering av Some Candy Talking har vållat debatt, från Jens, från läsare.
Men Jensch har, likt en hal ål, surfat sig förbi kommentatorernas tsunamis. Nu är bara frågan hur karln ska få in topptrion när han icke listat varken “Head On” eller “Cherry Came Too”. För det finns ju, förutom såna redan på min lista, minst fyra, från båda, olistade klassiker.
Innan Fredag eftermiddag vet vi vad vi tycker!
Omröstning!
Loading ...