Category archive: Freddans Dråpligaste Stunder

Jag har spenderat en söndag med att intervjua en av mina bästa vänner Freddan. Syftet har varit att sätta ihop en topp tio i de dråpligaste händelserna i hans liv, undantaget de som jag inte redan skrivit om (Se kategorin Sabrosa). Freddan är en underbar kille med en sällsynt förmåga att hamna i märkliga situationer. Situationer som inte alltför sällan, på ett eller annat sätt, är skapade av Fredrik själv. Jag skrattade till magen knep åt historier jag inte hört innan, men även till de som jag fått berättat många gånger.

Kollaps tar er alltså en tid framöver in i en sann stjärnas värld. Mina damer, mina herrar: Fredrik Broberg.

n845470033_1878614_5637.jpg

10. Freddan v/s SL, rond 1

Ofta när Freddan har druckit ett eller sju glas öl för mycket så somnar han djupt. En gång för några år sen hade han varit på efterfest på söder. Det var inte första gången, ej heller den sista. Och det som följde efter kommer också ske igen, mark my words!

Freddan befann sig som sagt på en efterfest. Han blev trött och letade sig in i ett sovrum och fann en säng. Han hann inte kasta sig i denna. Värdinnan stoppade honom med ordet “Nej”. Freddan pekade mot sängen med en bedjande, dimmig blick och förtydligade –Kan jag sova?. Värdinnan av festen sa det igen, denna gång högre och mer bestämt:

-NEJ.

Freddan lämnade efterfesten och satte sig på tunnelbanestationen och väntade in sitt tåg. Det var klockan mycket sent, runt fem på morgonen och han väntade in sitt färdmedel mot Telefonplan, hans adress i Stockholm, halvsovandes på en bänk.

Till slut kom tricken och Freddan klev på. Sen somnade han.

Han väcktes av tunnelbanechaffisen en halvtimma senare. Freddan hade åkt med till slutstationen i Norsborg. Han knöt näven. Telefonplan var passerad. Han fick helt enkelt lov att vänta in avgången och kliva av på vägen tillbaka mot stan.

Efter en stund åkte tåget. Freddan somnade igen. Han vaknade av att chauffören väckte honom fyrtiofem minuter senare. I Ropsten. Ändhållsplatsen på andra sidan rutten. Freddan sluddrade till -Det var då fan!

Han knöt näven i fickan och lovade sig själv att vara vaken hela vägen till Telefonplan.

När han vaknade nästa gång var han åter i Norsborg. Klockan var passerad halv åtta på morgonen. Han fick byta tåg. Vaknade till och for iväg mot Telefonplan.

Sen vaknade han i Ropsten. Igen.

Fly förbannad och mycket trött bytte han tåg och åkte mot sin hemadress. Och somnade igen. Vaknade i Norsborg.

Barnfamiljerna på väg mot Skansen och stads-shoppingen tittade på den trötte farbrorn, spillran,  när han susandes färdades tillbaka mot telefonplan. De vågade inte väcka honom när han somnade. Freddan vaknade i Ropsten. Klockan var halv tio.

I strålande förmiddagssol anlände slutligen Freddan efter nattens fest till sin lägenhet runt klockan tio. Hemresan från söder, de fyra, fem stationerna tog runt fem timmar.

*

n845470033_1178243_9554.jpg
#9. Freddan v/s SL, rond 2.

Freddan v/s SL, rond 2

Freddan hade mamma Renja & pappa Uffe på besök i Stockholm. Tillsammans var de på fest hos några bekanta till Renja & Uffe. Det visade sig att dottern i familjen skulle dra till Debaser Medis. Freddan hakade på dit. Väl där träffade hon upp med kompisar. Fredrik kom inte riktigt med i gänget och blev ståendes själv i baren. Han drack en öl, han drack en till. Sen blev det svart.

-Slutstation! UT!
Freddan vaknade till av att en busschaufför ropar med barsk röst. Han får panik och hoppar av bussen. Han konstaterar när han ser sig omkring att han befinner sig i nåt förortsområde. Han ser våningshus och ett grönområde omkring sig. En väg en bit bort verkade mer upplyst så Freddan hasar sig mot ljuset. Han har ingen aning om var han befinner sig och hur han hamnat på bussen.

Han lyckas efter en stund hitta en taxi och hoppar in i denna:

-Kör mig till telefonplan.

Den rastafriserade chaffisen sänker reggaemusiken och vänder sig om mot sin inklivna passagerare.

-Telefonplan? Det är ju skiitlångt härifrån, mannen..

Freddan frågade var han är.

-Du är låångt förbi Mörby, mannen!

Freddan menade då att han inte hade så mycket mer alternativ än att bli körd till Telefonplan ändå. Chaffisen skrattade till.

-Det är låångt. Det kommer bli skiiitdyrt, mannen! 700 kronor minst!

Sen frågade han Freddan var han kommit ifrån.

-Från Medis…Medborgarplatsen. Jag kom hit i en buss., svarade Freddan sanningsenligt. Rastachaffisen skrattade högt.

-Medborgarplatsen? MEDBORGARPLATSEN? Det går inga bussar hit från medborgarplatsen, mannen!

På vägen mot telefonplan avbryts den svängiga baktaktsmusiken från Kingston med jämna mellanrum. Taxichaffisen slog mot ratten, skrattade högt och upprepade medans han skakade på huvudet:

-Medborgarplatsen! Medborgarplatsen! Aaaha ha ha ha ha!!!

Väl framme vid telefonplan funkade inte Freddans mobil. Han fick låna chaufförens mobil. Han ringde upp till lägenheten, till sin pappa Uffe. Som eftersom Freddan var pank skulle bli tvungen att kliva upp från sömnen och betala. Freddan hade ju inga stålar. Han kom utsusande från höghuset med en bister min ryandes den inte helt obefogade kommentaren:

-Vad fan håller du på med? Vad FAN håller du på med?

*

Freddan v/s SL, Rond 3

På väg hem från en jobbfest. Nydumpad. Har gråtit ut kring detta för den nya kocken på jobbet. Hoppar på en nattbuss mot Telefonplan. Somnar. Vaknar i Norsborg. Väcks av busschaffis som säger -Du får åka med tillbaka till Telefonplan, grabben.

Freddan -ni börjar kunna det här nu va?- somnar igen. När han vaknar igen sitter han kvar i en nedsläckt buss inne i ett garage. Han tittar ut. I den mörka hangaren står en massa avställda bussar. Han börjar gå omkring, försöker öppna dörrarna. Låst. Han bonkar på rutor och skriker
Hjäääälp!   -HJÄÄÄLP MIG!!!

Ingen kommer till undsättning.

Freddan raglar fram till förarsätet. Han får syn på kom-radion. Han greppar den. trycker på några knappar och säger: -1, 2, 1, 2. -Hjälp. -Hjälp, SOS. -Hjälp, SOS.

Sedan ropar han, i mörkret från den avställda bussen: -Jag sitter fast här! Jag sitter fast i bussen! SOS! SOS! HJÄLP MIG! 

Det sprakar till i högtalaren. 3 olika röster hörs. Nattbussar i trafik har fångat upp nödsingnalen från gotlänningen. De pratar alla på samma gång och de säger samma sak:

-Var är du?

Freddan kan inte svara annat än:

-Jag vet inte. Kom.

Efter detta inträder en förvirring då alla tre talar samtidigt och Freddan inte kan svara på var han befinner sig.Han tar då ett beslut som kan verka förvånande. Han börjar sjunga.

-Woo hu hu hu huuu…dududu..sos..sos..sos..I am stuck in the bus..wooohu hu hu.

Rösterna i kom-radion tystnar.

Men sången gav resultat. En luttrad gubbe från busscentralen, som visade sig ligga i Kristineberg, stod plötsligt utanför dörren. Han öppnade dörren och gestikulerade med armen var Freddan skulle ta sig ut. -Däråt har du tunnelbanan, grabben. Förmodligen var det här inte första gången en passagerare satt fast i en nattbuss.

Hur Freddans färd i tunnelbanan hemåt gick lämnar vi till er fantasi, men vi kan iallafall enas om följande resultat eller hur:

SL segrar matchen på Knockout!

n845470033_1178225_4957.jpg

n845470033_1884944_4447.jpg 

Freddan befinner sig i Skellefteå, han har giggat på festival med sitt band Darva. Det blir självfallet superi efter spelningen och Freddan uppnår ett tillstånd av makaber onykterhet. På området, när bandet är på väg tillbaka till sin boplats, ser Freddan ett stånd med smycken. Han tittar ner i montern och ser ett vackert öronhänge. Han pekar mot detta och ropar till försäljaren:

-Jag vill ha en schåndär!

Freddan har aldrig varit en blingbling man och har sällan, om nånsin, utsmyckat sig med ett skimrande öronhänge. Försäljaren synade den försupne musikern och sa att visst  kunde han få köpa den, men det går inte sätta i den direkt i örat. Det krävs ju först ett hål, sen en plupp som ska sitta i ett tag innan ett skimrande nytt öronhänge skulle kunna bäras. Freddan lyssnade svajandes på detta och sa:

-Jag vill ha en schåndär! och pekade på det han fann så vansinnigt vackra öronsmycket.

Försäljaren suckade, han höll på att packa ihop grejerna. Det var sista natten på festivalen och området hade tömts ordentligt på folk. Han förklarade ungefär samma sak igen. Freddans lyssnade med dimmiga ögon, sedan pekade han mot montern och sa

-Jag vill ha en schåndär!

Då slet den trötte mannen i ståndet upp pistolen och smackade till ett nytt hål i örat på Freddan så det sjöng om det. Sen tryckte han in en plupp, hivade fram smycket, rafsade åt sig Freddans hundralapp och skickade iväg honom från platsen med besked.

En mycket nöjd Freddan, med Jocke trummis i släptåg som bevittnat hela händelsen, kom hem till boendet och satte sig för att röka sin absolut sista cigg.

Då stormar en lika berusad Lasse Ewald (basist i Darva vid tillfället) in i rummet och tar ciggen från Freddans mungipa och sen rusar han skrattandes ut till sina nyfunna vänner -ett gäng lokala snorungar på stöldraid (Lasse försökte tala dem till rätta).

Freddan kvarsittande i soffan med sitt nya öronhänge konstaterade:

-What the Fuck?

Sen gick han ut och snodde tillbaka cigaretten från Lasse. -Määh, Jävla Kuk! Skrek han.

Dagen efter vaknade Freddan upp och gick så småningom fram till spegeln. Han fick en liten överraskning där. I örat satt en stor grön gnistrande smaragdimitation.

Mr. Anderson

Freddan befinner sig, tillsammans med bland annat Jocke på en festival i Baltikum. Jocke har spelat inför 8000 i publiken med Bluesbandet Bäck Group -de hade vunnit en deltävling i Sverige som gav dem giget i finalen- och gänget festar runt på festivalområdet efter detta. Jocke är vid strålande god vigör och dessutom nyfrälst av filmen Matrix.

Jocke och Freddan träffar på några tjejer och Jocke säger till dem:

Hello. My name is Jocke…and this ..(sveper med armen mot Freddan) is Mr. Anderson.

Freddan blir något överrumplad men finner sig snabbt i situationen, tar in en pose och försöker se viktig ut. Jocke synar flickorna och höjer frågande på ögonbrynen:

Have you never heard of him? No?? He´s huge in Sweden.. HUUUGE!!

Jocke fäller sakta ut sina armar och visar med ett grepp om en osynlig badboll hur enorm denne Mr. är i landet Sverige. Sen fortsätter han:

-He´s a great producer. A GREAT producer. He´s HUUUUUUGEEE! Mr. Anderson is HUUUUGE!

Jocke ger här sken av att vara lite lätt onykter, tjejerna skrattar åt honom. Men de har lyssnat. En av dem säger.

-Great. I  am the conductor of the Latvian filharmonics. And I am a friend of the band that won the whole contest. You have to meet them, Mr. Anderson.

Freddans kaxiga stans fick ett mer tveksamt ansiktsuttryck. Innan han visste ordet av hade tjejen i fråga slitit tag i hans arm och dragit iväg med honom mot backstageområdet. Nog för att han hade fuskat sig med på giget som kulturkorrenspondent men mycket mer hade han inte att komma med.

De passerade förbi den ena viktiga gränsen efter den andra och rörde sig i de riktiga VIP-kvarteren när den lettiska kvinnan, som de svenska flådarna helt klart underskattat, sade -I can´t seem to find them. Wait here a second and I´ll ask for them. I am sure you will have an interestering discussion.

Freddan, som svettats kraftigt, var inte sen att sjappa snabbt som bara helvete så snart hon försvunnit runt krönet.

Han ville inte vara Huge Mr. Anderson igen efter det.

*

Att ljuga om sin status för främmande tjejer har jag sett killar göra allt för många gånger. Herre min skapare vilka pinsamma ögonblick jag varit med om. Det har de flesta av er säkert också. Dela gärna med er här!

n845470033_876025_4624.jpg
En eftertänksam Freddan summerar Liepaja över en burk Mariestad.

Damerna på baren

Bluesbandet Bäck Group färdades mot spelningen i Lettland via fiskebåt från Fårö. Det söps friskt på färden. Det grillades och stojades. Och då talar vi inte bara om bandet och kulturkorrespondenten utan öven om besättningen på den lilla båten. Jag vet inte om det förvånar någon men Freddan lyckades under färden över att somna ståendes mot en vägg i mycket kraftig sjögång.

Väl i Liepaja inkvarterades sällskapet på ett rejält skabbigt hotell. Jocke Janthe, Freddan och Johan Carlgren fick dela på ett rum bestående av två bäddar. När de poängterade att det behövdes en till sa personalen “We fix” och ställde in en skranglig gammal arméfällsäng till Freddan.

Johan Carlgren satt, ganska så direkt efter inställningen av denna, sönder sin bädd. De synade korten och beslöt sig för att sova på det som fanns så gott det gick. Sen vandrade de trenne ut på stan för att dricka bärs.

Liepaja kändes inte fräscht. Det luktade bajs på gatorna. De vandrade genom kvarteren och kom till en dörr med en blinkande trasig skylt över sig. BAR stod det. De gick in. 
Det första de såg var en jättespya på golvet med broms-spår i.

Av någon obegriplig anledning luktade det inte tillräckligt med varningstecken om denna så de passerade kräkset, gick till baren och köpte varsin bärs. De noterar att bartendern stoppar pengarna direkt ner i egen ficka.

De tar plats i ett bås. Det är fredagkväll men stället är inte ens halvfullt. Nån form av disco pågår. Två eleganta damer uppenbarar sig. De bär klänning, modell tidigt 80-tal. Blommiga, gröna. De har snofsat till sig ordentligt. De slår sig ner hos de svenska killarna.

Den ena kvinnan, hon som saknade en framtand, hymlade inte med avsikterna:

-Beautiful Boys…Beautiful…

De artiga gutarna tackade för komplimangen. Kvinnan spände ögonen i Janthe och Broberg och förkunnade att här skulle dansas:

-Danz! Tanz! Tanzen!!

De sa vänligt men bestämt att, nej, det skulle de inte göra. Men de skulle inte komma undan så lätt. Den grönkädda väste:

-Beautiful Svedskija….Danz! JA! Tanzen!

Sen slet damerna upp de två och tryckte dem till sig. Snacka om Tryckare.

Janthe och Broberg, huvudet kortare och med en stor näve runt skallen dansade tryckare svettiga av skam och tilldelad ömhet när de märkte ett gäng yngre lettiska killar vid ett bord en bit bort. De pekade mot paren och skrattade så mycket så de ramlade omkull på golvet och höll på att dö.

Efter detta lyckas Jocke och Freddan slita sig ur greppet, säga very nice, thank you, och återvända till sitt bord. Damerna trippade efter. De skulle inte släppa den här fångsten så enkelt. De satte sig och tittade med tindrande blickar på det härliga gutarna:

-Beautiful boy. Svedskia.. I like go to Svedrija.

De fiskebåtsanlända rockmusikerna kände att de kanske inte skulle gått in på det här stället. Och när Freddan fick en stadig näve runt sitt lår och ett “beaauutiful boy” väst i örat var det droppen för honom. Han reste sig tvärt upp, sa “jag måste ut” och rusade mot dörren. Jocke var inte sen att haka på. Han sa “we got to go” och rusade efter. Han hade en lucka på sin sida bordet. Det hade inte Johan Carlgren. Han satt längst in vid väggen med en bastant kvinna i vägen. Hon tittade kärvänligt mot honom och log med alla tänderna hon hade.

Freddan och Jocke fick vänta runt hörnet utanför krogen i många långa minuter. Sen kom Carlgren ut. Han var inte glad. Man kan till och med drista sig till att säga att han var arg nåt så in-i-helvete.

*

Dagen efter gick trion tillbaka till baren. Jag vet, det är obegripligt. Denna gång hade de med sig en lettisk snubbe som hade med festivalen de skulle spela på att göra. En kille med know-how. Han blev nervös så fort de öppnat dörren och han synat klientelet och inredningen. –You really shouldnt go here, sa han. Gotlänningarna undrade varför. –Not Good, sa killen. –Why? sa Freddan. –Russian mob, sa killen. Russian mob.

Sedan berättade han att en från Svedrija hade varit där veckan innan för att göra lite bizniz. Han hittades flytade i hamnen dagen efter. Jocke, Freddan och Carlgren var snabba i beslutet denna gång. De lämnade stället på stört.

**

Ni har väl inte missat Natty Silvers hälsning till Jocke och Freddan på http://www.easonline.se ?

n796375440_1181432_9559.jpg

Rebellen

För en bunt år sedan blev Freddan erbjuden plats som sångare i gotländska bandet Rebels. Detta ganska ökända coverband, som för ett tag, på grund av ett annat band med samma namn, bytte namn till Ex-Rebels.

Men vid tiden Freddan fick erbjudandet hade de alltså bytt tillbaka till Rebels. Om ni tycker det luktar The New Originals och Spinal Tap är ni antagligen inte ensamma om det.

I vilket fall sa Freddan kraftfullt nej till erbjudandet.

Då sa de -Du får tusen spänn för ett gig.  

Då sa Fredrik ja.

Han lade även till i det muntliga kontraktet att han inte under några omständigheter tänkte:

a) Spexa för publiken. Eller ens prata nåt med dem.

b) Inte stå upp utan tvärtom sitta på en stol och sjunga.

c) Kunna låtar utantill. Därför skulle han ha ett notställ bredvid sig med alla texter.

d) Delta på scen under “I Will Always Love You”. Tvärtom skulle då gamle punkaren Freddan lämna scenen under detta framförande.

Rebels gick med på samtliga punkter. Och efter några veckor blev det dags för giget.

Freddan drabbades timmarna innan uppträdandet av punk-insikt och skamkänslor. Han började då dricka sprit.

Till saken hör det att uppträdandet skulle ske på en ganska så timid familjefest. Sällskapet som bokat in bandet kastade kubb, rullade boll, staplade backar och åt tårta.
Så långt från Rock and Roll man kan komma med andra ord.

När bandet äntrade scenen med ett reggaemedley var Freddyboy hyfsat rund under fötterna. Artiga applåder mötte bandet, Freddan kontrade med att deklarera att “nästa låt tillägnar jag kvinnor och hasch.” Bandmedlemmarna bakom frös till is i sina blickar mot sin inhyrda leadsångare. Men låten började spelas. Och festsällskapet började dansa. Bland annat en äldre herre och en ung tjej, möjligen hans barnbarn. Freddan pekar mot paret och ropar ut sina tankar i mikrofonen: Squeeeze that ass, old man!

Ett splittrat Rebels genomförde första set och efter detta fick Freddan ett rakt och högst förståeligt budskap från kapellmästaren: –Nu håller du käften och bara sjunger.

Freddan insåg sitt misstag och kom ganska omgående på att han ville gottgöra publiken -och det direkt. Rebels tyckte inte det var en bra idé. Men Freddan tjatade och tjatade och bönade och bad om att få gå upp på scen och framföra en vacker låt på akustisk gitarr i pausen.

Till slut orkade de inte med gnäbblet och skickade upp sångaren på scen.

Freddan valde att framföra Tom Petty´s “Into The Great Wide Open”. Problemet var bara att dryckesmannen inte hade med sig nån text till denna och tyvärr insåg detta en bit in i första vers. Han mumlar sig fram, söker lyriken i huvudet. Det snurrar.

Det blev en hastig version då någon från coverbandet helt sonika gick upp på scen och lyfte bort gitarren från Fredriks famn. Sedan: Pinsam tystnad. Ridå.

Andra set skulle iallafall genomföras. Och det gjorde det. Under detta sköt bland annat Freddan iväg en glödande cigarettstump ut i publiken.

*

Efter detta gig fick Freddan spritförbud. Rebels genomförde fyra-fem gig till med en smygsupandes Fredrik Broberg. Sen slutade de ringa.

Borgengiget

Visby, 1999

Han stod på scenen i en gammal rallyluva och med ett mynt som monokel:

-Skökan stod och rökte med Jean Paul, Pierre och Phillipe. Hon bad om deras pengar för ett pipp.  

Folk i publiken lämnade lokalen. Klockan var straxt kring tolv och underhållningen från scenen denna kväll hade överträffat det mesta i uselhet. 

Några veckor tidigare: Manne, ägaren till famösa stället Borgen i Visby sade till grabbgänget Jocke, Freddan och Johan Carlgren: -Fan grabbar. Jag vet ju att ni lirar. Kan inte ni dra ihop nåt och spela här nån kväll. Jag bjuder på käk och bärs.

Grabbarna tackade glatt ja och glömde sedan bort hela saken. Tills de stötte på Manne igen som glatt sa: -Då kommer ni på tisdag då?

Två dagars panikrep följde. Bandet lärde in en mängd covers för att fylla kravet om underhållning i ett par set á ungefär en timme stycket. Det blev en bunt rock och bluesklassiker samt en bunt publikfriare som “Snabbköpskassörskan”. Micke Gaylord anslöt på bas.

Så tillbaka till den aktuella kvällen.

Freddan står på scen. Han hör Johan Carlgren skrika i sin mikrofon. -Om Fredrik skulle vilja spela i A-DUR så vore det mycket bra! Ölförsörjningen från Manne hade överträffat förväntningarna och bandet var i ett rus. I baren satt en man som såg ut som en röd grodan boll och skrattade så tårarna sprutade. Senare skulle han ramla av stolen på grund av detta. Denne man, välkänd på Gotland som en av de bästa bluesgubbarna.

Husbandet för kvällen tappade ganska snart greppet om publiken och instrumenthanteringen. De spelade “Snabbköpskassörskan” inte mindre än SEX gånger, en gång med trumsolo på dubbelkagge. Vid ett tillfälle lämnar Jocke Janthe scenen för att gå och äta en macka. Freddan lekte hela havet stormar med publiken.

Men avslutningen tog ändå priset. Inför en helt tömd lokal, undantaget det aspackade bandet på främsta stolarna, avslutas giget med att Johan Carlgren, strax efter han läst ovanstående monolog, sitter på scengolvet mellan två stolar på vilka han placerat sina armbågar. Han hade en öl i vardera hand. Den nedsänkta mikrofonen mottog hans ångestvrål: “NAAAAAAAAAAAHHHH”.

Snart dags för topp två i Freddans dråpligaste. Men låt oss innan dess se placering 10-3 samt några anekdoter som hamnade utanför!

Och passa på att skåda Freddan, som är en lysande imitatör, när han skojar som Thåström i videodagboken på http://easonline.se

 1.
2.
3. Borgengigen
4. Rebellen
5. Damerna På Baren
6. Mr. Anderson
7. Öronhänget
8. Freddan v/s SL Rond III
9. Freddan v/s SL Rond II
10. Freddan v/s SL Rond I

Jocke skickade mig en skön story:

“Vi är tillbaka i nattens Lettland, festande på festivalområdet. Jag och Fredrik står och röker vid stängslet som omger platsen och får syn på några poliser som omhändertar en full kille på andra sidan. Vi fortsätter titta och efter nån minut tröttnar snutarna på att släpa killen och inleder den brutalaste misshandel jag har sett.

Klart skakade festar vi ändå vidare. Efter nån timme går vi tillbaka till stängslet för att slå ett par sjuor. Bra tryck i strålarna efter x antal öl. Då tänds en ficklampa rakt i våra ansikten och man kan skymta tre siluetter bakom skenet. En totalt lugn men oerhört fientlig röst mumlar något obegripligt (men med en tydlig melodi av KGB och kallt krig) och vi konstaterar båda i all tysthet två saker:

* Det är samma poliser som vi iaktog för en timme sedan.

* Det är ytterst förbjudet att pissa annat än på toaletter i Lettland.

Jag säger med ett visst darr på rösten:

– We´re very sorry. Swedrja. Muzica.

En av dem svarar med en ton som vittnar om att bara stängslet tillfälligt hindrar dem från att mosa våra västerländska trynen:

– YOU are sorry?

De gula strålarnas kraft visar inga tecken på att avta. Och det är här som Fredrik fullbordar fiaskot. Han är nämligen fullständigt skräckslagen.

– Back Group Back Group! tjuter han, stoppar in drulen utan att nypa av någon stråle, vänder på klacken och springer som en vinthund mot närmaste folkmassa där han försvinner.

Kvar står jag i åtminstone 20 sekunder fjäskandes på usel engelska. Det är nämligen under min värdighet att stoppa in ett fullt pinkandes organ i byxan. Men folk är ju olika. Räkna dock med att Fredrik festade vidare i ett rasande tempo med en rekordfläck på byxorna.”

Och här är några till, i korthet, som hamnade utanför toppen:

* Freddan måttar en spark mot ett kattskrälle som stört honom i månader. Självfallet får den upprörd ägaren syn på detta och vrålar “Vad i helvete håller du på med?” . Freddan svarar “Jag skulle ju bara skoja lite”.

* Freddans mamma, Renja, fyller 50 och det är stort kalas. Freddan, jag, Jocke och Lasse var något av ett husband. Bland annat hade vi Pugh Rogefeldt som gästartist. Men kvällens höjdare utspelade sig sent in på naten. Freddan i endast morgonrock och solbrillor framförandes “Proud Mary” med sin pappa, Uffe, på dragspelskomp. Freddan blev dessutom arg när Uffe lirade lite fel.

* Freddan svimmar under ett gig och faller rakt in i trumsetet.

* Freddan och jag spelar Beachvolleyturnering på Tofta Strand -jag tvingade honom. I första matchen vann vi efter en svettig match mot tre tolvåriga tjejer. I nästa match fick vi möta Mr. Macho & Mr. Macho. Halva stranden tittade när försvararna av indie-anden; herrar röka, rocka & booza blev fullständigt förnedrade av anabolaCarlssons med gigantiska torsopartier. Det var fruktansvärt och alltför traumatiskt för att kunna vara med som “Kul” på en lista. Jag har ändå lyckats behandla min PTSS genom en dikt:

“15-0. 15-0

 Och vi fick inte över en enda boll”

*Freddan satte sig bredvid mig vid en pokerturnering. Han hade aldrig tidigare spelat. På nåt sätt kan man säga att han fortfarande inte har det. Han spelade på varenda giv. Och vann allting. Jag har aldrig sett nåt liknande. Det hade inte heller alla de andra främmande människorna på baren i Visby som satt sig ner för att delta i denna free-roll. Freddans markerstapel bara växte. Han vann på 2-7 mot AA, Han vann på rivern med ofattbara håldrag till stegar och färger. Han slog ut allihopa och vann hela skiten.

*

Den självklara vinnaren “Frank” i två delar publiceras under torsdag och fredag.

n727070350_846415_2555.jpg
En yngre, långhårigare Freddan var inte så lite lik en viss
Jesper Eng i samma ålder.

Next Page →