Category archive: April Tears
The April Tears spelade in material i två veckor i PUK studios 1997. Det är alltså i samma studio på danska landsbygden som Depeche Mode spelade in “Music For The Masses” och delar av “Violator”.
Vi anlände ganska sent en kväll med ett blandband DM på högsta volym, jag, Sara, Jimmy, Tuben, Kitte, medproducent Charlie Storm och producent Michael Ilbert. Vi hade stannat en kort stund i Randers och sedan svängt in på en landsväg som kantades av samma vetefält som i “Never Let me Down Again” videon. Man kan väl beskriva stämningen i minibussen som extatisk.
Väl framme vid komplexet, för det var ett sånt, hälsades vi välkomna av studiobossen Peter Iversen och visades in i stora studion. Det första vi såg var bashögtalarna. Jimmy raglade till och var nära och slå i backen. Det var de största vi nånsin sett.
Kontrollrummet låg i en gryta i mitten av studion, panoramaförnster vette mot vetefälten och helikopterplattan utanför. En stor flygel till vänster där också ja, ett gigantiskt inspelningsrum med 10 meter i tak, biljardbord, flipperspel.. Hmm…det blir nog bra det här.
Vi blev visade till våra små hus där vi bodde två och två på två våningar. En välfylld kyl, bara öl och coca cola, bang olufsen anläggningar och en futuristisk inredning. Här ska vi väl trivas, grabbar?
Iversen visade oss in i relax-avdelningen och nu hade jag bitit mig så länge i kinderna för att låtsas vara cool och inte få fnatt att jag börjat blöda - där fanns en stor swimmingpool, en jacuzzi, bastu, mera panoramafönster, solarium och ett gym som Elton John lämnat efter sig. Eller om det var Janet Jackson, jag kommer inte riktigt ihåg. Och självklart ännu fler kylar med öl.
Jaha. Sen fick vi alla gå in i matsalen och hälsa på vår egen kock - Simon - och inta en första ljuv måltid. Vid det här laget garvade vi bara och sa “de har för fan tagit fel på personer, vi är ju bara ett gäng idioter från Tranås, hur i helvete har vi hamnat här??”
I två veckor var vi där och spelade in vad som skulle bli vår andra skiva, “Eyes Cold Kisses”, och släppas 1998. Som kanske många av er känner till blev det aldrig så. “Consume Desire” släpptes 2002 och den historian och vad fan som hände under de “mörka” åren däremellan är många andra historier som vi inte ska vidröra nu.
Nej nu ska vi prata om kvällen då Stieg Heil kom springandes barfota över de danska slätterna.
Redan ett par, tre dagar in i inspelningen så började vi lattja runt, det gjorde vi ioforsig alltid. Och Jimmy och jag drog det alltid längst. Vi var dessutom huskompisar och några sena kvällar, i sällskap med öl, så spökade vi ut oss på olika sätt och fånade oss. Det var tandkräm och clearasil på ögonbryn och som mustasch, det var bandanas, konstiga frisyrer, överdrivna poser, konstiga dialekter och märkliga gångstilar. Här nånstans växte karaktären Stieg Heil fram.
Stieg Heil blev Jimmys alter ego dessa veckor, en till synes otrevlig och suspekt figur, men harmlös och snäll egentligen. Han bar ett par gula glasögon, hade skägg i form av clearasil och vita ögonbryn i form av colgate. Ibland, om jag minns rätt, hade han även kluttar av tandkräm som en medecinman på kindknotorna. Ibland bar han mössa, ibland bandana. Och ibland hade han ett galet ansikte som blottade hela tandraden i överkäken.
En effekt alla kan uppnå genom att göra övre gommen torr med luft och sedan dra pekfingret under överläppen längs med framtänderna. Då stannar läppen över tänderna på den torra gommen. Gapa sedan stort och titta sen i spegeln hur du ser ut. Det är inte skrämmande men fan är det inte roligt, så säg? Lägg till en överdriven machopose och du kan börja förstå hur den gode Mister Monells alter ego såg ut. Jimmy sjöng förresten en gång i tiden i ett band som hette Alter Ego.
Nåväl, dagarna gick och Stieg Heil existerade aldrig i producent Michael Ilberts närvaro, även om Ilbert flera gånger fick höra talas om Stieg under pågående studioarbete när vi i bandet lattjade. Det kunde vara
-Såg du Stieg igår?
-Ja, nu var han ute och sprang igen.
-Han är ute och springer på fälten. Snabbt, mycket snabbt.
-Stieg Heil är en otäck jävel.
etc etc
Och allt som sagts under uppenbara interna, ironiska skämtstunder, visst hörde och förstod Ilbert detta, det var ingenting vi överhuvudtaget reflekterade över.
Men Ilbert hade inte hängt med i svängarna alls skulle det visa sig.
När typ tre dagar är kvar av inspelningarna sätter den gode Ilbert på “Återtåget” på videon i mitt och Jimmys hus. Detta var alltså Gyllene Tiders återkomst-turné. Ilbert hade skött ljudet under hela turnén och dessutom producerat “Gå o fiska”.
Nånstans under Mats MP Perssons fjortonde bleka gitarrsolo tittade jag o Jimmy sömnigt på varandra. Ilbert hade pratat en hel massa som tråkat ut oss rejält och det var väl bara Tuben som fortfarande låtsades vara intresserad. Konserten var väl inte helt i våran smak heller, jag förnekar inte Per Gessles låtar & genialitet, kommer aldrig att göra, men MPs gitarrsolo, jösses maria… I vilket fall började vi sticka in lite oväntade kommentarer som “Stieg är på väg nu”, “Jag hör honom, han närmar sig”, “Hans nakna fötter rör sig i rask takt mot vårat hus”, “Han kommer om en halvtimme”..
Och Jimmy smög iväg och gjorde en halvhjärtad ombytning, jag menar han såg verkligen ut som Jimmy med tandkräm och clearasil i käften, inte mer. Ilbert märkte i allt sitt pladdrande inget av detta och återtåget snurrade på. Sara sov nog vid det här laget tror jag, men Kitte och jag hade glödande ögon. Äntligen skulle nåt kul hända!
Mind you att vi inte på något sätt var ute efter att skrämmas utan bara skoja lite, och då inte med Ilbert utan mer med oss själva. Effekten när Stieg Heil så slutligen knackade på glasdörren från mörkret där ute blev därför helt oväntad och helt i vår smak. Ilbert skrek “NEEEJ! SLÄPP INTE IN HAN!!”
Vi tittade på varandra ganska överraskade, Ilbert var trots allt med på vår humor och ironi! Tuben öppnade dörren och välkomnade Stieg in. Ilbert skrek “NEJ! VAD FAN GÖÖÖR DU! från sin snurrstol. Vi andra skrattade gott. Stieg spatserade in och synade sällskapet med händerna på ryggen och en sträng blick. “Hej Hej” sa han.
Ilbert satt skräckslagen i stolen och drog fötterna till sig. Någon stängde av ljudet från Gyllene Tiders “Gå o fiska”.
Nånstans här började vi andra med skräckblandad förtjusning inse att Ilbert inte skojade. Karln var livrädd för Stieg Heil!
“Hej på dig du” sa Stieg till Ilbert och spände ögonen i honom. “RÖÖR MIG INTE!!” skrek Ilbert till Stieg som alltså helt uppenbart för vem som helst som inte var blind var Jimmy Monell som Ilbert jobbat intensivt tillsammans med i nästan två veckor.
Situationen blev nu något obekväm och jag kände mig tvungen att säga “Men ser du inte att det är Jimmy?” Ilbert tystnade något och såg tveksam ut. “Han är inte farlig, det är Jimmy” förtydligar Tuben och kramar om Jimpan som nu lagt alla eventuella poser åt sidan.
“Det vet jag väl” sa Ilbert med darr på rösten och tryckte på play.
*
Den här historien är väl rubricerad som en “klassiker” av er som redan hört den, men det är väl lika bra att få den överstökad här också, det är ju få, om någon, som sammanfattar The April Tears karriär på ett bättre sätt. So here we go:
The April Tears åker i mars 2000 i en cheva-buss från Stockholm med destination Bergen, Norge för att spela på festivalen ByLarm. Turnéledare/tekniker/ Peter Månsson AKA Mr Kidd AKA Manzoni kör fordonet, något som han ofta gör, och han gör det bra, och fy fan vilken tur att han körde den här gången. Sara, jag, Kitte, Tuben och Jimmy sitter bekvämt i Chevabussen med TV, video och god dricka. det skulle ju ta en stund att köra, kanske upp mot 8-9 timmar.
Informationen innan från bokningsbolaget United Stage var att det var “lite jobbig sträcka mellan svenska gränsen och Oslo” annars skulle det inte vara några problem. Ben Marlene på bandets förlag sa att det var en piece of cake. Pär Stavborg från skivbolaget flög själv sträckan.
Senare skulle det visa sig att även April Tears hade fått flyga flygplan till Bergen, det ingick i bokningen från festivalen. Det nådde aldrig fram till bandet dessvärre och än idag är det oklart vem som glömde säga det.
Sträckan Stockholm-Karlstad gick smärtfritt, även Karlstad-Oslo, hell, till och med jag rattade en bit på den vägen. Vi skrattade gott åt vår tidigare oro, det var ju cool precis som Ben sa!
I Oslo stod vi och spanade på Holmenkollen vid en mack när vi noterade att ett lätt snöfall tog sin början. Vi gick in till macken och frågade om rätt väg mot Bergen. No probs. En man där inne skrattade ioförsig och sa “Det går inte köra bil över Hardangervidda så här års” men vi hörde väl inte vad han sa utan bockade och tackade. Han skrattade högt och sa “Go tur!” Vi körde iväg, med nya påsar chips, cola och öl.
Efter ett tag kom vi till en konstig skylt som det stod nåt om ett vägval på och typ “Kolon min 2.3″ på och så en bild på en lastbil. Vi stannade bilen och stod en stund och kliade hakan. Av någon outgrundlig anledning kom vi fram till att stora lastbilar inte skulle få köra sträckan denna kväll.
Snöfallet började nu tillta rätt så ordentligt och vips som det var befann vi oss i ett totalt jävla snökaos. Och rätt som det var tvingades vi stanna. Framför oss stod, vad vi kunde se, ett par lastbilar stilla. Jag klev ur minibussen, höll på att blåsa iväg direkt, men jag stretade mig fram i snöblåsten till en norrbagge med reflexväst. Jag märkte då ljusen från säkert 30 lastbilar som stod stilla på vägen. - “Vad händer” skrek jag “Kolonntjorning” skrek han. Jaha.
Tillbaka i bussen som snömannen informerar jag gänget att situationen framöver inte riktigt skulle se ut som vi kanske hade gissat. Vi fick lov att åka med som sista fordon trots att vi var för lätta och låga, bakom 30 sixteen-wheelers fullpackade med diverse fraktgods. Farten skulle bli maklig på sin höjd och vädret skulle bli helvetiskt över hardanger-vidda.
Jag kände mig riktigt orolig här faktiskt, men jag sa inget, jag tror att vi, trots lite spelad yta, alla fick lite tyst respekt för vad vi skulle ge oss in i .
Glashala vägar, sikt på tre-fyra meter i snö-orkan, sist bakom alla dessa lastbilar. Först låg en vägskrapande “lots” som åkte i 10 km/h… i backar i 90 grader både uppåt och neråt, med raviner på 30-70 meter på sidorna om den smala vägen skulle det visa sig..
Jag vågar nog påstå att Mr Manzoni mer eller mindre räddade livet på oss allihopa den natten, vilken jävla tur att vi hade med oss en mästerchaufför. När vi efter cirka 14 timmars färd äntligen var över Hardanger-vidda stannade vi bussen i morgondiset och tog några bloss. En av frågorna vi alla haft under färden var vad som hade hänt om vi hade kört fast där uppe. Det hade fan inte varit en själ som märkt det.
Väl framme I Bergen runt nio på morgonen sov vi några timmar, åt sen lunch, mötte upp med Pär Stavborg och gick ut och kollade in Bergen. Det är onekligen en rätt vacker stad med sin köttbasàr nere i hamnen.
Vi återvände till vårt vandrarhem, Pär till Radisson, och vilade en stund igen innan vi for till stället vi skulle spela på.
Vi gjorde vårt soundcheck, tog ett par öl, körde vårt set på 25 minuter inför en halventutiastisk publik, packade ihop och åkte tillbaka till vandrarhemmet.
När vi vaknade morgonen därpå var det dags att packa ihop allt och fara mot Stockholm igen. Eftersom vi var klart märkta av färden dit, och flera av oss mycket tveksamma över att över huvud taget åka bil tillbaka, så kollade vi upp möjligheten att sätta kärran på ett tåg. Nej det gick inte. Vi gick till Politi och frågade om alternativa vägar etc.. de bara skrattade och sa “Naj naj, det går ikke att tjöra över hardangervidda så här ors! Det går ikke!!” När vi ändå sa att vi inte hade mycket till val och om de ändå hade något råd att ge skrattade stationen och vinkade och sa “Go tur Go tur”
Vi tittade upp mot bergstopparna. Spricker det inte upp? Ta mig fan, visst är det så! Nu tar vi och åker, det kan ju inte bli snöstorm som förra gången. Pär Stavborg vinkade av oss när vår Cheva satte fart tillbaka. Upp. På. Hardanger-vidda. Igen.
Jodå, visst var det soligt en stund. Men det innebär inte att inte det var glashalt på vägarna. Men vi rullade framåt. Efter ett par timmar hade jag och Sara somnat bak i chevan. Då sa det schliipp och sen bom dasssh! Och vi vaknade upp med chevan stående i en snöhög samtidigt som en stor långtradare brakade förbi på andra sidan i över 100 knyck.
-Det var ju tur att vi kraschade på rätt sida vägen, konstaterade någon nyktert. -Annars hade vi blivit krossade.
-Inte bara det, kolla här, sa någon som tagit sig över vägen för att titta vad som fanns där.
En ravin. Hade vi smällt över där hade vi kultat neråt 80 meter. Det är inte bra.
Nu var det inte roligt alls längre. Ilskan i bussen var stor mot de som tvingat ut oss på de här vägarna. Motvilligt bestämde vi oss för att det fanns inte mycket till alternativ än att fortsätta över Hardanger-vidda.
Men nu var jag skräckslagen, i varje kurva vek jag mig inåt i bussen, jag vågade inte längre titta ut på sidorna, det kändes som vi åkte på en enkelriktad liten väg 300 meter upp i luften på glashala vägar. Och sanningen var fan inte långt där ifrån. Till slut kom vi till en färja vi var tvungna att åka över med.
På färjan nås vi av flera olika rykten att “vej 73 er avstäng po grunn a uveir!”, “vej 69 er avstäng er avstäng po grunn a uveir!”, vad var då detta?
Jodå. VARENDA JÄVLA VÄG ÖVER HARDANGERVIDDA VAR NU AVSTÄNGD PÅ GRUND AV OVÄDER!
Det går inte att åka bil över Hardanger-vidda så här års!
Vi åkte av färjan. Var är vi? Va? Vad sa du? Aidsfjord? AIDSFJORD?? Jaha. Vi måste hitta ett hotell ändå.
Nu åkte vi in i centrum av metropolen Eidsfjord, vägarna mot Bergen stängda, vägarna mot Oslo stängda. Det var fredag eftermiddag, flera av oss, framförallt Peter hade jobb i Stockholm i helgen. Sara stor födelsedagsfest Lördag kväll. Jag ringde Ben. Som vanligt var vi ju panka och situationen var katastrofal.
Psykologen Ben Marlene tog emot samtalet med ungefär följande upprörda ord: “Andreas du måste planera för sånt här!!” samt “Jag sa ju att det inte går att åka bil över Hardangervidda så här års!!”
Vi fick ändå, i sista jävla sekund, pengar överförda så vi kunde ta in på hotell. Vi ringde Pär Stavborg i Bergen och informerade att detta med stor sannolikhet skulle hamna på Telstars nota. Inga jätteglada miner där heller direkt.
Vi var ju inte direkt superglada, men utan vår svarta humor hade det varit klart värre. Nu skulle det dock visa sig att hela samhället Eidsfjord mer eller mindre var nedstängt, vi åkte runt i kylan och hittade inte ett vandrarhem eller hotell som var öppet. Det här började bli löjligt. Till slut fick vi tips om ett hotell utanför stan som skulle kunna ha öppet. Vi åkte dit.
Det var stängt. Men det satt en lapp på dörren: “Ring detta nummer”. Det gjorde vi. En man sa att visst kunde vi få sova på hotellet, det var visserligen stängt för säsongen, men visst kunde vi slagga där.
Efter en kvart kommer en skrotig amazon och pustar sig uppför backen till entrén. Ut ur bilen kommer, och jag ljuger inte, en präst med gul näsa och svarta ruttna framtänder.
Mannen såg inte direkt ut som en svärmorsdröm och vissa av oss skrämdes lätt av karln, men vad fan hade vi för alternativ? Vi checkade in.
På det helt nedstängda hotellet hade vi en tröst. Öl. Och den började vi inta direkt och försökte hitta linjer ut för att ringa hem till oroliga flickvänner som undrade vart fan vi hade tagit vägen. Kvällen kom och plötsligt hörde vi glada tillrop från hotellets bar.
Det visade sig nu, precis som vi befarat, att vi hamnat mitt i “den sista färden”. Ute i baren satt nu bybefolkningen; tomatnäsor, sexfingrade, krokryggade, vindögda och tandalösa varelser och glodde misstänksamt på oss.
Med några bärs i kroppen fanns bara ett alternativ -”if you cant beat them, join them”- vilket vi gjorde. Vi satte på vår musik, vi dansade disco och sen dansade vi hambo. Sen somnade vi i våra rum med stolsryggar för dörrhandtagen.
Lördagsmorgonen kom med besked. En strålande sol. Manzoni Månsson kollade text TV ,vi ringde vägupplysningen, vi ringde Stavborg. “Vej 73 avstäng po grunn av uveir”.
Men till slut runt elvatiden kom en öppning. Stavborg hade ordnat platser på ett plan åt oss i Bergen vid tretiden. Och vädret var bra. Vägarna var tydligen öppna. Bara ett problem, det hade tagit oss mer än fem timmar att nå Eidsfjord, hade vi nån möjlighet att hinna tillbaka? I ett bättre väglag i ilfart med stabile Mr Kidd bakom ratten. Kanske.
Vi tackade för oss och lämnade deliverance-gänget med en rivstart. Och sjuhelvets vad vi körde. Peter gjorde underverk och vi nådde Bergen med en kvart kvar till avgång. Stavborg, som då befann sig på flygplatsen, hade lyckats spärra av en väg för oss så vi bara hade att ta instrumenten och springa rätt in i planet. Bussen med stärkare och annat tungt skulle vi lämna kvar. Hoppet levde. I synnerhet för Sara som på lördagskvällen hade ett stort firande hemma med massa vänner.
Vi svängde av mot flygplatsen i en fart av 90 knyck och slirade in vid terminalen. Då märkte vi att något var fel. Där stod en jävla helikopter! Vi hade svängt av en för tidigt och hamnat på helikopterflygplatsen! In i bilen! Gasen i botten!! Jag svär, när vi svängde ut från helikoptrarna var bara två hjul i backen. Nu var det James Bond läge.
Vi kom fram till rätt terminal, vi hann inte ens öppna dörren förrän vi såg planet lyfta. Ett tyst hulkande hördes från baksätet. Sara skulle missa sin födelsedagsfest.
Vi mötte en nu helt bedrövad Pär Stavborg, han hade ju annat jobb att utföra i Bergen också. På nåt sätt lyckades han ändå hitta en väg hem för Sara. Hon flögs med helikopter till Trondheim eller om det var Stavanger, sen flyg till Köpenhamn och svävare till Malmö. Sara välkomnade léende gästerna med en drink i handen 19.00.
Kvar i Bergen fanns nu Manzoni, Tuben, Jimmy, Kitte, Andreas. Pär Stavborg försökte checka in denna muntra skara på vandrarhemmet. Fullt. Det fick bli Pärs hotell för oss också. Radisson.
Nu blev vi med ens lite gladare och gick ner rekreationsavdelningen och badade, till baren och drack öl. Under kvällen jobbades så även våran resväg hem. Flyg till Oslo, sen till Stockholm. Stavborg pustade ut när han vinkade av oss för andra gången. Nu var han kvitt April Tears.
Söndag eftermiddag landar vi i Stockholm, två dygn försenade. Vi får glädjefnatt och mot alla sunda människors logik firade vi återkomsten med en öl på Arlanda. Det blev visst två och kanske tre. Runt sextiden ser jag ett familjärt ansikte i folkmassan vid arrivals. “Pär!” “Pääär, hallå!!!”
Stavborg var tillbaka i Sverige, April Tears var kvar på flygplatsen. Han måste frågat sig hur detta var möjligt.
Han avvek snabbt från platsen.
*
Fotnot:
Två veckor senare kom bussen med alla stärkare tillbaka till Stockholm, nån stackars roddare från United Stage hade tvingats köra den över Hardanger-vidda. När vi skulle hämta ut grejerna kom dock ett nytt chock-besked från Odenplans biluthyrning:
-Den har vi hyrt ut, grabbar.
Det visade sig att bussen var uthyrd med all vår utrustning där i. Till ett företag i Salem. Som åkt till Sälen i en vecka! Ha ha ha ha!!!! Är det inte helt jävla omöjligt så säg mig.
Cirka tre veckor efter avresedagen från Stockholm så är alltså gitarrförstärkarna på plats i replokalen igen. Priset för ett ganska meningslöst promotion-gig på 25 minuter översteg vida 70.000 kronor.
United Stages representanter meddelade även de efter vår återkomst att det var “omöjligt att åka över Hardanger-vidda så här års”.
Charlie Watts i Rolling Stones sa en gång “Ive been in a rock and roll band for 5 years and i´ve been waiting for 25 years”
9. ANDREAS DRAR EN STRÄNG
The April Tears står på scen för andra gången. Första uppsättningen med Kristian Nilsson, Patrik Hörenius och Andreas Nilsson (numera Silverbullit) och jag hade redan separerat. Bandet genomförde endast en spelning, då med trummisen Alexander Durefält frånvarande. Istället användes en trummaskin vid namn Janne (En Korg DDD-1).4/5 av bandet ville efter spelningen börja spela Ebba Grön covers, jag lämnade då bandet. Den enda gången detta har hänt. Och när bandet inte ville nyttja namnet April Tears tog jag tillbaka det och bildade ett nytt band.
Första spelningen med den nya sättningen genomfördes i Folkets Park, under en festivaldag. The April Tears återfanns på en av de mindre scenerna och hade bandets mentor, Mats Axfors, som ljudtekniker. Och tur var det.
I tredje numret, den smäktande “Sweet Alicia” drar jag av den tjocka E-strängen. Inte bra. Jag hade ingen reservgitarr. Jag kunde inte stämma en gura, än mindre byta en sträng. Mats Axfors kallades upp på scenen och bytte sträng. Den sittande, tysta publiken fick snällt vänta i tio minuter innan hjältarna rockade igång igen.
Nu gjorde inte detta så stor skada. The April Tears årgång 1990 visste inte att man kunde spela samma ackord på synt som på bas respektive gitarr. Åhörarna på spelningen hyllade senare strängbytet som spelningens absoluta höjdpunkt.
*
Mats Axfors hyllas idag av Lars Winnerbäck som den som “löste upp knutarna” och hittade soundet åt honom.
7. THE APRIL TEARS SÄNKER NER ETT LAKAN FRÅN TAKET
Det var inte många band på den här tiden som hade en schysst backdrop. Inför den största spelningen så långt för April Tears, Trästocksfestivalen i Holavedsskolans aula i december 1990, så bestämde jag mig för att göra något åt saken.
Jag tog ett av mammas lakan och ett par målarburkar och “körde igång” i garaget. Det tog nån timma och jag var riktigt nöjd när jag var klar. Där stod The April Tears och jag hade gjort lite Pollock-stänk samt en spiral. Det här skulle bli coolt.
Inte långt därefter skulle till och med fartblinde jag inse att den så kallade backdropen såg helt fruktansvärd ut. Ett tattar-verk av guds nåde.
Trästocksfestivalen gick av stapeln en fredagskväll med i princip samtliga aktiva lokalband på scenen. Där fanns bland annat Alter Ego med Jimmy Monell på sång och Henrik Sjögren och Jonas Sjögren på synt. Alter Ego hade maxat ljudet på sina trumpads den här kvällen. Jag glömmer aldrig när Jonas slog det första slaget som fick hela aulan att skaka till. Jonas flinade lite nervöst i sin gröna kavaj och ljudteknikern fick ner volymen något.
Det blev så dags för April Tears, än så länge en trio utan Sara, utan Jens. Krea spelade bas och Johan Ahl gitarr. Janne (Korg DD1) skötte trummandet och jag stod i centrum med guran och leadsången, gud hjälpe oss alla.
För dagen var jag dessutom verkligen helt charmerande knallröd i hela käften på grund av alla vinterhalvårets clementin och pepparkaksfinnar.
I vårt intro skall då vår backdrop sänkas ned från taket. Nu måste vi alla ha klart för oss att Holavedsskolans aula och dess scen är ett riktigt stort ställe. En ordentlig backdrop där bör vara typ 10×10 meter. Det fina var att eftersom det varit mycket teater på scenen så fanns det linor och balkar att spänna fast tyg på och sen hissa upp på. Det var jag mycket nöjd med att ha lyckats med redan på eftermiddagen. Alltså, jag tejpade fast lakanet.
Vårt intro gick igång, vi gick på scen, lakanet sänktes sakta ned med hjälp av en vinsch i kulisserna. Lakanet såg inte bara horrendous ut med målningarna på det, det var dessutom gult till färgen och såg ut som en liten handduk när det vevades ner. Balken det var fäst på sträckte sig över hela scenen och den som vevade ner skiten körde ner det för lite så det hängde på mellis långt över oss när vi spelade.
Nu tänker nog en del av er på Spinal Tap och Stonehenge och det är absolut inte fel. Ungefär så var det.
Efter ett par låtar släppte dessutom en av tejpbitarna något så lakanet “halvhängde” bara trött.
När spelningen var över hissades backdropen långsamt upp till ljudet av gnissel från kulisserna.
*
Detta spektakel till trots, så var inte indiekungarna i stan sena med att stå framför scen och skaka på huvvena till spår som sen länge begravts i det dolda.
5. JOHAN AHL ÄR FÖRSVUNNEN
De flesta av banden på den här tiden hade replokal i Sobelhuset, då känt som Musikcafét. Jag tror och hoppas att band fortfarande är verksamma i huset som präglat så många talanger: Palimpsest, Paddington, A Girl Called Johnny. Och så förstås The April Tears och Alter Ego.
En sen fredagseftermiddag mitt i vintern 1991 stod just nämnda två band och repade när mentor Mats Axfors kommer insvävande. Mannen tycks levitera en kort sekund innan han säger -Vill ni gigga ikväll?
Det visade sig att en massa missanpassade ungdomar från Uppsala skulle besöka rekreationscentrat Musikcafét senare under kvällen och det fanns utrymme för ett uppträdande. Båda banden tackar högljutt JA, trots att April Tears basist Johan Ahl är frånvarande. Det var alltså tvunget att finna Johan Ahl.
På den här tiden använde man sig inte av mobiltelefoner, kan tyckas fjärran men så var det. Och när inte basisten svarade i hemtelefonen hos mamma och pappa så var det bara att ge sig ut på jakt. Jimmy Monell och jag stack iväg medans de andra åkte hem och duschade, bytte om etc..
Var kunde nu Ahl tänkas vara? Vi gick en repa på stan, pizzerior, flipperhallen och andra tänkbara hak innan vi fick tipset om att han möjligen kunde befinna sig på bio. Det var Sverigepremiär på “Die Hard” på Tranås enda biograf, Royal. Vi gick dit.
Först hittade vi en dörr som ledde till biografmaskinisten. Den härjade halvlängdsmannen därinne höll på att dö av chock när en stressad Jismark dök upp med flåset i halsen: -Vi letar efter vår basist! -Vi har spelning ikväll och vi måste hitta vår basist!
Vi fick lov att ta oss in i biografen och söka efter Johan Ahl, detta trots att filmen börjat. Jimmy Monell drog ner mössan och skickade ner hakan i jackan när vi klev in. Jag misstänker att han höll på att skämmas ihjäl.
Vi gick rad upp och rad ner. Inget utslag. Jag började viska: Johan? Johan?? och folk började notera oss, en del sa
-Vad i helvete Jismark, vad fan håller du på med??
Efter en liten stund. när vi rundat hela fullsatta salongen hörde jag en välbekant röst från ett av de bakre leden, men det var en för ljus röst för att vara Johan Ahls. Det var min före detta tjej Anahi. Hon sa:
-Andreas! Sluta! Sluta för fan! Du skämmer ut mig!
Ahl behagade inte dyka upp och det var svårt att se inne på biografen. Nu blev jag riktigt stressad och till Jimmys totala häpnad och förskräckelse ropade jag högt med händerna kupade runt munnen:
-JOHAN AHL! JOHAN AHL!! ÄR DU HÄR JOHAN AHL??
Förutom att hela salongen ilsket vände sig om så var det ingen reaktion. Ingen yngling som reste sig upp. Vi kunde konstatera att tipset vi fått inte gett nåt vidare utslag.
Vi hade tidigare även ringt polare, fått tag i en familjemedlem Ahl, men ingenstans var pojken att finna. Mycket, mycket besviken lommade jag hemåt till huset på Bäckagatan med Jimmy i släptåg. Han försökte muntra upp mig, men världen var svart för mig. Skulle vi tvingas att ha spelning utan vår basist?
Vi hade nästan nått fram till huset på Bäckagatan i Tranås, en promenad på tjugo minuter från centrum, en kväll med tio minusgrader, när vi såg en gestalt i kurvan vid vårt hus.
-Det är för fan Johan Ahl, sa Jimmy. Och det var det.
Vi gick fram till honom och började uppspelt berätta hur mycket vi letat efter honom. Johan Ahl berättade då att han hade gått skogsvägen från Tostås där han bodde till mitt hus. Nu ska alla ha väldigt klart för sig att 1) Det är helt kolsvart den vägen 2) Det är en promenad på säkert 50 minuter 3) Jag var aldrig hemma i huset på fredagskvällar, 4) INGEN, jag menar INGEN, hade för vana att gå en sån promenad och 5) Johan Ahl var stupfull.
Vi gick in i huset och slog på bastun. Min mamma och pappa var lyckligtvis inte hemma. Nu behövdes bara en dusch, en bastu och några öl på aggregatet för att komma i form. Ahl fick vara utan, så vi hade nån möjlighet att få honom in shape.
Efter fyrtio minuter satt så Monell och Jismark i bastun med varsin öl och varsinn handduk och svettades. Johan Ahl satt med hela bastu-sejouren på trettio minuter i mössa, vantar, tjock jacka, två par brallor, raggsockar och kängor.
En timma innan gig dyker vi upp på musikcafét, alla var församlade, stämningen var god , Axfors hade riggat scenen och skulle vara tekniker. Någon form av kontovers dök dock upp och jag minns verkligen inte alls var det var, men vips så var våran keyboardist Carl Johan Larsson försvunnen.
Just vid detta tillfälle filmades vi av Sjögge och på filmen går att höra mig när jag konstaterar: -Han är borta. Han har ställt synten därborta och är helt försvunnen. Pingvinen är borta. (Carl Johan kallades internt för pingvinen eftersom han oftast stod bakom raklång bakom synten och liksom slog med handflatorna mot låren när han inte spelade)
Det blev ny jakt. Lyckligtvis fann vi Carl Johan snabbare än Johan och efter ett peptalk kunde spelningen kunde genomföras. Alter Ego först. April Tears sen. Jag orkar inte bada i negativa superlativ igen, det räcker med att konstatera att det inte lät bra.
Johan Ahl genomförde spelningen i en Poison t-shirt. Enbart på grund av detta, och alltså inte fylla eller försvinnande eller nåt, fick han sparken från April Tears.
*
Nja, Johan var nog ganska delaktig själv också i att lämna bandet och t-shirten var säkert en form av tyst protest. Under de tidiga åren (90-92) var följande personer medlemmar i April Tears: Andreas Jismark, Patrik Hörenius, Kristian Nilsson, Andreas Nilsson, Alexander Durefelt, Carl Johan Larsson, Johan Ahl, Kristofer Pettersson, Jens Hellqvist, Jesper Eng, Sara Gunnarsson. En stort HURRA till alla dessa hjältar som lade grunden till Kollaps!
3. JONAS AX HYLLAR APRIL TEARS OCH SVIMMAR UNDER EN HÄGG
Det är en fredag i juni 1992. April Tears med fränder sitter och förfestar på en gräsplätt utanför Stiga. Det dricks stora mängder alkohol. Det är uppladdning för kvällens spelning på Musikcafét. Det är också allmän mega-uppladdning i stan. Niorna har bland annat gått ut högstadiet. Dagen efter är det studentfirande, en mycket stor händelse i Tranås.
Soundcheck var avklarat och det vackra vädret uppmuntrade till stor vinförtäring. Dessutom är ju alkohol förbjudet på Musikcsafét eftersom det i grund och botten var en instutition som arbetade mot alkohol och droger. Vilket helvete de stackars Axforsarna som drev stället måste ha haft.
Jonas Ax, en god vän till bandet, och då även Saras pojkvän, lyckades redan under ett tidigt stadie att supa bort basisten Jesper Engs kamera. Det skulle dock snart vara glömt då en kväll av fullständigt infernaliskt kaos väntade.
April Tears anländer till musikcafét med starköl och vin, något som omedelbart plockas bort ur våra händer av Hubbe, kvällens tillförordnade.
Bandet lyckas inte dra populationen i Tranås från de andra arrangemangen och drar en mycket fåtalig publik. Jag, Jens, Jesper och Sara som stod på scenen var dessutom oerhört onyktra och tur var det att inte fler såg oss. Förstod vi efteråt. Ljudtekniker Tony Löwunger och Joakim Thureby spelade in hela spelningen från mixerbordet och vi kunde förfärat, någon vecka efteråt, konstatera att det var det sämsta vi nånsin hört.
Saras stämma lät mest som ett gutturalt gurglande, få, om några toner hamnade rätt. Jag tror att hon till slut fick händerna på bandet och totalförstörde det under en fest månader senare, då vi andra börjat skratta lite väl mycket åt inspelningen.
Sara fastnade redan i första låten med sitt stora halsband i min gitarr. Hon satt fast medans jag försökte att spela ett solo och fick snällt “åka med” i mina rörelser innan vi till slut lyckades lirka loss henne. Efter tredje låten försvann delar ljudet från PA:t och min stärkare dog. Nu hade nån kört en “Hypnotic Cornflake”(se plats 8) säger vissa av er, men så enkelt var det inte.
Sara mick funkade fortfarande och löste den ofrivilliga pusen med att fylleprata om festkvällen med publiken. “cHauur ni rooouilght? Hick!”, ”Vaoo schka ni göra senare ikvälleee?”, ”GUUUD va kuuul” ,”Vaoo schkaoo du göra då…?”Jens löste det samtidigt genom att köra rundgångs-solo, ett fruktansvärt skrikande såadant på gitarren. I 15 minuter. Möjligen var det hans plan att överrösta Sara, men det förstärkte ju snarast allt.
De tjugotalet som var publiken, däribland Mattias “Shaggy” Nilsson, skakade på huvudet och bannade sig själva för sitt val att gå hit istället för nån trevlig fest på annan plats.
Spelningen återupptogs till slut , och ånyo kunde strängar på ostämda gitarrer flyga åt alla håll, datorer sluta
spela backtracks och till slut, till publikens lättnad avslutades ett legendarsiskt uselt gig.
Efteråt kom Birgitta Axfors och sa att vi kunde glömma nån betalning. Fair enough, minst sagt. Vi borde betalat tillbaka entrépengen till de få stackare som kom dit. Men så tänkte vi inte just då.
En person var i alla fall helt lyrisk. Jonas Ax hyllade högljutt spelningen som det bästa han någonsin sett. Detta kändes skönt för bandet att någon insåg sanningen -att vi faktiskt var grymmast i världen. Tack gode gud för vår frände, stabile Jonas! De andra kan ju fan inte veta vad de talar om!
Efter att fått ytterligare utskällning och närmast spö av arrangörerna bestämde sig jag och min vän Fredrik Samson för att lämna området och gå ner i replokalen och dricka oss superfulla och tänka på annat.
Utanför sobelhuset ser vi Jonas Ax. Han ligger under ett träd, en hägg, och blöder ur båda näsborrarna.
*
Senare under kvällen var det som själva pandemonium, vi talar bandmedlemmar som läg halvnakna i replokalen och förlustade sig med varandra, det var bråk, det var kris. Dessutom träffade jag en tjej mitt i villervallan. Hanna, som jag skulle bli ihop med, och så var vi i sju fina år.
Dåså. Innan ettan presenteras kan vi väl tillsammans konstatera följande:
2. Bloomcore splittras under spelning
3. Jonas Ax hyllar April Tears och svimmar under en hägg
4. The Neon Judgement äter pizza på Pizzeria Hawaii
5. Johan Ahl är försvunnen
6. Klampen
7. The April Tears sänker ner ett lakan från taket
8. Hypnotic Cornflakes är aspackade på scen
9. Andreas drar en sträng
10. Pirre Forkelid soundcheckar med Jens
och att dessa hamnade utanför:
Hasse Skinhead -Han kom, han sågs, han blev syntare, han blev galen, han blev kär, han blev tjock, han försvann.
Stockholmaren som gick från vanlig kille till galet skinhead på två månader, sen var han tillbaka som normal efter två månader igen, snacka om korta “David Gahan Years” . En gång sa Hasse att han skulle åka och sparka invandrare i Stockholm. Han skulle mycket riktigt åka till Stockholm. Men det var på konfirmationsläger.
Mange Gren dansar vansinnes-pogo Sångaren i Sexton blåsare utan hjärna stod med armarna i kors och betraktade ett punkband. Många sådana har varit i punk-meckat Tranås. Helt plötsligt fick Mange Gren totalt spatt. Han skakar med huvudet så hårt och snabbt att jag verkligen tror han ska skada sig. Han studsar högt,högt på golvet. Han är tre meter upp i luften. Han är uppe i taket. Han är på scenkanten. Han springer på väggen. Han är fågeln i Kalle Anka på julafton. Efter att låten är slut ställer han sig lugnt på sin plats igen med armarna i kors.
Uffe o Ancha hyllar EC Spiral som det nya Stones Ja behöver det sägas mer? Tranås legendariska rock-duo älskade det de såg och tog till överord efter giget. Minst sagt. Uffe och Ancha parkerade förresten husvagnen direkt utanför Sing Lee efter en semester.
April Tears på “smålandsturné” Nej för helvete, det hade blivit för mycket. Jag sparar detta kapitel till senare stories. Vi talar gig på Pizzeria med två sittande sura gitarrister, vi talar fredsgala i Aneby med Midi, Maxi och Efti. Vi talar Björnholmen i Nässjö med Thorleifs och raggare. Kommer senare….
You: Inside kastar bullar till publiken, Jimmy bär litet “skateboard” linne Ja det här var ju roligt som fan, men grejen är att Jimmy & jag skämtade till det själva. Därför är den diskad. Och dessutom helt krossad av The Stooges (också förlaga till Silverbullit) framträdande senare samma musik direkt.
Jismark avbryter pjäs på Sobelhuset Jag var på väg till repan i sobelhuset en torsdagskväll, man passerade alltid fiket och den lilla scenen. Denna kväll satt Jocke Ahlstrand och Niklas Rylander där och spelade schack. Några satt i fiket. Det var lite tyst kanske, men inget jag reflekterad över. Jag gick upp på scen och sa tjena, tjena, hur e läget och sådär. Fick inget vidare gensvar. Dessutom pratade de med varandra på ett konstigt sätt. Jag försökte skoja till det och sa nåt inte alls så fyndigt jag hade hoppats. Jocke Ahlstrand sa -Kan du gå av scenen, vi framför en pjäs.
Den här diskades eftersom det inte rörde sig om musik i första hand.
Fredde Lindén säger jävla bög till Kitte som snabbt svarar -Ska du säga som har tights.
Jens välkomnar sin “ersättare” i April Tears, Tuben, genom att hälla en öl över honom Stackars Tuben fick bo i Tranås i över ett år.
Pascow repar mellansnack Tranås genom tiderna pretentiösaste band har en soaréföreställning akustiskt, sen ett rockset. Samma kväll. Jag hamnade av nån anledning på stället under repetitionerna och hör dem repa in långa haranger till mellansnack. Pinsamt.
Pålle går galen under The King-gig Den här strök jag snabbt eftersom det inte var det minsta dråpligt när allt kom kring. Pålles stärkare lade av och han blev förbannad och galen. Men resultatet var rock and roll ut i fingerspetsarna och inget annat. Big up!
Vi behöver en Syncbox nej du Jens. Hela den historien ska vi frossa i senare.
The April Tears började så småningom skönja framgångar, de många usla spelningarna i början till trots. Plötsligt var vi bra helt enkelt. 1995 släpptes debutalbumet “Strange Paradise” som till största delen mottogs med lovord som var minst sagt stora. En tidning skrev “Tänk er att The Cure, Depeche Mode, Nine Inch Nails, The Souls och U2
tillsammans kollapsade på en stor drogfest för att sedan återuppstå och ta namnet The April Tears.” Har nån, nånsin hört en större överdrift??
Även om vi var stora i hatten på tiden det begav sig hade vi iallafall insikt nog att häpnat skratta högt över de orden.
Vi fick 100%, vi fick 10/10, vi fick 5/5. Eller så fick vi rejäla sågningar, det fanns inga mellanting. Och jag har, tack vare pressbevakningen, kunnat spara samtliga recensioner i fem klippböcker jag har hemma. Alltid en fröjd att återkomma till ibland och bläddra i. Om inte annat för Jens Hellqvists olika frisyr-teman i början av nittiotalet.
Jens och jag pratade i telefon häromdagen och jag bad honom dra en av sina favorit-episoder i sagan T.A.T och till min stora glädje, jag kissade nästan på mig av skratt, börjar han berätta om en händelse jag nästan hade glömt/lyckats förtränga. Och varsågoda här kommer den:
*
Veckan efter “Strange Paradise” släppts var vi på väg till vår första, av många kommande, spelningar på Underground/Kompaniet i Götlaborg. På den tiden hade Jens en minibuss som han målat full av färgglada blommor hence “blombussen”. Det brittiska bandet James och deras James-blomma var upphov till designen.
Denna buss blev alltså April Tears turnébuss och i denna satt bandet en fredag 1995. Hellqvist vid ratten, Jismark, Gunnarsson och Käll bekvämt i bussens stolar. Kitte Berg på en pinnstol bakom oss.
Än slank han hit och än slank han dit och än slank han ner i baskaggen. Det är inte utan att man frågar sig om det hade kunnat tänka sig att nån annan än stackars Kitte hade satt sig på den lösa stolen.
I vilket fall har vi hunnit halvvägs när Jismarken, läsandes Fredags-Expressen, plötsligt skriker:
-STANNA BUSSEN! VÄND OM. VÄND OM! VI KAN LIKA GÄRNA ÅKA HEM OCH LÄGGA NER BANDET!
Ett skärrat band frågar sin låtskrivare och gitarrist vad som står på. Det visar sig att längst ner i en kolumn på recensions-sidan står det “Sämst just Nu: The April Tears -ursäkta, men ska inte en sångerska kunna sjunga?”
Bandet reagerade inte alls som jag utan tonade ner det hela. Kom nu ihåg att jag är en drama-queen, vi återvänder strax till det. Sara var hyllad nog i annan press så nog kunde Linda Norrman eller Jonna Berg eller vem det nu var få ha den åsikten löd bandets dom. Men jag var naggad i kanten.
Väl i Göteborg möter vi upp med turnésällskapet, Midnight Moses (sedermera Monostar) och vi soundcheckar på stället. Jag är inte riktigt i fas och är fortfarande allmänt sur efter sågningen.
Efter soundcheck ska vi ta oss till hotellet. Ledda av mig går vi rakt åt helvete. Erik i Midnight Moses och jag hade dessutom nån kontrovers jag inte kommer ihåg, men vi var rejält sura på varandra också. Eftersom ingen frågar efter vägen, och i synnerhet inte jag, tar det alldeles för lång tid innan vi kommer till hotellet. Nu är jag riktigt arg och trött.
Jag går upp och duschar och kallar därefter bandet till ett krismöte på mitt rum. Jag sitter med endast en handduk kring midjan när bandet anländer. Jag är arg på Erik. Jag är arg på Expressen. Jag är något stressad. Kitte märker att min balle & pung sticker ut under handduken. Jag sitter i nån yvig utläggning när Kitte försynt pekar mot paketet. Jag noterar inte riktigt vad han syftar på, Kitte säger typ “Öh!” och pekar mot ballen. Jag förstår då vad det gäller och skriker då:
-DET GER JAG BLANKA FAAN I!!
Så småningom kommer alla någorlunda i fas och vi står på scen inför en intresserad skara publik på Underground. Under giget spelar trummande Fredrik Käll ett fabulöst fel. Det lät inte bra och för att visa att ingen annan än just Fredrik spelat fel vänder jag mig om mot honom och skakar psykologiskt sakta på huvudet åt honom.
Giget gick väl förhållandevis bra, men jag var inte nöjd. Något jag meddelade herrar Käll och Hellqvist vid en trapp backstage. På den här tiden hade jag inte vunnit pris som årets bandledare. Dessutom slogs väl Jens och jag ständigt om den rollen. Nu fanns det, till mitt försvar, även andra ingredienser i grytan T.A.T på den här tiden, men de kan vi ju lämna därhän den här gången och sätta mitt miserabla uppträdande i centrum. Jag gillar finalen bäst:
Två dagar senare är det dags för hemfärd, vi bodde hemma hos “kollektivet ” nära Scandinavium -vilka bodde där då? Hmm, nån får hjälpa mig men kan det varit Fia Asp, Lisa Rydberg, var Jezzica kvar?, Keta? I vilket fall var det för en spelning och efterfest med Starmarket orsaken till att vi stannade en extra dag. Jag var arg även där -Jens snodde bärs av nämnda band.
När vi tagit plats i bussen, Kitte på pinnstolen, så vägrar Blombussen att starta. Vi går ut och puttar på. Vi springer, vi kämpar, vi sliter. Läget är uppgivet. Jag är i upplösningstillstånd och meddelar bandet:
-Nu tar jag gaget och går till tågstationen. Ni får göra vad fan ni vill.
*
Nog för att jag betedde mig som en idiot, men det blev ingen tågresa för mig. Vi kom hem till Tranås tillslut i samlad tropp, men April Tears i denna uppsättning var på väg mot slutet. Fortsättning följer i Västervik…
The April Tears “Sverigeturné” efter “Strange Paradise” rullade, några dagar efter Göteborg, vidare mot Västervik där vi var inbokade, tillsammans med Midnight Moses, på en endagsfestival. Den visade sig vara belägen i ganska stor före detta fabrikslokal.
När vi anlände för att soundchecka fanns ingen arrangör eller ljudtekniker där. Ett förvirrat lokalband stod på scen. Erik från Midnight Moses hoppade då in som ljudtekniker och körde ett “låtsas-soundcheck” med bandet som trodde ljudteknikern hade anlänt. Det stackars bandet sa “höj monitorerna”, Erik, som inte hade den blekaste aning om vad han pysslade med låtsades dra i en ratt och ropade “blir det bra så?”. Bandet gjorde tummen upp. Efter fem minuter var de klara, och mycket nöjda, och vi aviserade “nästa“!
Nu hade vi ju dessutom med en egen ljudtekniker, Keta, som även, typ, fungerade som turnéledare, men att rodda upp andra band var inget vi hade för avsikt att göra. Ironin segrade igen.
Slutligen kom så arrangörer och hustekniker och vi fick veta våra speltider. Midnight Moses fick en ganska bra tid, runt nio. April Tears fick en jättebra tid, tyckte vi själva, klockan halv tre på natten.
Det var en lång, lång tid dit och det innebar ju således öldrickande och Keta och Jens, de dubbla buk-svågrarna, öppnade en whiskeyflaska de broderligt skulle dela på.
Timmarna gick, banden anlände till stället, Midnight Moses avverkade sitt set, klockan blev tio, April Tears blev rastlösa. Och sura för vi fick så förbannat sen tid. Dessutom skulle inte vi få låna trumsetet som fanns i backlinen, utan vara tvungna att rigga om hela skiten mitt i natten. Och arrangörerna var klåpare. Nähä, det här gick inte för sig. Vi beslöt oss för att själva tidigarelägga giget.
Bandet med starttid 23.30 eller nåt sånt avslutade sitt gig med ett riktigt rockslut. De hann knappt få gitarrer och cymbaler att tona ut innan April Tears var på scen för att rodda. I gången bakom det Tranåsbördiga bandet stod en combo besvikna punkare i femtonårsåldern som egentligen skulle upp på scen. Arrangörerna var så pass dåliga att de inte gjorde nåt åt saken. Trummisen som inte ville låna ut sitt trumset, en snäll kille i tonåren, kom upp på scen. Jens och jag spisade snabbt av honom, trummorna skulle vi låna ändå, det är lugnt osv.. Käll intog sin plats.
The April Tears med Jismark och Hellqvist utan plektrum, istället femkronor, rev igång ett larmande, intensivt set.
I sista låten, “Searching For The Sun”, manglar vi så hårt och så högt att hela stället skakar. Vi förvandlas till Jesus And Mary Chain tänker jag och drar av tre strängar och blodar ner hela gitarren. Vi är Jesus and Mary Chain tänker Hellqvist och skickar med full kraft in sin halvakustiska gitarr i trumsetet i slut-tonen.
Vårt set avslutades, som vanligt, med liggande och tjutande gitarrer. Skillnaden den här gången var förutom att vi hade stulit scenen, förutom att Käll fått ett nytt cymbaljack i pannan samt en golvpuka i magen så han flög av stolen, att vi hade till viss del tagit sönder en Västervikspojks nya trumset.
Arrangören förklarade att vi inte skulle få något gage samt betala kostnaden för killens trumset. April Tears kallade till krismöte på arrangörens kontor. Bandet med ljudtekniker marcherade upp dit utan Jens som skickades iväg av oss under högljudda protester. Han bedömdes som för onykter för att delta i diskussionen, stackarn som älskar att argumentera gick istället utomhus och vilse ett tag, skulle det visa sig senare.
Keta tog till orda, arrangören och den unga trummisen försökte prata men Keta var uppe i varv. Han körde på taktiken att veva samma story om och om igen i nya nyanser, om detta var uträknat eller på grund av kraftigt alkoholintag låter vi vara osagt. Vi skämdes såklart över att pajjat killens trummor, det visade sig dock inte vara mycket mer än ett par skråmor och vi kunde göra upp i godo och skaka tass.
Arrangörens kontor hade glasrutor runt omkring sitt kontor och en glasdörr som vi hade låst för att vara ostörda. Vid denna dök nu en adrenalin-stinn Jens plötsligt upp. Han hade hittat in i huset och upp till kontoret på något sätt. Han knackade hårt, vi bestämde oss för att inte öppna, han skulle garanterat argumentera sämre än Keta som lagt in ett riktigt brottargrepp, vi kunde inte låta Västervikarna slippa ur greppet. En bestört Jens bonkade hårdare och hårdare och ropade “ÖPPNA ÖPPNA SLÄPP IN MIG” medans Keta för femte gången sade
“Vi har rest runt över hela Sverige och vi har aldrig stött på ett så dåligt skött arrangemang, det var ingen ljudtekniker när vi kom, vi har inte fått mat, dricka, ingenting…det är bedrövligt och vi kommer inte vika oss en tum angående att få vårt gage…..och vi har rest runt hela Sverige och aldrig stött på en så illa skött tillstälning, vi var lovade soundcheck klockan fyra, vi fick ingen mat alls och vi har aldrig….” Ja ni förstår.
Argumentssjuke Jens som nu insett att vi inte tänkte öppna började nu ropa “VAR ÄR WHISKEYN? VAR ÄR WHISKEYN? KEETTAAA!!” -han hade alltså dubbla ärenden minsann. Efter ett tag började arrangören tröttna rejält på hela situationen med Ketas argumentationsteknik ackompanjerat av de ständiga skriken i kulisserna och sträckte sig efter pengarna. Han betalade för att bli av med oss helt enkelt. Vi snackade på en stund medans Jens stod och tittade in med mycket ledsna ögon på oss genom glasdörren. Vi drog ner persiennerna.
Till slut hade vi gjort upp, arrangören suckade, vi skakade nöjt hand och reste oss och gick och låste upp dörren. Den gick ändå inte att få upp. Vi tryckte till ordentligt och fick en liten glipa. Och där låg han. Hellqvist hade somnat sittandes mot dörren. Ur rockfickan föll en tom whiskeyflaska.
*
April Tears anno 1995 fortsatte till Stockholm efter detta. Läs om det senare i veckan…
Hyndans hörna Stockholm, 1995. April Tears är på scen det sista datumet på miniturnén som följde efter släppet av “Strange Paradise”. Några veckor innan hade vi spelat på ett tak i Skarpnäck inför en högst begränsad åhörarskara, nu stod vi inför en imponerande samling människor som inkluderade flera av “Yvonnarna”, Henrik Berggren och releaseskribenten Martin Söderström som nyligen belönat skivan med högsta betyg.
Bandets vackra och vägsäkra turnéfordon, “blombussen“, hade tidigare på dagen anlänt till gamla stan innehållande minst en flickvän till en av medlemmarna. Jag, som sedan ett år bodde i Stockholm och följdaktligen mötte upp gänget i bussen, blev inte glad över detta. Vi hade nämligen en regel som sa att sånt var något oönskat då det kunde komplicera vissa interna band-relationer. Det är alltså ånyo en Spinal Tap-situation!
Nu visade det sig att medlemmen som hade med sig tjejen var ännu argare han över detta faktum, han hade tydligen inte haft några alternativ att åka iväg utan henne. Det var Jens. Vi ska dock inte avhandla så mycket mer om spelkvällen här, istället ska vi avhandla dagen efter Hyndans Hörna:
Vi hade förfest nånstans, minns inte var, möjligen var det hos Andreas “Lelle” Lennartsson, en av få Tranåsbor boendes i centrala Stockholm på denna tiden. Jag återkommer snart till Lelles lägenhet i vilken flera av bandmedlemmarna var tänkta att övernatta, däribland Jens och Käll.
I vilket fall ramlade vi ut på stan och hamnade på MacDonals på Kungsgatan då några i sällskapet var hungriga. Det var en brokig skara, minns inte alla, men det var iallafall jag, ljudtekniker Keta, Kitte, Käll och tre-fyra till.
Vi går in och beställer. Jag säger:
-En QP meny. Coca Cola. Varsågod. Tack.
och tar min bricka
Keta säger:
-En Big Mac & co. Cola. Varsågod. Tack.
Kitte säger:
-En MacDonalds.
Vi skrattar gott. Kitte rodnar och får sig en Big Mac & co.
Vi sätter oss utanför stället och käkar. Vi samtalar och fröjdas. Jag märker att Kitte är lite hängig och han somnar till lite bredvid mig.
Keta har avslutat sin Big Mac & co. Han är fortfarande hungrig. Kitte har ju ändå däckat så han tar hans burgarkartong och drar den till sig med ett rått skratt. Keta öppnar kartongen och finner ett innehåll som inte är en hamburgare. Däri är den lilla boxen till bredden fylld med en gulbrun spya. Kitte hade tydligen smällt i sig sin MacDonalds när allt kom omkring > och därefter spytt tillbaka den igen.
Kvällen och natten fortsatte, utan Jens Hellqvist, som sprang omkring själv på stan arg och bitter. Det var något bråk med tjejen.
Jag kommer tyvärr inte ihåg var vi var nånstans men jag vet att Keta ljudtekniker träffade nån tjej och hakade på en efterfest som även Fredrik Käll slog följe med. Den festen varade en stund, Keta märkte att det inte skulle hända nåt “speciellt” där så han lämnade partyt på morgontimmarna. April Tears trummis Käll hade då somnat i en soffa på efterfesten. Keta lämnade honom där och drog tillbaka inåt stan. (Till Ketas försvar skall sägas att monsieur Käll somnar mycket tungt ibland)
Inne i stan hade Hellqvist ilsket irrat omkring i innerstan i tillräckligt många timmar. Han lyckades hitta till “Lelles” trappuppgång på Kommendörsgatan. Han tog sig in i porten. Men i lägenheten fanns ingen ännu. Hellqvist lade sig i trappen. Det blev kallt. Han gick ner i soprummet och började gräva bland grejerna. Han finner en päls, malbiten och trasig som han tar på sig. Därefter återvänder han till trappan där han somnar.
På morgonkvisten kommer Lelle och någon övernattare från bandsällskapet hem och upptäcker en otäck uteliggare i trappen som de passerar med ett fnys.
Klockan tio ringer det i Lelles telefon. En yrvaken Lelle svarar -Hallå? I luren hörs en brummande, förvirrad röst:
-Var är jag?
Fredrik Käll hade vaknat. I en tom lägenhet i Flemingsberg. Den Stockholms-ovane trummisen, som enligt egen utsago har en mycket gäll röst, visste inte var han var och fick via Lelle och sedermera Keta orientera sig ut från huset -Ingen hade mobil, mind you!-. Framåt lunchtid dök han upp på Kommendörsgatan. Han fann då en otäck uteliggare som låg i trappen. Han såg en svart rufsig hårtofs och en bit av en grön bandana sticka ut från den naggade pälskragen. Han tittade på skorna, det var slitna kängor och det var stora hål i dem. Svaret slog ner som en blixt i Källs bakfylla: -Vad fan? Det är ju Jens!
*
Några månader senare spelade April Tears in “Sing Lee” i singelversion i Varberg, då utan Jens och Käll som fick lämna bandet straxt efter Hyndans-giget. Kitte Berg var fortfarande med dock. Hela hösten hade han gått trackad
för sin MacDonalds beställning. Hela bandet + Keta och Linus Larsson från Midnight Moses (de två producerade singeln) åkte in till Borås för att käka hamburgare. Hela resan dit och ända tills utanför entrén tråkade vi Kitte: “Beställ nu för fan ingen MacDonalds”, “Det är en Big Mac du vill ha” , “MacDonalds är goa grejer du” etc etc..
Man kunde se att Kitte närmast som ett mantra gick och sade tyst “BigMacBigMacBigMacBigMac” till sig själv på vägen fram. Basisten når kassan, frågan kommer.
-Vad får det lov att vara?
Kitte svarar stammande, och du vet vad:
-Hej. En Ma-MacD-Donalds.
innan April Tears spelning på Kolingsborg 2002..och en av de märkliga saker som händer på den här bilden är att Kitte Berg, till vänster, faktiskt var den som spelade bas på “Strange Paradise”, skivan Mattias signerar, och att Mattias skriver på den fd basistens bild i häftet. Är det därför Henko verkar lite ledsen?
April Tears blomstrade 1997. Vi hade signat med förlaget Jimmy Fun. Ben Marlene där hade innan signat Broder Daniel och Brainpool och vi skulle joina dem i success. Det blev en berg och dalbana i några år kan man säga. Men vi fick förskott till att köpa in lite grejer till bandet. Jimmy, jag och även Tuben investerade i lite olika instrument efter samtal med den hårdföre Ben.
Ben Marlene, fostrad i de mörka finska skogarna, senare popstjärna i Trance Dance, var/är en frisk fläkt i branchen. Han var/är orädd, stenhård och har stor pondus.
Kitte Berg, Tranås,18 år, basist i April Tears, på denna tiden ganska osäker, nervös och lätt förvirrad, var i behov av en ny bas. Han samtalade med oss andra i bandet om detta och vi tyckte att det var en bra idé att ringa Ben och be om ett förskott.
Vi visste att man behövde lite “kött” på benen och att man presenterade tydligt för Ben vad man skulle göra och varför och vad det skulle kosta. Ben skulle lite surt, likt en förälder, dra en harang och sen suckandes godkänna ett inköp. Kitte hade inte haft ett liknande samtal med Ben innan och han hade matchpuls när han slutligen skulle ringa Ben:
Rrrring
Rrrrring
-Jimmy Fun, Ben
-Hej Det är Kitte. -Hej Kitte.
-J-jag skulle behöva en ny bas..-Gå till en basaffär.
-Jaha…O-Okej. Tack. Klick
*
Göteborg 1998. April Tears spelar på Chalmers i Göteborg. Det är först vi, sen nya stjärnskottet Petter som ska lira. Det är Sveriges blivande hiphop-kungs första spelning utanför den kungliga hufvudstaden. Han glider självsäkert in i salongen under vårt soundcheck med sitt possé; Peter Swartling, DJ Sleepy och han som lät som en säl.
Efter en måltid går artisterna ner i källaren till sina loger, April Tears i sitt omklädningsrum där bland annat Jimmy friserades av Sara och Kitte som även målade tånaglarna rosa. Öl spilldes sedermera ut ,säkerligen av den flyhänte pajasen Jismark, och drog med sig Jimpans avklippta tussar och geggade ut detta över golvet till ljudet av vår nya sång “Vem har nagelack på tårna? Jo Kitteee Jo Kitteee….”
Tuben, vår gotländske trummis, brukade ofta ströva omkring i lokalerna innan spelningarna. Han pratade med personal, han pratade med städare, han pratade med tjejer, han pratade med chefer. Tuben, den sympatiske, fann alltid någon att ha ett trevligt samtal med. Denna kväll visste vi inte var han var. Jag gick ut och kollade lite.
Längst bort i korridoren utanför logerna sitter Tuben och håller om en kille. Det är Petter.
Petter är mycket nervös. -De kommer hata mig, säger han.
-Det kommer de inte alls, säger Tuben lugnt. -Du är så duktig på det du gör.
-Men de är Göteborgare, för dem är jag bara en jävla Stockholmare.
-Hip Hopen har kommit hit också, de kommer förstå vad du gör.
Tuben fick igång Petter som ganska snart återvände in i sin person och gick ut och kickade ass på scen tillsammans med DJ Sleepy och han som lät som en säl.
*
Kommande vecka kommer det frossas i än mer April Tears:
Spekulanten Andreas - Hur många gånger annonserade April Tears i pressen eller på annat sätt om när “Consume Desire” (Previously known as “Eyes Cold Kisses” ) skulle släppas? Gissningarna kan starta.
Axelbandet - April Tears är förband till Midi Maxi & Efti i Aneby
Vi Behöver En Syncbox! - April Tears i Skåne 1991, trodde skivkontraktet var kirrat. Nej du! Annat på ingång är Zomenga, Lucifer och Sigge Hut. En kort studie över Kittes besynnerliga påståenden i mitten av nittitalet.
Nånstans i mitten av nittitalet fällde Christian Dick Michel Berg AKA “Kitte” en radda mycket besynnerliga påståenden som i en liten krets fått en närmast legendarisk status.
Här kommer ett av dessa:
Kitte befinner sig i en diskussion med mig, Jimmy och några till - “Vad fan hette det där nöjespalatset i Ödeshög nu igen!?”
Ni vet hur det är när ett gäng sitter med otrimmade hjärnor och omöjligen kan komma på en grej. Så var det nu. Och vi värkte och värkte innan Kitte äntligen utropade:
-NU VET JAG! FAN VAD GÖTT. JAG KOM PÅ DET!
-Jamen för fan, härligt Kitte, vad hette det, vad hette det , Utropade vi.
-SIGGE HUT! DET HETTE JU SIGGE HUT!
-Ja just det……eller..nä…vänta nu..Är du säker!?
-JADÅ. JO FÖR FAN. SIGGE HUT!
Efter en stunds värkande till -i tyst acceptans av Kittes ”Sigge Hut” kom vi så på vad det hette -Knallehatt!
* EDIT:Kitte har själv påmint mig om att det inte alls hette Knallehatt utan Trollehatt. Snacka om att skita i sin egen säng!
Tack Kitte…and the story continues……….. ; )
År: 1992
Plats: Folkets hus i Aneby
Arrangemang: Fredsgala
Line up: The April Tears, tre-fyra kristna band och Midi, Maxi & Efti.
Publik: Ett hundratal, varav 30 av dessa folkdräktsklädda Eretrianer.
Tro det eller ej, men jag diggade Midi, Maxi & Efti och om sanningen ska fram gör jag det fortfarande. “Masenko”, “The Culture Of Youth”, “Bad Boys” och “Poppadink Tribe”. Genialt.
Så att dagen i Aneby började med att se till att få mitt gitarrcase signerat var inte enbart ett grepp i ironins tecken. Dessvärre var det ett svart case och en svart penna, men det var många år efteråt jag med stolthet förklarade att kluddet på fordralet var Midi, Maxi och Eftis.
I vanlig ordning samlades vi i bandet på ett ställe innan gig och drack öl och vin. Denna gång var vi hemma hos dåvarande basisten Jesper Eng, eller rättare sagt hans föräldrahem där vi f ö även skulle spendera natten. Tydligen var det inte tänkbart att ta sig de 10 minuterna till Tranås med bil. Eller så berodde det på att alla ville dricka, som vanligt.
April Tears gjorde entré på scenen på kvällen och klarade sig väl hyfsat bra ett tag. Det här var precis i början av eran då vi gick från, citat Mats Bengtsson, Tranås Posten “från att vara ett (lindrigt sagt) miserabelt liveband till ett ganska stabilt sådant”.
Men i fjärde låten släppte mitt axelband till guran som svingade i väg från mig. Jag lyckades hålla i med vänsterhanden runt gitarrhalsen, men när den återvände och jag försökte fortsätta att spela hade den stämt om sig rejält. Och jag hade ingen reservgitarr. Jag avslutade låten sittande på knä och med så mycket rundgång som bara var möjligt.
Jag rusade av scenen. Det fanns ju flera band som spelat, och några skulle upp efter oss. -HAR NÅN EN GITARR ATT LÅNA UT, vrålade jag. En snubbe i källaren, dit jag kom efter trettio sekunder, lånade ut sin gitarr. Som i ett rus bakom mig, när jag älgade iväg därifrån, hörde jag nåt om att den var stämd i en “jehova-skala” men vad det skulle innebära reflekterade jag inte över. Jag kutade upp på scen, såg bandet (Jens, Jesper, Sara) tappert kämpa på utan mig.
Jag pluggade in gitarren, pustade ut, jag hann precis bli klar till nästa låt. När introt kom igång och jag slog mitt första ackord greps jag av fasa. Gitarren var stämd i en helt annan tonskala. Jag gick mot stärkaren och försökte köra rundgång. Ingen rundgång. Jag höjde volymen på förstärkaren. Det lät horribelt. Jag hade inte mycket till val nu. Jag pluggade ur Jehova-guran och sprang av scenen en andra gång..
Nu behövde jag inte springa långt, en snäll snubbe stod i kulisserna med en gitarr. En jätteful gitarr. Vit. Med vitt, brett axelband. -Varthågod gjabben, sa han med ett snällt léende. -Njaaaaooooo….. eller liknande sa jag. För helvete vilket imagebrott. Snabb hjärna: -No Options. Jag tackade och tog gitarren och sprang in mot scenen igen.
Jens och Jesper stod på andra sidan scenen i typisk TAT-stil. Benen liksom snurrade runt varandra och gitarrerna nere vid knäna. Hukad stil, krokig rygg. Håret rufsigt, ansiktet likblekt och intetsägande.
Blicken tom rätt ner i backen. De hade fan knappt märkt vad jag höll på med.
Framme vid scenkanten kämpade Sara ensam på utan leadgitarren i andra låten på rad.
Jag pluggade in gitarr 3 och krängde på mig axelbandet. Men vad i helvete!? Gitarren hängde inte längre än en kort bit under hakan. Jag försökte spänna om det förbannade axelbandet. Nej, det gick inte. Jag började lira med i ett av våra tyngsta shoegazer-nummer med en vit rongo-gitarr i brösthöjd. Knallröd i fejat slog jag an ackorden. Jag kände mig inte tuff och tittade avundsjukt mot grabbarna på andra sidan som körde sina tunga, mest nonchalanta Simon Gallup-poser.
Nästa låt pallade jag inte med att se ut som en medlem i Arvingarna. Det var dessutom avslutningslåten -”Searching For The Sun” - där vi manglade på två ackord i två minuter i det frenetiska slutet. Jag knäppte upp axelbandet och satte mig på knä en bit in i låten.
På andra sidan stod Jens och plirade åt mitt håll, jag vet inte vad han tänkte riktigt, men antagligen “nu gör han det igen, och det där är ju rätt tufft”, och vips så var även Hellqvist på knä på golvet. Vad som nu skulle hända var omöjligt att förutspå.
Två halvliggande gitarrister, en basist, en trummaskin och en sångerska, som sjungit sista tonen för dagen och nu bara rörde sig svävande till gitarrlarmet, kunde se ett stort sällskap i klänning röra sig fram mot det tomma området framför scenen (det var sittplatser i folkets hus i Aneby). Eretrianerna gillade vad de hörde och började dansa.
Det var en slags folkdans, de rörde sig i en ring, de slog med handflatorna mot skosulan, de snurrade ståtligt så de färggranna rockarna och klänningarna stod rakt ut. De dansade i armkrok och de jublade. Allt till larmet, kakafonin, som avslutar The April Tears “Searching For The Sun”.
Midi, Maxi och Efti var imponerade efter giget och frågade
-Kommer ni till Stockholm snart och spelar?
Det gjorde vi, men tyvärr har vi aldrig fått en sån publik igen.
*
Omröstning!
Loading ...