Category archive: De 50 Bästa Filmerna
Utpräglade komedier får sällan, om någonsin, samsas med trovärdiga dokumentära draman i filmens finrum. Och visst är det svårt och diskuterbart att ställa exempelvis “Lilja Forever” och “Ett Päron Till Farsa” bredvid varandra och sen säga vilken som är bäst. Det köper jag. Men vad jag däremot inte köper är att riktigt roliga, fullständigt imbecillt dumma filmer inte skulle kunna vara med på en topplista över de bästa filmer som gjorts. Skulle dessa väljas bort bara för att skapa en mer trovärdig lista? Inte på Kollaps.
#42: DUM OCH DUMMARE
Jim Carrey har med åren utvecklats till en skådespelare med ett riktigt brett register, något som denna lista kommer understryka. Men när han använder hela sin fantastiska mimik och jobbar med bröderna Farrellys suveräna upplägg blir det bingo. “Dum och dummare” innehåller några av de roligaste scenerna någonsin på vita duken. Ta när Jim Carrey´s Lloyd och Jeff Daniels´Harry kommer iklädda sina nya färgglada finkostymer och helt sonika börjar fäktas med sina käppar. Det är sjukt dumt och vansinnigt roligt.
Som när Lloyd ska hänga cool i baren och skickar fram Harry att fråga chans på tjejen Lloyd är förtjust i.
Bröderna Farrelly har alltid lyckats hålla en värme i sina filmer. Det handlar ofta om människor i småstäder som inte uppfyller pöbelns normalitetskrav; Groteskt överviktiga (Shallow Hal), ihopväxta (Stuck On You), enhänta (Kingpin) Och även om filmerna stundtals balanserar på vad som är okej att skämta om i vissas ögon så hamnar de alltid till slut på rätt sida det politiskt korrekta. Det är en svår balansgång och kräver intelligens och smak.
Framförallt så har de aldrig haft med en utvecklingstörd eller handikappad person på deras bekostnad. Tvärtom ett ofta, i det här hänséendet, stereotypt Hollywod skulle jag vilja påstå. De skulle säkert, precis som killarna bakom succén Glada Hudik, kalla sig själva normalstörda. Jag tror att problemet för många av belackarna ligger hos dem själva.
Det är inte sällan Farrellybrödernas filmer utspelar sig som en roadtrip. I “Me, myself & Irene” funkar det nästan lika bra som här. Dum och dummare kan jag dock se hur många gånger som helst utan att tröttna. Jim Carrey i sin förmodligen roligaste roll någonsin. Att spela lidelsefullt drama är nyckeln till varenda en av de största komikerna. Och det gör Carrey med stor bravur här.
Se även: Stepbrothers, Me, Myself & Irene
#41: THE SHINING
Stanley Kubrick -det kommer mera. Jack Nicholson -det kommer mera. Det är självfallet fem plus men det finns hela 40 bättre filmer!
Se även: Lida, Psycho
#40: THELMA & LOUISE
Geena Davies. Susan Sarandon. Michael Madsen. Harvey Keitel. Och Brad Pitt. Eller Breds Pitts som den sistnämnde otroligt nog heter i Lettland. I regi av Ridley Scott.
Det kan inte gå fel och det gör det inte heller. Våldsamma kvinnor på film, som dessutom har all rätt till det, kan vi inte få nog av. Det görs för få filmer av det slaget. Roadtrip gone bad är ett klassiskt recept som det mycket snart kommer mer av på listan.
Se även: Monster, Bonnie & Clyde
******************************************************
41. THE SHINING (1980)
42. DUM OCH DUMMARE (1994)
43. CRASH (2004)
44. JACOB´S LADDER (1990)
45. EDWARD SCISSORHANDS (1990)
46. JFK (1992)
47. NYCKELN TILL FRIHET (1994)
48. DE ÄLSKANDE PÅ PONT NEUF (1991)
49. INDIANA JONES & DE FÖRDÖMDAS TEMPEL (1984)
50. MIN VÄNSTRA FOT (1989)
#39: THE MATRIX
De säger att det gjordes två filmer till efter denna men det vägrar jag tro på och avfärdar snacket som elak-sinnade lögner.
De säger att Keanu Reeves, världshistoriens kanske sämsta skådespelare (iallafall sett till pengar intjänade av film), har huvudrollen. Det måste jag nog ändå tvingas köpa.
The Matrix vände upp och ner på ganska mycket när den kom. Den jämnade motståndet i andra kontemporära special effects-kombattanter till marken kan man väl säga. Jag gillar visserligen när det händer jävligt häftiga och oväntade grejer men jag är ju 100% sucker för smarta stories. Speciellt ett kostymdrama i lack och läder. Med en iskall konspiration som egentlig huvudroll.
På alla plan är det här ett mästerverk och därmed kvalificerad till en av de 39 bästa filmer som gjorts.
#38 P.S I LOVE YOU
#37 SHAKESPEARE IN LOVE
Två makalöst vackra, underbara och ytterst berörande kärlekshistorier. Komedi och tragedi i episka berättelser. Antalet tårar jag fällt under dessa filmer kan jag inte räkna. Det regnade Oscars på “Shakespeare In Love”, det gjorde det inte på “PS I Love You”. Det kan bli så när historiska kostymdraman överbelönas möjligen. Det kan också vara för att moderna kärlekshistorier inte upplevs som lika episka och betydelsefulla, vad vet jag. De är iallafall i princip lika fantastiskt fina tycker jag. 5 av 5 vill säga.
Se även: Romeo + Juliet, Boys Dont Cry, Titanic, Elizabeth.
#36: NATURAL BORN KILLERS
Jag har ju redan skrivit om denna magiska film. Inte så mycket mer att tillägga. Det skulle väl vara att ytterligare en gång nämna Oliver Stone´s närmast synska sågning av den frossande mediakulturen.
Se Även: Kill Bill, Inglorious Basterds, True Romance (Hur den sistnämnda föll bort från min topp 50 vet jag i skrivande stund inte. Låt oss kalla den för den 51:a bästa filmen som gjorts)
Fotnot:
Det här kan mycket väl vara den roligaste filmscenen jag sett i hela mitt liv.
#34: THERE´S SOMETHING ABOUT MARY
#34: GROUNDHOG DAY
Jepp. Det här är de två roligaste filmerna som gjorts. Och jag kan inte separera dem och säga att den ena är lite roligare än den andra och fegar ur. De delar därmed 34:e platsen på min lista. Matt Dillons karaktär i “Den där Mary”, som är den svenska titeln, kan mycket väl vara den roligaste figuren i en film nånsin. Bill Murray´s patenterat dryga porträtt av väderpresentatören med sitt årliga mardrömsuppdrag är inte långt bakom. Båda filmerna har varma budskap och är i sin lysande komedi aldrig platta eller kalla. Det radas upp komiska scener och när jag nån gång listar de 50 roligaste scenerna så är säkert mer än tio med från dessa två.
Ett ångest-trauma och naiv åtrå leder Tom Cruise på villovägar i natten.
#33. EYES WIDE SHUT
På ett lager nånstans i England finns “The Kubrick Boxes“. I dessa finns mycket och det är många, många lådor. Och alla är de mycket noggrant märkta med innehåll. Jag såg en dokumentär om dessa lådor. Kubricks svärson berättade, efter att ha öppnat en låda till bredden fylld av bilder han själv tagit på olika stora grindar, att den store regissören inte lämnade något åt slumpen. Svärsonen fick några olika uppdrag, flera år innan produktionen av “Eyes Wide Shut” postumt blev klar. Plåta grindar. Plåta pubar. Plåta neonskyltar. Och sen fick Stanley Kubrick sitta och gå igenom materialet. Efter att ha sållat bort åkte de ut till platserna för att reka ytterligare vilken som slutligen skulle bli grinden där Tom Cruise slutligen skulle passera in till byggnaden där överklassens Hieros Gamos-ceremoni tog plats.
Kubricks svärson berättade också att han fick fotografera en gata från alla olika vinklar så att fotografierna kunde sättas ihop i en studio för överblick av gatan istället för att åka dit. Det är vanvettigt och genialt på samma gång. Stanley Kubrick var en mästare -och syns det inte i den här filmen så vet jag inte vad. Det kan vara den snyggaste film som gjorts. Eller vad fan, det ÄR den snyggaste filmen som gjorts.
Det är lördag och jag är hemma med familjen och myser. Jag har druckit några öl till fotbollen och ser fram mot Stjärnorna På Slottet. Ett av mina tre favoritprogram på TV. De andra är På Spåret och Mästarnas Mästare. Kalla mig bakåtsträvare, nostalgisk eller Svenssontråkig om ni vill. Men jag gillar inte CSI. Jag gillar inte Medium. Jag gillar inte Heroes. Jag gillar inte några jävla spökserier med synska eller överbegåvade tekniker. Däremot älskar jag Lost så mycket så jag går sönder av förväntan inför starten av sista säsongen. Det skulle möjligen kunna vara extremt motsägelsefullt. Men jag tycker ju inte det. Lost handlar i mångt och mycket om relationer och små historier människor mellan. Det är rörande och väldigt engagerande mitt i allt det, förstås fantastiska, konspiratoriska och galet “overkliga” som även gäller i de serier jag förkastar. Jag gillar inte heller monster, med undantag för bajsmonstret i underskattade Dogma (typ den 98:e bästa filmen som gjorts) Citatet “Not sprung from a woman” är en favorit.
Min vän CZ hatar rymden. Det är oklart varför men han brukar utropa “Jag hatar Rymden!”.
Min vän Alex dotter verkar dock älska “jymden”. Hon säger nej tack till böcker om tåg och snälla båtar när det dags för godnattsaga. Så som många barn, som vuxna, fascineras av det ouptäckta och oändliga därute. Jag är en av dem.
Och många är ni därute som älskar filmer som handlar om rymden. Detta är jag ytterst medveten om.
Men för mig blir rymden huvudrollsinnehavare nummer ett när handlingen utspelar sig i framtiden i en galax, långt, långt borta. Kanske är det därför jag inte har några superfavoriter som utspelar sig på planeten Vortax år 3087.
Jag gillar, och tycker till och med mycket om, flera filmer som utspelar sig in space. Men det är inga filmer som blir topp 50. Så med detta sagt, stryp mig virtuellt om ni önskar, blir det ingen 2001 på listan. Det blir ingen Alien. Och det blir, framförallt, ingen Liftarens Guide Till Galaxen. Det kan dyka upp någon film som utspelar sig i en dystopi, visst. Men hade jag valt ut en Sci-fi rulle hade jag valt The Abyss -Avgrunden och den utspelar sig ju faktiskt under havet.
#32: APOCALYPSE NOW
Det finns skådesplare. Sen finns det Marlon Brando. Det finns filmer som utspelar sig i Vietnam. Sen finns det Apocalypse Now. Utan Marlon Brando och utan Apocalypse Now skulle filmvärlden vara jävligt mycket fattigare. Brando var väl närmast för skådespelare vad Beatles & Bob Dylan var och är för pop och rockmusiken. Apocalypse Now detsamma för filmer i genren.
Ingen skiter väl på sig av surpris heller om jag redan nu säger att det blir mer Coppola och mer Brando på den här listan.
*
Se även: Den underbara långdokumentären om Marlon Brando -frihetskämpen som inte ville vara skådespelare. Vad den heter vet jag tyvärr inte.
The Island of Dr. Moreau -Jodå! Osäkert om man vill skratta eller gråta visserligen men se den ska man.
Don Juan De Marco, Three Kings.
*
Som det generationsbarn jag är så har jag inte sett exempelvis Linje Lusta eller Storstadshamn. Det kommer inte vara med några filmer från 50-talet på min lista. Helt enkelt för jag sett för få av dem.
-
Polls
VCMG
- Stort! Spännande! (58%)
- Kul för dem. men inte många andra. (32%)
- Jag har aldrig brytt mig och tänker inte börja nu. (7%)
- I don´t care anymore (4%)
Loading ... -
Senaste kommentarerna
Warning: Undefined variable $pre_HTML in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/themes/kollaps/inc/sup_recent_comments.php on line 23
Warning: Undefined variable $post_HTML in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/themes/kollaps/inc/sup_recent_comments.php on line 34