Category archive: April Tears
Varmt välkomna att handla skivor, downloads, foton…
Recensioner kan vara ett sattyg likväl som en källa till eufori för ett band. Alla har rätt att tycka vad de vill om vad de vill. Ibland kan det bli väldiga skillnader om vad som hatas och gillas starkt av recensenter. Se bara här:
THE APRIL TEARS : CONSUME DESIRE
(Recenserad i Nöjesguiden av Tom Pyl 2002)
Betyg: En Dödskalle
“Två svenska synthpopalbum anländer till kontoret i påkostade
digipackförpackningar. The April Tears Consume Desire och Mondials Always Dreaming of Something Else. De förstnämnda släpper nu sitt andra album och Mondial, med Janne Kasks syrra Lena Kask i spetsen, debuterar. Och det låter i det ena fallet riktigt, riktigt illa.
April Tears håller sig med en sångerska vid namn Sara Gunnarsson vars röst du inte glömmer i första taget. Jag är rädd för att jag kommer vakna kallsvettig med hennes ord ringande i öronen: “Sitting on a pedestal, smokin a pack of pall mall”. Och efter dessa inledande rader bär det sedan iväg på en resa där nödrimmen duggar tätt, banaliteterna avlöser varandra och Sara Gunnarssons korsning mellan en kvinnlig Jarvis Cocker och Jennifer Rush är det mest enerverande jag hört på flera år.
Och i kombination med musiken som pendlar mellan att vara schlagerpop, synthrock och allmänt oväsen, blir resultatet olidligt. Jag är ledsen, men det gör ont att lyssna på The April Tears.
I jämförelse med April Tears är Mondial värsta mjukisbyxorna. Harmlösa houserytmer, plockande gitarrer och lite filtereffekter. Allt är färgglatt, lite lagom poppig disco och oerhört tråkigt. Plus dock för att man inte mår speciellt dåligt av att höra Lena Kask sjunga.”
THE APRIL TEARS : CONSUME DESIRE
(Recenserad i Zero Magazine av Frans Jahnstedt)
Betyg : 5 av 5
“Efter två så starka singlar som “Model, Actress, Whatever” och “Seventeen” så hade man väntat sig en del, men inte ett helt album av minst samma kaliber. Med en fot kvar i det elektroniska underlandet och den andra på väg långt ut i det stora folkvimlet av rockfanatiker följer AT i Yvonnes fotspår till de stora festivalscenerna.Bakom de fina storstadskvarterens fasad döljer sig en skitig bakgrund, det är där man hamnar med en gudabenådad ljudbild som ledsagare. Man har fått hjälp av Jimmy Monell, bl.a. Roxette, med syntprogrammeringen och albumet är producerat av Brainpoolsångaren Christoffer Lundquist, en perfekt kombination som även lyfter i vissa fall något gamla låtar till det perfekta soundet. I Sara Gunnarsson har man en karismatisk sångare utan dess like, hon pendlar från skönsjungande popprinsessa till tuff rocksångerska utan att ens behöva byta läppstift. The April Tears FC kommer toppa allsvenskan i vår! Champions Leauge nästa?”
*
Nöjesguiden är en tidsskrift som jag, och många med mig, verkligen ogillar. Och det har, tro det eller ej, inte alls med usla recensioner att göra. Finns det månne något band med kompisar jag känner som blivit hyllade i nämnda tidning? Och finns det egentligen nån som inte skulle bli lätt oroad om man åkte på en hyllning i nämnda blaska?
STRIP MUSIC
(Recenserat av Quetzala Blanco)
Betyg : En riktigt sur gubbe
Nä det är väl inget större fel på Henrik De La Cours senaste band Strip Music. Förutom att de är omoderna, intetsägande och gör synt år 2004. Tio stycken låtar som liksom är på maskerad och har styrt ut sig i mycket sköra attribut bestående av lösnäsa (melodi), tokiga clownbrallor (refräng) och styltor (text).
Och förr eller senare måste man gå hem från maskeraden, det håller ju inte för evigt.
När jag började skriva det här trodde jag att jag bara var på dåligt humör och inte ville slösa bort en enda sekund till på ett band från Eskilstuna när Eddie Billup sitter och gråter i min stereo. Men det var inte så, tyvärr. Med nyktra ögon kan jag säga att Strip Music är något som Robert Smith kasserade i mitten av 80-talet.
April Tears bildades 1990. Jag och min kompis Kristian Nilsson hade fått ett gig. Jag minns inte helt hur allt låg till men “Keta” hade fått en spelning om vi ville ha den. Jag minns inte ens om bandet fanns då. I vilket fall var vi tvungna att hitta bandmedlemmar och börja repa. Alexander Durefelt konsulterades som trummis. Patrik Hörenius på synt. Och Andreas Nilsson på bas. Patrik & Andreas gick på Holavedsskolan precis som vi, Alexander vet jag inte var han gick men det är möjligt det var i nionde klass på Ängarydsskolan.
Vi började nöta. Jag sjöng. Bandrutinerade Keta lirade gitarr och var något av bandledare. Själv hade jag bakgrund enkom som syntare med band som Acid Evolution (med Jens -vi gjorde nog aldrig en enda låt), Subway Core (med Kenta, vi gjorde en låt “Serpiente” där vi skrek på spanska och lät en sequenser rulla. Tranås lilla á; GRUMH… var vi i Kentas farsas Boris skomakerigarderob där vi repade)
Sen hade allt förstås börjat med Convention, först känt som Blue Front Convention. Jag och Jens var då förstärkta av Tobias Kleväng på sång.
Men aldrig hade jag fått nån recension. Det fick aldrig första upplagan av April Tears heller. Vi gjorde giget på gapskrattet i Tranås, utan Durefelt på trummor (han var bortrest). Istället hade vi min nya trummaskin TR-808 (AKA “Janne”) som komp. Eller fan om jag ens då köpt den än. Det kan ha varit nån annan Roland eller Korg eller nåt sånt.
I vilket fall rev vi av de egna verken “Unsecured Area” och “Rainsong”. Samt covers av “April Skies” med Jesus and Mary Chain och “23 BC” med Sator. Den fåhövdade publiken var imponerad. Mest av trummaskinen.
Andreas Nilsson gjorde “Fuck You” till lokalblaskan som plåtade mitt under en låt. Keta hade bakoframvänd keps och gräll Soup Dragons tröja och spelade korrekt. Själv brölade jag ut min vokala insats till de besökande Mercykidsens* glädje och övriga publikens bestörtning.
Efteråt resonerade bandet att vi gjort ett bra gig och skulle göra fler covers. “Staten och Kapitalet” och “800 grader” med Ebba Grön. Jag sa då att om så hände så jag lämnar bandet. Och det gjorde jag nån vecka senare. Jag ersattes av Andreas “Harry” Haraldsson som sjöng ungefär liknande som jag. Första covern de gav sig på var “Happy When It Rains” med Jesus and Mary Chain.
Själv bildade jag ett nytt band. Och när Keta & co förkastade April Tears som bandnamn och istället döpte sig till A Girl Called Johnny var jag snabb med att ta tillbaka namnet och lägga till ett The framför.
Carl Johan Larsson, Johan Ahl, en ny gitarr och en trummaskin anlände. Redan då kastade jag mig huvudlöst in i projekt och efter endast 2 månader av gitarrspelande, låtskrivande och trummaskinsprogrammering satt vi i studio och spelade in en demo. Ungefär samtidigt gjorde The April Tears sin första intervju, med ingen mindre än kompisen Johan Fransson, i Tranås Posten.
I denna går att läsa att vi inte vill placera oss i ett fack, att det är svårt att få spelningar i Tranås, att det bara är skit i skivaffärerna i stan, att man måste se positivt på eländet annars kan man lika gärna lägga av och att vi har budskap i texterna.
Inte mycket hände väl intervjumässigt de följande 14 åren för The April Tears, vilket den här lilla artikelserien kommer visa.
Nåväl. När demon var klarinspelad (I studio Slakthus 5 -det var ett gammalt slakthus), med hjälp av ljudteknikern och mentorn Mats Axfors, min dåvarande flickvän Sara Gunnarsson på lite kör och Kenta Janssons syntslingor på Neon Judgement inspirerade “The Forgotten Words”, så sände vi iväg den till några tidningar.
Sound Affects Ninni Brunnberg blev den första nånsin att bedöma Tranåsbandet T.A.T i skrift, vid demon egentligen reducerad till en duo. Johan Ahl spelade bas men ville bli gitarrist så vi skrev att Sara spelade bas -och vips var vi en trio igen. Knappt spelkunniga, mind you. I Saras fall fullständigt befriad från kunskap kring instrumentet ifråga.
*
Fortsättning följer…
*
*Mercykids var runt 13-14 år och älskade alla lokalband som hade en antydan till att likna The Sisters Of Mercy. De bar alla bandets t-shirts, hade svart kavaj, tjock kajal och smygrökte.
Plöstligt fick vi spelningar utomstädes.
The April Tears ändrade konstant uppställning de första åren, men utvecklingen gick stadigt framåt vilket inte minst går att se på recensionerna.
Den andra demon, inspelad i början av 1991, hade visserligen ÄNNU sämre sånginsats av mig, men spåren visade på viss utveckling i låtskrivandet och programmeringen. “Closer and Closer” var svårt plågat av Jesus And Mary Chain, speciellt då “Blues Of a Gun” men det fanns viss tyngd. Gud förbjude mig så har jag för närvarande glömt bort vilka de andra 3 spåren var.
I vilket fall släppte nånting för mig den våren när jag insåg att jag kunde vara mycket mer vågad i melodierna till de ackord jag lärt mig. Jag skrev en låt som hette “Here” i källaren på Bäckagatan och vips small det till. Och när gamle gode Jens, en fredagskväll i vår nya replokal i ett skjul hos Röda Korset (En annan historia som jag fan måste dra snart men inte just nu) sprungit dig efter en historia jag också lär återkomma till så hade vi en ny medlem.
Även Carl Johan Larsson och Keta återvände i en fragil uppsättning det där inte var riktigt klart vem som var 100% medlem och vem som spelade vad.
Egentligen är det hela mycket märkligt. Det att Hellqvistarn inte var med från början. Men när han hört “Lost In My Dreams” var saken biff. Nämna låt, tillsammans med b la “Sombrecolour” och “Clear Blue Eyes” markerade ett mer, ska vi säga, avancerat sound från Tranåsbandet. Syntarna gavs lite större plats, gitarrerna spelade lite mer nyanserat. Och framförallt -Sara tog över micken. Jag hörde bara fragment av hennes pipa nånstans i larmet på repen, men när vi klivit in i Axfors nya studio på Sobelhuset -då känt som Nya Musikcafét- och Sara stod i studion hörde jag hur bra hon sjöng.
Det var bara att inse att drömmarna att vara leadsångare var dead and gone. Jag kunde inte sjunga, men jag kunde bygga låtar. Och vips fick vi bra recensioner i tidningarna.
Patrik Kenth på New Kind Of Kick, ett fanzine från Linköping tyckte till:
“Melodierna håller hög klass rakt igenom, utan tvekan finns det begåvade låtskrivare i detta band. De har också en stor tillgång i sångerskan Sara Gunnarsson. Melodierna, idéerna och potentialen finns i detta band, hur långt räcker det tro?”
Mats Bengtsson på lokaltidningen var rakt på sak i sin krönika:
“The April Tears har på ett halvår genomgått en stor förvandling. Från det (lindrigt sagt) miserabla liveband de då var till ett riktigt skapligt sådant”
Och sen vann vi lokala musikdirekt, otroligt nog genom att spela i två minuter, larma i tre minuter och lägga gitarrerna på rundgång i en minut. Sen ringde ett skivbolag från Klippan och ville signa (som en extatisk 18årig Andreas Jismark uppfattade det genom telefonen). Vi var för unga, vi var på tok för naiva, vi var för osammansatta som band och framförallt för dåliga och orutinerade för att spela in en skiva. Inte heller blev det så, men vill ni läsa mer om det är det bara att frossa i gamla April Tears historier här på Kollaps.
Innan ni skrattar ihjäl er åt den här bilden ska ni veta att den togs
tidigt en lördagsmorgon med två nyvakna och bakfulla medlemmar,
väckta av Maestro med stålfrillan till vänster i bild.
Jens Einsteinfrilla är än idag en av de roligaste grejer jag sett fångad på bild.
I synnerhet som frisyren han var ute efter såg ut på ett sätt ni ska få se i
nästa inlägg – så även min frisyr. Gud hjälpe oss och förbarme eder alla över det
onda era arma ögon skall bevittna.
*
1992 var året The April Tears verkligen blev bra på riktigt. Även bandets imagen fick sig en uppryckning och då talar jag givetvis inte om bilden ovan, som är tagen 1991. 1992 hittade vi den första formen på bandet som funkade riktigt fint. Jens på gitarr/synt, jag på gitarr, Sara på sång, trummor & synt på tape och Jesper Eng på bas. Vi gjorde flera nya demos som innehöll låtar som sedermera skulle hamna på skiva; svårt Wedding Present “Kennedy” skadade “Searching For The Sun”, “M-Garden” och Betty Blue-inspirerade “Blue Girl´s Beach”.
Vi började också få riktigt bra recensioner i lokaltidningen Tranås Posten där Pierre Hellqvist ( nu sen många år ansvarig utgivare för Sonic) följde utvecklingen. Vi började prenumerera på betyget fyra TP-ingar. “Sara Gunnarsson ges ypperliga tillfällen att briljera med sin diamantklara röst” . Och i New Kind Of Kick lös sågklingan med sin frånvaro. Vi gick från total sågning till monumental hyllning av Patrik Kenth på tidningen på två nummer: “Searching For The Sun knockade mig på en gång..lysande låtskriveri…Sara Gunnarsson är en stor resurs”
Vi påbörjade tanken att göra ett album. “Cellarbird” skulle det heta. Vi gillade att se på oss som nånting vackert och vitt som stod nere i en källare och manglade och var redo att flyga ut. När jag ser tillbaka så verkar fascinationen för fåglar och landskap varit genomgående de första åren för bandet. En demo kallade vi “Bird” och pryddes av en fågel, en annan kallades “Sugar In Sand” men pryddes också av en fågel, en annan hette “Landscraper” och var tryckt i ambitiöst fyrfärgstryck.
Av “Cellarbird” blev det till slut en ep våren 1994 och om den ska ni få läsa senare. Innan dess ska ni få njuta av en parad skitroliga bilder från eran 92-94. Håll i hatten Hellqvist för nu åker vi:
Det finns förvisso vissa försvar i några av fallen av de här bilderna, men
tyvärr går det mesta inte att efterkonstruera. I rättvisans namn ska ni dock veta
att Jens fick panik när resten av bandet, i mitten med Jacob Åberg, dök upp fina
och uppklädda på Nyårsaftonsgiget och for hem i raketfart för att matcha med resten.
Cellarbird släpptes 1994 och här är några röster om denna, April Tears första officiella release på CD:
“En märklig skiva. Ena stunden låter det som den värsta syntblippbloppmusik för att i nästa stund göra en helomvändning som gör att det låter som ett Machesterband”
“Tydliga influenser hörs från synthmusik, folkmusik och jazz.”
“Det låter mycket likt Björk.”
Överlag fick EP:n faktiskt riktigt bra recensioner och Saras stämma hyllades unisont. Noterbart är, bland mina klipp, att bandet “lurade” lokaltidningen att “Vivacity” hette “Vivacity Craze”. Jättekul verkligen av ironikerna tillika döskallarna Hellqvist/Jismark.
April Tears uppträdde vid releasen b la i TV Östergötland där “M-Garden” framfördes playback med livebasist Jakob Åberg samt en ung man i en grön jättetight liten t-shirt med ett antinazistbudskap i skrikande gult och rött på. Sommensonen Jimmy Monell. Han var uppställd som Mo Tucker/Bobby Gillespie och höll trumpinnarna mellan tumme och pekfinger när han mjukt försökte hålla tempot med en sammanbiten min. Efter liveframträdandet kom den legendariska frågan från TV-teamet “Är eran trummis en riktig trummis?”
Själv hade jag spänt gitarrsträngarna snett över varandra för att vara ball och understryka för tittarna att det var playback. Också jättehäftigt. Sara dansade svävande och gothdrömskt i en grönbrun jättekjol, Åberg svajade i kulisserna med ett stort léende och karaktäristiskt tyst frustande.
En av mycket få kopior av detta spektakel finns bevarad i min garderob nånstans.
Som trio framförde vi dessutom “Sing Lee” för första gången, akustiskt. Det lät och såg faktiskt riktigt bra ut.
Vi höll releasepartaj för “Cellarbird” i folkets hus och det var skitmycket folk och allt var kalas och lyckat tills en lokal speedad halvgangster, vi kan kalla honom Kuko, kom in i salongen runt halv ett med en laddad revolver och satte sig med bena i kors mitt på dansgolvet. Bryskt var feststämningen avbruten.
Denna person hade ett halvår innan under mycket diffusa omständighter -läs droger- skjutit ihjäl sin Compadre med ett avsågat hagelgevär då denne vägrade att sluta spela på sin gitarr. Denne compadre, ska väl tilläggas, var ökänd i stan och hade under åratal varit rejält läskig på mången party och gator. Jag minns en gång på en legendarisk illernstuganfest då denne var närvarande och var så otäck att jag höll på att skita ner mig.
Det var för övrigt, som det brukade, en punkfest. Kängpunk. Disband. Märkligt nog spelade ett superglammigt Backyard Babies där, hånade och bespottade av de skitiga kängpunkarna. Sen dess har Nässjöbandet alltid haft min repekt. Snacka om att göra skitgigen och fixa attityden.
Jag köpte förresten nämnda mordgitarr senare hos min mentor Axfors i hans musikaffär då denne lämnats in till försäljning av den avlidnes släktingar.
*
Coming up:
Kitte, Käll & Strange Paradise
och
Tidernas mest osannolika lilla festival?
Låt mig kort tillägga att även The Ark tillkom och att
Monster är Anders Wendin (Moneybrother) samt att Electric
Eskimoes är föregångaren till Soundtrack Of Our Lives. Alla
Band bokades in för sammanlagda summan 50.000 kr.
Efter “Cellarbird”, som egentligen som sagt var tänkt som ett album, blev det helt klart hög tid att spela in och släppa ett helt album. Vi började repa mer och mer med två lokala knattar; Kitte & Käll. De tvenne visade sig vara hungriga & habila och efter ett möte på Biljardhallen var de inplockade i bandet som fulländiga medlemmar.
Sedan en tid tillbaka hade TAT börjat repa i en helt formidabel replokal i ett gammalt bankvalv. Som vi älskade att hänga därnere! Antalet klassiker som inträffat där är fan värt en egen lista. Får ta några samtal med Jens, Kitte, Käll och alla andra som häckat därnere för att minnas allt.
Det var där vi började bygga soundet till “Strange Paradise”. På “Cellarbird” hade vi medvetet hållt oss till en formel -samma trummaskin, samma spröda gitarrer, samma ljud, samma stuk. På “Strange..” ville vi göra precis tvärtom och bara ösa på. Till slut blev plattan 50% indierock och 50% syntbaserad, 5 låtar av varje så att säga.
Strax innan releasen av skivan spelade vi på Räserfestivalen i Tranås. Om denna har jag redan berättat en hel del på bloggen men det är ju värt att åter nämna att man aldrig ska lämna band som Silverbullit, Broder Daniel, Yvonne, The Ark & The April Tears obevakade vid en obemmanad kiosk. Ärligt talat är denna festival också värd en topp tio, men här kommer ett snabbt axplock:
* När jag bär en lealös Henrik Berggren över axeln uppför brandstegen efter deras gig på stora scen.
* När Fredrik Käll som gick för långt i skojeriet får stryk med en planka av samme Berggren på Sobelhusets andra plan.
* När en överförtjust Ola Salo på riktigt jagar bytet Sara runt lokalen.
* Chockvågen bland samtliga band & besökare efter Silverbullits makalösa uppträdande på lilla scen, hypen i Götet började där och då.
Efter sommaren släpptes så vårt debutalbum och jag minns väl fredagen när jag satt på flippercaféet och fick ett samtal på mobilen. Esbjörn från skivbolaget förklarade att en första recension hade kommit -den på den tiden ack så viktiga i Release. Han var återhållet euforisk. Vi hade fått 10 av 10.
“Ut ur högtalarna och in i min kropp strömmar pop. Underbar pop. Fantastisk pop. Gitarrerna får mig att bågna, trummorna är så massiva och medryckande att t o m min mormor skulle ha svårt att sitta still.”
” Strange Paradise får mig att springa omkring i huset, spela luftgitarr, hoppa och beté mig på de mest lustiga sätt, och jag kan bara inte sluta.”
Recensenten Martin Söderström var uppenbart lika galet uppspelt när han hörde vår skiva som jag blev av att höra Esbjörn läsa upp orden i telefonen. Gissa om det bidde lite extra festligt i repan den kvällen?
Det visade sig ganska snart att Söderström -nej han var inte en god vän på den tiden- inte var ensam i sin hyllning.
“Strange Paradise är så oförutsägbar, så överraskande och så spännande att jag tappar hakan. Jag saknar ord och jag saknar jämförelser, men jag vet att The April Tears har gjort årets mest intressanta debut.”
“Låtskrivaren Andreas Jismark måste vara något slags geni. Han exprimenterar med musikaliska droger, trollar med lyssnarens öron och dirigerar sitt band med hypnotisk kraft.”
“Tänk er att Curve, Depeche Mode, Nine Inch Nails, U2 och Souls möts på en fet drogfest för att kollapsa tillsammans i en enorm överdos och att de efter återuppståndelsen tar namnet The April Tears”
Detta menade Kristoffer Elofsson i Popaganda och Helsingborgs Dagblad i en recension som kan innehålla några av tidernas största överdrifter.
“Ursäkta men ska en sångerska inte kunna..sjunga?” tyckte Expressen kort medans de flesta andra var lyriska över Saras insatser.
Vi åkte runt på en miniturné med gutarna i Midnight Moses/Monostar och efter det var den första eran med April Tears över. Bandet splittrades efter turnén och Käll & Hellqvist fick kliva av. Jens och jag pratade knappt med varandra på två år efter det.
Det var dags och entré för två nya namn och anschtücken. Och nu hade TAT för gott flyttat verksamheten till Stockholm.
Coming Up: The New Era Of The April Tears.
The April Tears sena hösten 1995; Tuben kom med i bandet. Läs om det här. Tuben, Kitte & jag började repa tillsammans ute där guten bodde. Saltsjö-Boo. Jag minns inte exakt vilka låtar men jag tror det var “Moved Into Motion”, “Something She Said” (Eller nåt sånt) och “Boy In A Mess”. Samtidigt beslutades att vi skulle göra singel av “Sing Lee” så vi for till Varberg och spelade in med en annan Gute (Linus Larsson) och en annan gammal band-bekanting Keta som producenter. Singeln tog upp all tid så vi hann aldrig lira in b-sidan “Loaded Gun”. Många låtar är det som aldrig fick släppas ordetnligt. Jag skulle tippa att “skatten” berör över femtio låtar. Några av de som “misslyckades” under de här åren återfinns ju trots allt på “Halfclosed Eyes, Imperfect Kisses”.
Vi tog in våran nyvunna Stockholmspolare Annika Mellin som livegitarrist, i Tranås Tidning blev hon utmålad som vår nya medlem och varför inte? Hon klarade rutinerat av fotosessionen och räddade Tuben, bluesmannen, som, ny i genren, förtvivlat försökte se syntig, indie och allmänt besvärad ut med halvlyckat resultat.
Vi gjorde några gig ihop i denna uppställning sen minns jag inte riktigt vad som hände, men Annika var inte med oss live längre.
Jag hade varit sugen länge på att börja spela in uppföljaren till “Strange Paradise”. Jag var intresserad att fortsätta konceptet med en något uppdelad skiva, men ville fördjupa mig i programmeringen samt dra nytta av den oerhört kompetente trummisen som tuben var. Klarligen den första riktiga musikern värd sitt namn i bandet.
inspelningarna började i samma studio som alltid, nu dock i sin tredje version. Via Slakthus5 och Sobelhuset befann vi oss nu i Ljudhuset i centrala Tranås. Hos Mats Axfors, som alltid. Nu var vi dock utan Jens och arbetet gick inte lika enkelt alla gånger. Frida Sjöstam var visserligen där också och hjälpte med körer och Jimpan började göra sina första insatser som programmerare i låtar som “Feverish Area” -i vilken jag närmast tal-rappade i ett parti!
Till slut fattade jag ett hårt beslut för en så rastlös person som jag är. Skivan kunde inte släppas, den var inte tillräckligt bra. Vi lät mer kompetenta, men för slippriga och slarviga i partier. Tråkiga, nästan.
Via vårt skivbolag tog vi kontakt med Engelska Mesh och frågade om de ville mixa skivan. (sådärja nu har vi fått in en fantastisk rad musiker:namedroppingdags m a o Paris, The Kid, EP:s Trailer Park, Kite, Strip Music -och ni visste väl att Mats Axfors är den som ligger bakom Lars Winnerbäcks karriär -iallfall enligt Winnerbäck själv)
Mesh ville mixa skivan och det kändes skitbra och spännande. Vi flög över till London och sedermera Bristol där vi spelade in vintern/våren 96/97 . Bland annat den här (Och nu blir det exklusivt för Kollaps! kära vänner)
The April Tears with Mark Hockings: Hardcoming (1996)
Vi var inte själva i studion så lång tid. Vi lade in sång och pillade lite innan vi återvände till Sverige. Och nu började det dra ut på tiden. Jag var skitlack i augusti/september 96 och April Tears hoppade av en planerad kort Sverigeturné tillsammans med Mesh och Malaise. Mesh i sin tur blev ju inte skitglada av att komma till Tranås och lira utan publikdragare. Och det får man ju förstå. Det fanns iof fler grejer inblandade, ett växande missnöje med skivbolaget bland annat. Nåväl, Mesh hängde med och bodde hos oss i Stockholm också (och då menar jag verkligen hos oss -Jimpan, jag & Sara bodde i ett kollektiv på Timmermansgatan) och allt var frid och fröjd.
Ett tag senare fick vi den klara produktionen och nu ska vi se om jag minns “Eyes Cold Kisses” första version som inte släpptes (Nja..andra egentligen om vi rälnar Tranåsspelningara)
Hardcoming/Heart Shut Down/Moved Into Motion/Boy In A Mess/Feverish Area/Some Delight In Store/One Of These Days/ NÄ! Ta mig fan. Det gick inget bra, Jimmy kanske kommer ihåg?
I vilket fall var allt klart för release i Okotober/November 96. Men då ringde telefonen igen. Och den här gången var det på riktigt. Ben Marlene från jimmy Fun Music satt i andra ändan och sa att han älskade “Heart Shut Down” som han hade hört nånstans, minns inte var. Ben Marlene, som vid den här tiden hade signat endast fyra artister: Brainpool, Broder Daniel, Vildsvin och Lisa Lindebergh. (Med tiden utvecklades b la följande relationer: Peter Månsson från Vildsvin blev (och är fortfarande) en mycket god vän som spelade in alla demos m TAT samt blev vår livetekniker, Christoffer från Brainpool blev producent för “Consume Desire” och Jimmy och Lisa blev tillsammans -sedan fanns det ännu mer relationer banden emellan men de som inte redan är berättade kan vi ju spara)
Ben Marlene övertygade oss på sitt typiska sätt mycket fort om att vi skulle skrota hela albumet och skriva på för Jimmy Fun och byta ut några låtar och spela in hela rubbet igen. Jag ringde Esbjörn på skivbolaget som “köptes ut” från vårt kontrakt. April Tears släppte inget Mesh-producerat album 1996. Det skulle till att, kraftigt omarbetat komma 2002, då endast två låtar återstod. Ovanstående “Hardcoming” och “Heart Shut Down” här i sin Meshproddade ursprungsversion från 1996, tänkt att bli första singel från “Eyes Cold Kisses. Undra vad som hade hänt om vi släppt den i november 1996?
En något motvillig ravesnubbe i silverfärgade lackbrallor och blont hår, Jimmy Monell AKA Shooting Star, tog efter Benny Marlenes samtal till mig sin plats i bandet som fullödig medlem i TAT efter viss övertalning av mig. Nu var vi fem igen, med en snorstark uppställning -en bästa vän tillika manisk programmerare hade anslutit i gruppen.
***
Tillägg:
Efter ett par bloss kom jag ihåg ett par saker. Efter vi fått Mesh´s mixning av plattan var vi missnöjda med halva plattan och mixade om/lade till grejer hos Mats igen. Det var nog då Frida var med. Och en låt till minns jag nu: “Soothe You”. Den skulle vara först på skivan tror jag. Fan har de här inspelningarna på kassettband nånstans (jodå så var det på den tiden) men det var länge längesen jag hörde på dom.
Av någon anledning jag verkligen inte förstår så går det inte att kommentera förra inlägget. Vi kollar närmare på det..
Inledningsspåret på “Eyes Cold Kisses” hette “Love Parasites” och släpptes, tyvärr, aldrig i den här versionen. Istället finns en nedbantad version som baksida på “Hardcoming” EP:n (2001)
>
1997 blev året då vi åkte till Puk och lirade in “Eyes Cold Kisses” igen. Den storyn tänker jag inte snacka om mer. Jag låter bilderna tala istället. Och det mesta finns ju att läsa här (Dessvärre är en massa gamla inläggs bilder borta, jag ska fixa det i framtiden nån gång)
Jag flyttade tillbaka till Tranås julen 1996 utblottad och urtunnad. Efter sista rundan till England hade jag ingenstans attbo så jag slaggade på soffan i Saras farmors lägenhet, på Timmermansgatan hade bandet Yvonne nästlat sig in och tagit över kollektivet.
Jag jobbade nätter i stadshuset och bar bort festmåltidernas möbler, ett jobb som tidigare innehats av Thåström & Lundell innan deras succéer.
Succé var dock vad vi väntade oss efter Puk inspelningarna -som även efteråt slipades i Music-a-Matic i Göteborg och Benny Anderssons privata studio på Skeppsholmen. Där var vi första (och mig veterligen enda) utomstående band som kommit in (fråga mig inte hur, men möjligen hade Gessle något med det att göra).
Nu börjar jag fanimig bli svensk mästare på namedropping på kortast tid möjlig. Ber om ursäkt för det, men ni förstår att under omständigheterna och den gigantiska ivesteringen i April Tears-i synnerhet lyxen i PuK- gjorde att vi till ganska stor del trodde att vi skulle lyckas med det vi alltid hoppats och trott på. Att bli ett internationellt välkänt band.
Vi vet ju hur det blev. Av inspelningarna 1997 kom till slut intet, trots färdigställt riktigt bra album.
Hardcoming anno 1997, Tydligt vad en producent kan göra, inte sant?
>
Skivbolagen som skulle signa oss tyckte om oss, flera av dem var vi ju praktiskt taget i hamn med. Men det sprack pga olika omständligheter som jag fanimig skiter i att gå in på igen. Nån annan som är kunnig i ämnet får gärna orda om det så kan jag säga till om det stämmer eller inte.
Puk var iallafall ett minne för livet:
Fr v: Ilbert, Storm, Jismark, Monell
Det är synd att säga att herrar (fr v) Söderman, Berg & Jismark inte trivdes i
faciliteterna som bjöds. Det var i det här rummet som Stieg Heil gjorde entré
en av kvällarna.
Och här är ju en ung Stickan i egen hög person om än vid ett känsligt tillfälle: Osminkad -delvis
utan tandkräm på ögonbrynen och i klickar på kinderna. Ni förstår ju själva att han blev smått
upprörd när jag tog fram kameran och plåtade.
Att pusta ut i poolen efter en hård dags arbete var inte illa. Här syns
herrar Tuben och Kitte i det sköna vattnet. Bakom ser ni det lilla gymbygget
Elton John ställde dit. En kväll såg för övrigt Kitte ett UFO från bubbelpoolen.
Bakom kameran står Gunnarsson, framför kameran: vi andra.
Och här är de. Ni vet vilka, eller hur?
-
Polls
VCMG
- Stort! Spännande! (58%)
- Kul för dem. men inte många andra. (32%)
- Jag har aldrig brytt mig och tänker inte börja nu. (7%)
- I don´t care anymore (4%)
Loading ... -
Senaste kommentarerna
Warning: Undefined variable $pre_HTML in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/themes/kollaps/inc/sup_recent_comments.php on line 23
Warning: Undefined variable $post_HTML in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/themes/kollaps/inc/sup_recent_comments.php on line 34